OPINIONSMÄTNINGEN & EN OBESLUTSAM LEDARE

Tänk så mycket som kan hända i politiken en oskyldig onsdag som denna. SCB slänger fram sin gedigna undersökning som visar att Håkan Juholts tydliga ledarskap har fått de sociala demokraterna att lyfta med hela 5 procentenheter sedan kaoset i november. Samma undersökning visar också att den rödgröna oppositionen, i den mån man är en samlad röd och grön opposition, leder över Alliansen - och efter en en lång Golgata-vandring för sosseriet så känns det som om man läst historien en gång förut. Det är likt 2007, 2008, 2009 och början av 2010 faktiskt - en tid då Alliansregeringen var rökt, avsågad och bortom räddning i det kommande valet...

Men då var då och nu är nu, och det finns en väsentlig skillnad mellan dåtid och nutid - under mellanvalsåren 2006-10 straffades vi i opinionsmätningarna för att vi gjorde för mycket och gjorde det för snabbt. Våren 2011 straffad vi för att vi inte gör någonting alls, visioner och reformer har övergått i ett förvaltande där det enda man mäktar med från Rosenbad är att slå sig själva för bröstet medan man med högburet huvud talar i tungor om den egna förträffligheten. Just så lät det i en morgonsoffa på en reklamfinansierad TV-kanal i helgen när självaste statsministern var på besök. Allt var frid och fröjd, Sverige var det landet i Europa som hade mest reformer på gång - problemet i mina ögon är att dessa i så fall kommuniceras uruselt eller att folk inte lägger märke till det som sker.

Socialdemokraterna under sin tydliga och konsekventa ledare Håkan Juholt leder debatten i de flesta frågorna, och det är väl om möjligt ett PR-mässigt genidrag från en regering som annars inte lyckas med att berätta något själva. Ju mer utrymme vi kommer att ge Juholt i mediabruset framöver, desto större är chansen att vi trots allt skall kunna vinna ytterligare ett val - och då genom att bara slå oss för bröster medans vi berättar om vilket elände Juholt den talföre kan ställa till med när all politik kommer att passera samma mallar och mönster som Juholts hantering av Libyen-frågan...

Idag säger Juholt att han kanske inte spelat sina kort helt rätt, att hans parti har varit otydligt och att budskapens innebörd har berott på vem som har levererat budskapen. Har det varit Urban Ahlin så har det låtit på ett sätt, har det varit Peter Hultqvist har det låtit på ett annat sätt medan allt dessa två har sagt sedan har bringats i totalt kaos när Juholt har gett sin version av verkligheten. Idag säger Juholt att SAP kunde ha skött Libyen-frågan bättre - och det behöver man inte vara sosse-antagonist för att instämma i. Den massmediala bredsidan mot Juholts bordningsstyrka kommer både från babord och styrbord, där partiorganet Aftonbladet inte sparar på krutet när man inkompetensförklarar Juholt.

Men Juholt förnekar sig inte, och innan Carl Bildt och Urban Ahlin tillsammans med Åsa Romson hade avslutat sin pressträff om den nya Libyen-insatsen så började det läcka från Sveavägen 68, Juholts kontor och den klarröda kristallkulan med vilken Håkan ser in i framtiden. Juholt började förbereda Sverige på marktrupp till Libyen, militära expeditioner till såväl Syrien som Sudan - och allt utfört av ett försvar som redan idag har svårt att klara av sina uppdrag inom given budget - en budget som Juholt vill skära i med motorsåg...

Men om varför stanna vid Syrien och Sudan? Varför inte Jemen också? Eller Sri Lanka? Kanske Tibet och Kashmir? Sydossetien? Somalia? Varför inte överallt dit sär det låter fint att skicka svenska fredsframtvingare och fredsbevarare? För så funkar tydligen Juholt, först skriker han sig hes för att vinna inrikespolitiska poänger - sedan vill han backa ur innan man hunnit bli varma kläderna för att sedan cirkulera några varv i media med otydligheter som vapen. Det vi sett i socialdemokratiska beslutsfattande och i politisk tydlighet ger vid handen att svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik kommer att bli snarlikt 'Hela Havet Stormar' under Juholts ledarskap med en minoritetsregering på andra sidan förhandlingsbordet.

Det var en bred överenskommelse som levererades idag av sex av åtta partier i Riksdagen, men när man tittar i backspegeln så kan denna överenskommelse trots allt inte vara något att jubla över från någon sida. Socialdemokratin är en driftkucku ledda av en virrpanna, och minoritetsregeringen kan inte annat än att tvinga sig till att faktiskt hångla upp ett parti som inte vet vad dom vill från ena sekunden till den andra. Frågan är om man skall skratta eller gråta åt ett spektakel som alla intressenter hade tjänat på att hålla så långt bort från media som man bara kunde...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Wiseman, Westerholm, Högberg, Andersson, Moberg

NÄST SISTA KAPITLET OM SIMON FORS...?

"Är det bara jag som tycker att ett kärnvapenanfall vore ett lämpligt svar på Moldaviens bidrag? "...

Mannen bakom det korta stycket är jag, och om någon moldav eller schlagerhaverist upprördes av min upprördhet över ett musikstycke som jag såg som musikalisk tortyr så ber jag dessa uppriktigt om ursäkt. Om jag med mina textade vulgariteter inspirerar någon med ett kärnvapen i gardereboen, eller någon musikalisk general i någon kärnvapen-nation att bli inspirerad av mitt Twitter-inlägg och skicka iväg en nukleär missil mot Chisinau så blir ju mitt twittrande ännu mer oförlåtligt.

Simon Fors, mannen - myten - legenden, från Pajala lyfte för en liten stund sedan fram mitt inlägg om ett kärnvapenanfall som respons på ett undermåligt schlagerinlägg, och det gör han naturligtvis helt rätt i efter all skit jag kastat på Simon Fors twittrande. Ingen skall tro att jag är något praktexempel på hur man skall bete sig i de sociala medierna. Nej, tvärtom anser jag mig i mina mest hybriska stunder vara en mästare på att håna, förlöjliga eller ta hedern av de politiska motståndarna på ett rätt så respektlöst sätt.

De som känner mig förstår glimten i ögat, de som inte känner mig tror att jag är spritt språngande galen till och från - och det samma gäller nog Simon Fors. Jag känner honom inte, jag anser att han är spritt språngande galen medan hans kommunistiska kamrater nog tycker att han är härligt spontan och rak. Men trots att jag anser att Simon Fors är galen - för det borde man väl vara när man skriver så som han gör - så inbillar jag mig att hans önskemål om en avrättad Per Gudmundson på SvD:s ledarredaktion eller ambitionen att fylla alla moderater med bly är retorik, något som i Simon Fors är de grova skämt som han säger att det är...

Problemet är bara att Simon Fors i sin roll som förtroendevald politiker har ett följe på Twitter som han inte kan ha koll på fullt ut. När han privat skriver om att ta livet av de som tycker annorlunda politiskt eller om hur full med hat han är inför de som driver en politik han inte kan förlika sig med så är det något som kladdar på hans roll som folkvald politiker för Vänsterpartiet i Pajala, för samma parti i landstinget i Norrbotten. I hans krets av följare kan det finnas folk som inte mår bra, som är ännu mer hatfyllda än Simon Fors och som kanske kan bli "triggade" av det Simon Fors som hyfsat hög politiker för sitt parti lyfter fram som sina åsikter på de sociala medierna.

Vad skulle en ny "Mihailo Mihailovic" med samma ideologiska ryggrad som Simon Fors göra när de inre rösterna börjar tala om att fylla någon med bly om Fredrik Reinfeldt råkar komma förbi, eller Per Gudmundson - som varje tänkande människa vill se avrättad? Funderar inte Simon Fors i de banorna när han skriver? Att det finns folk som kanske tar hans ord på det allvar det förtjänas att ta - men på fel sätt...?

Det är avsevärt lättare att fylla någon moderat med bly eller att fixa till en privat avrättning av en ledarskribent man avskyr än att trolla fram kärnvapen och skicka iväg till Moldavien. På min blogg finns det folk som läser som säkert blir inspirerade på fel sätt av det jag skriver, detsamma gäller kanske Twitter-flödet. Men att dessa skulle ha förmågan att utplåna eller viljan att göra den lilla fattiga republiken illa på det sätt som Simon Fors nu insinuerar tror jag inte så mycket på. Det Simon Fors förespråkar ligger närmare till hands för den obalanserade individen som i vid ett tillfälle av kaos i sitt inre kan dra helt horribla slutsatser av sånt som man läst en ideologisk mentor eller en politisk förebild skriva.

Om det är något jag önskar av Simon Fors just är det att han tar och funderar över vad han skrivit och vad han tänker skriva framöver. Kan det inte vara så att du stimulerar stollar att skapa ett samhälle där en moderat skall vara rädd för bly, eller där en ledarskribent värdesätter varje dag han inte blir avrättad. Själv minns jag bara att jag vid en totalt laglös busskö i innerstaden på Twitter önskade att man skulle fundera på gredelina kuvert, stupstock eller i värsta fall dödsstraff för att få ordning på kö-anarkin. Idag har jag landat i att gredelina kuvert är rätt väg att gå...

Simon Fors är förtroendevald för Vänsterpartiet på en handfull politiska mandat, och det är därför hans skrivande om död, hat och föraktande av de som tycker annorlunda är såpass mycket allvarligare än när jag kräks ur mig oförskämdheter. Jag är inte förtroendevald, kommer aldrig att bli igen eftersom att det är en omöjlighet att kombinera mitt skrivande med ett sådant uppdrag - där ett evigt kompromissande med min kreativitet skulle ta all tid. Samma val har Simon Fors. Han kan avstå från att uppbära sina väljares förtroende genom att sprida hatets evangelium omkring sig eller han kan fortsätta att vara förtroendevald men samtidigt förstå vad förtroende i praktiken innebär.

Han har ett val, men i såväl NSD som på Twitter finns inte ett spår av grubblerier över det han har skrivit eller har gjort - Simon Fors ångrar inget, inga formuleringar. Vad resultatet av detta icke-ångrande innebär återstår att se, de enda som kan visa vad de tycker är Vänsterpartiet i Pajala eller Vänsterpartiet centralt. Det vi nu läser är det näst sista kapitlet om Simon Fors på den här bloggen, slutet skrivs i Vittula vilken dag som helst...

Länkar: NSD1, NSD2, NK1, NK2,
Bloggar:

DU GAMLA, DU FRIA, DU FJÄLLHÖGA NORD...

Den 6 juni, det som var den Svenska Flaggans dag och som har kommit att bli vår Nationaldag är här och där jag är skiner en gul sol över en blå himmel på ett sätt som i kombination med Alf Robertssons tolkning ovan av vår nationalsång faktiskt får mina sömndruckna ögon att tåras.

Det är en dag då vi på olika sätt dag firar vårt Fosterland och vår frihet. Det är en dag då man kan sitta på Solliden och njuta av ett tillgjort spektakel, vara på Golfängarna i Sundbyberg eller på någon annan plats där vi försöker komma varandra lite närmare just den här dagen. Det viktiga är inte hur man firar, eller var man gör det - utan att man den här dagen sätter sig och funderar på varför vi borde vara stolta över vårt land, vårt sätt att leva och vår frihet. Det är en dag för kärlek till vårt gemensamma kärleksbarn Svea, en ständigt växande kvinna som ibland har PMS, som ibland är som en trotsig tonåring men som oftast är lika skön att se på som en Victoria Silvstedt på ett båtdäck med sin korta franska älskare.

Vi firar ett land som vi älskar på lite olika sätt, men där kärleken trots allt förenar alla som har glädjen att bo i ett land som inte är som alla andra. Det är en kärlek som måste vårdas, det är en kärlek som inte behöver balanseras upp med hat - det är en kärlek och en stolthet som idag borde ena ett land som inte behöver splittring...

Vi svenskar kanske firar lite tystare än våra småsyskon i väster, men vi skall för tusan se till att fira glädjerikt och skönt i ett land i Norden där vi vill leva och där vi vill dö.

Länkar: DN1, DN2, DN3, Expr Ledare, SvD

Bloggar: Röda Berget, Böhlmark

DEN PATETISKA PAJASEN OCH ETT GÄNG OVILLIGA AKROBATER

Miljöpartiet stiger som en grön och sprakande raket mot den politiska himmelen, och jag som inbillade mig att vi skulle få se en Maria Wetterstrand-effekt i spåren av den kongress som bytte ut henne och Peter Eriksson mot Fridolin och Romson. Tänk så fel man kan ha, men ändå - grattis Miljöpartiet!

Miljöpartiet är tydliga med vad de vill, varför de vill och hur de vill det. Man kan vara säker på att det efter en grön kongress väller ut stolliga förslag om att förbjuda vapenexport med militära syften - som om det fanns andra syften med vapen - men i sin grundläggande ideologi och i sina profilfrågor står man trygga och ser hur opinionssiffrorna ökar. Visst, det handlar om en av de osäkraste opinionsundersökningarna som finns - från United Minds - och visst är alla opinionsundersökningar osäkerheten  i sifferform...

Jag tror på en framtid där Miljöpartiet faktiskt har möjligheter att ta större plats, men det beror nog inte så mycket på att Miljöpartiet är så fantastiskt bra att de suger åt sig väljare som getingar till en öppnad cola-burk. Orsaken står att finna att det andra framträdande oppositionspartiet har valt en ledare som inte vet vilket ben han skall stå på från dag till dag, om han nu skall stå och inte lägga sig platt för att sedan resa sig upp och hoppa jämfota. Där Miljöpartiet ökar så står Juholt still på båda benen, och hans parti vill inte lyfta med honom. Eller är det snarare så att hans parti inte hänger med i alla dessa viljeriktningar där Juholt rör sig oplanerat och ostrukturerat?

Om Miljöpartiet är tydliga, trots sina nya ledare, så är dagens socialdemokrati så otydliga att det gör ont i ögat hos alla de som blickar vänsterut med något drömskt i blicken. Juholt, JAS och Libyen har gett den svenska politiken själva sinnesbilden av en politiker som inte vet vad han skall tycka - från dag till dag, från timme till timme, från minut till minut. Det som för någon dag sedan var ett katogoriskt nej till att JAS 39 Gripen skulle stanna nere på Sicilien är idag ett kanske det och det hade räckt med det - men det gör det inte...

Sossarna gapade högt i början av krisen i Libyen om att skicka ner svenskt stöd till den NATO-ledda FN-insatsen och det hade hedrat dom ifall det inte var ett gapande av ren och skär populism. Efter sedvanligt svenskt långbänkande så fattades de besluten som behövdes för att skicka de första svenska stridsflygplanen skarpt utomlands på 40 år men se, då visste Håkan Juholt helt plötsligt att vi minsann inte skulle bomba drogade barnsoldater, eller några andra hot på marken - vi skulle övervaka flygförbudszonen och inget annat. I minoritetsstyrets Sverige var det bara att rätta in sig efter Juholts uppenbarelse. De flesta nyktra bedömare såg inget behov av att övervaka en flygförbudszon över ett land vars flygvapen redan var bombat till askhögar och där start- och landningsbanor liknade en väldigt hålig grevé-ost men Håkan tyckte med omtanke för de drogade barnsoldaterna att det var det vi skulle göra och så blev det.

Nu, några veckor senare, har Juholt förstått det vi andra förstod då - att det inte är någon mening att flyga runt och vänta på libyska flygplan som aldrig kommer att komma och då ville han ta hem planen eftersom de inte gjorde någon nytta. De gör ingen nytta i flygförbudsövervakandet, och det är en effekt av Juholts tänkande - men NATO är nöjda med deras flygspaningsinsatser även om man gärna skulle se att de kunde bomba lite markmål också, och vem vet kanske en drogad barnsoldat.

Men Juholt vet bättre än FN och NATO vad som behövdes, och det var svenska fartyg - inga JAS-plan. Ingen hade pratat om några fartyg för att övervaka vapenembargot när Juholt började prata om detta men tydligen är han agendasättare och helt plötsligt kunde NATO tänka sig svensk bordningsförmåga i Medelhavet för att se till att inga vapen kommer in den vägen. Problemet med Juholts tänkande är bara att de flesta vapen och det mesta av ammonutionen som kommer till Libyen kommer in via den oändliga Sahara-öknen - en stor yta som lättast övervakas med spaningsflyg. Men Juholt visste bäst, svenska fartyg men inga JAS-plan - det var slut, the end, finito med en svensk flyginsats som sedan första dagen varit bakbunden av en man med mustasch.

Nu ändrar han sig igen, nu kan kanske JAS-planen, eller några av dom iallafall, få stanna kvar och flygspana litegrann. Juholt har kanske förstått att det NATO säger sig önska i form av svenskt stöd är det de önskar och inte det Juholt går omkring och säger att de önskar. NATO leder operationen på uppdrag av FN, och FN ger indirekt NATO mandatet att be vilka länder man vill om hjälp med att försöka lindra Libyens lidande. Men Juholt, i Sverige, vet bättre än FN, än NATO och han förvandlar en fråga som borde handla om visad enighet utåt i en fråga om vår säkerhetspolitik till något som i bästa fall kan kallas en fars men som är en tragedi - främst för sosseriet som tidigare erkänt duktig aktör på den internationella spelplanen. Hur Jan Eliassons pskiska hälsa påverkats av att se Juholt ta sosseriet till löjlighetens nirvana vill nog ingen empatisk person veta...

Bilden av socialdemokratin av idag som ett parti där vindflöjelns riktning för dagen avgör hur man skall ställa sig i en fråga blir allt tydligare. Det enda som är intressant i Juholts värld är att sätta käppar i hjulen för regeringen, oavsett vem som hjälper till med att leta rätt på virket. Juholt var en glad gamäng, oförutsägbart rolig och folklig som få fick vi veta. Idag sitter en annan bild av en politisk pajas som hittar på nya skämt medan han vankar av och an på den politiska manegen. Den som borde gilla Juholt sitter på läktaren, bitandes på naglarna och fruktar för vad nästa skämt kan innebära Vi som ogillar Juholt sitter och skrattar åt eländet, väl medvetna om att han kör sin egen karriär i botten på det där sättet. Den enda känsla som vi delar med nagelbitarna är känslan av att skämmas inför det vi nu ser - en politisk pajas som inte ens är rolig längre...

Det är på socialdemokratins oförmåga Miljöpartiet kommer att vinna ännu större segrar i opinionsmätningarna framöver, för de som vill se en vettig opposition och bland de som inte kan leva med Alliansen vid rodret återstår snart bara Miljöpartiet som ett trovärdigt alternativ. Det andra, det tidigare stora oppositionspartiet leds av en man som inte får tältduken att lyfta av applådåskorna - av pajasen från Oskarshamn.

Vad gäller Alliansen då? Är allt frid och fröjd? Alls icke - oppositionen är trots pajasen enligt United Minds större just nu. Härommorgonen satt statsminister Fredrik Reinfeldt i morgonsoffan på TV4 och gjorde hyfsat bra ifrån sig så länge det handlade om en fotobok. Men att blunda för det faktum att väljarna av idag tycker att regeringen bara förvaltar och samlar navelludd är inte rätt väg att ta sig an framtiden.

För moderaternas skull, för våra alliansvänners skull så måste vi in i manegen med ett politisk akrobatik som huvudnummer, där framtiden känns i saltomortalerna och Göran Hägglund hoppar sudsmatta som aldrig förr. Att bara stå still och se tråkig ut kommer aldrig att ge en hänförd publik, alldeles oavsett hur plågsam den där pajasen var och är...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr
Bloggar: Högberg, Böhlmark, Westerholm - som tycker att Juholt utstrålar trygghet...

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - ROSARIO

Del 2 i min serie om Falklandskriget författas och släpps idag, på vår svenska nationaldag. Vi firar den 6 juni med återhållsam stolthet över vårt land, över vår fredliga tillvaro och över vår hyfsat välfungerande demokrati. Om 8 dagar, den 14 juni firar befolkningen på Falklandsöarna sin Liberation Day - dagen två generalmajor Menendez hissade den vita flaggan över Puerto Argentina, som var det nöddöpta argentinska namnet på den charmerande lilla småstaden Stanley.

Gårdagens inlägg handlade om själva initialskedet i det som kom att bli ett krig av något som ingen inbillade sig skulle bli ett krig. För vem kunde tro att ett 55 miljoners-land som Storbritannien skulle gå i krig med ett 25 miljoners-land som Argentina för 1800 människors skull? Men så blev det, friheten för de som bor och bodde på Falklandsöarna var precis lika mycket värd då som libyernas frihet idag eller irakiernas frihet igår - där brittiska förband slåss och slogs. Den gången, vår vår 1982 - Falklandsöarnas höst 1982 - så slogs britterna för sina landsmän...

Här fortsätter berättelsen från igår.

Nyheten om den annalkande invasionen sände chockvågor över ögruppen, ingen ville egentligen tro att det som nu stod för dörren inte var mer än en granne som knackade på litet försynt och traskade hemåt när ingen öppnade. Nej, här var det tal och våldsgästande å det grövsta - där de egna sederna och det egna livet skulle kastas ut i havet av den stora grannen som inte kunde förstå att den lilla grannen ville leva sitt liv på sitt eget sätt med sin bästis långtbort.

På kvällen den 1 april fick den lilla garnisonen om 69 man veta vad som var i görningen, och man laddade skarpt i sina vapen och hämtade ännu fler automatvapen hos FIDF för att det skulle räcka till alla 69. Man fyllde på banden till sina 4 kulsprutor, av samma modell som vår KSP-58 och man tittade till sina två granatgevär av modell Carl Gustav för att sedan sprida sig i mindre grupper om 6 till 10 man, med en ensam vaktpost på kullen Sapper Hill (mellan B och G) strax ovanför guvernörens residens.

Major Mike Norman och Major Gary Noott räknade planerade för fördröjningsstrid från den tilltänkta landstigningsstranden omedelbart norr om flygplatsen och den halvmil fram till guvernörens residens där slutstriden skulle stå. Majorerna Norman och Noott hade försökt få med guvernören ut på landsbygden för att därifrån köra det fria kriget mot en övermäktig motståndare i väntan på hjälp från hemlandet, men guvernören Rex Hunt var antingen för bekväm eller för lat för att ens överväga denna plan. Striden skulle stå vid Government House, vid stranden och på vägen in i Stanley - inte i Stanley med sina plåtskjul och träkåkar till hus. Inga civilister skulle behöva ta stryk i onödan, och Rex Hunt visade sig ännu en gång empatisk.

Strax innan klockan 22 den 1 april så landsteg en pluton argentinska attackdykare vid en liten vik kallad Lake Point (B). Det tog avsevärt längre tid för dessa att komma iland från jagaren Santisima Trinidad då sjögräset "kelp" fick deras gummibåtars motorer att stanna. Men väl iland så splittrades gruppen i två grupper som skulle komma britterna i ryggen. En grupp tog sikte på Moody Brook och en grupp tog sikte på Rex Hunts residens. Den ensamma vaktposten på Sapper Hill såg de mörka skuggorna passera några hundra meter ifrån honom, men fick höra att det nog var det lokala hemvärnet - FIDF - som patrullerade och att man hade fienden i ryggen redan då var det ingen som tänkte tankar om.

Den argentinska befälhavaren, marinkårsamiralen Carlos Busser, var tydlig i sin ordergivning inför bataljen om att inte orsaka onödiga förluster på fienden och absolut inte på civilbefolkningen, det första skulle inte märkas när väl den första gruppen kom fram till Moody Brook (D).

Den första förlusten i detta krig var en argentisk soldat som trampade snett, i ett hål och bröt underbenet på väg mot den brittiska garnisonens barrack vid Moody Brook. Det var stressigt värre, man vill slå till innan soluppgången  och soldaten lämnades kvar i ett dike med en morfinspruta i handen och en extra vindjacka över kroppen i väntan på huvudstyrkans helikoptrar. Hans 30 kollegor fortsatte mot barrackerna med någon kosntig vanföreställning om att britterna skulle sitta där inte och vänta på anfallet som skulle lomma och som hade signalerats i klartext över hela Sydatlanten in några dygn.

Någon timme innan solen började stiga upp över bergskammen vid Two Sisters så slog attackdykarna till med full kraft mor förläggningen. Kulspruteled och fosforgranater hade om den brittiska garnisonen stannat kvar ställt till med en massaker, men nu var det öde - och ljudet av anfallet fortplantade sig över vattnet i Stnaley Harbour, till Government House och de brittiska posteringarna vid den tänkta landstigningsstranden, vid flygplatsen och vid vägen in mot Stanley. Fienden fanns i ryggen, och ordern kom direkt från Major Norman - glesa ut försvaret och kom till ställningen (G) vid Government House. Sex brittiska grupper i huvudanfallets väg blev 2 och en halv grupp, medan alla andra lade benen på ryggen för att säkra guvernörens residens.

Medan grupperna från östra delarna av Stanley anlände till Government House så påbörjades eldöverfallet mot den byggnad som var själva hållpunkten för det brittiska maktutövandet på ö-gruppen. Argentinarna hade fått ritningar över huset av några arkitekturstudenter från Mar del Plata som si sin tur fick kartorna av guvernören Hunt i egen hög person under ett "studiebesök" i Stanley. Men ritningarna över Government House fanns på hangarfartyget Veinticinco de Mayo och en grupp armésoldater och en helikopter som vägrade starta... Det blev till att improvisera och stormningen av Government House blev ett något försenat aprilskämt där 18 attackdykare skulla ta ett hus och slå 35 brittiska marinsoldater med ett gediget adrenalinpåslag. Det blev ett fiasko, det blev förluster.

Solen steg och ett dussin argentinska amfibiefordon rullade ut i havet från landstigningsfartyget Cabo san Antonio och hade snart fast mark under sig vid York Bay (C,F), alldeles norr om flygfältet. Där fanns det inget motstånd, fyra britter låg vid grannstranden och väntade där ingen kom. De hörde landstigningen, tittade till den andra stranden och såg något som liknade War of the Worlds-tripoderna på stranden, sköt med sin kulspruta utan effekt och flydde sedan på tvångs tvångskommenderade motorcyklar. Det enda som stod mellan en bataljon argentinare och huvudstaden Stanley var löjtnant Bill Trollope och nya andra soldater med ett granatgevär, två pansarskott och en kulspruta precis i stadens östra utkant. De andra fyra flydde mot Government House på sina bågar.

Striden rasade vid Government House, och den argentinska befälhavaren på plats Pedro Giachino sårades på gårdsplanen dödligt inför ögonen på ett antal skräckslagna gäss, höns och en inhängnad gris. Ytterligare tre argentinare sårades under försöken att evakuera den skrikande och döende kommendörkaptenen som postumt fick den finaste dekorationen en argentinsk militär kan få. Giachino var den hjälten argentina behövde, offret för sitt folk - men var han det enda offret?

Striden kom ingen vart, i huset låg britterna och sköt på argentinarna som var för få för att gå till anfall på riktigt - och som väntade in den där marinkårsbataljonen som var på rull mot staden österifrän...

Löjtnant Trollope (H) och hans män såg en förstyrka om 3 LVTP-7 närma sig och bestämde sig för att använda sina vapen. En pansarsprängsgranat från deras Carl Gustaf missade vid första försöket, medan den andra satt rakt i fronten på det främsta pansarfordonet som stannade abrupt. Två 66 mm pansarskott sköts mot de andra två pansarfordonen som stannade utan att bli träffade och de soldater som fanns i dessa spred ut sig i terrängen 200 meter bort och började besvara elden. Från det fordon som hade fått en pansarspränggranat i sig syntes däremot inget liv, ingen rörelse och när ammonutionen började sina kastade britterna rök och drog sig tillbaka mot platsen för slutstriden.

York Bay som brohuvud var säkrat av Argentina, lätt artilleri lastades av samtidigt som det första Hercules-planet landade på en landningsbana (J) som nyss rensats från sprängda bilar lämnade där av en försvarare utan tillräckligt mängd sprängmedel för att demolera en flygplats. Styrketillväxten var stark, och 800 argentinare stod mot de 63 britter som kämpade vid Government House. En liten grupp om sex marinsoldater hade flytt drån sin post vid Port William - inloppet till hamnen - för att bedriva det fria kriget från landsbygden. Fyra dagar senare gav de upp efter att ha grävt ner sina vapen och berättat om "skattgömman" för en fårfarmare i Green Patch.

Pansarfordonen rullade genom Stanley, utan att möta motstånd och ringade snart in britterna hemma hos guvernör Hunt. Den i Stanely boende argentinska flygofficeren Hector Gilobert förmedlade kontakten mellan Rex Hunt och amiral Busser som i hot om artilleribeskjutning och våldsamt anfall fick Hunt att beordra marinsoldaterna att lägga ner sina vapen. FIDF hade samtidigt avväpnat sig själva i sin lokal, och tagits om hand av segerrusiga argentinska soldater.

Vid Government House förnedrades NP8901 av sin argentinska kollegor, de tvingades ligga på Ross Road medan hånskratten ekade och fotografier togs på den besegrade och förödmjukade före detta stormakten. När amiral Busser fick se sina soldaters upptåg så blev det liv i luckan, några fick örfilar andra fick andra sorters straff och Busser bad såväl major Norman som Rex Hunt om ursäkt för det inträffade. Filmrullen med bilderna kom på olika vägar till London samtidigt som Rex Hunt och hans hemflugna marinsoldater och fick något annat alternativ än ett brittiskt militärt svar att bli omöjligt. Det var det amiral Busser anade när han såg det han såg på Ross Road.

Rex Hunt med familj flögs via Montevideo i Uruguay hem med alla de 63 marinsoldater som tillfångatogs den 2 april. Alla 63 marinsoldater anmälde sig som frivilliga till den stridsgrupp som sedan den 29 mars hade börjat mobiliseras för att rätta till de orätter som hade hänt i Sydatlanten, 8000 sjömil från Portsmouth. Lite mer än två månader senare skulle de 63 som någon vecka senare blev 69 vara tillbaka vid Governmet House i Stanley igen, i en annan sinnesstämning. Mer om det i slutet av den här berättelsen.

Pedro Giachino var den hjälte Argentina behövde för att få till en riktig tårdrypare av sin invasion, men var han den enda förlusten? Det påstås att så är fallet, att han var den enda som stupade och att tre till sårades men jag tänker på den där pansarspränggranaten in i ett pansarfordon med 10 till 14 argentinska soldater - kan de ha klarat sig. Enligt Argentinska källor så "touchade" bara granaten fordonet medan löjtnant Trollope var säker - det var en träff mitt i målet.

Under mina besök på ö-gruppen har jag fått höra från flera källor att 12 argentinska soldater dog där och då, som en effekt av ett svenskt vapen på andra sidan jordklotet och att dessa 12 dumpades i en container i havet bara timmar efter striden var över. Det är så många som säger samma sak, i Stanley, i Trollopes rapport och även argentinska vittnen i de andra fordonen att jag är benägen att tro att Giachino var långt ifrån ensam - och att dessa 12 soldater begravdes utan de  ritualer som hör till stupade krigshjältar. En diktatur med så många av den egna befolkningens liv på sitt ansvar kunde inte förlika sig med förlusterna av flera än den där enda hjälten man ville ha och som man fick - utanför Government House i Stanley för lite mer än 29 år sedan...

På söndag följer jag upp detta inlägg med en förklaring till varför de två numera hyfsat civiliserade länderna Storbritannien och Argentina tjafsade och tjafsar om en ö-grupp som ingen brydde sig om innan 1982. På återläsande!

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - PRELUDEN

NP8901-barrackerna vid Moody Brook utanför Stanley 1982.

Först ut i en serie på jag-vet-inte-hur-många inlägg om Falklandskriget. Jag tänkte vika mina söndagar till att inte skriva politik, om det inte blir livsnödvändigt med några solklara ställningstaganden från ordförande Juholt eller någon annan antagonist. Nej, målet är att skriva om något helt annat på söndagar - om ett av de få ämnena som jag anser mig vara expert på, Falklandskriget 1982.

Så varsågoda, till denna den första delen om ett krig som jag minns som igår men som ändå var för rätt längesedan.

Året var 1982, det låg vår i luften och på den hyfsat moderna skivspelaren snurrade oftast Depeche Modes första skiva 'Speak and Spell' eller den senaste singeln 'See You'. Det känns inte alls som om det var snart 30 år sedan, 29 år och någon månad för att vara exakt och jag hade just kommit in på mitt andra tonår...

Det var på lördagsmorgonen den 3 april som jag kunde läsa nyheten om ett krig långt bort, ungefär 13000 kilometer söderöver och 400 kilometer öster om den argentinska kusten - ett krig som alla inbillade sig skulle ta slut ungefär samtidigt som det började. Dagen innan, den 2 april så hade 149 år av oavbruten brittisk överhöghet över Falklandsöarna tagit slut - och den stora grannen i väster hade med vapenmakt invaderat en ö-grupp vars befolkning var och är mer brittisk än britterna själva, några öar som Argentina under några korta år bara använt som ett jättelikt Alcatraz och en ö-grupp som faktiskt först upptäcktes "på riktigt" av en vilsen brittisk sjökapten år 1690.

Men det var då, och 1982 blev den gudsförgätna ö-gruppen långt ner i Sydatlanten platsen för allas intresse under några stormiga veckor från början av april till mitten av juni - det var då kriget om Falklandsöarna mot alla odds kom att utkämpas mellan en fascistisk junta i Argentina - som ville flytta fokus från landets interna elände till en erövring av Malvinerna, öarna som alla argentinare drömmer om som sina egna - och Elizabeth II  och Margaret Thatchers brittiska låtsas-imperium.

Falklandsöarna anno 1982 var en plats för bohemer, folk som hade sina släktträd på öarna sedan de första brittiska bosättarna slog sig ner på allvar 1833. Öborna var av brittisk, skotsk och walesiskt ursprung till den klart största delen, men det fanns även en stor andel nordbor i folkbokföringsrullorna. Det var svenska sjömän som klivit i land på vägen runt Kap Horn och funnit kärleken i en sedvanligt ful engelsk tös som fick duga efter några månader på världshaven, det var norska valfiskare som var lika kåta dom och en och annan dansk som hamnade där på väg till eller från någon expedition till Antarktis. Men oavsett ursprung så var de alla bohemer, ensamvargar som trivdes utmärkt i den avkrok av världen som Falklandsöarna var.

Falklandsöarna anno 1982 hade en befolkning som sjönk sakta men säkert i antal, främst beroende på att unga flickor följde med de marinsoldater som var baserade på öarna upp till England efter avslutad 12-månaderstur i de sunkiga barrackerna vid Moody Brook. Den fasta befolkningen uppgick till cirka 1800 personer, varav 1000 i huvudstaden Stanley och resten spridda över en landmassa som motsvarar Skåne, Blekinge och Halland i yta.

Det fanns ingen kriminalitet på öarna, våldsamheter var i princip okända och det enda man oroade sig för var grannen i väster, Argentina och deras ständiga vapenskrammlande. Visst, man hade nytta av sina stora granne när det argentinska flygvapnet och deras flygbolag LADE delfinansierade den första riktiga flygplatsen några kilometer öster om Stanley på en halvö. Baktanken kanske fanns hos herrarna i Buenos Aires redan då, att en ockupation och tillförseln av soldater och underhåll behöver en asfalterad landningsbana...?

Under det tidiga 80-talet kom fler och fler tecken på att Argentina inte bara tänkte skrammla med sina vapen, utan också ta dessa till bruk. Retoriken blev hårdare, flygrörelser från argentinskt spaningsflyg tydde på rekognoseringsuppdrag med fientlige avsikter och på Sydgeorgien ännu längre ut i havet etablerade sig argentinska marinsoldater och skotarbetare på en ögrupp som var brittisk. Den argentinska flaggan hissades, nationalsången sjöngs och den handfull brittiska polarforskare som fanns på ön kunde inte annat än att rapportera detta till guvernören i Stanley som skickade en isbrytare och 21 marinsoldater för att markera var gränsen gick.

Samtidigt var det kravaller i Buenos Aires, massorna var inte nöjda med situationen i Argentina - 150 procents infalstion, tomma butiker och ett tyranni av fascistisk karaktär. Hur enar man bäst ett land som håller på att falla samma om inte med ett krig? Med en ofarlig erövring av några små skitöar med knappt 2000 britter på? Inte kan väl någon balanserad nation gå i krig för något sådant, och Argentina var inte balanserat medan juntan inbillade sig att Margaret Thatcher och Storbritannien var precis så balanserade.

I slutet av mars 1982 dammade man av sin sedan länge planerade operationsplan för att "återta" Malvinerna, eller mer korrekt invadera och ockupera Falklandsöarna. Den drivande i hela denna process var den största grisen i den argentinska juntan, amiralen Anaya. Den argentinska flottan och den argentinska marinkåren skulle 'befria' britterna på Falklandsöarna från den brittiska kolonialismen och med händelseutvecklingen på Sydgeorgien så öppnades dörren på glänt för "Operacion Rosario"...

Sista veckan i mars övade den argentinska flottans fartyg med sina kollegor i Uruguay, när de argentinska fartygen helt plötsligt styrde söderut samtidigt som landstigningsfartyg och Argentinas enda hangarfartyg lämnade sina baser och tog kur på Falklandsöarna med 900 marinsoldater och 150 infanterister ombord.  Det var då den 29 mars, och det var då det brittiska högkvarteret långt, långt norröver började förstå vad som var i görningen - samtidigt som man inte en chans att förstärka sin garnison på Falklandsöarna. Flygfältet var för litet för engelskt transportflyg med den räckvidden, men precis lagom för argentinska Hercules-plan.

Det hann bli 1 april innan guvernör Rex Hunt och hans stab fick reda på allvaret i det som var på väg att hända, och det var den kvällen - en kväll lämpad för april-skämtande - som den lokala radiostationen gav ö-borna beskedet att deras liv och leverne var på väg att förändras totalt. Nya herrar var på väg över havet och det enda man kunde göra var att göra motstånd. Det lilla hemvärnet i Stanley- Falkland Islands Defense Force (FIDF) - med 30 hobby-soldater som var väldigt duktiga på att paradera men sämre på att skjuta mobiliserades under kvällen och placerades vid några platser där de lätt kunde fly in i sin trygga lokal när argentinarna kom. Guvernören Rex Hunt hade empatiskt nog inte en tanke på att offra 30 av de friskaste och mest virila männen på Falklandöarna i ett slag de inte kunna vinna...

De som skulle försvara Stanley och Falklandsöarna var 40 marinsoldater i Naval Party 8901, baserade i en sunkig barrack en halvmil utanför Stanley vid en plats som kallas Moody Brook. Barracken var Stanleys största svart-klubb på lördagar, då marinsoldaterna efter avslutad Pub-runda i Stanley tog med sig alla törstiga gäster och suktande kvinnor till sin egen "bar" i ett förrådsutrymme. Marinsoldaterna var frivilliga, de var där för att göra ett jobb - ett jobb som innebar att man kunde få offra sitt liv för sina fyllepolare eller kk.

Argentinas strateger hade dock inte tänkt långt, om de hade tänkt överhuvudtaget när de dammade av sin planering. Just i månadsskiftet mars/april var det vaktavlösning i Moody Brook, och 40 marinsoldater var helt plötsligt 80 marinsoldater - där hälften frågade sig var i hela världen de hade kommit medan den andra hälften skrattade i tron att de snart skulle vara hemma i England igen. Nu hade förvisso 11 av de där 80 soldaterna följt med isbrytaren/bevakningsfartyget HMS Endurance mort Sydgeorgien tillsammans med de 10 marinsoldaterna som ständigt åkte med fartyget. Kvar i Stanley, i en trång barack rymdes 69 marinsoldater som snart skulle få bekänna färg...

Det första lilla stycket i min berättelse om Falklandskriget. redan imorgon följer del två - Aprilskämtet - Slaget om Stanley på den här bloggen. Därefter blir det veckovisa avsnitt där nästa söndags inlägg handlar om var i konflikten har sitt ursprung, varför det är hett i denna annars kalla del av världen.

SÖNDAGSSKRÖNA OM SOCIALISMENS AVARTER

Den fjärde juli är det Moderaternas dag under Almedalsveckan, och det är också den dag då jag skall få sitta som en panel-tupp på Bloggplats H12 i Visby och prata om opinionsbildande på egna ben. Den fjärde juli är det dessutom "Independence Day", den amerikanska nationaldagen alltså - och den firar jag högtidligt genom att sitta bredvid min vänsterpartistiska bloggkollega Ali Esbati och panela om hur man på ostadiga ben kan opinionsbilda på nätet - med olika mål och med olika medel...

Jag vet inte om jag skall frukta att sitta där i panelen med Ali Esbati, eller om han har en något nyktrare syn på hur jag som politisk antagonist skall hanteras. För det finns ju förtroendevalda vänsterpartister som anser att vi moderater inte förtjänar något annat än bly, eller att borgerliga opinionsbildare bör avrättas. Det finns förtroendevalda vänsterpartister som vill "avskaffa" mig och alla som tycker som jag. Men kan Ali Esbati dela Simon Fors åsikter? Finns det fog för mina känslor - jag som alltid har varit lite rädd för Ali Esbati om sanningen skall fram.

Det finns något i Esbati-blicken som skrämmer mig, en pondus och en ur-kraft som jag inte vill se hos politiska meningsmotståndare. Där Mona Sahlin sitter i på ett café och blir ömsint intervjuad av Tilde de Paula i morgon-TV medan hon håller stenhårt i sin kaffekopp och flackar med blicken så är Ali Esbati alltid stenhård när han får höras och synas i mediabruset - och då blir jag rädd...

Ung Vänster har kongress i detta nu, och man har valt en ny ordförande efter Ida Gabrielsson. Ida och Ali stötte jag på inne på lokalpuben Bishop Arms på Landsvägen i Sundbyberg, de satt vid ett bord och hade det mysigt såg det ut som. Ali Esbati med sin stålhårda blick, Ida Gabrielsson snygg som ingen annan inne på puben den där kvällen - men jag vågade inte störa de två, jag vågade inte presentera mig som den där opinionsbildaren på egna ben och jag vågade inte ta risken att bli fylld med med bly där och då. Nu är inte Ida Gabrielsson längre Ung Vänsters ordförande, nu är det Stefan Lindborg som axlat ansvaret för de unga vänsterpartisterna och jag ber att från andra sidan blockgränsen trots allt önska honom lycka till med ett närmast omöjligt uppdrag.

För så länge Vänsterpartiets förflutna som en antidemokratisk kraft gång på gång kommer tillbaka som en gummiboll  - genom gamla Ohly-citat om en klasskamp som måste vara överordnad demokratin som topp-vänsterpartisten från Norrbotten, Simon Fors, senaste utspel på Twitter om att fylla moderater med bly eller avrätta ledarskribenter - så kommer Stefan Lindberg ha det jobbigt i sin roll. När Stefan Lindberg konstaterar: "Det är en svår tid, högern har vunnit mark och vänstern behöver kliva fram och ta ett större ansvar" så hoppas jag att det inte är genom att ta ansvar för blyleveranser eller ansvara för besök på borgerliga ledarredaktioner.

Men lycka till, kan Stefan sudda bort vänsterstolle-stämpeln och sopa bort revolutionsromantiserandet i sitt förbund så kanske Ung Vänster någon gång framöver kännas relevanta i det politiska samtalet som är grunden för demokratin...

Under min tid som officer så var det Ali Esbatis, Lasse Ohlys och Simon Fors kamrater som var den enda tänkbara motståndaren, den union av socialistiska rådsrepubliker i öster och dess vasallstater i söder som var hotet mot vår demokrati. Jag hade som uppgift att ta bly, sovjetiskt eller östtyskt bly på Gotlands stränder för att se till att folk skulle kunna tycka och tänka vad de ville i vårt samhällsbygge - även sådana som Simon Fors. Simon Fors var förvisso garanterad att få fortsätta med sitt tyckande och tänkande i praktiskt handlande om värnet av demokratin hade misslyckats eftersom hans åsikter låg i linje med de åsikter den påtänkta fienden stod för.

Det blev aldrig så, tack och lov. Vi har vår yttrandefrihet, vi har vår demokrati, vår pressfrihet och det som känns självklart kan i andra länder behöva försvaras genom att ta bly. Men där jag med ett frihetspatos framför ögonen skulle ta bly för att ge Simon Fors rätten att tycka och tänka vad han vill – för att värna demokratin, yttrandefriheten – så vill Simon Fors fylla mig med bly för att jag tar mig rätten att tycka, tänka och rösta annorlunda.

Där Per Gudmundson skriver sina ledare med ett politiskt uppsåt i enlighet med vår pressfrihet, så skriver Simon Fors att en avrättaning av Gudmundson vore en lämplig utväg för någon som skriver politiska ledare som inte Simon Fors kan förlika sig med.

Simon Fors har är sin fulla rätt att skriva vad han vill på Twitter, även om hotet mot Gudmundson utan större fantasi kan tas för ett mordhot och därmed vara kriminellt. Då uppkommer frågan om det är förenligt med Simons Fors uppdrag som förtroendevald för Vänsterpartiet i vårt demokratiska system? Det är frågan Vänsterpartiet och Simon Fors bör grubbla ordentligt över...

Länkar: Expr, DN,
Bloggar: Johansson, Böhlmark