OM UNDERSKATTANDE & UNDERPRESTERANDE

Bloggkollegan och boxaren Nicklas Eriksson lämnade en kommentar på min blogg som fick mig att börja fundera på det politiska varats olidliga lätthet som fribajsande opinionsbildare. Nicklas skrev "Hmm, jag tror minsann att herr Tokmoderaten har lite hybris. Ska jag nämna namnet 'Bo Lundgren' kanske, så att Tokmoderaten minns sitt partis långa och svåra år som ett 17%-parti, skriandes i medievinden? Underskattning av motståndaren är det som fäller de flesta, inte hur skicklig motståndaren är, det är något mina år som boxare har lärt mig."

Naturligtvis har Nicklas helt rätt i att det faktiskt är underskattningen som i 9 fall av 10 fäller en tillsynes överlägsen motståndare till sist. Naturligtvis har Nicklas rätt i att det för inte alltför längesedan var så att moderaterna var hälften så stora som idag, ungefär i samma veva som socialdemokraterna var nästan dubbelt så stora som de är idag. Det var då, nu är nu - tiderna förändras, men går liksom igen...

Socialdemokraterna såg förmodligen på Moderaterna och Bo Lundgren med ungefär samma blick som vi ser på sosseriet av idag. Skadeglädje mixat med lite empati, självgodhet och hybris blandat med insikten att motståndaren nog måste göra något radikalt för att komma upp på banan igen. Vi moderater skickade iväg Bosse till Riksgälden, en plats där han ärligt talat fungerar så mycket än i rampljuset som partiledare. Socialdemokraterna fortsätter att blunda för att Håkan Juholt är en politisk pajas, en driftkucku, en man som kanske är kul och folklig men som nästan ingen har förtroende för - i en förtroendebransch som politiken är. Politik handlar inte bara om ideologi, inte bara om retorik eller visioner.

Politik handlar faktiskt om vilka personer som skall sälja in budskapet, om man litar på den som pratar och har förtroende för det sägs eller om man bara tycker att allt är ihåliga floskler utan substans eller förankring i den verklighet som väljarna ser. Just därför så underskattar jag inte socialdemokratin - de kan komma tillbaka. Just därför så överskattar jag inte Håkan Juholt, för han är i mina ögon redan körd som mannen som kan rädda partiet. Den dagen sossarna återigen bestämmer sig för att förnya ledarskapet, plocka in någon som inte talar med kluven tunga och svammlar iväg i ett dussintal olika riktningar samtidigt under samma radiointervju - den dagen är de med i matchen igen. Politik är förtroendebransch, där personer med förtroende är nödvändiga för att vinna terräng...

Detta för mig osökt in på dagens undangömda dräpa i sossarnas husorgan Aktuellt i Politiken. Tre sossar som faktiskt vågar sticka ut näsan kräver rejäla förändringar i det socialdemokratiska persongalleriet. Hälften av de gamla, trötta, visionslösa politruckerna skall bort till förmån för nytt blod, nya mål och en ny framtid - ungefär det som hände i Moderaterna efter Bo Lundgrens insatser som partiledare med andra ord.

Johan Westerholm, Sandro Wennberg och Annika Högberg skriver om att skifta gammalt, misslyckat och trött mot sådana som inte känns så - alls. I mina ögon har de rätt, men i mina öron kan jag redan nu få höra hur de återigen får hysteriskt med skäll av en gammal butter riksdagsman med bockskägg från Skåne och en gammal förstå-sig-påare från Härnösand och många, många fler.

Socialdemokratin är speciell, minst sagt. Inte ens i partiets värsta kris i mannaminne så tycker de som är partikramare och ledarskapets brunslipsar att det är fel på något i Rörelsen. Nej, det är fel på media, det är fel på väljarna, det är fel på vädret, det är fel på allt utom dagens socialdemokrati, dess företrädare och ledarskapet. Ett parti som är en spillra av det parti man var i fornstora dagar är det bara för att alla andra, de som inte är sossar, vill partiet illa. Socialdemokratin är ett parti med en långt framskriden variant av förföljelsemani...

Jag pratade med Johan Westerholm över mobilen igår, om den där debattartikeln som nu 'lyfts' fram där kravet är hälften bort - in med nytt. Det fanns enligt honom långt många fler och mer välkända sossar i olika positioner som skulle vilja vara med och signera debattartikeln. Men, i dagens interna debatt i det röda partiet så orkar de inte med att utsättas för vreden av de som tycker att allting är bra, att Karin Wanngård och Thomas Rudin är rätt personer att rädda sosseriet i Stockholm - samma personer som tycker att Håkan Juholt är rätt man att styra skutan rätt i rikspolitiken trots att ingen har förtroende för att han kan läsa ett sjökort.

I ett parti som mår som sossarna mår idag är det bara att riva upp ogräset kring rosens stjälke och plantera nytt. Sverige behöver en opposition som kan vara en blåslampa på regeringen, och inte en kreamtorieugn för det egna partiet. Socialdemokraterna behövs som maktspelare i svensk politik för att en tillsynes visionslös regering återigen skall hitta tillbaka till det "vi" vann valet på 2006 - på en ny politik för ett nytt Sverige. Att dagens förvaltande ministär firar triumfer och slår rekord i positiva siffror i samma takt som sossarna slår nya rekord i negativa beror inte på egen råstyrka utan på oppositionens oförmåga att vara ett vettigt alternativ.

Sossarna behöver nytt folk, en ny retorik, en ny politik, nya visioner. Då den dagen kommer då man faktiskt förstår att Sverige 2011 inte alls är Sverige 1958, 1967 eller 1973 - den dagen behöver vi inte längre underskatta våra motståndare. Så länge de blundar för verkligheten med samma ögon som förrut, så länge de inte lever i samma verklighet som väljarna med ett ledarskpa utan förtroende - så länge är det faktiskt svårt att inte underskatta socialdemokratin av idag. De faller fritt som i en dröm...

Länkar: AiP, SvD, DN, DN, Expr,

Bloggar: Westerholm, Kent,