2009/11/24

SAABLAR?!


Var det någon som egentligen trodde att Koenigsegg skulle kunna ta hand om och transformera förlustföretaget SAAB Automobile till något som var lönsamt och framgångsrikt? Man kan ju drömma, man ju hoppas men när ett företag som SAAB år efter år har visat röda siffror i boksluten så är det ju så att en lågkonjunktur av de dimensioner vi nyss genomlevt knäcker sådana företag.

Nu kan vi förvänta oss att Mona Sahlin och hennes partivänner åter äntrar scenen för att skrika rabiat efter att vi skattebetalare skall pumpa in våra slantar i det företaget som förvisso gör bra och fina bilar, men som inte lyckas sälja dom till tillräckligt många. I Monas värld är det så att det är en självklarhet att staten skall sponsra företag som inte klarar av att överleva, när det är så att hon tror att det gynnar hennes dalande opinonssiffror...

Mona lär gapa, och Maud som näringsminister kommer säkert skuldbeläggas av oppositionen som nu fått vittring på både Mauds blod, svett och tårar. Men jag kan inte se att något av det regeringen har gjort eller inte gjort i frågan om SAAB vs Koenigsegg är klandervärt. Vi skall inte spekulera med skattebetalarnas pengar i ett företag med lika stor chans att överleva som en albino på den Tanzaniska landsbygden. Om nu inte "marknaden" ser anledning att köpa SAAB och dess fabriker så finns det föga hopp, och att då staten skall gå in är annat än oansvarigt. Att skrika efter konstgjord andning i väntan på det andningsstopp som kommer närmare för varje inblåsning är politiskt hyckleri, sådant som sosseriet är världsbäst på.

General Motors är ju i en nästan lika ansträngd situation som SAAB och lär göra processen kort med det lilla förlust-företaget i det där lilla landet långt borta - vad annars kan man vänta sig? Det handlar om tillgång och efterfrågan, om att skapa vinst för att kunna utvecklas och utveckla men inget av detta klarar SAAB av idag.

Jag gillar SAAB som fordon, de gånger familjen haft olika modeller av just SAAB så har vi varit nöjda - även om det är såpass länge sedan så att jag fått läsa i familjekrönikan för att inse det. Min far var nöjd med en SAAB 93 och med en SAAB 95, men det var på den tiden när SAAB gick hyfsat, när Sverige hade en varsvindustri som sosseriet pumpade in miljarder i för att rädda och när tiderna var annorlunda mot i dag. I dag köper svensken Skoda, vilket bara inbitna VPK:are och APK:are fick för sig på 70-talet. På den tiden så ringde alla med det statliga Televerket och nästan varenda Svensson rullade runt i en Volvo eller flög fram i en SAAB för att hinna hem till monopol-TV:s "Sveriges Magasin" med Drutten å Gena som höjdpunkt.

Dagens Sverige är annorlunda, det har alla förstått utan de drömmande sossar som trånar efter tider som flytt och som inte skäms över att nödrädda några jobb under några år för dina och mina skattekronor, allt för att framstå som handlingskraftiga när det bara är nostalgi det handlar om...

Jag lider med SAAB Automobile, jag lider med arbetarna på SAAB och jag förstår att det måste kännas tungt för de gör bra bilar som ingen vill köpa. Det finns dom som anar ljuset i slutet av tunneln, men de är journalister och dagdrömmare, det finns de som såg hopp i nya modeller men det har vi liksom varit med om förrut. Men så här ser marknaden ut i all sin råhet, den starke överlever och den svage går under - precis som i djurvärlden som i bilbranschen. Även jag hoppades på ett mirakel, jag hoppades på att sagan om Koenigsegg kunde vara sann och att alla skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Nu blir det inte så och jag kan bara krasst konstatera: SAABLAR!

FRITT FALL MED TILT?


Det är ju egentligen lite jobbigt att jämt och ständigt behöva kommentera alla de där opinionsundersökningarna som publiceras till höger och vänster, men morgonens alster av UnitedMinds är ju trots allt hyfsat goda nyheter...

Visst Alliansen ligger fortfarande några procent efter den Rödgröna röran, visst KD ligger återigen under 4%-spärren och Centern tappar som väntat lite till - men när Sosseriet tappar mer än helt KD, nästan ett Centerparti så kan man ju inte låta bli att jubla inombords. Kampanjgeneralen Bo Krogvig gick ut häromdagen och sade att sossarna skulle sträva efter de gamla heliga nivåerna runt 40% av väljarkåren i valet om 10 månader, och det kan man ju nå upp till genom en valteknisk samverkan med Miljöpartiet. Trenden är tydlig, rött ras - grönt groende, och maktförskjutningen i det Rödgröna gänget har bara börjat.

Moderater och Sossar är nu ungefär lika stora, det är en marginell skillnad mellan de två partierna som gör anspråk på att vara det där statsbärande partiet. Den moderata framgången gläder mig lika mycket som jag sörjer att KD återigen dippar under 4%. Som storebror i syskonskaran åligger det oss att se till att småsyskonen får det bättre och att de mår bra, men när man har en lillasyster som Maud är det ju ännu så länge svårt att göra något för Centern. Just Maud måste fundera på om det var så begåvat att flytta partiets ideologiska bas från landsbygden till Stureplan? Jag tror det inte...

Sosseriets ras är ju fantastiska nyheter, men nyheter som man får ta med en nypa salt. Det goda i kråksången är dock att raset började den dagen då SAP började lyfta upp sina hjärtefrågor på sin nyss avslutade jobbkongress. Själv så tycker jag att just detta faktum borde få Bo Krogvig att fundera över ifall hembesök och uppsökande verksamhet där man trummar på med skattehöjningarnas heliga evangelim är rätt väg att gå? Vore det inte bättre att gömma Mona, Östros och Bodström - knipa igen, och gå i vinteride? Det är ju när SAP är tysta som folket av gammal vana söker sig dit, när Mona dyker upp på TV-skärmen så flyr de lika fort. Inte ens miljon efter miljon av LO-medlemmarnas medlemsavgifter som skattkista i valbudgeten kan förändra detta faktum.

Men att ta sig igenom en hel valrörelse bara genom att vara tysta går ju inte, så det finns hopp för oss som hellre äter pölsa än ser Mona flytta in på Rosenbad. Det finns hopp eftersom folket flyr när motståndarsidans intentioner bli tydliga istället för otydliga, när det rödgröna ledarskapet blir otydligt istället för tydligt och när man vet att Lasse Ohly kommer att få bli chef över ett departerment som minister. Det finns hopp...

Frågan är om det finns hopp för mig? Just nu är bristen på inspiration övertydlig igen, jag får höra att jag är tråkig och att mina inlägg tappat udden. Det är säkert så, för jag känner ju inte den där infantila glädjen när jag skapat ett odödligt epos på bloggen längre. Jag skriver för långa inlägg heter det också, och det vet jag om men jag har ju så mycket jag vill säga.

Men igår kom jag genom den politiska sekreteraren Ulrik till insikt om varför jag är som jag är, varför jag är det politiska bloggandets egen lilla dyngspridare. Min mor och far har berättat för mig att jag redan som blöjbarn inledde denna skitkastarkarriär. Det var i en hyreslägenhet på Storskogsvägen i Salem, mina föräldrar sov gott och jag hade blöjan full av faeces. Vad göra om inte ta av sig densamma och kasta restprodukterna på de sovande föräldrarna i sin säng från mitt lilla fort bakom träspjälorna. Bajset regnade ner över de två medan de vaknade upp i chock, de anade nog inte att den lilla ett-åringen med kladdiga fingrar bara hade inlett sin livsuppgift med att kasta bajs på sossar... När Ulrik hörde berättelsen spottade han Coca-Cola över hela mig.

Apropå bajs och brunt, så ligger ju SD kvar på en alldeles för hög nivå för att man skall må där riktigt bra - men nu faller de iallafall, ett tecken så gott som något.

2009/11/22

JÄMSTÄLLDHETENS JOBBIGA JÄMMER...


Sverige är tyvärr ett av världens mest jämställda länder. Inkomstskillnaderna mellan könen är försvinnande små och inte alls i linje med den alltid mer gedigna manliga arbetsinsatsen, kvinnorna har rätt att köra bil och får i vissa extremt liberala förhållanden till och med gå ut på krogen med sina väninnor utan att maken följer med. Men trots att kvinnan i Sverige har det fruktansvärt bra så gnäller man på som de gnällkärringar hela kvinnosläktet tycks vara...

I dagens upplaga av SvD kan man läsa en påfrestande klagosång från en kvinna som uppenbarligen inte längre klarar av sina uppgifter som maka, mamma och kvinna. Att då mannen, som lider alla helvetets kval av att jobba 60-70 timmar i veckan för att ha råd med ammunition till sina jakteskapader tänker hon inte på när hon spyr galla över det faktum att den utarbetade mannen känner för att byta till en ny och snyggare årsmodell. Och självklart tar en lika gnällande psykolog i SvD-spalten parti för den kvinna som inte förstår evolutionens effekter och sin arbetsbeskrivning...

Det framgår av texten att kvinnan har misslyckats kapitalt i uppfostrandet av de gemensamma barnen och makens jakthundar, något som är att fördömas med full kraft - hur skall mannen ha ork att lägga ner sin energi på detta också? Räcker det inte med att han håller sig undan i snitt 10 timmar per dag för att kvinnan i lugn och ro skall hinna städa, handla, tvätta och laga mat? Är det för mycket begärt att kvinnan mellan sina hobbies också lägger ner lite av sin dyrbara tid på att styra upp barnen? Svaret är nej, men det handlar ju om prioritering och det är ju en sak som kvinnor aldrig ha varit bra på. Se bara när de går in i en klädbutik och inte kan prioritera sina inköp, vilket alltid slutar med att de köper halva butiken ofta för sin makes surt förvärvade slantar. Men de gnäller vidare...

Den hårt arbetande mannen i SvD-artikeln möts enligt samma textmassa av en ständigt sur, grinig och bitter kvinna som inte kan se sin plats i hierarkin. Så långt har det gått, att männen skall behöva ta skit för att kvinnorna gör det de är födda till och bäst på - städar, stryker och gör läxorna med snorungarna. Vilket samhälle har vi skapat, finns det någon snabbspolningsknapp bakåt någonstans där vi kan ställa allt elände som nu blommar upp överallt.

Jag erkänner, jag har varit och är till och från en "Lilla Fridolf" - hunsad av en arrogant "Selma" som bara såg mig som en husa. Just därför är det så skönt att skriva av sig när andra män uppenbarligen klarar av att leva ut sin könsroll, men ändå möts av ilska. Jag skall och skulle jobba, städa, laga mat och tvätta, och när sönerna började trilla ur henne så skulle jag fostra dem efter bästa förmåga. Men jag har hittat min taktik, en taktik där man blir befriad från de olika kvinnosysslorna bara man visar sin inkompetens i utförandet. När jag dammsög hördes bara gnäll över de stora kolonierna dammråttor som uppenbarade sig lite här och där, när jag dammade så hördes klagandet flera dagar efteråt och när jag tvättade svart och vit tvätt tillsammans så till den milda grad att allt blev grått så blev jag allvarligt rädd över att jag skulle vakna utan min gode vän Petter-Niklas i närheten. Resultatet blev dock det önskade, tanten tog över och jag kunde gå tillbaka till datorn för spel och surfande.

Matlagningen då? Jo, den tycker jag ju är rolig så den kan jag faktiskt ta hand om när så behövs. Att det sedan blir så mycket godare när jag sätter mina manliga nävar i arbete och börjar laga mat är väl inte heller så konstigt eftersom alla stjärnkockar i princip är män. Tittar man på Tina eller Leila när de lagar mat eller bakar är det ju bara för att Tina kvittrar sött och ser så sött ut med sina pilska rådjursögon eller för att Leilas blick klär av en på nolltid och att hennes dekolletage tillhör matvärldens mest tilltalande syner - inte för att de lagar bättre mat än Melker eller Gordon.

Slutsatsen är alltså att man skall göra det man tycker är kul, för då blir det oftast bra och att kvinnan innerst inne tycker att de kvinnliga göromålen är roliga - nästan lika roliga som att gnälla på sina män som bara försöker få vardagens pusselbitar att fall på plats utan alltför mycket tjat.

Länk: SvD

OBS: Detta inlägg är ett skriftlig försök till ironi och satir, självklart kan jag förstå att kvinnan i artiklen lider av att behöva skilja sig från sin kärleksfulla make och sin egen oförmåga att dressera jakthundar...

2009/11/21

DET RÖDA Ö-RÅDET HAR TALAT ...


"– Jag kommer att ägna mycket tid åt att vara ute i länet och besöka arbetsplatser, sjukhus, skolor" säger mannen med den mest välutvecklade simultanförmågan som mänskligheten skådat - Thomas Bodström efter att ha placerats som toppnamn på sosseriets valsedel i AB-länet. Som om han inte har mycket nog att göra ändå, frågar jag mig...

Riksdagsledamot, Kyrkofullmäktigeledamot, Advokat och delägare, Styrelseproffs i friskolebranschen, familjefar och stöttepelare i den röda riksdagsgruppens starka fotbollslag - och nu skall han resa runt i länet för att se verkligheten som den är, den där Thomas Bodström som kan allt, vet allt och gör allt.

"– Jag kommer att ägna mycket tid åt att vara ute i länet och besöka arbetsplatser, sjukhus, skolor" säger Bodström, och helt plötsligt får jag en känsla av att toppnamnet på sosselistan inte betraktar något sjukhus eller skola som arbetsplatser, utan som något annat. Möjligtvis kommer han att fokusera på de patienter och elever som frivilligt eller ofrivilligt tillbringar sin tid på någon av dessa instutioner utan att få betalt för det. Vad vi som "arbetar" i vården eller på skolorna gör, eftersom det uppenbarligen inte är arbetsplatser i Bodströms ögon, kan man ju fråga sig.

Bodström kan ju börja att söka upp den terriern som finns på plats 8 på listan och som lystrar till namnet Ingela Nylund-Watz och fråga henne om sjukhussammanslagningar är något som uppskattas av länets befolkning eller de som jobbar i vården. Eller om Nylund-Watz tycker att Bodström bör dra några slutsatser av att hon, nästan på helt egen hand, skapade operationsköer i Thoraxkirurgin som ledde till att köerna efter tag började minska genom att de som köade dog i från sina köplats... Ett resultat av att två kliniker på på sjukhus blev en, men mångfald i vården ligger ju liksom inte för sossarna ens när konkurrensen är mellan två landstingsinrättningar.

Stockholmarna har övergett sosseriet, och jag tror liksom inte att det spelar någon roll vem man toppar någon valsedel med för att vända på det lämmeltåg som vandrar in i mittens rike plågsamt medvetna att en röst på Mona, Thomas Bodström eller någon annan sosse-kandidat i förlängningen är en röst för kommunisten Ohly i regeringen. Och om det är något som SAP, V och MP har ett bra "track record" på så är det ju just att skita i huvudstaden och länet runt staden. Järnvägssatsningar blev det under det röda styret, men det blev i delar av landet där ingen åker tåg, motorvägar som Förbifarten kommer snabbt att stoppas om MP får vara med och styra. Och just nu är Miljöpartiet på stark frammarsch i stad och län, och därför kommer all vett och sans utebli när det gäller att få Stockholm att klara av att växa och utvecklas.

Nåväl, i sin naivitet så hoppas man uppenbarligen att Bodström estetiska yttre och skenbara folklighet skall tilltala väljarna och det kan man ju få gå omkring och tro bäst man vill. Det finns dock andra på listan som är värda att nämnas med lite mer positiva tongångar, Från Sundbyberg har vi ju Tommy Waidelich som kommer att pendla på gränsen till valbar plats om min profetia om hur väl sosseriet misslyckas i länet slår in. Tommy Waidelich må vara lite grå och framstå som torr, men han är sympatisk och lätt att prata med - iallafall över en öl, och jag unnar honom en fortsatt "anställning" i riksdagen. Mikael Damberg, som till det yttre är snarlik Herr Flick of the GESTAPO, är också en hyvens man som jag stött på några gånger när han tagit sig till grannstaden för att sprida det röda evangeliet - två män som jag ser som trevliga och pratbara sossar.

Robinsonhunken från Norrtälje, Jan-Emanuel, hade dock inte lika lätt denna dag i den södra motsvarigheten till hemstaden. Uppenbarligen så gick det inte hem i rörelsen att hyra ut små övernattningslägenheter på Södermalm eller sommarhus i Visby till rena ockerhyror, och Jan-Emanuel fick se sig utröstad i det röda ö-rådet... Lyckad i Malaysia, misslyckad i Stockholms Län.

På vår kant så är ju vårt moderata provval är avslutat och om några veckor tillkännages resultatet av detsamma, och det blir spännande att se vilka namn vi lyfter fram för att köra den blåa ångvälten ända in i kaklet om 10 månader - och jag håller tummarna för "mina" kandidater.

Länkar: SvD

ROBINSON - REPRIS ELLER NYTÄNKANDE?


I kväll är det dags för en av årets stora händelser på TV-skärmen. Den där kanalen som oftast producerar undermålig underhållning och kränker mina vänner, TV4 alltså, kommer på bästa sändningstid flytta Robinson från Asiens övärld till Karibien. Om mindre än en timme så kommer etern fyllas av skrikande wanna-be:s, tävlingar och svek...

Just Karibien är ju en plats som jag länge drömt om att resa till, eftersom den verkar helt underbar. Men just den ö som man skickar 18 extremt exhibitionistiska och mediakåta medborgare till måste ju vara undantaget som bekräftar regeln, eftersom en trevlig ö dödar mycket av tanken med programmet. Nej, det handlar ju om att späkas, plågas och förnedras inför de rullande kamerorna - och som jag gillar det! Förra året var en hyfsat intressant holmgång, med träskläger och ett plågande som aldrig riktigt ville ta slut, men det fanns ett stort minus med den produktionen och det var programledaren.

Linda Isacsson är ju en ohyggligt usel TV-personlighet, och detta alldeles oavsett hon uppsluppet parar ihop pilska bönder med deras drömmar eller försöker vara allvarlig som programledare på Robinson. Den klart värsta TV-personligheten jag vet är Ernst Kirchsteiger, som ju är präktighetens och självgodhetens överste-fjolle, men Linda Isacsson kommer inte långt efter som mänskligt kräkmedel. Därför känns bytet helt rätt, att plocka in macho-mannen och värstingen Paolo Roberto som stenhård ledare kan inte gå fel. Det blir ett lyft och det är ju taskigt att ens nämna Robertos namn i samma stycke som man knappat in Linda Iscassons dito - för att jämföra de två måste ju vara som att jämföra en nybakad kladdkaka med vispgrädde och en färsk jordgubbe som garninering med en rykande färsk ko-blaffa i en kohage nära dig...

År 2010 är det ju dags för ett val som har alla förutsättningar att bli spännande, och varför inte skapa en politisk variant av Robinson på någon trevlig ö-grupp någonstans (läs: Falklandsöarna) med Lars Adaktusson som klipsk och hård programledare? Skulle det inte höja valtemperaturen att redan på våren börja sända en freak-show med några av våra mest uppseendeväckande folkvalda eller andra politiska nördar på bästa sändningstid?

Tänk er Fredrick Federley bli verbalt attackerad av den rutinerade Jan-Emanuel Johansson, eller Sofia Arkelsten mot Josefine Brink i en pristävling där en middag med Peter Eriksson är priset? Rött lag mot blått lag, spänningen är total och stegras när blocken löses upp och det blir individuellt tävlande. Glöm nu inte var och när ni läste det här först, jag har till och med ett svagt minne om att jag skrev om ungefär det här för något halvår sedan - just för att sälja idéen till TV, men utan resultat...

Blått lag skulle ju bestå av en mix av olika Allianspolitiker med lite olika personligheter:
- Birgitta Ohlsson (FP), Fredrik Federley (C), Sofia Arkelsten (M), Lennart Sacrédeus (KD), Karl Sigfrid (M), Fredrik Malm (FP), Annie Johansson (C), Inger Davidsson (KD) samt allas vår ledamot Göran Pettersson (M).

Rött lag, med ett litet grönt inslag, kan ju med fördel besättas med följande personer:
- Jan-Emanuel Johansson (S), Josefine Brink (V), Mehmet Kaplan (MP), Veronica Palm (S), Kalle Larsson (V), Karin Svensson Smith (MP), Alice Åström (V), Luciano Astudildo (S) samt Ibrahim Baylan (S).

Skulle inte dessa kändisar kunna dra en miljonpublik till TV-apparaterna tror ni? Tror ni inte att valtempraturen skulle bli kokhet om man fick beskåda en politisk holmgång istäälet för att höra en hjärndöd frisörska från gnällbältet mala på i all oändlighet? Tänk er en sexuellt frustrerad Ibrahim Baylan som börja kladda på ultrafeministen Birgitta Ohlsson, eller en scen när Veronica Palm börjar tala i tungor om den omänskliga allianspolitiken? Det skulle bli så bra, och det skulle visa att våra folkvalda är precis lika galna som de galningar som produktionsbolagen år efter år hittar i sina svep över landet...

Och visst skulle jag som den galning jag är gärna vara med själv. Kan inte tänka mig ett snabbare sätt att gå ner i vikt på nämligen - eftersom jag avskyr fiskar, skaldjur och varaner som föda. Sedan tror jag att mina psykopata och manipulativa förmågor skulle komma till sin rätt i en miljö där back-stabbing, baktaleri och lögner för en gångs skull är nyttiga egenskaper i livet.

Länkar: AB, AB2, Expr1, Expr2, Expr3

2009/11/20

ALLT MUTERAR FÖRR ELLER SENARE


Dagens nyhet är naturligtvis att den så kallade "Svininfluensan" muterat, och att detta skett i Norge av alla gudsförgätna platser på jorden. Den muterade "Svininfluensan" har enligt uppgift ett vildare och mer brutalt sjukdomsförlopp och kan böka sig lite längre in i lungorna, in i de små sköra alveolerna - sålunda är det inte mer än rätt att den muterade varianten får namnet "Norsk Vildsvinsinfluensa".

Tidningarna tävlar om att skrämma upp folket, och visst är det både läskigt och djupt tragiskt att till synes friska individer i sin bästa ålder snabbt förvändlas till respiratorkrävande vårdtagare på något av våra sjukhus. Det finns de i bekantskapskretsen som har nära och kära som drabbats hårdare än de flesta andra av influensan, men det är fortfarande sällsynt och när kvällstidningens löp har rubriken "Så överlevde vi Svininfluensan!" och tre bilder på tidigare sjuklingar så kan man ju lätt få för sig att det är unikt att överleva sjukdomen som sådan. Så är ju inte fallet, för de flesta är det som vilken vanlig influensa som helst - den är inte ens mer dödlig än den vanliga säsongs-flunsan som dyker upp varje men med skillnanden att det är hyfsat unga som stryker med nu, medan den andra tar gamla och sjuka.

Sanningen är ju den att både säsongsflunsan och vinterkräksjukan skördar fler liv än vad man gissar sig till att Svininfluensan kommer att göra, men det skrämmer ju inte upp folket lika mycket. Och när nu viruset muterar slås det på stora trumman för att väcka alla som somnat in i tristessen över att behöva läsa sida upp och sida ner om det här. Det tillhör liksom livets gång att allt muterar och förändras för att klara av nya utmaningar.

Se bara på politiken, där mitt Moderata parti har muterat från Moderaterna till de nya Moderaterna och blivit det nya arbetarpartiet. Partiet behövde förändras, och mutationen tog fart och vi lyckades "smitta" fler - med en så pass bra smittspridning så att vi vann valet 2006. Centern är ett annat parti som muterat, från landsbygdens förkämpar till en nischad gruppering med viljan att kontaminera hela centrala Stockholm med transor och festande - där verkar dock smittspridningen ha stoppats genom "Federley"-vaccinet...

Både Folkpartiet och Kristdemokraterna håller som bäst på att mutera, tecknen syns redan nu på liberalernas landsmöte i Växjö medan KD vill smitta ner Verklighetens Folk. Här återstår att se hur stor spridningen blir, om det finns hopp om en pandemisk effekt på väljarna?

Socialdemokratin försöker mutera, och det går väl sisådär... Man håller fast vid skattehöjningar som den enda vägens politik, och när man vägrar att anpassa sig till den verklighet som finns så är ju varje hopp om att kunna utvecklas i takt med tiden en hopplös process. Det finns dom som påstår sig ha muterat, men där orginalet är så pass fasansfullt att det inte går att bli värre, och det är Vänsterpartiet. Vänstern påstår sig ha muterat och gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, men när själva roten till sjukdomen finns kvar och bara byter skepnad för att det skall se bättre ut så är det ingen förändring eller mutation. Vänstern med Ohly är inte bättre än APK-viruset med Rolf Hagel som en gång i forntiden blev resultatet av en kommunistisk celldelning. Försvinner Ohly, ja då kan man med största sannolikhet mutera sig till framgång igen.

Allt muterar - folk, länder, språk, kulturer och sjukdomar. Det är så att säga livets gång, det är bara att gilla läget och anpassa sig. "Improvise, Overcome, Adapt!" som den amerikanska marinkåren har som ett inofficiellt men ack så sant motto. Det som gäller i krig, gäller i livet och gäller i kampen mot sjukdomar och andra politiska partier.

Länkar: SvD, SvD2, DN1, DN2, AB, Expr

2009/11/18

NÄR DET SMAKAR SOM BÄST...


Värdet 7.2% är för mig synonymt med en kall, skummande pilsner, inköpt på monopolet, nyss upphälld i ett frostat glas och med en rätt så moderat skål med grillchips bredvid - alltså när livet är som bäst. Men just idag så har de siffror som är 7.2% snarare den effekten på mig som brukar vara fallet efter 10-12 sådana där godheter i frostade glas - huvudvärk och illamående...

Jan Helin på Aftonbladet trodde nog att han var smart när han lät Jimmie Åkesson spy ut sin islamofobiska galla över en helsida i sin tidning. Jan Helin trodde måhända att folket skulle vända Jimmies parti ryggen när demaskeringen var så brutal som den blev. Alla gick ut och angrep Jimmie, jag gjorde det tillsammans med en sosse vid namn Krassman, och alla trodde vi väl i vår enfald att folket skulle fly ifrån Sverigedemokraterna. Nu blev det inte så, och det är nästan så att man skulle vilja ställa Jan Helin till svars för att SD denna kväll har lika många procent som en optimal pilsner.

"Vi mot dom" handlar det om, det handlar om att Sverigedemokraterna har fått en roll som de martyrer de vill vara, som de som mobbas av etablissemanget. Sverigedemokraterna lever gott på det just nu, och så lär det fortsätta så länge de här siffrorna håller i sig. Med ett gäng små partier som balanserar runt 4%-spärren som är jag rädd att SD:s framgångar i opinionsundersökning efter opinionsundersökning kommer leda fram till populistiska förslag, som inte är förankrade i den verklighet vi lever utan snarare i den overklighet som SD vill få oss att tro att vi lever i.

Uppenbarligen är det så att folk går och tycker och tänker lite till mans som Sverigedemokraterna argumenterar, annars skulle partiet inte ha någon grogrund. Och anledningen till att folk lite till mans går och tänker som de gör beror ju på att alla etablerade partier av någon outgrundlig anledning inte har velat ta tag i en integrationspolitik som genom åren lämnar så mycket mer att önska, där utanförskapet föder rotlöshet och kriminalitet, och där några Svensson står och tittar på utifrån för att i Sverigedemokratisk anda börja med att skuldbelägga kollektivt.

Hade "våra" partier, de så kallade etablerade partierna kunnat diskutera varför ungdomsgäng i Göteborg bestående av rotlösa ungdomar med utländsk bakgrund beter sig som de gör utan att se sig själva som rasister bara för att man fördömer dessa kriminella handlingar, ja då hade inte ett parti som dömer folk för deras ursprung eller deras religion haft en grogrund. Kan man lyfta frågor som handlar om varför vårt samhälle ser ut som det gör, och komma med konstruktiva förslag för ett bättre Sverige som inte går ut på "kasta ut dom" utan på hur vi undanröjer bilden av "vi och dom" - då sparkar vi också undan benen på de som av rädsla och förakt tror att den kollektiva bestraffningen är rätt väg att gå för ett tryggare Sverige.

Jag skräms över att 7.2% av väljarna, enligt ett opinionsinstitut, tycker att Sverigedemokraterna är det bästa som finns på den palett av partier som erbjuds...

En sådan här kväll när den tidigare underbara sifferkombinationen 7.2% numera förknippas med de intolerantas parti är det nästan svårt att glädja sig åt att sosseriets kongress hade samma effekt för dom som att hälla ett ölfat fyllt med glidslem på en rutschkana och kasta sig nerför densamma. Det är svårt, men känslan av tillfredsställelse över att mer än 4% lämnar SAP när de får media och tillfälle att berätta vad de vill, ja den finns där inne i en kropp som nu längtar efter den goda varianten av 7.2%... Skål! Tervist!

Länkar: SvD, DN, AB, Min terapeut