De tre orden brukar återfinnas på var och varannan röd fana när arbetarrörelsen rör på sig den första dagen i maj, ackompanjerade av klagosånger och kampsånger. Det tre orden är de tre ben som socialdemokratins ideologi sägs vila på - frihet, jämlikhet och broderskap.
Ett bord med tre ben står inte stadigt, inte heller en pall eller en stol - inte ens ett folkrörelseparti faktiskt. Förvisso är socialdemokratin av i dag rejält ostadig, men så har det ju inte alltid varit. För bara några år sedan var socialdemokratin stadigheten i Sverige partifierad, då man stod starkare än alla andra, så man var statsbärarna som ingen orkade flytta på. Då var då, nu är nu...
Socialdemokratin har sedan jag började upptäcka politik också haft ett fjärde ben att bygga sin stadighet på, något som gett partiet stadga och som har skapat jantelagens Sverige. Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Avundsjuka. Vissa sossar kanske uttrycker avundsjuka med ett annat ord - rättvisa. Men kan samhället bli rättvist utan avundsjuka, där man stör sig på den som är mer framgångsrik, den som tjänar mer, den som lyckas när man själv misslyckas? Är det inte rättvisa att ge alla samma förutsättningar att lyckas i livet, och sedan skörda frukterna av sina ansträngningar?
Jag har alltid upplevt socialdemokraterna som ett parti för de avundsjuka. Ett av mina första politiska minnen var när jag tvingades paradera i första maj-tåget i Gnesta som 7-8-åring med ett plakat i mina små arbetarnävar som handlade om just tåg - inte om frihet, jämlikhet, broderskap eller avundsjuka. Min mor hade snickrat ihop ett plakat och skrivit "Fler vagnar på pendeltåget till Gnesta!". Det var ett av få budskap i det där tåget som jag när jag nu ser tillbaka på hjärntvättsseansen faktiskt kunde ställa upp på. Men det var inte mitt plakat, paradorkestern eller den gråa tjocka gumman som höll talet som etsade sig fast från där och då, på gräsytan mellan Elektron och den gamla vårdcentralen som var byggd som ett fort i den algeriska öknen.
Nej, minnesbilderna kom när en gubbe i en fin Mercedes rullade förbi i motsatt fil, mot demonstrationståget och hur några unga sossar började hytta med näven och skrika saker som borgarbracka och utsugare. De störde sig på att den där mannen körde en fin bil, på att han uppenbarligen hade råd med något som inte hade råd med. Han kan ha varit sosse, folkpartist, kanske rentav moderat - bilföraren. Men i talkörens ögon var han äckligt priviligerad, ett kapitalistsvin som förmodligen såg över människovärdet och hyllade penningvärdet. Det var avundsjuka, det var jantelagens Sverige, det var en verklighet där rättvisa innebar att ingen skulle köra Mercedes Benz...
I dag kommer den bilden tillbaka. I dag kan vi som är moderater och alliansvänner med stolthet läsa att den respekterade tidningen Financial Times har utsett den tydligen ännu mer respekterade svenska finansministern Anders Borg till den bästa finansministern i Europa. Det är stort för oss. Det är en fjäder i hatten. Det är ett erkännande att allt inte är så nattsvart med gamla Svedala som man lätt kan tro på när avundsjukans apostlar trummar ut sin floskelretorik. Avundsjukans apostlar är Håkan Juholt och mannen som idag gav avundsjukan anletsdragen av en brevbärare från Sumpan - Tommy Waidelich.
Hade Tommy Waidelich varit svensk finansminister så hade han naturligtvis fått priset, iallafall om han och inte Financial Times hade fått bestämma. Hade inte Göran Persson och ett gäng andra sossar varit finansministrar innan Anders Borg så hade mannen med hästsvansen aldrig fått den där utnämningen analyserar brevbäraren och finansministerkandidaten Waidelich. Hade inte euro-krisen härjat över Europa så hade Anders Borg inte varit med i diskussionerna överhuvudtaget kläcker han ur sig, mannen som på en debatt slet ut meningen "Det får vi återkomma till..." för tid och evighet.
Tommy Waidelich framstår som avundsjuk. Tommy Waidelich är avundsjuk! Tommy Waidelich är riktigt, jävla avis på Anders Borg som ännu en gång hyllas för sina insatser för svensk ekonomi när sosseriet vill ha det till att Borg är mannen som förstört Sverige för tid och evighet. I dagens mediabrus sätts bilden av den avundsjuka och förorättade Tommy Waidelich som minsann tycker att det inte alls är svårt att bli utsedd till Europas skarpaste finansminister, och som faktiskt också hade varit precis så där bra bara han fick chansen...
Jag kan skriva under på att socialdemokraterna under den store bonden från Torp faktiskt lämnade ett hyfsat dukat bord efter sig när folket till slut tröttnade på Göran Persson och valde något nytt. Det var ett tacksamt läge att ta över, men det är inte för det som var då som Anders Borg nu prisas. Det har varit en första finanskris, det är en euro-kris nu - och det är Borg och Alliansens förmåga att klara sig igenom dessa stålbad han får sin utnämning för.
Anders Borg får utnämningen för politisk förmåga, för ekonomisk prestation och för trovärdigheten på marknaden. Hur Göran Perssons ande har fått Anders Borg att uträtta sina stordåd är det förmodligen bara Waidelich som kan motivera - och då genom att göra sig ännu lite löjligare än vad han redan är.
Kanske, eller rent av sannolikt, skulle Tommy Waidelich kunna få några plus-poäng om han bara gav ett litet erkännande till Anders Borg här och nu. Men sossarna av idag är inte sossarna under Juholt och Waidelich ifall de inte gör bort sig närhelst de får chansen. Det är precis det Waidelich gör nu, när avundsjukan och gnällandet för samma konturer som Tommy Waidelichs kroppshydda...
Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr, AB1, AB2
Bloggar: Västros, Kent, Ledamoten, Böhlmark, MMK
Inlägg
4 kommentarer:
Det känns fint att ha en så bra finansminister som får ett så fint erkännande. Detta är ytterligare en anledning att känna glädje och stolthet över vår Alliansregering.
Grattis Anders Borg! Grattis Sverige!
Har alltid gillat Borg och har faktiskt lyssnat på en av hans föreläsningar på Handels.
///Kajsa <3
Har skattetrycket minskat?
Jag tror att du har en poäng i det du skriver, men jag tycker kanske inte att det i så hög grad präglar den socialdemokratiska politiken i realiteten. Däremot tro jag att vi (eftersom jag är medlem...) inom S skulle behöva se över sin inställing till ekonomiskt framgång.
Jag tror nämligen så att många mittenväljare väljer bort oss därför att de uppfattar socialdemokraterna som avundsjuka och som ett alla-skall-få-samma-påse-parti. Jag tror dessutom att de har en poäng. Inte så att vi vill föra en politik för att utjämna alla skillnader i utfall, utan för att många av oss känner ganska starkt för ”åt var och en efter behov”. Vi talar om höginskomsttagare och rika som några andra, några vi bara motvilligt står ut med. Jag tror att vi skulle må bra av att få bort denna stämpel.
Att acceptera och sluta moralisera över höga löner och förmögenheter innebär inte att vi skall sluta föra en politik där de som har det bäst också bidrar mest till den stora offentliga sektor som vi skall fortsätta ha. De som inte har det så bra ekonomikst skall vara garanterade livets verkligt viktiga nyttigheter som utbildning, sjukvårt och omsorg. De som har det bättre ställt ekonomiskt skall bidra efter bärkraft till dessa nyttigheter. Detta är inget vi skall förändra.
Men avundsjuka är inget bra ben att stå på för någon, inte heller för ett politiskt parti.
Skicka en kommentar