MONSTRUÖS MODERAT MEDGÅNG...!?

Det skulle vara så himla enkelt att lägga sig ner på golvet, jubla, sprattla hysteriskt med alla fem extremiteterna och hoppas att de där riktigt sköna siffrorna i DN/Synovate stämmer. Det är siffror som talar om ett historiskt högt stöd för moderaterna och ett historiskt lågt dito för partiet på allas läppar, den ledarlösa, krisande och havererade socialdemokratin. Visst skulle det vara så skönt att göra en Sören Holmberg och i affekt skrika att de politiska motståndarna är "rökta" och visst blir jag riktigt j-vla skadeglad när jag ser hur ett statsbärande parti har abdikerat och ett annat har bestigit tronen...

Men beror den högsta siffran någonsin i just Synovates undersökning på att vi moderater gör allt rätt i dessa dagar? Har vi 37.5% av väljarna i ryggen för att vi är så himla bra? Eller beror siffrorna på att vi egentligen inte har någon motståndare just nu, där oppositionen bara känns som ett stort svart hål där väljarna försvinner in och hamnar i en annan blå dimension? Svaret måste bli det senare, för ärligt talat - hur mycket har regeringen märkts efter valet...?

Att socialdemokratin är mitt uppe i sina krisprocesser där man inte har en aning om vem som skall ta upp Monas fallna mantel måste vara roten till den stora blåa klängväxten som klängt sig fast vid väljarna. Socialdemokraterna skördar sina frukter efter en misslyckad valrörelse, medan vi moderater leviterar i spåren av deras fall. Men nu är tiden för att befästa Alliansens försprång och fördelar - medan sossarna krisar måste vi upp på banan för att berätta om våra visioner. Medan motståndarna käbblar om ledarskap så måste vi använda tiden för att utveckla Alliansen 2.0 - en ny Allians för en ny tid men med samma respekterade ledarskap.

När Alliansen vann valet 2006 så fanns det en uppsjö av ROT- och RUT-tjänster att använda på ett alltmer slitet folkhem. Idag är tiden en annan, Alliansen har styrt i fyra år och det valmanifest som 2006 kändes spännande och fräscht byttes ut till ett rätt torrt och intetsägande manifest för valet 2010. Men med de motståndare vi hade så räckte det ändå, nästan hela vägen fram till egen majoritet. Vi vann inte så mycket på visioner som på vad vi hade gjort och en rätt usel motståndare...

Om lite mindre än fyra år så är det dags igen och då kommer vi att möta en fiende som vi idag inte har en aning om hur den ser ut. En helt ny socialdemokrati förväntas stå emot oss, om nu den mest konservativa rörelsen i Sverige mäktar med att förstå att tiden är i ständig rörelse framåt. Vi kan inte räkna med en ny sosse-ledare som bara har Åkesson och Falkvinge efter sig i förtroendemätningarna, vi kan inte räkna med att kunna kladda ner SAP med kommunisten Ohly - vi måste räkna med att redovisa vår bild av vad vi själva vill och hur vi går vidare i renoverandet av folkhemmet.

Moderaterna har utan tvekan tjänat klart mest på allianssamarbetet, och det är en farlig väg när vi ensamma plockar hem vinsterna som är fyra partiers genuina samarbete. Ensamma kan vi inte vinna, och våra tre allians-vänner måste också få något av väljarna som tack för hjälpen med styrandet av Sverige. Att se till att även Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna lyckas vända en negativ spiral där vi moderater sliter stora köttstycken ur deras späda kroppar ligger i alla alliansvänners intresse. Vårt heliga gemensamma mål måste vara att fånga upp gamla sossar som ser samma verklighet som vi, som nickar instämmande åt vår vägbeskrivning när vi försöker styra in på rätt väg.

Vad krävs då för att nå dit, till en mer visionär allians? En allians där all tjänar på samarbetet och där inte den enda bonusen för de små partierna är att slippa sossarna vid makten...? Det återstår att fundera på, men det är nu vi har tid att ta oss dit - medan motståndet är lamslaget och handlingsförlamat. Det är nu vi kan lägga grunden för att Synovates siffror kanske kan vara något som hyfsat väl överensstämmer med verklighetens valresultat och där vår politik tar avtryck av den verklighet som väljarna lever i...

Länkar: DN1, DN2, Expr, AB1, AB2, AB3 -Ingerö, SvD, SvD - Ledarblogg

Bloggar: Böhlmark, Westerholm, Högberg, Kent, PLC, Krassman, Radikalen, Mary, Moberg

ÅH SARAH, KOM UT I KVÄLL...

Sarah Palin, denna fantastiska och undersköna "president-wanna-be" har satt sin vackra fot i dragspelet. Sarah Palin har gjort det som Ohly så gärna vill men som den svenska smygkommunisten och fegisen inte vågar. Sarah Palin har berättat att hon ser Kim Jong-Il och hans förtjusande land Nordkorea som de allierade som USA skall stå upp för.

Sarah Palin är i någon sorts opposition mot Obama-regimen, men frågan är om det är så klokt att sitta i radio och ta opponerandet ett steg längre - att alltid tycka annorlunda än de som styr. Nu tror jag förvisso att Sarah Palin råkade säga fel, att hon inte alls hyser några varma känslor för den lilla gula dvärgen med platåskor i Pyongyang. Sarah Palin sade fel och någon sekunds ofokusering gav oss en groda som det nog jublas åt norr om den 38:e breddgraden...

Vågar man gissa att Mauro Scoccos låt "Sarah" kommer att omarbetas och sändas efter de nordkoreanska TV-nyheterna där en hysteriskt skrikande Anna Lindmarker-kopia nyss har berättat om vädret och hur man hört en kråka recitera den avlidna men ständigt närvarnade statschefen Kim Il Sung...?

"Inga NKPA-soldater sover,
hon finns i alla bunkrar...

I luften de andas,
hennes kyss på deras hjälmar.
De smyger runt hennes porträtt,
med hennes topless-bild i fickan.
De är hjältarna i filmen,
hon är flickan...
De ropar hennes namn när ingen hör.
Och artilleripjäserna skjuter i kör.

Hon går förbi min skyttegrav,
jag följer varje steg hon tar.
Hon försvinner runt hörnet,
och sen finns bara längtan kvar.
De säger att hon lever i imperialist-USA
och kanske vill hon ha det så.
Men om hon lärde känna mig,
skulle det ändra nåt då...?

Jag står utanför hennes övervakade hotellrum.
Hör hjärtat slå,
jag slår ner hennes guide och knackar på.
Åh, kom ut ikväll...

Åh Sarah, kom ut ikväll
jag väntar i hörnet på Kim Il Sung-torget.
Sarah, du är mer än jag förstår,
ta på dig jackan, så går vi ut och åter tunnelbana.

Hon är vild som vinden.
Hon är varm som ett kärnvapentest.

I hennes ögon glittrar
en outtömlig skatt.
Det finns inget jag inte skulle göra,
för att ha henne här.
Jag tar emot då imperialismen faller,
jag lovar och svär!

Jag går fram till hennes hotellrumsdörr och knackar på,
på andra sidan börjar hon att gå...
Åh, kom ut ikväll...!

Åh Sarah, kom ut ikväll
jag väntar i hörnet på Kim Il Sung-torget

Sarah, du är mer än jag förstår
ta på dig jackan, så går vi ut och går

Kom ut, kom ut,
Kom ut ikväll..."

Länkar: SvD, DN,

KOREAKRISEN UR OHLYS PERSPEKTIV...?

Flera är de som har funderat över hur en eventuell rödgrön regering skulle ha hanterat gårdagens stora nyhet - den nordkoreanska artillerimattan över en lite sydkoreansk ö. Kristdemokraternas undersköna riksdagskvinna Caroline Szyber fick snabbt in en debattartikel i ämnet på SvD Brännpunkt där hon filosoferade kring ämnet. Efter att ha gjort en stuvning på hallucinogena svampar till kvällsmackorna igår så tror jag att jag i mitt inre såg precis hur de rödgröna skulle ha reagerat...

Att Lars Ohly var agendasättare när de rödgröna gänget satte sig ner för att forma sin utrikespolitik är det nog inte många nyktra människor som argumenterar emot, och just därför så såg jag i spåren av min svampstuvning hur Lars Ohly höll på att vädra ut Carl Bildts tjänsterum på Arvsfurstens palats när det ringde i mobilen. Något hade inträffat i det Gula Havet, det var fara och färde. Alla ville veta vad den svenska officiella linjen var till det som hade hänt.

Utrikesminister Ohly satte sig ner, kliade sig i huvudet och började skriva den rödgröna regeringens kommentar helt på sin egen magkänsla. Det gick fort, som det alltid gör när svart är svart och vitt är vitt. Lasse Ohly tog med sig sitt uttalande och stövlade iväg längs Strömgatan. Snart skulle Sverige och världen bli varse att det hade blivit ett kaxigare land av det gamla nickedocksriket Sverige.

Vi ansluter när Ohly har bufflat sig fram till talarstolen i Riksdagens Plenisal, en helt folktom plats om man bortser från Hans Linde som satt och drägglade vid sin bänk. Talmannen ger utrikesminister Ohly ordet...

"Tack fru Talman.

Det som inte fick ske har skett. En bräcklig fred hotas återigen av illasinnade krafter. Världsfreden är i fara och hotet om en eskalering av de inledda stridigheterna på den delade koreanska halvön kan inte negligeras. Sveriges rödrödgröna regering ser mycket allvarligt på det som vi nu ser spelas upp för våra ögon och det är med stor skärpa vi fördömer den sydkoreanska aggressionen mot det fredsälskande nordkoreanska folket.

Gång på gång har våra kamrater i Pyongyang provocerats av den amerikanska imperialismens soldater och deras lydiga lakejer i Seoul. Gång på gång har våra kamrater i Nordkorea, i all sin godhet och vilja att leva i fred och harmoni med sina grannar låtit provokationerna passera - men det finns en gräns för allt. Den gränsen har passerats flera gånger under de utmanande offensiva militärövningarna från kapitalistsvinen och deras skyddslingar, och nu tog tålamodet - fullt förtåeligt - slut. När Nordkorea denna dag slår tillbaka, i rent självförsvar, så står Sveriges rödrödgröna regering bakom varje briserande artillerigranat som landar på den lilla kobben som borde vara nordkoreansk.

Jag avser att kalla upp den sydkoreanska ambassadören till UD för att ge honom en verbal holmgång han sent lär glömma. Sverige kan aldrig, någonsin, acceptera att USA:s lydstater ger sig på sina fredsälskande grannländer. Sverige står upp för Nordkoreas rätt att värna sitt territorium med alla till buds stående medel. Sverige står upp för Nordkoreas rätt att styra sitt land som man själv behagar, utan att behöva ge efter för ständiga nålstick från en patetisk marionettregim i söder. Sverige står upp för Nordkorea - nu och för alltid!

Själv ser jag tecken på en repris av det som hände under Koreakriget, Som den minnesgode sanningssökaren kommer ihåg så gjorde USA-imperialisterna 1950 ett desperat försök att lägga under sig hela Koreahalvön. De sydkoreanska lakejernas patetiska militärmakt attackerade det stolta och frihetstörstande Nordkorea. Då som nu gjorde de en total felbedömning av Nordkoreas militära förmåga och då som nu blev svaret hårt och skoningslöst. Hade USA och Sydkorea bara lyssnat på vår regerings krav om att alla USA-imperialistiska soldater skall hem till USA så hade detta förmodligen aldrig inträffat. Så rätt låg vi i bedömningen om hur freden bäst värnas, så rätt kan bara vi med hjärtat på rätt ställe hitta...

I västvärldens dekadenta och förvridna historieskildring beskrivs det som att det skulle vara de fredsälskande Nordkorea som efter en respektingivande militär upprustning var de som startade kriget för Koreas återförenande, för bröders och systrars rätt att leva tillsammans i en enda stor familj under den evige landsfaderna Kim Il Sung. Ingenting kunde vara mer felaktigt, det nordkoreanska fredsälskarna skulle aldrig starta ett krig.

Imperialisterna i USA och kamraterna i det dåvarande Sovjetunionen hade i slutet av andra världskriget lyckats komma överens om att Korea med tiden skulle få återförenas i ett land och detta utan inblandning av fientliga yttre krafter. Året var 1948 när USA och Sovjetunionen av en folkkongress i nord uppmanades att dra lämna Korea. Naturligtvis lyssnade de fredsälskande kamraterna i Sovjetunionen och den Röda Armén lämnade Korea åt sina rättmätiga herrar.

Med USA-imperialisterna förhöll det sig helt annorlunda. Bara ett fåtal av aggressionsarméns trupper förflyttades och då till baser i lydriket Japan. Samtidigt så började USA rusta upp den sydkoreanska armén på ett sätt som bara kunde innebära aggressiva planer och strategier. Ivrigt påhejade av USA-imperialisterna så började den sydkoreanska militärmakten 1949 att systematiskt begå militära provokationer mot den fresälskande grannen i norr.

Flera miljoner provocerande angrepp utfördes med ett enda syfte - nämligen att få den koreanska folkarmén i norr att gå i fällan. Målet var solklart, att USA skulle kunna få ett dubiöst motiv att invadera och ockupera hela landet. År 1950 övergick en sådan provokation i ett regelrätt invasionsförsök från sydsidan. Precis som nu i dag, då våra kamrater slår tillbaka sydkoreanska angrepp vid den lilla kobben så visade sig den koreanska folkarmén 1950 att den trots sin vilja att verka i fredens och frihetens tjänst kan slå tillbaka när hotet just freden och friheten blir påtaglig.

Därför, och med Koreas historia i bakhuvudet, står Sverige vid Nordkoreas sida för första gången. Vi är stolta över vårt ställningstagande, vi tänker själva nuförtiden och bryter de kedjor som hållit oss fast i en roll som USA-imperialisternas knähund. Tack för ordet!"

Lars Ohly lämnar talarstolen. På sin plats i plenisalen sitter Hans Linde och applåderar lika exalterat som Nalin Pekgul under valnatten. Hans Lindes ögon är tårade. Hans Lindes minspel ger betraktaren bilden av en nöjd man som nyss haft en skön stund i sänghalmen. Hans Linde kan inte tro att det han hört är den rödrödgröna regeringens officiella linje.

Lars Ohly vandrar iväg, påtagligt nöjd med sig själv när mobilen ringer i fickan. Det är ännu fler jobbiga nyheter som når Ohlys öron. Urban Ahlin har hittats på sitt tjänsterum i ett halvt medvetslöst tillstånd med en massa tomma tablettburkar bredvid sig. Som om inte det var nog så har tydligen Jan Eliasson tagit sin tillflykt till den amerikanska ambassaden och ansökt om amerikanskt medborgarskap...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, AB1, AB2, DN1, DN2

Bloggar: Szyber,

KOMMUNISMENS SISTA DÖDSRYCKNINGAR

När Nordkorea börjar vräka artillerigranater över en, förvisso omstridd men ändå, sydkoreansk ö så är det egentligen föga överraskande. Nordkorea som stat är beroende av omvärldens hjälp för att inte landets plågade folk skall svälta ihjäl, och omvärlden är i de flesta fallen den välmående grannen och brodern i söder. Nordkorea som land och företeelse biter gärna och ofta de händer som föder dem.

Medan nordkoreanerna lägger alla sina slantar på kärnvapen-, missilforskande och framställning av desamma så äter Kim Jong-Ils undersåtar gräs med grus, och när det är dags för fredagsmys så kanske man har tur att få en näve ris. Nordkorea som nation är en nation utan hopp, utan framtid och utan möjligheten att klara sig själv - och vad brukar då återstå för en oberäknelig diktatur utan skrupler?

Naturligtvis våld! Självklart krig! Utan tvekan förödelse! Jag minns hur Saddam Hussein började gräva sin egen jordhåla när han invaderade Kuwait. Jag minns hur den argentinska militärjuntan 1982 invaderade Falklandsöarna för att rädda sig själva, men Thatcher slog tillbaka och allt man lyckades med var att köpa sig några månader. Idag tror jag att Nordkorea har börjat att placera ut sin bondearmé för det sista schackpartiet - och det förhoppningsvis inte dröja länge förrän Kim Jong-Il med sin antikvariska armé är schack matt...

En annan tanke som jag bär på är hur länge vi får vänta på Lars Ohlys eller Hans Lindes fördömanden av den nordkoreanske och kommunistiska aggressionen? Hade det handlat om israeliskt artilleri mot Gaza eller ett flyganfall mot något Hizbollah-läger i Libanon så hade de redan varit i farten. Nu handlar det om kommunismens sista dödsryckningar, och snabbheten i fördömandet är inte alls lika fartfyllt som när det är en västerländsk demokrati som skall hudflängas med billiga poänger.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2

TINTIN OCH TÖNTERIERNA

Under min torftiga uppväxt i ett socialdemokratiskt hem så fanns det iallafall några ljuspunkter i tillvaron. En var att min käre far hade det goda omdömet att plocka med sig nya spel till min gamla ZX Spectrum i en aldrig sinande ström, en annan var att jag hade en gedigen samling av Tintin-böcker. Men medan den lilla och klena datorn ZX Spectrum är dödförklarad så lever Tintin vidare, och detta trots att författaren Hergé är lika död som min gamla spelmaskin med ett minne på hela 48 kilobyte eller lika avliden som socialdemokratin som politisk kraft i Sverige...

Tintin var och fortsätter att vara odödlig konst, tecknad satir och historier man inte kunde slita sig ifrån förrän man kommit till den sista av de 64 sidorna. Alla var bra, rent av fenomenala om man bortser ifrån ”Castafiores juveler” som jag aldrig kunde ta till mitt hjärta. Länder som Bordurien och Syldavien kändes bekanta och verkliga, medan jag gärna hade lagt till städer som Tapiocapolis och Klow på mina resrutter.Platser där Tintin hade varit var också platser som jag ville besöka, i gränslandet mellan fiktion och verklighet – ett gränsland jag kände mig hemma i när den verklighetsfrånvända sosseretoriken som sköljde över mig vid kvällsmaten krockade med den verklighet som jag såg med mina politiskt blåa ögon.

Tintin var den självklara idolen trots att han såhär i efterhand framstår som lite väl fjollig. Kapten Haddock var den som lärde mig att svära på ett mer sofistikerat sätt, professor Kalkyl den äldre herren som legitimerade nördens existensberättigande med sin diskreta charm medan poliserna Dupond och Dupont var de man tänkte på för att rättfärdiga Hans Holmérs roll som spaningsledare i jakten på Palmes mördare. Jag stärde mig inte ett dugg på att Tintin bars omkring i en bärstol iförd en kolonialistisk djungelhjälm av ett gäng som gav Fazers gamla lakrits sitt tecknade ansikte.Serien var i mina ögon fulländad, eller var den det egentligen - om jag skall vara politiskt korrekt? Nu kommer ifrågasättanden om det inte var så att självaste Tintin inte bara var bög, utan också rasist...?

I Belgien skall man dra Tintin inför domstol och orsaken är den allt annat än politiskt korrekta beskrivningen av Tintins tillvaro i Kongo. En bok från tidigt 30-tal, en bok färgad av dåtidens rasbiologiska funderingar där man inte alls drog sig för att utmåla kongoleser eller andra afrikaner som lätt infantila eller en bok som drev med med västvärldens bild av samma människor? Det är frågan man bör ställa sig. Själv har jag inte blivit färgad av det jag läst om och om igen i en Tintin-bok. Kongolesernas värde är för mig solklart oavsett om Hergé målade upp dom som naiva och tröga i en över 70 år gammal bok, och trots att jag ätit Nogger Black med ett tillfredsställt leende på läpparna.

Om nu olyckan är framme, om man börjar använda censuren som ett vapen i den ständigt pågående historierevideringen, om ”Tintin i Kongo” blir olaglig och förbjuden att sälja – vad får det för konsekvenser? Vad blir följden för alla andra Tintin-böcker som driver med andra kulturer och folkslag på ett sätt som jag kan se som ironi och satir men som de lättkränkta alltid skall dra några steg längre medan de skriker ”rasism!” med gäll stämma...?

Hugade och penningkåta advokater lär väl börja processa åt inkafolkets ättlingar, som med all rätt i världen känner sig påhoppade av att man i ”De sju kristallkulorna” och ”Solens tempel” målar upp bilden av Inka-folket som ett gäng rätt vidriga typer som vill offra nörden Kalkyl till solguden. På samma sätt kan samma skrå lyfta fram hur Hergé beskriver japanerna i ”Blå Lotus” – vettlösa mördartyper, en bild som historieböckerna också bekräftar titt som tätt när det handlar om Japans styre i Kina. Vad skall de ännu mer drivna amerikanska journalisterna säga om ”Tintin i Amerika”, där maffia och gangsters tycks styra hela landet och där indianer i fjädrar inte har något emot att döda blekansiktet och fjollen Tintin? Vad säger till expempel FARC-gerillan i Colombia om att Hergé målar upp en bild där latinamerikanska gerillagrupper består av ett gäng alkoholiserade haverister som bara kan slåss när Kalkyl fixat antabus åt kommendanten?

Rättsprocessen mot ”Tintin i Kongo” kan kanske komma att sätta igång en lavin av rättsprocesser mot Hergés dödsbo, och det belgiska domstolsväsendet kan komma att bli förlamat för lång tid framöver. Vilken nytta skulle det göra egentligen? Är det inte bättre att domstolarna tar hand om riktiga brott, sådant som sker nu – idag och imorgon – där vardagsrasismen slår igenom förpestar tillvaron för sådana som Hergé inte hade en tanke på att kränka...?

Länkar: DN, SvD1, SvD2
Bloggar: Kulturbloggen, Ingerö

"NOW THI(S) I(S) NOT THE END..."

"It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning"

När nu Mona Sahlin har bestämt sig för att lämna sitt uppdrag som partiordförande så är väl sannolikheten rätt stor att hennes imbecilla bok om Monas vision för Sverige – "Möjligheternas land" – får en uppföljare i biografiskt format. En lämplig titel skulle kanske kunna vara "Omöjligheternas parti". Med en lång och gedigen politisk karriär bakom sig måste det finnas en skattkista av historier att bygga boken på, men boken om Monas politiska gärning får inget lyckligt slut – hur gärna författaren än må vilja revidera historien.

För när nyhetsmedia idag berättar att sosseriets fria fall har dämpats betydligt sedan Mona gick och krisen tog över så kan vi dra några slutsatser. Visst är det riktigt elakt, ja rent av gement, att sparka på en kvinna som redan bestämt sig för att sluta men i detta fall så finns det skäl som kan bli kapitel i den troliga uppföljaren.

Om man skall tro på United Minds, vilket man oftast inte skall, så faller inte SAP längre okontrollerat ner mot 4%-spärren och mörkret därunder. Sosseriets väljarbas verkar ha stabiliserat sig runt 29% av väljarna. Dessa utvalda människor är alltså de som väljer att följa med skeppet ner i djupet utan att ha en tanke på att ta sig till livbåtarna, dessa bergfasta sossar är de som aldrig någonsin skulle överge socialdemokratin för något i världen. Det spelar liksom ingen roll ifall partiet väljer en staty av Kronblom till ny partiordförande, de förblir sossar ändå med Ådalen på hornhinnan och med Erlanders skämt ringande i öronen. Det enda som kan hindra dessa väljare från att gå till vallokalen och rösta på socialdemokraterna rakt av är att Liemannen tittar in och hämtar hem de oftast till åren komna ur-sossarna...

Mona Sahlin lyckades alltså med bedriften att köra ner sitt parti så långt i skiten som det bara gick. Bara de väljare som inga argument biter på stannade kvar, de som inte anser att folkhemmet behöver vare sig RUT eller ROT för att hålla över åren. Nej, Mona med sina utvalda hantlangare lyckades med något som jag som politisk motståndare är väldigt nöjd med. Man hittade sin kärna, sin stomme på 29% och skall socialdemokratin lyckas minska ännu mer så krävs det förmodligen att Pär Nuder gör en grandios entré och skickar PRO-proletärerna i det så kallade köttberget över ättestupet. Eller att Östros börjar förgifta de lokala företrädare han träffar på sina rundresor. Eller att naturen helt enkelt har sin gång, där man blir den jord som man än gång kom ifrån. Monas bedrift är definitivt historisk på många sätt.

Men frågan är om det verkligen är så att stommen är på 29%? Kan det inte vara så att de svenska väljarna föredrar en socialdemokrati utan ledning, utan fastlagd politisk riktning, med en kris som är ett haveri och där allt bara är ett vakuum fram till i mars 2011 framför ett parti som hade Mona Sahlin som galjonsfigur? För det är ju lite suspekt att det fria fallet fick fallskärm ungefär samtidigt som Mona började titta på sin egna dito. Eller hur...?

Länkar: SvD, AB

PALMS ÅTERKOMST - VERONICA TILL AUGUST

Jag minns den där kvällen på Bishops Arms, Landvägen, Sundbyberg, som om den vore igår. Detta trots att jag den kvällen var påtagligt påverkad av drycker med alkohol som en av beståndsdelarna, och detta trots att det var länge, länge sedan - två år sedan. Inne på Sundbybergs bästa pub träffade jag tillsammans med en partivän gräddan av den dåvarande eliten i det lokala sosse-gänget och vi bjöds att slå oss ner vid det sossiga bordet. På pinnstolarna satt bland annat den alltid lika vackra Helene Hellmark-Knutsson, biffen Jan Jogell och en riksdagsman som jag väljer att hålla hemlig med hänsyn till hans framtid position under en eventuellt ny kvinnlig partiledare...

Eftersom jag är våldsamt ytlig när det kommer till kvinnliga politiker - och för att på ett patetiskt sätt försöka att inbilla Helene att det faktiskt finns andra sosse-kvinns som jag tycker om - så förde jag Veronica Palm på tal. Jag berättade att jag tyckte att Roger Mogerts fru verkade vara en spännande kvinna som inte alltid var så där tråkigt politiskt korrekt som man kunde förvänta sig av en topp-politiker. Jag lyfte fram faktumet att jag tyckte att Roger Mogerts fru var en kalaspingla, iallafall på de TV-inslag och de pressbilder som jag hade sett, och då kom motreaktionen från den hemliga riksdagsmannen. "Hon är bara snygg på avstånd!" följdes upp med "Hon är inte alls lika snygg på nära håll!" och avslutningen kom som ett slag i naveltrakten på mig som hade målat upp min bild av en politisk nymf, "Hon har dålig hy, riktigt dålig hy!".

Jag kunde inte glömma de där orden, yttrade av en berusad man till en annan, en kväll på Sundbybergs bästa pub. Men för varje gång jag såg Veronica Palm på TV eller i en tidning så blev jag mer och mer övertygad om att den hemliga riksdagsmannen hade fel - för varje gång tyckte jag att hon var lika snygg som imbecill när hon öppnade munnen. När jag en gång lyckades springa på Roger Mogert med fru på Gullmarsplans T-bana så var hon inte alls ful på nära håll, sminkad till en fantastisk skönhet stämde bättre...

Veronica Palm, kvinnan som enligt de egna är ful på nära håll och snygg hos mig, tillhör nu de som nämns oftast när det handlar om Monas efterträdare. Gärna för mig, för då kommer hon dyka upp i media ännu lite mer och ännu lite oftare. Gärna för mig, för då tar socialdemokratin ett gigantiskt steg från de värderingar som fick väljarna att vända sig från SAP. Gärna för mig, eftersom vi då har en tydlig skillnad mellan oss som tycker att det inte är mer än rätt att folket får behålla så mycket som bara är möjligt av sin lön och de som stolta tar så mycket de bara kan för att subventionera gratis museibesök.

Veronica Palm är en skattekramare som iallafall är ärlig nog att stå upp för sina ambitioner att håva in så mycket som möjligt av folkets lön. Med Veronica Palm som ny sosseledare så får vi en ännu lite enklare väg mot 2014, och det gamla statsbärande partiets Golgata-vandring kommer att utveckla sig till ett maratonlopp. Veronica Palm är en kvinna som inte verkar ha vett att förstå varför väljarna flydde hennes parti, det var ju inget lämmeltåg som vandrade till Ohlys parti som man kan tro när man lyssnar på vilka väljare Palm är ute efter.

Med sin retorik cementerar Veronica Palm fast grunden för sin bild av socialdemokraternas Sverige, där ingen skatt någonsin kan bli för hög och där hon skall "jaga finansministern med blåslampa". Vill sossarna ha Veronica Palm, oavsett om hon är snygg, är ful, har dålig hy eller dåliga idéer, så gärna för mig. Med henne vid rodret kommer socialdemokratin styra mot avgrunden, från nutid till forntid - från Persson och Sahlin till Veronicas namne August. Är det en socialdemokrati som vill lösa morgondagens problem med gårdagens patentlösningar så gärna för mig. Bilden av ett parti totalt i otakt med verkligheten blir ännu lite tydligare om man slutar att fån-glo på Veronica Palm och faktiskt börjar lyssna på vad hon säger...

Länkar: DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Expr

Bloggar: Böhlmark, Högberg utan hår, Westerholm, Västros, Kent