2008/09/15

ATT SNABBT FÖRVANDLAS TILL EN CYNIKER


Jag var så lycklig den där dagen när en barsk men alltigenom underbar finsk kvinna ringde mig på mobilen och berättade att jag hade klarat mig igenom den hårda urvalsprocess som man som sökande får gå igenom när man vill börja som SOS-operatör. Platsen var lekrummet på Silja Europa, och alltmedan mina barn rev inredningen sken jag upp som en sol. Tänk, en man med simultanförmåga och den mannen var jag...

Nåväl, det finns ju några till och dom blev mina arbetskamrater i berget under Johannes Brandstation. Ett härligt gäng som på många sätt blev som en del av min familj, och behandlades på samma sätt - tyvärr... Jag trivdes bra, jobbet var stimulerande och man kände varje dag att man hade gjort något värdefullt för sina medmänniskor. Sedan kan man ju fråga sig om medmänniskorna gjorde något värdefullt för mig eftersom 75-80% av alla anrop man svarade på handlade om allt annat än nödsituationer. Det kunde vara så att man glömt sitt paraply på bussen, att man dyngrak inte blev insläppt på krogen och ville ha poliseskort in i lokalen, eller att man inte hade råd med taxi hem och simulerade ett sjukdomstillbud för att få åka ambulans hem ifall man bodde nära ett sjukhus osv. Man tappade tron på människan som sådan, även om de där 20-25% som verkligen behövde samhällets stöd ändå gav jobbet mening.

Ett brinnande engagemang utvecklades sakta men säkert mot cynism. Jag minns speciellt mina resor hemåt på tåget efter ett påfrestande arbetspass. Fullmåne och löning, och olyckan var gjord... Efter sådana pass kunde jag sitta och blänga på medpassagerarna och undra vad dom hade ljugit ihop för historia under sitt dagliga 112-samtal ( man dömer ju andra efter sig själv... ), eller varför man inte kunde förstå vad nöd i själva verket innebär...

Att Sverige inte har varit i krig på nästan 200 år och att "Svensson" därför inte har en aning om vad elände är var en tanke som ofta snurrade omkring i mitt kaosartade inre.

Tydligen är vi trots allt inte ensamma i västvärlden med att ha svårt att nå fram till våra systrar och bröder om när det är rätt och riktigt att slå 112 på telefonen. I Skottland till exempel har man samma "miffon" på andra sidan linjen. I Skottland handlar det om kaninöron, i Sverige om nageltrång. Man blev bara matt...

Man hade dagligdags att besvara samtal från ungar som gapar könsord, utsatta människor i kris som inte har någon annan att prata med, berusade idioter som är missnöjda med allt i livet och framförallt med att bolaget har stängt på söndagar , folk som skriker på främmande språk och inte kan förmedla vari hjälpbehovet består på vare sig engelska eller svenska eller människor i varierande grad av psykiskt kaos som svammlar oavbrutet. Mitt i denna "sörja" av oväsentligheter dyker det plötsligt upp en lägenhetsbrand, en förlossning över telefon, en pågående misshandel eller ett hjärtstopp. Det var den stora utmaningen, att slå om från en vänlig avhyvling till en rådgivningsfunktion samtidigt som ambulans dirigeras mot platsen av en kollega.

Jobbet med att stödja medmänniskor i nöd hade varit så mycket, mycket lättare om man lyckades få folk att förstå vad som är nöd...

2 kommentarer:

Olov sa...

Jag blev vittne till en smitningsolycka en gång på motorvägen. En familj kom lyckligtvis undan med lindrigare skador fast deras bil blev ett vrak. Efter att ha gett poliserna på plats de få uppgifter jag kunde hjälpa till med åkte jag vidare och svängde av vid nästa avfart där jag bodde. Där vid avfarten stod smitningsbilen. Jag ringde 112 och jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av hur snabbt dom direkt och exakt uppfattade hela situationen och kunde dirigera polisen till platsen.

Tokmoderaten sa...

I detta fall var det nog så att samarbetet mellan polisens LKC och SOS funkade bra. SOS Alarm sköter sitt arbete föredömligt i princip jämt...