En natt har passerat sedan den dagen då Mona Sahlin klev upp framför drevet, meddelade sin framtida avgång och satte punkt för en historisk lång politisk karriär och en historisk kort tid som partiordförande. Natten har ägnats åt drömmar om hur jag skall överleva i mitt konstskapande som bloggare när nu tändvätskan för mitt brinnande engagemang inte längre kommer att finnas kvar, hur skall jag tackla en oviss framtid och en ny ledare för det politiska motståndet...?
För att få till ett regeringsarbete som är på tårna och som hela tiden tvingas prestera så behövs det alltid en bra opposition - i och med Monas besked igår så blev en redan vingklippt och usel opposition ännu lite mer skadeskjuten och sämre. Tiden fram till sosseriets extrakongress i mars kommer oppositionen de facto bestå av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det största partiet i opposition kommer att vara i opposition mot sig själva - splittrade, söndrade, i kaos, i kris, havererade och utan vare sig förmåga eller kraft att spela en roll. Det är ett vakuum, som måhända kan vara skönt för minoritetsregeringen Reinfeldt men som faktiskt kan vara förödande i det långa loppet även för de fyras gäng bakom rodret.
Mona flög imorse till Paris och Socialistinternationalens möte, Mona mådde bra, Mona tyckte nog att det var skönt att säga "Au revoir!" för en stund. Oavsett om Mona Sahlin är hemma eller inte så kommer råttorna dansa på bordet, där olika personer lanserar sig själva som framtida framtidsnamn i ett parti tillsynes utan framtid. Just där ligger också min oro denna morgon, oron över att en redan usel opposition under Mona Sahlin kan bli ännu mycket sämre med helt fel person som ledare för det största men mest kaotiska oppositionspartiet...
En av de senaste nyheterna som jag läste igår innan jag började brottas med min huvudkudde var att Ibrahim Baylan seglade upp som en trovärdig kandidat till posten som Monas efterträdare. Tala om att gå ur askan i elden! Ibrahim Baylan som ny ledare för SAP skulle vara ett självmord för Rörelsen. Vem lanserar Ibbes namn? Det måste vara en sjuk person med ett outtalat hat mot det parti som han eller hon säger sig vilja väl...
En av de andra nyheterna som jag läste innan jag placerade mig horisontellt igår var att Jytte Guteland av vissa lyftes fram som en klockren ersättare efter Mona Sahlin. Snacka om att gå ur askan i elden! Jytte Guteland som ny ledare för sosseriet skulle vara ett hån mot ett parti som måste upp på banan snabbt igen. Hade jag inte gillat Lars Stjernqvist så hade jag kört samma slut som i stycket ovan, men Stjernqvist har inget outtalat hat mot det parti han säger sig vilja väl. Men något måste han väl ändå ha emot sina gamla kompisar på Sveavägen 68 när han vill släppa in Jytte...?
En av de tidigare nyheterna om Monas efterträdare handlade om Sven-Erik Österberg som den självklara arvtagaren efter Mona Sahlin, den nyheten hördes till och med under valrörelsen faktiskt. Snacka om att gå ur askan i elden! Sven-Erik Österberg är lika tilltalande som att sitta ner och titta på färg som torkar, Sven-Erik är lika karismatisk som ett kalhygge, Sven-Erik kommer attrahera lika många nya väljare som ett kvastskaft. Vem eller vilka lanserar en person som Sven-Erik Österberg? Partisadister? Rörelsemasochister? Uppenbarligen folk som njuter av att plågas.
Ur askan i elden kan upprepas på i princip varenda en av de tilltänkta ledarna i det största oppositionspartiet, partiet utan ledning, partiet i fritt fall. Just det är det största problemet, att ingenting verkar bli bättre när allt skulle behöva bli bättre - för oppositionens skull, för regeringens skull, för Sveriges skull. Ovissheten är total, inga ess i kortärmen verkar att finnas om inte Margots ihärdiga "Nej för i helvete!" ändras till "Ja, kanske då...?".
Ovissheten över vem som kommer att ta över kommer att splittra mitt fokus, ofrånkomligt blir det så. Detta var något som oppositionsrådet i Tyresö kommun, den tvålfagre sossen Martin Nilsson, kladdade ner på mig igår - en kommentar på Facebook som andades ett subtilt budskap om att jag skjutit lite väl mycket på Mona. "Svårt att veta vem man ska börja skjuta prick på?" skrev Martin när jag ändå önskade mig Sven-Erik Österberg eller Pär Nuder.
För att få till ett regeringsarbete som är på tårna och som hela tiden tvingas prestera så behövs det alltid en bra opposition - i och med Monas besked igår så blev en redan vingklippt och usel opposition ännu lite mer skadeskjuten och sämre. Tiden fram till sosseriets extrakongress i mars kommer oppositionen de facto bestå av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det största partiet i opposition kommer att vara i opposition mot sig själva - splittrade, söndrade, i kaos, i kris, havererade och utan vare sig förmåga eller kraft att spela en roll. Det är ett vakuum, som måhända kan vara skönt för minoritetsregeringen Reinfeldt men som faktiskt kan vara förödande i det långa loppet även för de fyras gäng bakom rodret.
Mona flög imorse till Paris och Socialistinternationalens möte, Mona mådde bra, Mona tyckte nog att det var skönt att säga "Au revoir!" för en stund. Oavsett om Mona Sahlin är hemma eller inte så kommer råttorna dansa på bordet, där olika personer lanserar sig själva som framtida framtidsnamn i ett parti tillsynes utan framtid. Just där ligger också min oro denna morgon, oron över att en redan usel opposition under Mona Sahlin kan bli ännu mycket sämre med helt fel person som ledare för det största men mest kaotiska oppositionspartiet...
En av de senaste nyheterna som jag läste igår innan jag började brottas med min huvudkudde var att Ibrahim Baylan seglade upp som en trovärdig kandidat till posten som Monas efterträdare. Tala om att gå ur askan i elden! Ibrahim Baylan som ny ledare för SAP skulle vara ett självmord för Rörelsen. Vem lanserar Ibbes namn? Det måste vara en sjuk person med ett outtalat hat mot det parti som han eller hon säger sig vilja väl...
En av de andra nyheterna som jag läste innan jag placerade mig horisontellt igår var att Jytte Guteland av vissa lyftes fram som en klockren ersättare efter Mona Sahlin. Snacka om att gå ur askan i elden! Jytte Guteland som ny ledare för sosseriet skulle vara ett hån mot ett parti som måste upp på banan snabbt igen. Hade jag inte gillat Lars Stjernqvist så hade jag kört samma slut som i stycket ovan, men Stjernqvist har inget outtalat hat mot det parti han säger sig vilja väl. Men något måste han väl ändå ha emot sina gamla kompisar på Sveavägen 68 när han vill släppa in Jytte...?
En av de tidigare nyheterna om Monas efterträdare handlade om Sven-Erik Österberg som den självklara arvtagaren efter Mona Sahlin, den nyheten hördes till och med under valrörelsen faktiskt. Snacka om att gå ur askan i elden! Sven-Erik Österberg är lika tilltalande som att sitta ner och titta på färg som torkar, Sven-Erik är lika karismatisk som ett kalhygge, Sven-Erik kommer attrahera lika många nya väljare som ett kvastskaft. Vem eller vilka lanserar en person som Sven-Erik Österberg? Partisadister? Rörelsemasochister? Uppenbarligen folk som njuter av att plågas.
Ur askan i elden kan upprepas på i princip varenda en av de tilltänkta ledarna i det största oppositionspartiet, partiet utan ledning, partiet i fritt fall. Just det är det största problemet, att ingenting verkar bli bättre när allt skulle behöva bli bättre - för oppositionens skull, för regeringens skull, för Sveriges skull. Ovissheten är total, inga ess i kortärmen verkar att finnas om inte Margots ihärdiga "Nej för i helvete!" ändras till "Ja, kanske då...?".
Ovissheten över vem som kommer att ta över kommer att splittra mitt fokus, ofrånkomligt blir det så. Detta var något som oppositionsrådet i Tyresö kommun, den tvålfagre sossen Martin Nilsson, kladdade ner på mig igår - en kommentar på Facebook som andades ett subtilt budskap om att jag skjutit lite väl mycket på Mona. "Svårt att veta vem man ska börja skjuta prick på?" skrev Martin när jag ändå önskade mig Sven-Erik Österberg eller Pär Nuder.
Mitt svar blev: "Martin, ja det är ett dilemma. Det får alltså bli nedhållande kulspruteeld över hela skocken ett tag framöver." - och precis så kommer bloggen att utvecklas. Från en fixering mot en historiskt kortvarig och en historiskt dålig partiledare för sosseriet mot en fixering mot allt och alla som aspirerar på att ta partiet ur askan i elden...
Inlägg
