LASSE BRANDEBYS LIV SOM SIG SJÄLV...

Ett litet inlägg på Twitter på mobiltelefonens lilla skärm gav mig ett besked som jag inte ville ha, och som jag först inte kunde tro på. Vidare in på Expressens mobilsajt, och den nyhet som fanns på under 140 tecken visade sig vara sann. Lasse Brandeby hade lämnat oss, Lasse Brandeby var död. Lasse Brandeby fick leva 66 år som sig själv, en alldeles för kort tid...

För mig är Lasse Brandeby för evigt förknippad med rollfiguren, den dryga och självgoda göteborgaren som alltid vet bäst men ändå gör sämst. Kurt Olsson var en figur jag skrattade mycket åt, den göteborgska humorn när den är som är bäst. Lasse Brandeby i Kurt Olssons skepnad var något som förgyllde tiden framför TV:n och i fallet med "Filmen om mitt liv som mig själv" även på bioduken.

Lasse Brandeby och jag hade förmodligen ingenting alls gemensamt, han var lika mycket vänster som jag är höger, han var rolig där jag är orolig. Men nu lever jag när han är död, och jag tänkte passa på att hylla en sällsynt skojig göteborgare med mitt favoritklipp ur den där filmen om Kurt Olssons liv som sig själv. Det handlar om något annat som också har gått bort, som är ett varmt minne i mitt inre och som jag saknar lika mycket som jag kommer att sakna Lasse Brandeby som komiker och som Kurt Olsson - den allmänna värnplikten där till och med folk som Kurtan och Arne fick tjäna fosterlandet med en k-pist m/45B med säkringslucka...

Vila i frid Lasse Brandeby. Tack för alla skratt, tack för den tid vi fick med ditt kulturskapande...

Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

Bloggar: Böhlmark