JÄMMER, ELÄNDE - DET TÄRANDE LYSSNANDET

Att i yrkesrollen lyssna på berättelser om andra människors umbäranden och deras utsatthet är uppenbarligen förödande för den egna ekonomin, med karensdagar och sjukavdrag i spåren av den egna empatiska förmågan. Medan byggaren sjuksrivs för sin smärtande rygg så sjukskriver sig prästerna och psykologerna av helt andra skäl - där de somatiska åkommorna står i bakgrunden av de psykiska. Är det så konstigt egentligen...?

Att en präst eller psykolog skulle sjukskriva sig för ryggsmärta är ju trots allt inte alltför sannolikt, om nu i nattvardsvinet börjar serveras ur en tung otymplig Bag-in-Box eller den oftast så ergonomiskt korrekta fåtöljen på psykologens kontor byts ut mot en hård pinnstol. Präst- och psykologjobbet innebär inte att man anstränger sig fysiskt, men desto mer mentalt.

Den smärtlindring jag har i kroppen för en helvetiskt värkande rygg får mig uppenbarligen att gå tillbaka till tiden på SOS Alarm igen, där vi hade tre linjer till tre olika befattningar som kunde prata mer med de som behövde prata av sig. Jourhavande kurator, jourhavande präst och jourhavande medmänniska kunde vi på den tiden koppla fram den hjälpsökande till - och det var nästan alltid kö på de tre linorna. Idag finns tydligen bara prästen kvar under SOS Alarms paraply - men då var de tre olika personer i olika roller som försökte få folk att se lite ljusare på tillvaron eller bara lyssna.

En avundsvärd insats i en icke alltför avundsvärd tillvaro - för vilket samhälle har vi skapat när vi måste ha en jourhavande medmänniska att prata med? Varför funkar inte grannen, mamman, brorsan eller den där syrran som springer till Soc istället...?

Att präster och psykologer sjukskriver sig i högre omfattning för psykisk ohälsa är inte alls så konstigt, eftersom de ständigt konfronteras med det som är livets baksida. Prästen har förvisso fördelen att då och då kunna byta ut de själsliga samtalen och begravningarna mot dop och vigslar, men det kanske inte väger upp. Psykologen får höra andra människor vända ut och in på sig själv hela dagarna, så mycket att han eller hon snart inte vet vad som är in eller ut på sig själv. Men alldeles oavsett så bör vi vara tacksamma för att sådana, lyssnande, människor finns för oss som ibland måste prata av oss för att överleva.

Jag är inte sådan, trots att jag faktiskt har jobbat i vården i 20 år och på SOS Alarm. Att prata problem med människor var och är ett nödvändigt ont, något jag gärna fuskar förbi för att kunna ägna mig åt de somatiska åskommorna som jag tycker är så mycket mer... spännande? För hur kul var det att sitta med en påstrucken man som grät ut i luren samtidigt som SOS-kollegan försökte positionera en sjuhelvetes smäll mellan tre bilar på Norrtäljevägen, hur härligt var det att sitta fast med en monotont rabblande kvinna som väntade på att den jourhavande prästen skulle få tid medan en kåk brann ner på Munsö...?

Skämmes tamejfan vill jag skrika åt mig själv när jag tänker tillbaka på en av mina mest pinsamma insatser för ett tryggare samhälle. Det var en vardagsnatt, inte mycket hände i det Stockholms län som vi hade ansvaret för i vår nedsprängda SOS-central under Johannes Brandstation. Förmodligen var det fullmåne, för de samtal som kom in ville nästan allihop till prästen, kuratorn eller medmänniskan - som satt i sina hem och jobbade så att svetten lackade. Nästan inga 112- anrop, och jag blev tröttare och tröttare eftersom inget "riktigt" blåljusjobb fick mitt nattpass att gå från långtråkigt till upphetsande.

Hade det bara varit några som ringde 112 lite då och då så hade jag kunnat placera den där mannen som ringde in på väntplats, och prövat med att koppla fram till den där medmänniskan som han ville prata med lite då och då. Nu kom det inga 112-samtal, och kom det något så tog kollegan mittemot det med ett hånflin på läpparna medan jag satt och var medmänniska åt en man som i väntan på den jourhavande medmänniskan pratade av sig inför mig...

"Jaha?", "Hmmm, säger du det?", "Tungt värre!" och minuterna gick med John Blund flög med en störtbombare rakt in i min skalle. Bredvid mig stod en liten glasflaska av Thailändsk Red Bull - Kraetang Daeng och väntade på att klockan skulle bli 02:30 och halva natten vara förbi. Mannen malde på, opch jag satt där och kollade till och från hur upptagettonen hos den där jourhavande lät för femtioelfte gången. Men helt plötsligt, mitt i mannens monotona berättelse om vardagens vedermödor och ett liv som var i kaos så gick kopplingstonen fram - och jag kvittrade förnöjt när jag avbröt honom med ett "Nu blev han ledig, varsågod!" och tryckte på knappen vidarekoppling.

Men vad hade han sagt egentligen? Vilken var hans berättelse? Jag mindes bara fragment och kände att jag ville lyssna på det där bandet som dokumenterade mina insatser som empatisk och ställföreträdande medmänniska. Spolade tillbaka bandet, lyssnade på mannens berättelse som fortsatte utan avbrott. Jag hörde mina kollegor i bakgrunden men inte mig själv, och de små inspel jag hade kommit med i början av samtalet var som bortblåsta. Men så hördes jag plötsligt, i form av små snarkningar och en tung andhätmtning. Jag hade somnat mitt i samtalet, någon gång efter klockan två en natt då nästan inget hände.

Mannen fortsatte prata trots att jag småsnarkade på andra sidan linjen. Antingen hörde han det inte, eller så var han van vid att folk var lagom intresserade av det han ville berätta. Jag satt där och lyssnade på bandet, och skämdes över mig själv. Under dryga tre minuter sov jag tydligen gott under min power-nap för sedan vaknade jag till, upptäckte att den riktiga medmänniskan och skickade iväg den där sövande mannen längs med telefonlinjen. Den där thailändska glasflaskan tömdes på tre klunkar, och sedan blev jag som en skamsen duracell-kanin som inte längre var påverkbar av John Blund.

Men tänk då på de som lyssnar dagarna i ända, som inte gör annat än att höra på sådant som fick mig att somna gott. Det är väl egentligen inte konstigt att de får psykiska åkommor, inte ett dugg konstigare än att byggaren får förslitningsskador och ont i ryggen? Folk tar stryk på olika sätt, så är det bara...

Länkar: DN,
Bloggar:

Bilden lånad av Psykolog Uppsala