2010/09/16

SJÄLVBEDRÄGERI OCH SJUKDOMSINSIKT


De där stora svarta bokstäverna på Expressens löpsedel höll på att sänka den späda och unge Herr Levanto till marken och till och med min egen bastanta kropp började svajja när jag så ett budskap som var så hemskt att jag inte ville tro att det var sant...

"Chocksiffror i natt för Reinfeldt. S: - Segern är inom räckhåll" med ett budskap om att de rödgröna nästan är i fatt.

In i butiken som hade fått Expressen tidigt denna morgon, ett snabbt inköp och ett frenetiskt bläddrande och där fanns nyheten som gett Baylan morgonstånd och fuktiga ögon. Nyheten handlade om en rödgrön orkestrerad opinionsundersökning, något att gjuta mod i de alltmer demoraliserade fotsoldaterna i den Rödagröna armén med. Hade nu siffrorna stämt, så hade det ju varit något att glädjas åt men när inte ens det undersökande opinionsinstitutet Novus vill ta ansvar för att den undersökning Baylan jublar åt så borde rekylen bli hårdare än hård.

De tappra men alltmer uppgivna valarbetarna fick vara glada en förmiddag, sedan slog Baylans ambitioner att lura sitt lagbygge tillbaka som en redig örfil. Bagdad Bob, Saddam Husseins informations- och propagandaminister, har mött sin överman i denna Ibrahim Baylan. Där Bagdad Bob ändå var rolig och spännande i sin kreativitet så är däremot denna Baylan en tragisk och förutsägbar överman i propagandismens konstart.

När Novus denna eftermiddag tog hedern av sin egen undersökning och sättet som man från det rödgröna laget använde de icke alltför trovärdiga siffrorna så jublade jag inombords. Rekylen in i en rörelse där självbedrägeriet slår nya rekord för varje timme närmare valet vi kommer var så underbar. Hur skönt kan det vara att få hoppet åter efter en lång tids lidande, och sedan få höra att Baylan bara sitter och fabulerar ihop något som han tycker skulle sitta fint...

Något som däremot skulle sitta fint hos Baylan och Rörelsen är lite sjukdomsinsikt. För att kunna göra något åt ett tillstånd som bara gör att man mår sämre och sämre så behöver man ju först se symptomen och sjukdomsbilden i all sin vidrighet. Därefter kan man eventuellt klura ut vilken diagnos det handlar om för att kunna sätta in rätt behandling eller medicinering. Blundar man i steg 1 så kan det bli svårare att hitta en diagnos, och hittar man ingen diagnos så är det ju lönlöst att försöka sig på att behandla.

Det är det som är sosseriets stora problem just nu, att man inte har tid eller förmåga att hantera den där molande sjukdomskänslan. Sosseriet tyckte att man mådde bra när kurvorna pekade åt rätt håll för partiet, men innerst inne så fanns samma fastställda diagnos som sänkte partiet 2006. Problemet var att man valde en kvacksalvare som Sahlin för att hitta botemedel eller lindring. Problemet var att kvacksalvare Sahlin bara sminkade över en sjuk kropp med trollformler och Hokus Pokus...

I dag syns symptomen allt tydligare för varje timme som går men man har inte tid att ta sig till akuten. Jag tror inte att den dagen då man har tid med en rejäl hälsokontroll kan komma tidigt nog för ett parti där ingen vill se verkligheten, och där dikten överträffar verkligheten.

Länk: Expr

ETT VECKOSLUT MED BLOGGVACUUM...


Jag mår jätte, jätte, jättedåligt - faktiskt - och allt är de där opinionsnördarna på United Minds fel. När man mår som bäst, trots att regnet faller över oss valarbetare och när känslan är att vi har jätte, jätte, jättemycket medvind så kommer det seriösaste av alla opinionsinstitut med en obehaglig nyhet - sossarna är störst igen. När man läser sådant så får man ungefär samma känsla på morgonkvisten som en hel del gravida kvinnor, ett obehagligt illamående och en känsla av att allt är så underbart så finns det något att hänga upp sig på...

Valarbetet går in slutspurten, om bara några timmar inleds den spurt som skall se till att United Minds siffror sent på söndag kväll inte blir den sanning som de är i dag. Det kommer att bli mer av gammalt, hederligt valarbete för mig och den här bloggen kommer gå på sparlåga till sent på söndag kväll, då jag antingen skall skriva av mig lite ångest eller massor med glädje.

Några små nyheter att kommentera såhär i elfte timmen finns det ju, och det blir med en sammanfattning om hur jag uppfattar några av de händelser som hänt i den politiska sfären sedan jag bloggade sist...

Lars Ohly friade till sin käresta under direktsändning och svårt är det att inte gilla sådant? Lite sådär smålöjligt, sådant som b-kändisar gör när de är med i något obskyrt lekprogram men ändå - Ohly visar ju att han är en man utan hämningar. Själv hade jag gärna sett att Ohly pratade mer om Vänsterns egen politik istället men vad kan man förvänta sig av ett parti där bröstpumpandet var det stora valbudskapet och där valboskapet mobiliseras med strippor och nakna karlar som spottar äpplen på sympatisörerna?

Mona Sahlin har tagit den socialdemokratiska förnyelsen ett steg längre och dammat av alla gamla, nu levande, statsministrar som finns kvar i de egna leden för att väcka liv i en rörelse som mest verkar röra planlöst. Ingvar Carlsson och Göran Persson stöttar nu upp en ledare som inte klarar av att stå själv, och räcker inte det så får vi se vad nästa steg blir. Nedkallandet av Per-Albins, Tage Erlanders och Olof Palmes andar? Mona Sahlin pratar mycket om förnyelse, men sanningen är den att det är samma gamla sosseri vi ser fortfarande. Ett rörelse som vägrar förstå att tiden är i ständig rörelse, ett parti som inte hänger med...

Det var allt för nu. Jag hoppas att jag kan sända ut några livstecken innan söndag, men det är en målsättning - inte ett löfte. Tills dess, in i kaklet - här och nu!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, DN, Expr1, Expr2

2010/09/14

MONAS VAL - 15 SEPTEMBER


Valrörelsens sista skälvande dagar är här, och med dessa dagar den ständiga stressen och ångesten över att inte säkert veta vad som väntar efter helgen. Stressen och ångesten skapar en perfekt grogrund för drömmar, och när jag tog min powernap så försvann jag in i drömmarnas värld - och en dröm där jag hade förvandlats från den vanliga gödgrisen till en liten spyfluga. Som fluga satt jag på väggen i ett konferensrum på Sveavägen 68 och beskådade ett riktigt spektakel...

'Det är onsdagen den femtonde september, och bara fyra dagar kvar till den där ångestskapande valdagen. Mona Sahlin reser sig ur sin stol och vrider för persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt och Sveavägen piskas av vinden i hela sin längd. Monas utsikt är tråkig, ungefär lika tråkig som Mona känner sig den här onsdagseftermiddagen.

Valstressen har verkligen satt sina klor i Mona, det finns så många väljare som måste övertygas på så kort tid. Just denna dag är partiets största hjärnor samlade i partistyrelsens sammanträdesrum. Många äro kallade, många äro samlade.
Där finns de gamla ministrarna Laila Freivalds och Bosse Ringholm, där finns nätrötterna Westerholm och Krassman och där finns den trogne kampanjarbetaren Kossan Doris. Ett långhårigt och flummigt medium har också hyrts in för att nedkalla Brantings och Palmes andar. Men många saknas också. Var är Monas man, Mediemogulen Bosse Sahlin, och var är den ständiga hjälpredan Thomas Bodström?

När Mona ringer upp maken Bosse så sitter han försjunken framför datorn och placerar ett vad på vilken partiledare som kommer att avgå först. Bosse säger att han fått ett internt tips, som verkar hålla. Bosse känner inte alls för att sitta på något möte, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona går vidare i telefonboken.

"Visst kommer väl Thomas att dyka upp?" tänker Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter och
krökar med Unga örnar på Södermalm. Bodström kan inte ta sig loss - det finns massor med tonåringar som vill ha vin - och Mona känner desperationen komma krypande.

"Ibbe!" tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men han kan inte ställa upp just i detta nu. Ibbe och Vänsterpartiets innovativa styrelse i Södertälje är på Ibbes favorithak Club Kino för att vidareutveckla
konceptet ”Rocka Röven av Högern”. Tanken är att skapa en nationell kampanj som kan vända trenden - arbetsnamnet är ”Stöna för de Rödgröna”.

Mona suckar djupt och startar mötet utan sina närmaste män.

En grå ombudsman föredrar läget: "Moderaterna har fått valet till att bli ett statsministerval. I valet mellan Mona Sahlin och Reinfeldt kommer Mona trea, efter alternativet "Vet ej". Vissa uppgifter tyder på att väljarna eventuellt skulle föredra schimpansen Ola framför Mona Sahlin. Bilden av vår ledare hos väljarna är att hon är oärlig, inkompetent och går på samma mediciner som Maria Montazami. För att sammanfatta, vi är helt körda."

Bosse Ringholm höjer sakta armen och en försmådd Mona Sahlin ger den politiska ringräven ordet.

Bosse tar sakta och lågmält till orda, "Nu blir jag faktiskt lite upprörd hörr'ni. Mona Sahlin är tämligen karismatisk jämfört med mig. Det här måste vara resultatet av medias smutskastning."

Laila Freivalds hakar snabbt på "Högern utmålar oss alltid som inkompetenta och oärliga. Se bara på mig, jag blev tvungen att avgå två gånger på grund av, visserligen sann, högerpropaganda. Apropå det så råkade jag surfa in på en sån där blogg i julas. Det var en blogg där dina julbestyr gav bilden av att Thomas Bodström alltid gör något annat än att tjäna partiet, att Ibbe är en snuskhummer och att du har samma ledarförmåga som en lemur."

Mona lyste upp. "Ja, den där vidriga Tokmoderaten... Den feta, illaluktande och sexuellt understimulerade bloggaren som inte gör något annat än att smeta bajs på mig. Det är tydligen ett allmänt nöje att läsa hans alster därute i Sundbyberg. Fixa honom, nätrötter! Häng ut honom! Ta hedern av honom! Och det omedelbart bums!"

Westerholm och Krassman skruvar på sig. De vill ju så gärna vara sin stora ledare till lags. Men de kan inte hur gärna de än vill.

Det är Westerholm som först tar till orda "...Men han driver ju en politisk humorsajt, det är ju dålig humor, men ändå, inte på allvar."

Mona Sahlins kinder blir lika röda som rosen på hennes kavajslag.

"Men han framställer ju Thomas som en mångsysslare som hellre vill vara kändis än minister"
Nu tar den annars kroniskt lojale Krassman till orda "Men Thomas har ju drivit en massa rättsfall, varit med på Fångarna på Fortet och skrivit urusla deckare. Vi i rörelsen vet ju att Thomas aldrig viker från din sida, å store ledare, men allmänheten kan ha svårt att inse omfattningen av hans simultanförmåga"

Nu antog Monas panna samma sovjetröda färg som Ohlys hjärta.

"Men Ibbe då? Han framställer ju Ibbe som en sexfixerad tokrunkare som inte gör annat än att springa omkring på porrklubbar!"

Westerholm vågar knappt svara, men allas blickar riktas mot honom och han känner att han måste göra det ändå "Å store Ledare, det är ju Ibbes porrklubbsbesök på Chat Noir i Göteborg han driver med. Du vet, när han lät studentkåren betala för att han skulle få se lite tuttar..."

"Det är klart att Ibbe måste betala för att se tuttar, han ser ju ut som en kub!", fräser Mona Sahlin. "Men min man då, Bosse? I den där satans julkalendern gör han ju inget annat än att dricka öl och sitta på soffan!"

Krassman och Westerholm vill helst avsluta samtalet om den vedervärdige bloggaren från Sundbyberg, och allra minst försvara honom.

De tittar på varandra och Westerholm börjar svara "Å store Ledare, det där är inte riktigt smutskastning. Det är snarare Tokmoderatens manlighetsideal. Han är själv en toffel, så han idealiserar de som vågar säga nej till allt och speciellt om det kommer från en stark kvinna. Som du, å store ledare..."

Mona verkar nästan punkterad. Ilskan är borta. Hon sätter sig ner i stolen och viskar "Men jag då, han framställer mig som tafatt och kraftlös."

Tystnaden sprider sig i rummet. Alla tittar på alla men ingen vågar möta någon annans blick.

Plötsligt utbrister mediet: "Jag vill ej göra mig medansvarig i något slags dårhuspolitik!"

Alla känner igen Brantings ord. Och just då, just där - in genom dörren störtar Ibrahim Baylan med en stressad uppsyn och två vänsterparti-klistermärken i pannan.

Ibbe är ledsen för att kunde ansluta tidigare, men föreslår snabbt att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där man inte kan klona sig själv. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...

Ibrahim tar trapporna ner till sitt kontor, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Partiets tillsynes största hjärnor lämnar rummet likt ett luciatåg. Mona sitter ensam kvar i sammanträdesrummet och blickar ut över Sveavägen. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte vit på fur och gran, snön lyser inte vit på taken. Endast Mona Sahlin är vaken...'

Det var den drömmen, egocentrerad och galen. Måhända så spelar den historiska händelsen med 300.000 unika besökare på min blogg roll. Det är en händelse som gett mig ännu lite mer hybris och möjligen kan förklara det löjeväckande i att jag börjar drömma om att jag är namnet på allas läppar.

2010/09/13

NYA VÄGAR, NYA BUDSKAP, NYA VÄNSTERN?


Nu förväntar sig säkert vän av ordning att jag skall kasta mig över Vänsterpartiet för att ta hedern av ett parti som låter såväl manliga som kvinnliga strippor under partiets familjefest i Järna, Södertälje. Men är det inte sådant här som gör politiken så spännande, underbar och oförutsägbar? Varför skall allt vara så stelt och uppstyrt bara för att det handlar om valrörelse och kampen om vem som skall styra landet de kommande fyra åren?

Jag älskar när ett parti tappar hämningarna så totalt som Vänsterpartiet i Södertälje gjorde den där dagen då man hade sin familjefest. Det måste ha varit ett ögonblick där man skulle ha varit med och upplevt hur progressiv politik föds fram under former som den inskränkte anser är kontroversiella. En strippa vid namn Miss Cookie kör sitt race där kläderna ryker framför vänsterpartistiska barnfamiljer, där vårtorna som är som stöpta för att mjölkas av en Ohlysk bröstpump endast täcks av små klistermärken med Vänsterpartiets nejlika. Oavsett om evenemanget bär det hemska namnet "Rocka Röven av Högern" så är det en syn för gudarna och för oss som tycker att politiken behöver vitaliseras...

När man sedan inte trodde att det kunde bli bättre så dök enligt uppgifter i mediabruset en naken man upp på samma scen för att därifrån kasta knivar och spotta äpplen över de små pionjärerna som satt längst fram och fascinerades över hur man kan ta sig an en familjefest på ett sätt som kanske borde ha varit barnförbjudet.

Att detta händer i Järna förvånar mig föga, en plats som jag passerat med pendeln från och till Gnesta. Järna är ett samhälle där det finns oproportionerligt många - hur skall man uttrycka sig korrekt? - original... Antroposofernas ande vilar över Överjärna och Ytterjärna, och när ABF, Vänsterpartiet och Gula Villan arrangerar ett partaj så måste det ju bara bli speciellt och utflippat. Det enda som jag skulle kunna fördöma är om det visar sig att den här showen finansierats med skattepengar, som ett kulturbidrag till den där Gula Villan eller ett för tilltaget föreningsstöd till ABF från Anders Lagos administration.

Strippor av båda könen, en man som spottar äpplen och kastar knivar på publiken - och folk undrar varför vi i Moderaterna brukar vara skeptiska till den tokvänster som kallar sig kulturarbetare. Eftersom det denna gång var nakenhet och galenskaper så köpte Vänstern mitt gillande som den frustrerade man jag är...

Länkar: AB, DN,

ETT EXTRAINKALLAT KRISMÖTE OCH EN EXIT-TAKTIK...


Igår satt "hjärnorna" i sosseriet och tänkte så det knakade om hur man skall agera för att få medvind istället för motvind, och man landade snabbt i fem oerhört viktiga punkter som man måste driva vidare för att ha en chans. Det var hemligt, det var klassificerat hemligt till och med men arbetarrörelsens egen budbärare i tidningen Aftonbladet berättar ändå vad det var som kläcktes fram på det där jättehemliga mötet...

Man bestämde sig för att försöka vinna debatterna, vilket ju är något som man behöver ett extrainsatt krismöte för att klura ut. Man bestämde sig för att ha ett gemensamt politiskt fokus, tillsammans mot de andra, och även det är ju något som kräver ett extrainsatt krismöte för att tänka ihop. Man bestämde sig för att hålla ihop och ge sken av att vara regeringsdugliga, och till och med det är ju något som är svårt att sätta fingret på utan ett extrainsatt krismöte.

När man dessutom fick ytterligare två snilleblixtar till punkter, som att öka samtalskampanjen och klistra upp fler LO-betalda affischer överallt samt att mobilisera sina kärnväljare samtidigt som man skulle försöka vinna alla dessa obeslutsamma storstadsbor som inte kan bestämma sig så kändes det ju som om det rödgröna laget hade hittat trollformeln. Skulle inte detta vinna valet åt det rödgröna laget, så vad skulle då kunna göra...?

Det-extrainsatta-krismötes-gänget jublade högt åt sin gemensamma framgång, den strategi och den taktik som det krävdes röda och gröna hjärnor att jobba fram. Medan man vandrade av och an i det där konferensrummet på Sveavägen 68 och klappade varandra på axlarna medan man berömde det gemensamma skarpsinnet så var det någon liten glädjedödare som satt i ett hörn och såg rädd ut.

Den politiska tjänstemannen i hörnet, liten som en mygga, tog ton och tjoade till på ett sätt som dödade euforin i rummet på en nanosekund. "Vad gör vi med Mona om vi förlorar då? Om alla dessa undersökningar verkligen blr verklighet? Har vi någon plan för det...?". Krogvig och Baylan som stod och kramade om varandra släppte omedelbart taget om varandra, placerade ena handen i byxfickan och den andra i epicentrum av skallen där det började klia. Alla i rummet tittade ner i golvet, några mummlade obegripligt men ingen ville ta tag i den jobbiga frågan, icke-frågan, om vad som skulle hända med ledaren om hon ledde rörelsen till ett historiskt dåligt val...

Man satte sig runt det där bordet, det extrainsatta krismötet var inte på länga vägar över - nu gällde det att komma på en plan för den eventualitet att Mona sumpade valde. Det var dags att hitta en "Exit Sahlin". Alla mindes ju att hennes moderata motsvarighet, Bosse Lundgren - mannen som ledde moderaterna ner i avgrunden, hade fått ett uppdrag som passade honom som handen i handsken. Bosse Lundgren var ju chef för Riksgälden, och någon runt bordet tyckte väl att Mona Sahlin skulle kunna ta Bosses plats. Alla andra fnyste, alla andra visste ju att det skulle ha varit som att göra Göran Persson till chef för en Jam-Jam-butik i något köpcentrum.

Man funderade på vad som skulle kunna passa Mona Sahlin om katastrofen var framme. Någon föreslog att att man skulle be Thomas Bodström, som ju sitter i styrelsen för Pysslingen Förskolor och Skolor AB, att fixa en tjänst på något dagis någonstans. Mona kan ju du det där med att prata barnsligt och sy ihop olika nonsensresonemang på ett sätt som ingen annan kan. Men nu var ju Bodström upptagen med att fixa flytten till USA, skriva färdigt sin sjuttioelfte bok och avsluta alla de där rättsfallen som han hade tagit på sig, så man iddes inte fråga den redan speedade ex-ministern om hjälp...

En annan föreslog att man skulle låta Mona förestå ett nytt spelprogram på TV där A-lotterierna skulle kunna lansera ett mer folkligt alternativ till Bingolotto, "Sosse-lotto". Många runt bordet nickade instämmande, och uttryckte sitt gillande när förslagsställaren målade upp bilden av Mona rabblandes siffror som "Branting 3, enkel trea" eller "Olof 68, sexa åtta". Men så dök glädjedödaren i hörnet upp igen och påtalade att Mona inte gör sig så himla bra i just TV, och alla suckade djupt när sanningen delade ut en örfil.

En tredje funderade på om inte den där tjänsten som lageransvarig på Kooperationens centrallager i Bro skulle vara en passande position, men då dök en fjärde tänkare upp och satte fingret på ett problem. Om det skulle fattas någonting när det var dags för inventering så skulle Mona med största sannolikhet skylla allt på Alliansen, allt som saknas är ju alltid Alliansens fel i Monas värld. I längden skulle det bli en ohållbar situation.

Klockan var sen, och man enades runt det runda bordet om att man inte kunde hitta en vettig lösning. Någon hade föreslagit att Mona skulle få i uppgift att läsa in hela "Totte"-serien på talbok, ingen gillade idéen, någon annan föreslog ny LO-ordförande men ingen var med på noterna. Förslag som kvinnlig butler på Rådmansgatans T-banestation och tillförordnad pajas på Lötsjögården i Sundbyberg avvisades också efter diskussioner. Alla var trötta, alla var slutkörda och man kom fram till att de fem punkter man hade filosoferat ihop var just de blankslipade vapen Mona skulle behöva för att hugga lemmarna av borgerligheten. Om nu inte detta fungerade så fick man väl ta tag i problemet när det dök upp var tanken som uttrycktes när belysningen släcktes och de extrainsatta krismötet var över...

Länkar: AB1, AB2, SvD, DN, Expr
Bloggar: Högberg

2010/09/12

VAR DET DEN RIKTIGA MONA VI SÅG ELLER VAR DET KOPIAN...?


Var det bara jag som inte riktigt kände igen Mona Sahlin i kvällens TV-debatt i SVT:s Agenda? Visst var något som gav känslan av att det inte alls var den "riktiga" Mona Sahlin som stod där i TV-studion och tog emot smäll efter smäll? I vanliga fall brukar ju den "riktiga" Mona Sahlin förnedras varje gång hon uppträder i TV-formatet, den här gången handlade det mer om förödmjukelse. Vad var det som hade hänt egentligen? Frågorna krävde sina svar och när svaren kom så kom förvirringen...

Att Ibrahim Baylan nuförtiden är en svensk karbonkopia av "Bagdad-Bob", den framlidne diktatorn Saddam Husseins legendariska informationsminister, är väl allmänt känt. Baylan ser aldrig de problem som alla andra ser, allt går så bra trots att alla tecken säger något helt annat. Precis som Bagdad-Bob verkar Baylan ha som livsuppgift att skydda chefen från dåliga nyheter och skönmåla den verklighet som måste vara overklig i sosseriets värld. Nu visar det sig att de irakiska influenserna i Baylans beteendemönster är ännu mer bisarra än att bara handla om propaganda-tics eller verklighetsflykt.

Idag träffades Baylan, Krogvig och alla andra sossar som misslyckats kapitalt med den här valrörelsen. De träffades i Socialdemokratins palats på Sveavägen 68 och enligt mina källor var det där och då som Mona Sahlin faktiskt blev varse att situationen verkligen var så illa som den är. Precis som Saddam Hussein chockades svårt när amerikanska M1A1 Abrams-stridsvagnar brummade förbi vardagsrumsfönstret trots att "Bob" sagt att alla var slaktade och förintade vid stadsportarna så blev Mona chockad över att höra att SIFO presenterade ett underläge på nästan 10%. När så nyheten kom att man kanske till och med skulle lyckas med bedriften att göra sitt sämsta resultat sedan 1911 så försvann Mona enligt mina enligt uppgift trovärdiga källor skrikande på väg ner i korridorerna...

Gott så tyckte Baylan, och öppnade dörren till en städskrubb - och där inne fanns... Mona Sahlin! Ja, inte den riktiga Mona utan en snarlik kopia som kunde ta stryk i TV när inte Mona orkade med mer. Det var en kopia som mediatränats intensivt på Bommersvik och som haft 2 månaders plågsamma logoped-seanser för att kunna lära sig prata på det där släpiga, infantila och löjliga sättet som orginalet alltid lyckas med närhelst TV-kamerans lampa skiftar från rött till grönt. Krogvig häpnade, alla andra inkallade media-experter i rörelsen tappade hakan när kopian klev ur städskrubben och visade sig vara en exakt kopia av den där kvinnan som skrek borta i hisshallen. Allt snack om Photoshopade Mona-bilder skulle tystna om man visste att det var kopian som hade fått jobba i fotoblixtarnas sken.

Ibrahim Baylan tyckte att han hade rätt att ta till kopierandet av ledare à la Saddam eftersom alla ändå kallade honom för en svensk Bagdad Bob, och ingen hade några invändningar - snarare tvärtom. Krogvig konstaterade att detta var det enda tillfället då det rent av var sannolikt att kopian var bättre än orginalet och okej:ade omedelbart Baylans förslag till lösning. Kopian skulle skickas till TV-huset medelst droska och ta sig an den pompöse statsministern. Alla applåderade samtidigt som den riktiga Monas livvakter lät meddela att den riktiga Mona satt på Monks några kvarter ner på Sveavägen och dränkte sin sorger med trappist-öl. Baylan och Krogvig beordrade SÄPO att se till att Mona kom utom synhåll lagom till 20:00 då programmet skulle direktsändas. Det hade ju varit något för konspirationsteoretikerna det, att se Mona på Monks samtidigt som kopian höll hov på monopol-TV...

Sagt och gjort, SÄPO transporterade hem den riktiga Mona - från Monks till Bosse i Nacka. Samtidigt gick transporten från Sveavägen 68 mot TV-huset borta på Gärdet med kopian - iallafall om man skall tro på de oftast trovärdiga källorna som tyckte att jag skulle få veta vad som händer i detta nu, i en TV-studio där Hillevi Engströms lika snygga syrra håller i trådarna.

Det som påstås vara en perfekt och förbättrad kopia av den riktiga Sahlin möter ett politiskt original i statsminister Reinfeldts kostym, och allt är precis som det alltid brukar vara. Det tjafsas och det bjäbbas, det gnälls och det misstänkliggörs och alla längtar efter den dag då det politiska hantverkandet går från ord till handling - den 20 september, dagen då vi alla vet vad som gäller de kommande fyra åren...

IBRAHIM BAYLAN I OVERKLIGHETENS VÄRLD


Om mindre än en vecka är vi där, dagen då allt skall avgöras. Om en vecka står jag där, utanför en vallokal någonstans och försöker få de passerande väljarna att ta emot de tre olikfärgade små papperslappar som skulle kunna avgöra allt till vår fördel. Om en vecka är det val och det kommer att bli så skönt när nervositeten kan släppa greppet om mitt sinne...

På Per Ankersjös blogg kom igår en uppmaning om att vi gemensamt under den här veckan skulle diskutera politikens innersta väsen istället för att sitta ner framför datorn och analysera alla dessa ständigt återkommande opinionsundersökningar. Jag var med på noterna, men med förbehållet om att jag skulle ha svårt att inte kommentera morgonens SIFO om nu Alliansen hade en ledning på 10 procentenheter. Vad kommer då om inte en SIFO där skillnaden dansar Lambada med de där 10 procentenheterna, en SIFO-undersökning som säger 9.7 procentenheters skillnad. Jag försöker knipa igen, men det är nästan omöjligt.

Nu är ju det här bara ytterligare en opinionsundersökning, en i raden som säger samma sak, men det är ju på valdagen som allt avgörs. Ingenting är klart, Mona har lovat att hon minsann skall "superspurta", LO-förbunden pumpar in ytterligare 2.5 miljoner kronor av medlemmarnas pengar för att få fart på sosseriets valrörelse och Ibrahim Baylan säger idag att alla dessa TV-debatter som väntar i veckan skall avgöra valet till sosseriets fördel. Klart som fan att ingenting är klart eller avgjort när "superspurten" står för dörren, när pengarna fylls på i valkassan och Mona får visa upp sig på TV...

Själv tror jag att det hade behövts mer vett och sans i det röda laget för att vända på det här. Sosseriet svartmålar en svensk ekonomi som under Anders Borgs ledning placerat oss i vinnarhålet inför den återhämtning som nu verkar komma. Ingen känner igen sig när den alltmer obalanserade, fräsande och spottande finansministerkandidaten på andra sidan, Östros, säger att regeringen har misskött statens finanser. Man blir mer trovärdig när man visar att man ser verkligheten som alla andra ser den, men att man själv hade gjort annorlunda om hade haft chansen. SAAB och Spyker hade till exempel inte hunnit gifta sig under ett sosse-styre, ty staten hade hunnit före och köpt kärleken med skattepengar istället - om Mona och Östros hade fått hantera finanskrisens effekter på bilmarknaden på sitt eget sätt.

Bilden av oppositionen som en gnällig, missunsam och rätt tråkig samling som försöker få makten genom att lova allt åt alla, om man nu inte har haft det dåliga omdömet att bli miljonär. Att vara miljonär i Monas Sverige, det lät ju nästan som om de vore kriminella i sosse-retoriken men så lever vi ju i ett land där Jante-lagen står över Grundlagen. Alla andra, alla de som inte är miljonärer skall få det bättre utan att det kostar någonting förrutom de som är miljonärer i Östros Sverige - och trovärdigheten sjunker som en skräddare man sprutar diskmedel på. Deras reformer kostar, deras reformer är dyra men bara de som har det sällsynt dåliga omdömet att tjäna pengar skall betala kalaset.

Oppositionen hade tjänat på att inte vara så fruktansvärt förutsägbara och gnälliga, genom att faktiskt se verkligheten som den ser ut och förhålla sig till den på ett nyktert sätt. Bitterhetens ansikte är nästan lika jobbigt att titta på som mitt eget, och oppositionen är fortfarande bitter över att väljarna hade mage att sparka bort dom för fyra år sedan.

Fyra nya år står för dörren, vem som styr är inte avgjort ännu. Ibrahim Baylan litar blint på att Monas insatser i TV tillsammans med en "superspurt" skall vända den vind av stormstyrka som blåser i deras ansikte. Själv blir jag faktiskt ännu lite mer hoppfull, eftersom jag vet vad resultatet brukar bli när Mona Sahlin får lite mer massmedialt utrymme. Det brukar ju inte lyfta partiet direkt när Mona sätts i en TV-studio om man skall vara ärlig. Det har inte gjort det hittills men Ibrahim kanske vet något som vi andra inte vet.

Eller kan det vara så att partisekretaren Ibrahim Baylan numera lever i parallell verklighet där overkligheten är verkligheten och där verkligheten inte finns? På valnatten får vi veta, och fram tills dess skall jag jobba för att Baylans verklighetsuppfattning inte blir verklighet. In i kaklet, inget är klart - ännu...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, DN, AB1, AB2
Bloggar: Kent, Lotta, Altenberg