2009/11/01

(S)TORSTADSVÄLJARNA VÄLJER BORT (S)


Knappt har domaren blåst av matchen mellan två storstadslag, mellan AIK från förstaden Solna och det blåvita Göteborgslaget med det där halvkommunistiska preluden Idrottsföreningen Kamraterna. Nu är det ju så att Sverige som land inte har någon riktig storstad överhuvudtaget, varför det är sjukt att kalla något lag för storstadslag. Men Stockholm har tunnelbana, Stockholm har sina tragiska platser där politiska mord ägt rum och kvalificerar väl därmed in sig som någon form av storstad trots allt...

I "storstaden" Stockholm, och de marginellt mindre städerna Göteborg och Malmö så faller den gamla arbetarrörelsen som en sten i en novembermörk Stockholms ström, Göta Älv eller ett Öresund. Överallt är trenden tydlig, där folk bor i större flockar och där man har någon att ventilera vardagens vedermödor med - där väljer man bort ett otidsenligt alternativ. Man väljer bort ett parti där mundiarréen är kronisk, men där lösningarna lyser med sin frånvaro - såtillvida man inte tror att höjda skatter är svaret på allt, man väljer bort Socialdemokraterna. I landsbygden där man står ensam och krattar löv eller sysselsätter sig med knyppling så lever man kvar i villfarelsen att Sverige 2009 är samma Sverige som 1949 eller 1959.

I "storstäderna" bör vi numera använda begreppet "De Grönröda" eftersom det är just de gröna som tagit på sig ledartröjan för det så kallade politiska alternativet. Det är knappast förvånande när det gäller Stockholm eftersom SAP genom sina perioder vid makten i landsting och staden bedrivit en politik som om man är snäll kan kalla för Stockholms-fientlig och om man är elak kan kalla för mycket värre saker. När det gäller Göteborg har ju partiet haft en stark man som gjort mycket för sin stad vid sidan av att skrämma vettet ur mina barn varje gång han dök upp på TV. Men alldeles oavsett detta så var Göran Johansson sosseriet när det var som bäst - hängivet, starkt och klart. Göran Johansson som representant för sitt parti och sin stad var allt det där som Mona Sahlin inte är, och aldrig kommer att bli.

Mona Sahlin har ett förtroendekapital som är i linje med folks förtroende för pastor Ulf Ekman eller Bingo-Berra, men hon oroar sig inte och känner sig såååå stark i sin position. Frågan är hur hon orkar att ständigt konfronteras med det faktum att folket, dvs väljarna, aldrig skulle köpa en begagnad bil av henne. Men tittar man på opinionsundersökningarna så är det tydligen så att man kan anförtro någon som man inte litar på att styra landet, eller är uppvaknandet på väg nu?

I jämförelse efter jämförelse mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så är resultatet detsamma, det borde svida hos SAP oavsett vad de säger eller ger sken av. Och nu jämförs även Anders Borg mot den sjungande terriern från Gällivaare, Thomas Östros, och utgången är densamma - de höga sossarna GÅR INTE HEM HOS FOLK!

Om det sedan hjälper att börja sjunga "Bergsprängartango" på kongressen inför alla indoktrinerade hjon som tycker att Östros skulle göra sig bäst både som finansminister och svensk representant i Schlager-EM låter jag vara osagt. För mig få politik gärna bli lite mer spontant, galet och roligt men det här sjungandet var ju bara löjligt tillrättalagt och fånigt. Folket ser igenom sådant som att Baylan och Bodström i peruk sjunger Elvis helt "spontant", precis som de förhoppningsvis ser igenom ett politiskt alternativ utan några som helst lösningar på framtidens problem än höjda skatter på allt och höjda bidrag till alla.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB, Expr1, Expr2, Expr3

2009/10/28

BYE, BAJS, BAJEN...

Hej då...

Att vara Hammarbyare är ju den mest extrema formen av att vara självplågare och när jag valde favoritlag så var jag högst medveten om att jag lade mina sympatier på ett gäng härliga lirare med en stor del haverister, alkisar och narkomaner i de mest hängivna supporterleden. Mitt älskade Hammarby har ju under min tid som supporter åkt berg- och dalbana mellan seriesystemen men på senare år ändå känts som ett hyfsat tryggt allsvenskt lag, men säg den lycka som varar...?

I kväll var det dags igen, Bajen degraderas och den spelartrupp som inledde allsvenskan 2009 finns det bara spillror kvar av. I år så har inte Bajens öde beseglats på Söderstadion eller någon av de andra allsvenska arenorna utan i det styrelserum där man med berått mod halal-slaktat ett älskat fotbollslag, sålt spelare och själ och lämnat ett stinkande kadaver kvar till de ack så hängivna, ack så lättlurade supportrarna att slösa sina surt förvärvade och hårt beskattade pengar på. För är det inte konstigt att ett lag med medelmåttor, för det är just det Bajen har varit sedan Petter Andersson, Lolo Chanko och Charlie Davies såldes alldeles för billigt, men med ett av de högsta publiksnitten och den mest hängivna publiken tillsammans med AIK kan köras i botten ekonomiskt, sportsligt och moraliskt på det sätt som skett i år. Ett lag av medelmåttor, stjärnspelare som ersätts med brasilianare utan varken mål- eller spelsinne, borde ju innebära en låg lönenivå och ett rejält plus i kassakistan när man värderar in och ut i spelartruppen - men så är det inte i Bajen inte.

Spelare säljs, spelare vill dra, styrelsen flyr i vild panik från sina positioner och VD:n lägger av - och absolut ingen vill ta ansvaret för att det här året har varit ett fiasko utan dess like i Hammarbys ändå rätt tragiska historiebok. Utan att vilja ta våldsverkare i försvar så finns det iallafall en förståelse för att underbetalda men hängivna killar och män vill slå välbetalda, inkompetenta och handlingsförlamade styrelsemedlemmar på käften för det de har gjort med vårt Hammarby. Jag försvarar inte våldet men jag ser orsaken till frustrationen...

I kväll sitter jag och skäms över att hålla på ett lag, en förening som så uppenbart inte har i allsvenskan eller ens i superettan att göra. Med en sådan ledning av folk som flyr när man kört ett lag i botten så finns inget hopp, jag känner bara förtvivlan och uppgivenhet. Är det några jag känner för är det: 1) Tränare Tony, som fick se sin skapelse raseras och sedan fick sparken. 2) Tränare Thom, som fick den synnerligen otacksamma uppgiften att försöka rädda ett lag i fritt fall, en uppgift lika svår som att vara mediatränare åt Mona Sahlin. 3) De medelmåttor som försökte så gott de kunde, men som inte kunde göra mål och inte vinna matcher med ett numera känt resultat... Och ja, jag är bitter!

De som inte förtjänar ett uns av sympati denna kväll är de som med sin inkompetens, med sin fumlighet och ett ekonomiskt svagsinne som slår alla rekord har dödat ett lag som älskas av många, betyder mycket för fler och som har sin plats i de svagas hjärtan och i allsvenskan. Jag är rädd att det kommer dröja många, många år innan det har gått att väcka fotbollens Frankenstein till liv igen. Jag är säker på att fotbolls-Sverige sörjer med oss, för fotbollen behöver Bajen lika mycket som Bajen behöver fotbollen...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expr1, Expr2

MONA MÄSSAR PÅ MÄSSAN


Det är ju nästan så att man vill vila på hanen och låta den där masspsykosen till Sosse-kongress fortlöpa utan att jag skjuter in mig på det där partiet där två olika saker kan vara samma sak, och där ingen egentligen borde kunna bli klok på vad det där SAP vill innerst inne. Men jag kan ju inte låta bli trots att jag faktiskt känner mig mer uppskattad bland vissa sosse-bloggare än vad jag får för mig att jag är i de egna leden av cyberkrigare. Tanken har föresvävat mig att det skulle kunna vara så att herrar Krassman och Westerholm i S-bloggosfären uppskattar mig för att jag ger en bild av Moderaterna som ett tokigt och icke alltför seriöst parti, medan mina seriösa partivänner avskyr detsamma.

Men jag kommer fortsätta att håna, raljera, kränka och vara galen, för i min värld måste politiken hitta nya vägar och stigar för att bli mer än en freak-show för de som är intresserade och besatta, politiken måste bli roligare och sjukare. Politiken måste nå ut till de människor som hellre väljer Family Guy än Agenda, Parlamentet istället för en morgon med SVT24 i riksdagens kammare. Just därför fortsätter jag oförtrutet att sparka på den socialdemokrati som har ett gäng härliga människor i sina led men som ändå är så hopplöst patetiska att betrakta så här från utsidan. Sossar kan vara trevliga och härliga, men de är trots det mina arvsfiender i politiken.


I den fagra förortsidyllen Älvsjö har sosseriets alla högdjur, fans och indoktrinerade anhängare sammanstrålat. Man kommer att ha några dagar tillsammans i den genuina mötes-/mässlokalen strax intill den lika genuina och arkitektoniskt fulländade pendeltågsstationen och alla kommer att vara glada, så tillfreds med tillvaron och känna vinden i seglen - och det är detta som är masspsykosens förstadium. Alla kommer vara så fantastiskt glada att just Mona Sahlin är kvinnan som kvoterats in för att leda SAP mot en ny viktoria, och ingen kommer vara de minsta orolig över att partiets ställning uppenbarligen är så mycket starkare än den tilltänkta statsministerkandidatens.

Dagen till ära, denna dag då Mona Sahlin äntrade scenen inför en stor och förtrollad publik av hjärntvättade politrucker, så passade såväl Aftonbladet som Expressen på att återigen lyfta frågan om hur folk egentligen ser på Monas ledarskap - och som vanligt är det fruktansvärt dåliga betyg som Mona får se när hon sprättat upp sitt betygskuvert. När inte ens de egna, trots allt de säger och skriver, tycks uppskatta sin ledare så borde väl den yttersta valledaren "himself" Ibrahim Baylan vara oroad men enligt kvällspressen är Ibbe lugn som en filbunke. Eftersom jag tillhör den skara som brukar läsa kvälltidningarna med kritiska ögon så tyckte jag att det var bäst att fråga Ibbe själv om det verkligen är så att han är så lugn att man kan tro att han fått en överdos Atarax. Men inget nummer hittade jag till Ibrahim Baylan, däremot så provade jag på Ibbe Baylando eftersom jag hört rykten om att det kan vara partisekreterarens artistnamn.

- Hallå.... (oljud i bakgrunden, kan mycket väl vara en kongressmiljö eftersom folk talar i tungor nära den uppringde)
- Hej, är det Ibrahim Baylan jag talar med?
- Det är Ibbe, Ibbe det är jag. Hajar du...? Ibbe Baylando!
- Är det detsamma som Ibrahim Baylan?
- Den tolkningen får du stå för, när jag svarar i den här telefonen är jag Ibbe Baylando.
- OK Ibbe, jag har några frågor jag skulle vilja att du svarade på. Det sägs att Ibrahim Baylan inte är ett dugg orolig över att Monas förtroendesiffror sjunker som en rysk atomubåt i Barents Hav. Stämmer det?
- Jag är mer orolig över att inte komma in på Club Kino efter kongressminglet, jag är cool när det gäller allt som gäller Mona. Jag har egna undersökningar som visar att Mona har ett bra förtroende bland folket. Det ser bra ut, mycket bra.
- Jaha. Det låter ju intressant, men kan du berätta mer?
- Visst kan jag det. Vi har bett United Minds fråga 16000 utvalda människor med bristande intellekt om vem man har förtroende för och Mona vinner i alla mätningar.
- Häpnadsväckande! Så hon får bättre siffror än Reinfeldt?
- Nejnejnej! Vi har frågat lite annorlunda och fått svar som passar oss bättre. Vi frågade till exempel om Babar eller Mona Sahlin skulle styra Celesteville bäst och Mona vann med 52% mot 48%. När frågan kom om Babar eller Mona Sahlin skulle vara bäst som statsminister för Sverige så blev det jämnare, 50.1% mot 49.9% procent till Monas förmån. Sedan bad vi folk rangordna vilken av Mona, Idi Amin, Kim Jong-Il, Moammar Khaddafi, Saddam Hussein och Jens Stoltenberg som ingav störst förtroende och Mona slog både Saddam och Idi! Det anser vi vara ett gott tecken.
- Men både Saddam och Idi är ju döda?
- Ojdå, det tänkte vi inte på. Hörru, nu skall Bodström upp och sjunga en lovsång till friskolorna, måste dra. Hej då!

Efter ett sådant samtal borde man ju inte kunna bli mer förvirrad, men... Socialdemokratin är ett minst sagt mångfascetterat parti, för medan Mona står i talarstolen och gapar på om att just hennes parti nu "står vi upp för medborgarens rätt att välja" samtidigt som Ewa Franchell som ledare på den röda tidningen vill på omvänt khmer-manér vill tvinga folk att överge sina villor och landsbygd för att flytta in i miljövänliga hyresrätter i storstäderna. Det är också ett sätt att se på valfrihet... I sossarnas valfrihetsagenda ingår också frihetsreformen att sno ifrån familjerna deras rätt att själva utforma sitt familjeliv med de små och nyfödda barnen - just sådant som kvoterad föräldraförsäkring är valfrihet i sosse-Sverige-

Mona mässar på om hur mycket kostnaderna är för knäplastiker, dagisplatser och en högskoleutbildning för att i samma andetag kräva högre skatter för alla yrkesarbetare. Att Sverige trots världens högsta skatteuttag haft en välfärd på dekis under de sista ljuva åren av sosse-vanstyre tänker hon inte på. Hade hon gjort det hade kanske till och med Mona sett att sambandet mellan skyhöga skatter och en bra välfärd inte finns överhuvudtaget. Visst kostar välfärd pengar, men välfärd är också att prioritera rätt och det har aldrig SAP haft förstånd till...

Samma Mona vill hålla SAP på mittplanen, och detta medan LO-topparna och Lasse Ohlys Vänsterparti gör allt i sin makt för att dra Mona vänsterut. SAP lovar jobbsatsningar, men utan att kunna presentera ett enda vettigt förslag annat än att höja skatterna, höja skatterna och höja skatterna... Monas parti med bihang skall inte höja skatten för "vanligt folk", och då är väl vi som har jobb i sosseriets Sverige ovanlig människor? För i kommun efter kommun så går höga S-företrädare ut och lovar höjda kommunal- och landstingsskatter - skattehöjningar som drabbar alla utan urskiljning. Kan man bli klok på ett sådant parti?

Uppenbarligen så har folket i det här landet, trots att den senaste mätningen från Synovate ger mig lite hopp, förtroende för partiet SAP och den rödgröna röran medan man inte vill ta rörans statsministerkandidat ens med en tång och inte kan man bli klok på ett sådant resultat. För hur bra politiken än må se ut, hur vältaligt man än må formulera den så gäller det att ha en ledare som klarar av den uppgiften - och det vet vi att inte SAP har, varken idag, imorgon eller om ett år...

2009/10/27

SVIN-VACCINETS HEMLIGA BIVERKNING!


Klockan var 12.42 när den tunna, fina nålen penetrerade min spända hud på den vänstra överarmen, det var dags - dags att få min första dos Pandemix. Klockan var 12.42 och platsen det trevliga lustgasrummet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och det kändes ingenting alls när nålen genom syster Kerstins försorg satt där så fint i mitt späck. För en stund tänkte jag på Tiopental, men det var lugnt, tryggt och jag var så stolt att dra mitt strå till stacken i kampen mot den hemska pandemin och jag blev som ett litet barn när jag fick en rosa lapp där Vårdguiden tackade mig, förmodligen personligt, för att jag i min kropp numera har en dos av det där som skall stoppa svininfluensan...

Klockan var 12.43 när jag började fundera på alla de där biverkningarna som man läst om i kvällspressen och efter ytterligare en minut så började de första effekterna av den där behagliga sprutan så var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle få alla de där skrämmande symptomen som Aftonbladet och Expressen jagat upp Svensson med. De är ju rätt roliga kvällstidningarna i sin ambition att skrämma livet ur medborgarna. Först skrämmer man folket för en influensa som möjligtvis kan vara lite lätt farlig för de som tillhör riskgrupperna, sedan fortsätter man att skrämmas så att det beställs vaccin till hela Sveriges nu vettskrämda befolkning och följer upp detta med djuplodande reportage om hur folk behandlas med konstgjorda lungor under den tid folket väntar på det allsmäktiga vaccinet...

När så vaccinet kommer efter ständiga förseningar ändrar kvällspressen fokus och börjar skrämma upp folket över det livsfarliga vaccinet istället och Svensson börjar nu bli rejält förvirrad. I kvällspressen skrivs det om hur folk dör av vaccinet, hur folk bara kan gå baklänges och hur alla möjliga sjuka reaktioner drabbar de som är korkade nog att ta det där vaccinet trots att smittspridningen tar fart lite här och där. Själv litar jag som vanligt blint på att samhället och staten vet vad som är bäst för mig, eller är det en biverkning av vaccinet när jag börjar känna så?

Klockan var 12.44 när det började krampa i magen, när det körde ihop sig i hela tarmpaketet och detta såg jag naturligtvis som en biverkning och inte en effekt av de där 16 gasbildande lökringarna jag tryckt i mig kvällen innan på BK. Därefter kom ett antal biverkningar på löpande band: frossa, ökad svettning, feber, muskel- och ledvärk, sömnlöshet och yrsel och jag började bli lite lätt orolig...

När sedan körtlarna i halsen svullnade upp, klåda och blöjeksem, stickningar och domningar i alla mina fem extremiteter så fick jag för mig att jag kanske hade en släng av hypokondri och drog en lättnandens suck över det faktum att jag trots allt var kvar på jobbet, i vården trygga miljö åtminstone en timme till. Men när jag kände hur jag fick en övergående inflammation i hjärnan och i mina redan hårt ansträngda nerver som föranledde svaghetskänsla, små kramper och förlamning så blev jag återigen nervös över om jag verkligen skulle överleva den där lilla behagliga sprutan.

Tankarna flög igenom mitt ostrukturerade psyke om hur familjen, partiet, riket och bloggosfären skulle överleva mitt alltför tidiga frånfälle medan jag gick baklänges ut genom huvudentréen på Astrid, det enda sättet jag numera kan förflytta mig på. Snabbt knappade jag ner en anteckning i mobilen med mina småkrampande spastiska fingrar om mitt testamente. Mina hemvideos skulle doneras till Berth Milton, min samling av flygsimulator-program till PC till Mazar-e-Sharif Flight Academy, min kompletta uppsättning av Playboy-tidningar till min vän Krassman samt mitt signerade exemplar av "Den som är satt i skuld är inte fri" till finansminister Anders Borg, allt knappades in under ett våldsamt darrande - men jag överlevde bedriften.

Klockan är 19.08 och trots att det var väldigt jobbigt att gå baklänges och känna sig yrslig och moribund så var det den där okända biverkningen som störde mig mest. Det var tanken att jag hade gjort vad staten förväntade sig av mig, att jag hade gjort min plikt mot pandemin och att jag dessutom var stolt över att vara ett lydigt instrument för Socialstyrelsen. Allt det där som innebar att jag börjat lita blint på övervakningssamhället och att statens myndigheter vet vad som är bäst för mig, för min familj fick mig att börja ana den där vidriga biverkningen som innebär att man börjar bli sosse - ett tillstånd där det fria tänkandet får stå tillbaka när den allvetande staten sagt sitt.

I morgon börjar sosseriets kongress, och frågan är hur jag kommer att se på spektaklet? Kommer jag vara den gamla vanliga, elaka och cyniska Tokmoderaten Fredrik eller kommer Pandemix-sprutan ha gett mig en ny ideologi där allt är frid och fröjd när Mona travar floskler på stapel och Baylan går omkring och spanar in unga SSU-kvinns som om de vore en välsmakande burgare? I morgon vet vi, om jag nu kan överlever natten eller om jag kan somna.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2

2009/10/26

AVSLÖJANDE: GUILLOU OM S TILL KGB


Mona Sahlin, som till allas vår glädje för övrigt syns mer i media än vad den store ledaren Göran någonsin gjorde, laddar upp för sin jobbkongress genom att avkräva Jan Guillou på svar om vad den röde, naive och allt annat politiskt korrekta författaren skickade för informationer om det Socaildemokratiska Arbetarepartiet till KGB. Genom att muta Jan Guillou med en ny älgstudsare så har jag fått reda på precis allt som Guillou skickade med flaskpost över Östersjöns vatten - till fienden...

Jan Guillou berättade för KGB att SAP hade en partiledare vid namn Olof Palme, och att denna Palme var en klassförrädare av stora mått med en nästan lika stor näsa. Men Palme var också naiv och trodde att Norden och Östersjön skulle kunna bli en kärnvapenfri zon trots att den mest aggresisiva stormakten hade sina kärnvapenbestyckade u-båtar i samma hav och en drös med robotar i Baltikum. Trots detta var Palme en intelligent person, med en fungerande hjärna.

Dessutom fick KGB tidigt veta att det i rörelsen fanns en uppkomling vid namn Mona Sahlin som var helt betuttad i denna Palme. Hon hade inte gått med i SAP, hon hade gått med i Olof Palmes fan-club enligt egen utsago. Kvinnan hette Mona och var enligt Guillou ingenting att oroa sig för eftersom "hon hade ett intellekt som en silverfisk och politiska förmågor som en klump med hår i avloppssystemet". KGB skrev snabbt av Mona Sahlin från listan över potentiella politiska ledargestalter i Sverige, men glömde bort att samma Mona saknade varje form av självinsikt och självklart tackade ja till en fråga där alla andra tackade nej...

Unga Örnar fick ett eget kapitel, som en kopia av de sovjetiska ungdomarna i Pionjärerna. Här hade för en gångs skull SAP anammat kommunismens idéer om tidig indoktrinering och folkfostran från barnsben i partiets regi. Att små barn som inte ens lärt sig skriva, läsa eller tänka själva tvingades ut i Första Maj-tågen var en naturlig del i detta fostrande där det egna tänkandet placerades i malpåse.

Snart förstod också KGB att SAP och fackföreningsrörelsen i Sverige hade ett mer friktionsfritt och symbiotiskt samarbete än fack och parti i Sovjetunionen och dess vasallstater. Det SAP bad LO om utförde LO, medan SAP utan problem gjorde allt det som LO-kollektivet skrek om. I Sverige skulle aldrig något regeringsfientligt "Solidarnosc!" titta fram så länge SAP hade makten, medan facket med full kraft i arbetarnas namn skulle underminera varje form av demokratiskt styre där bourgoisen hade lyckats ljuga till sig makten för en kort period.

Sålunda kunde KGB snabbt hitta ett antal punkter där man kunde lära sig något av SAP. Man avsåg att snabbt skicka de ryska, östtyska och bulgariska fackföreningsledarna på ABF-kurser i Sverige, man kunde fortsätta med Pinonjärandet i samma utformning som Unga Örnar och man behövde inte oroa sig för en ung, imbecill kvinna som pratade som en förskolepedagog med söderslang.

Idag vet man bättre, idag oroas FSB och Ryssland över att hon som inte kan prata kan vara på väg mot makten och med en riktig gammal kommunist vid sin vänstra sida. Sverige är svårläst, trots att SAP borde vara lättlästa men ibland så förändras historien på de mest bisarra sätt, nu får vi se vad för bisarrt som kommer ut ur Jobbkongress-09 under SAP:s fanor.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2,

2009/10/25

EN PRILLA UNDER FÖRHUDEN...


En tidig morgon, som egentligen inte är så tidig - sommartiden är slut och det blir lite ljusare på morgonen mot att mörkret redan sänkt sig när man hämtar ungarna i skolan och på dagis. Jag blev inte förvånad när jag igår läste en artikel om sommartidens införande, och att bakåtsträvarna i LO som vanligt var emot denna ljusa reform på samma sätt som de är emot allting här i världen. Tänk vad underbart om hela mänskligheten hade varit LO-toppar, då hade ordet "Nej!" varit den underbara light-versionen av Esperanto...

SvD ögnas som vanligt igenom denna ljusa men ack så gråa morgon, och den stora nyheten är att snuset är spetsat, att nikotinnivåerna är så höga så att en portionsprilla får vilken oskyldig kille i de nedre tonåren att trilla dit i ett livslångt beroende och missbruk. Tragiskt värre, även om jag ser snusande som något fruktansvärt manligt och tufft. Och eftersom jag är allt annat än manlig och tuff så är ju mina erfarenheter av snuset minimala.

Platsen var parkeringsplatsen så långt bort man kan komma på Rönningevägen i de fagra villasamhället Rönninge, alldeles bredvid ändhållplatsen Nytorp för buss 735. Det måste ha varit 1980 eller kanske 1979, och vädret var som idag - grått och tråkigt. Bakom ett garage skulle den tuffa och manliga Leif bjuda oss lite yngre på varsin prilla, och jag var nervös eftersom jag var en tönt och synthpopare, och allt annat än tuff och manlig. Mina kompisar placerade sina prillor där under överläppen och såg så balla ut, och ännu lite tuffare blev det när svart saliv började skymta i mungipan. Men jag var handfallen, förtvivlad och bara så nervös. Mina darrande fingrar formade en liten boll av den mörka sörjan och jag stoppade in den i munnen...

"-Det var väl inte så farligt?" frågade tuffe Leif och gav mig en klapp på axeln, och nervösa jag svalde naturligtvis prillan. Helt plötsligt blev det uppenbart att jag gillade satsumas mycket bättre än snus, ty prillans färd ner i matsäcken fick maginnehållet att komma i retur. Och eftersom jag ätit två satsumas strax innan så var det som en kulsprutesalva som kom ur min mun, där kulorna bytts ut mot lätt upplösta satsumas-klyftar och tillblandade med den där prillan som snabbt löste upp sig i kontakten med min magsyra. Kompisarna skrattade rått, jag skämdes och den lilla manlighet jag kanske hade haft i deras ögon var som bortblåst.

Denna upplevelse dödade alla mina ambitioner att bli snusare och man, men jag har ju genom åren stött på snuset lite här och där, i naturliga och onaturliga situationer. Den mest minnesvärda situationen med snus inblandat var under min studietid i Tumba Gymnasium. I min klass hade vi en kille som i dagens samhälle förmodligen hade fått en diagnos med nästan alla bokstäver i alfabetet. Han brukade sitta längst bak i klassrummet och skjuta snorkråkor i tjejernas hår, han skrattade rått när de började skrika men han var samtidigt bildskön, spännande och djävligt manlig - han snusade, och han snusade mycket....

Han hade ju bilden av sig att vara tuff, manlig och lite för mycket, och dessutom hade han dåligt rykte rent ekonomiskt. Lånade man ut en slant till honom, och det hände alltför ofta eftersom han aldrig hade några egna pengar så visste man att det dröjde lång, lång tid innan man såg de där pengarna igen. Kort sagt, han hade en kreditvärdighet i klass med min egen. Efter en gymnastiklektion så började han sondera bland killarna i klassen ifall ingen hade några slantar att låna ut till en konsertbiljett. Ingen nappade, men ett annat förslag dök upp. En av mina skolkamrater kom med erbjudandet att ge den tuffe killen 20 kronor, inte låna ut, ifall han tog en av sina prillor grovsnus och stoppade in den under förhuden och höll den där i 90 sekunder. Flera andra anslöt sig, och lovade samma belopp för samma uppdrag, med modifikationen att tiden landade på två minuter istället för en och en halv. Den tuffe killen såg skärrad ut för första gången sedan jag blev bekant med honom, men driften att gå på den där konserten tog överhanden och han stoppade in där prillan grovsnus på en plats där ingen prilla tidigare varit.

Redan efter en halv minut såg han plågad ut, och eftersom vi var humana och empatiska så sänkte vi tidsgränsen till de första 90 sekunderna. Men plågan var trots vår ambition att lätta på hans börda och stärka hans ekonomi helt enorm och han började ge konstiga ljud ifrån sig samtidigt om ansiktet blev allt rödare. Nittio sekunder passerade, prillan släpptes ut och en nedre toalett genom ivrigt duschande tog vid. Han tjoade, han svor och han var orolig över att hans väl tilltagna orm aldrig skulle bli den där ormen han alltid varit så stolt över igen. Under tiden samlade vi in pengarna för konsertbiljetten, det räckte gott och väl och det blev till och med en hyfsad slant över. Att han efter denna episod fick indiannamnet "Det röda Ollonet" var föga förvånande för oss som sett hela händelseutvecklingen...

Frågan är nu om en prilla under förhuden är en lättare inkörsport i missbruket än en under läppen? Hursomhelst så var han en riktig urman där han stod med prillan på helt fel plats, tuff, manlig och stark.

Länk: SvD, DN, Expr, AB

2009/10/24

VÄNSTERVRIDNA KULTURARBETARE I KGB


Är det någon som blir överraskad egentligen? Överraskad över att den något egna, vänstervridna och blogghatande författaren och rikstyckaren Jan Guillou fått en del av sina inkomster från KGB, från Sovjetryssland och kommunismens garanter?

Alls icke, för är det något som våra kulturarbetare är så är det ju så fruktansvärt naiva i sina vänstersubversiva åsikter att de inte skulle rygga en millimeter ifall de fick en chans att dryga ut sin livstidslön från staten och skattebetalarna med lite rubel, och även om just Guillou genom åren har dragit in multum med kapitalistpengar på sina böcker om Hamilton så är det samma rödgardist vi ser ännu denna dag.

Frågan är bara vad den gamla arbetsgivaren i Moskva tyckte om de böcker där landsförrädaren Berling dödades i sin lya och en rysk undervattensbas i Stockholms skärgård sprängdes av den Hamilton som jag denna dag beundrar mer än den författare som krystade fram honom på ett plan mellan Stockholm och Oslo.
Länkar: SvD, SvD2, DN, Expr1, Expr2, Expr3