2009/11/05

STOCKHOLMSSYNDROMET OCH GASLEDNINGEN


För bara några veckor sedan så övade stora delar av den samlade ryska marinen och i princip vartenda ryskt armé- och flygförband mellan Sankt Petersburg och Kaliningrad "försvar av gasledning" i ZAPAD 09. Övningen var ett tydligt bevis på att svensk ekonomisk zon snart kommer att försvaras av ryska jagare och fregatter, och den ryska militära uppbyggnaden i vårt närområde kommer få nytt bränsle - och allt detta medan vi i Sverige minskar vår numerär så pass att det snart bara är Lichtenstein, San Marino, Andorra och Luxemburg som kommer ha en mindre försvarsmakt än konungariket Sverige.

Visst, man hade inte kunnat säga nej till gasledningen av rent säkerhetspolitiska skäl även om det är just de skälen som jag vill åberopa när jag nu sitter och närmast primalskriker "Neeej!" framför datorn. Men genom ett politiskt trixande och fixande så borde väl vi i Sverige ha kunnat hitta någon lite sällsynt organism eller fiskart på Östersjöns botten som blir lidande av att den där gasledningen nu skall läggas ner och för tid och evighet göra västeuropa till en rysk gisslan när det gäller energi. Kan vi inte fridlysa dumpade tunnor med nervgas tro?

Det är ju inte utan att man tror att EU:s mest folkrika land Tyskland, som sedan länge har varit Putins gas-gisslan numera har drabbats av Stockholmssyndromet, ett tillstånd där man tar parti för den kriminelle - den som tagit dig som gisslan. Det märktes tydligt när Putin och Ryssland invaderade den suveräna nationen Georgien för ett år sedan och slet loss stora köttstycken från den georgiska kroppen. Georgien hade 4 brigader att försvara sig med, Sverige har inte ens en brigad kvar... och nu låter vi "Ivan" göra Östersjön till sin intressesfär, ett område där man kan praktisera erfarenheterna från ZAPAD 09 och "försvar av gasledning" genom våldsam landstigning och enorma luftlandsättningar.

Nu har den regering jag sympatiserar med sagt ja till den här gasledningen, efter att Putin pratat med allas vår Reinfeldt om saken. Och hur det än må vara med hur gasledningen påverkar Östersjöns miljö så är det ändå så att regeringen MÅSTE agera för att kunna hantera den säkerhetspolitiska situation som nu uppkommer. Det måste bli så att marinens fartyg får besättningar och de vapensystem de behöver för att kunna hävda vår rätt i det f.d Fredens hav, det behövs också fler fartyg och u-båtar för uthålighetens skull. Att lägga ner flygförband borde numera vara en åtgärd som borde finnas med som en åtalspunkt under stycket i lagboken om landsförräderi om det skulle inträffa. Alla våra JAS-39 Gripen kommer att behövas ifall vi inte vill se Sverige som det säkerhetspolitiska vaccum som vi redan idag betraktas som av vår omvärld. Armén behöver fler och tyngre bataljoner, armén behöver återigen brigader!

Gotland då, några mil från den där gasledningen? Idag försvaras ön av några hundra hemvärnsmän med enbart lätt utrustning, och trovärdigheten i att Sverige skall kunna försvara ön är lika ihåligt som Ibrahim Baylans tal om Mona Sahlins trovärdighet. Vi behöver en militär närvaro på Gotland, precis som vi behöver den i och under Östersjön och i vårt luftrum. Det kostar, men det måste få kosta...

Har man nu varit så korkad att man känt sig tvungen att säga "Da!" till den där gasledningen så får man faktiskt ta konsekvenserna när det gäller vår säkerhetspolitik - ett starkare försvar här och nu! In i NATO, men med förnuft! Är det att hoppas på för mycket? Troligen...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, Expr1, Kent

TOKMODERATENS TOPP-KANDIDATER!


Det är morgon men mörkret vägrar ge vika. För statsminister Reinfeldt är det en ännu lite mörkare morgon eftersom hans patetiska favoritlag i fotboll, Djurgården, förlorade mot ett kvarterslag de-luxe från Södertälje igår kväll och nu står med det ena benet i samma gärdsgårdserie som mitt älskade Hammarby.

Att sedan Fredrik Reinfeldt borde känna glädje över att Lissabonfördraget numera inte längre är en avlägsen önskedröm utan verklighet och att han har fått frottera sig med den där presidenten som dansade en sommar är snart helt betydelslöst. Snart kommer statsministern krypa ihop som ett litet snyftande barn i fosterställning och gråta hejdlöst över att Tokmoderaten inte har vett att placera honom som etta på sin valsedel i det pågående moderata provvalet...

I min brevlåda trillade det aldrig ner någon provvalskatalog, inga valsedlar eller kuvert så jag fick ta mig till Blå Hörnet i Gamla stan och hämta mina handlingar för egen maskin. Inte ens då lyckades jag få allt, katalogen över riksdagskandidaterna fanns inte med och det är inte utan att jag känner mig motarbetad av mitt eget parti när jag skall försöka göra min plikt och ge de råd jag känner att nomineringskommitéen behöver inför sitt arbete. Tack och lov var jag ju hyfsat klar över vilka 10 som skulle få mina röster när det gällde riksdagen medan det var svårare i landstinget.

Att välja folk till landstingslistan var inte det lättaste och jag kunde inte krysta fram stöd för mer än 5 kandidater. Jag rangordnade enligt nedan, och har en kort motivering till varför kandidaten placerats just där av just mig.

1. Morgan Lindquist, Sundbyberg: Slog ut Carl Grufman från plats ett med en bättre presentation, ett gediget arbete för min bloggs utseende och en syn på konst och kultur som skulle kunna vara min egen. Go Morgan, Go!
2. Carl Grufman, Sundbyberg: Det är ju lite tråkigt att prata färdtjänst, och tillsammans med Grufmans bristande engagemang för min bloggs framåtskridande så kunde inte Grufman slå Morgan.
3. Zanna Mårtensson, Solna: Jag gillar bostaven "Z"! Jag gillar attraktiva kvinnor som engagerar sig i politiken, och därför står Zanna från Zolna på plats tre.
4. Henrik Benterås Lucht, Solna: Har en bra presentation, rätt ålder, och ser snäll ut. Det räckte för plats fyra...
5. Eli Hanna, Solna: Teolog som jobbar åt statsmissionen, kan det bli mer politikst korrekt? Nä, plats 5 för Eli.

Riksdagskandidaterna då, det var lite svårare och med ett större utbud av spännande personligheter. Här hade jag ju dessutom varit ute på Facebook och lovat stöd åt höger och höger. Jag satte gränsen vid 10 kandidater, började med att plocka ut 20 tänkbara för att sedan helt slumpmässigt para ihop dessa i 10 stycken par. Därefter lät jag mina söner spela Celebrity Death Match på Playstation 2 , där varje kandidat hade fått rollen kändisar från MTV:s odödliga program. Efter 10 matcher fanns 10 kandidater kvar, och dessa rangordnade jag igår kväll medan jag lagade spaghetti och köttfärssås. Mina 10 guldkorn är, rangordnade och med en liten motivering...



1. Erica Lejonroos, Sundbyberg:
En riktig vän, en underbar person och förmodligen min enda möjlighet att bli politisk sekretarare i riksdagen. Det är dags för en moderat från Sundbyberg i riksdagen 2010!
2. Göran Pettersson, Norrtälje: Min ledamot är en skön herre som ligger nära mina värderingar i de flesta frågorna. Göran har en integritet och vilja att göra något vettigt med sin tid i riksdagen. Att han sedan låter mig få vara gäst i den politiska talradion är ju också det värt en guldstjärna!
3. Johnny Munkhammar, Österåker: Varje gång den fagre guten är i TV och talar blir jag hänförd, han säger det jag tänker och han gör det så bra. Munkhammar skulle bli en utmärkt blåslampa i ett parti som valt att lägga ideologin i malpåse för att vara statsbärande fullt ut.
4. Karl Sigfrid, Solna: En skön personlighet från Solna som är värd allt stöd efter att ha mobbats under FRA-eran. Dessutom en av de allra trevligaste politikerna att bara prata med, en person man inte kan tycka illa om...
5. Mary X Jensen, Österåker: Bloggare, skarpsynt och med en livserfarenhet som behövs bland våra kandidater. Jag känner Mary, trots att jag aldrig har träffat kvinnan och detta är bloggandets och de sociala mediernas styrka. Jag gillar Mary, jag vill se Mary i riksdaden.
6. Fredrik Schulte, Täby: En skön pojkspoling som har varit i handgemäng med Robert Mugabes livvakter. Väldigt sympatisk, väldigt bra!
7. Mats Gerdau, Nacka: När Mats uttalar sig om den svenska skolan så lyssnar jag. Mats är en synnerligen begåvad person som dessutom talar så att man lever med och ser sammanhangen.
8. Karin Enström, Vaxholm: Trevlig, snygg och gammal kustartillerist - sålunda min motsvarighet bland kvinnorna. Folk med rötterna i försvaret behövs hos oss ifall vi någon gång skall kunna återfå förtroendet i denna vår tidigare kärnfråga bland våra kärnväljare...
9. Lars Lindblad, Nacka: Gruppledare i riksdagen, öppen och sympatisk.
10. Fredrik Reinfeldt, Täby: OK då, det är ju svårt att säga nej till de där fuktiga hundögonen... OK då, Fredrik - du får vara med på min lista.

Det var det, ni som känner er åsidosatta kan ju bara konstatera att det är just så. Jag har valt, och lagt ribban för hur vår lista borde se ut om tio månader. Kuverten är klistrade och placerade i en ljusblå brevlåda, det finns ingen återvändo - jag har gjort mina val!

PS. Råkar man bo i någon annan valkrets i länet så kan jag väl få be och slå ett slag för herrar Strömbäck (uppdaterad, förlåt att jag glömde dig Staffan!), Trixe, Holmqwist, Thidewall och fru Jensen till landstinget och Hagwall till såväl hufvudstaden och riksdag. Till riksdagen så måste jag också plussa för Sofia Arkelsten och mannen som gillar allt på Facebook, Daniel Snällman... Det finns fler, men de får ni hitta själva. DS.

Länk: DN

2009/11/04

UNGDOMSSYNDER OCH UNGDOMSFÖRBUND...

Det finns medicinska studier som pekar på sambandet mellan tidig alkoholdebut och håravfall...

Det var en gång för länge, länge sedan i den fagra villaidyllen Rönninge så att en familj med en synnerligen rubbad son hade bosatt sig i ett gult radhus av extrem Svensson-modell. Villaidyllen Rönninge var en vacker plats, men Rönninge hade tillsammans med grann-ghettot Salemstaden av den röda regimen med tvång inkorporerats med den stora och väldigt röda kommunen Botkyrka. De flesta i Rönninge och Salem var missnöjda med detta faktum eftersom man inte alls delade den stora kommunens ideologiska bas och framtidsvisioner, men den rubbade sonens mamma var röd och jättenöjd.

Till och från tog hon med sig sin rubbade son och hans något mer nromala småbröder till proletariatets ungdomsrörelse Unga Örnar för ideologisk fostran. Den rubbade sonen fick lära sig laga klassriktiga maträtter på Unga Örnars hemkunskapskurser, att måla fina demonstrationsplakat på konstkurser och lära sig grunderna i rörelsens historia. Men den rubbade sonen trivdes inte alls i kollektivet, han var egen och sökte sina egna vägar...

En dag kom den rubbade sonen hem till familjen efter en dag i skolan. I skolan hade den rubbade sonen fått en fin knappnål i guld med texten "Salem Ja!" anspelandes på att Salem skulle bryta sig loss från det stora kollektivet, Botkyrka kommun. Han bar den med stolthet, men brukade ta av sig den innan han klev innanför porten till det vinröda hemmet. Denna gång glömde han, och närmare döden har den rubbade sonen nog aldrig varit - det tog hus i helvete, och smockan hängde i luften. Vem var den rubbade sonen att svika kollektivet? Var han en sådan där jävla bourgoise-egoist som borde skattas till döds när inkomsten väl kom på plats? Jo, visst var det så - frihetsrevolten tog sin början, och inga hot eller löften kunde få den rubbade sonen på bättre tankar. Den som sådde frihetens frö var en nykter MUF-are som höll ett fantastiskt brandtal i Bergaskolans aula, och den rubbade sonen var frälst.

Den rubbade sonen började gymnasiet i grannkommunen Botkyrka, och gick som med i MUF som en synnerligen passiv medlem. Det finns inga minnesbilder kvar i den rubbade sonens hjärna om fylleslag, galna fester eller medlemrekrytering under inverkan av rusdrycker. Nej, minnesbilderna talar om seanser där man läste egenhändigt författade dikter om Jarl Hjalmarsons storhet eller små uppsatser om Arvid Lindmans livsgärning. Med viss regelbundenhet sökte man sig ut i naturen för att leta efter blåmesar, äta hembakta bullar och dricka blandsaft, i vissa fall ingick även bakande av barkbröd. Vissa kvällar kunde man också gå MUF:s överlevnadskurs där man spökades ut i fluga och kostym samt ett par synnerligen välputsade läderskor och en moderat-pin på rockslaget för att därefter släppas ut på grönbete i ett bostadsområde med chilenska flyktingar eller finska industriarbetare där alla spärrar suddats bort av den sprit som man som MUF:are var totalt omedveten om. Varningen ord hördes också från mentorer och styrelsemedlemmar. Drack man för mycket sprit och dessutom hade det dåliga omdömet att göra det i alltför tidig ålder så dog hjärncellerna snabbt, och hux-flux kunde man ju bli socialdemokrat om det ville sig illa.

På möten och utbildningar hördes dock rykten om de vilda, spontana och kraftigt nerdekade fienderna i SSU som söp tills de var gula i hyn eller någon ombudsman skickade dem på avgiftning vid Bommersvik. Det lät spännande, även om man inte alls gillade den där kollektivistiska sektmentaliteten som SSU var i verkligheten. SSU var en sekt där alla andra var fiender som förtjänade att hånas och knackas för sitt oförstånd att inte se den politiska frälsningen i vitögat. SSU söp och var tuffa, medan MUF var skötsamma svärmordrömmar, och till och från ångrade den rubbade sonen att han revolterat mot sin röda mor.

Det fanns dock en elit i MUF, som den rubbade sonen som passiv medlem och tönt var helt omedveten om. Enligt ryktena försökte dessa elitister leva som SSU, med rusdrycker och vilda kalas. Men eftersom den rubbade sonen mådde som bäst när han fick höra lovsånger till Arvid Lindman och Gunnar Heckscher och dessutom var en tönt så bekymrade han sig inte om att söka sig mot spänningen.

Den rubbade sonen har blivit 26 år äldre, men problembilden består ännu i det moderna Sverige. Ungdomsförbunden brukar alkohol trots att de inte har åldern inne och beter sig på de mest konstiga sätt. Vem kan på fullt allvar tro att unga politiskt insatta och engagerade pojkar och flickor skulle vara så lättlurade att de enrolleras i ett ungdomsförbund för möjligheten att supa och festa? Har vi inga högre tankar än detta om våra framtida samhällsbyggare så är vi illa ute...

Självklart är det så att den stora massan av ungdomspolitiker fortfarande spelar fickpingis till Gösta Bohmans tal på kassettband eller en högtravande analys av Palmes retoriska förmåga. Det är få som skulle hänfalla åt spriten, synden och ett moraliskt förfall när det finns saft och bullar. Att sedan små MUF-grupperingar i södra Sverige skämmer ut sig, partiet och alkoholmonopolet är ju tack och lov lika sällsynta nyheter som att SSU:s högdjur dekorerar hotellrum i Bryssel med sin egen avföring eller slåss med nysvenska dörrvakter med de rasistiska tillmälena haglar.

Ungdomar som är engagerade för allas vår framtid utifrån sin egen världsbild och ideologi är värda att högaktas alldeles oavsett om man ser på världen och problemen med nyktra eller onyktra ögon...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB, Krassman

2009/11/03

RÖDA KENT FRÅN RÖDA ESKILSTUNA


Det är ju föga förvånande att sossen Krassman och Andres Lokko drar slutsatsen att Kent, den klart bästa svenska gruppen och min födelsestads stora stolthet, är ett gäng små, äckliga sossar. Kent är ju kulturarbetare, men med den stora skillnaden mot de flesta andra kulturarbetarna att man skapar något som är bra och som finansieras genom eget hårt arbete och inte av oss skattebetalare annat än genom att en rätt stor andel av oss lägger våra beskattade pengar på deras alster. Och är man kulturarbetare, ja då är man ju vänstervriden...

Jag gillar Kent trots att de med allra största sannolikhet är sossar, jag älskar deras upplyftande texter men har numera sett att det i flera fall göms små hyllningar eller kommentarer om välkända sosse-politrucker i textmassorna som formas av Joakim Bergs skruvade hjärna. Men trots detta så överger jag aldrig Kent, jag kan leva med att de gått vilse i den ideologiska barrskog som kringgärdar Eskilstuna och obygden däromkring.

För att lyfta några av Kents låtar och deras egentliga betydelse så tar jag nu mig an detta uppdrag med hull och hår, för att visa att mina idoler faktiskt är insatta i sitt parti och rörelsens eget liv.

"Att presentera ett svin" är ju en anekdot om hur Göran Persson presenteras inför ett av sina sommartal i Björkvik, en sörmländsk idyll väl värd att besjungas medan "Beskyddaren" handlar om Ibrahim Baylans insatser för att få Mona Sahlin att tro att hon har ett grundmurat förtroende bland gräsrötter och valmanskår. En väldigt fin sång är "Chans" som har sitt ursprung i Mona Sahlins ofruktsamma möjligheter att få bli ihop med Lars Ohly fullt ut.

"Den osynlige mannen" handlar om Morgan Johanssons insatser som folkhälsominister, "Dom andra" är ett epos om den där Alliansen som folk var korkade nog att välja 2006 medan Unga Örnar hyllas i "Du var min Armé".

"En helt ny karriär" handlar innerst inne om arbetarsonen Görans resa från ett liv i misär i Vingåker till ett gods i trakterna av bandets studio i Hyltinge Kyrka utanför Sparreholm. ABF får också rosor för sin indoktrinerande verksamhet av Kent i låten "Ett tidsfördriv att dö för".

"Istället för ljud" har sitt ursprung i Monas sätt att försöka tala folkligt, men som av de flesta snarast uppfattas som ett nedlåtande bruk av dagis-svenska och "Klåparen" handlar ju självfallet om Thomas Bodström och hans liv som politiker, advokat, författare, styrelseproffs och fotbollsfördetting.

Palmemordet 1986 har satt sina spår i såväl landet, rörelsen som Kents melodier - låten "Kungen är död" är ett vackert försök att bearbeta sorgen över rörelsens mästerhjärna och bäste retoriker.

Vad sedan låten "M" handlar om behöver man ju inte vara en politisk nörd för att förstå, det är en nidvisa om det nya arbetarpartiet - de nya statsbärarna i Moderaterna. "Noll" handlar i grunden om hur mycket partiet anser att löntagaren skall ha kvar i plånboken när skatten är insamlad och vilken kvalitet på välfärden man får för den summan.

Thomas Östros får också en egen låt av gruppen som skapar odödlig kultur, sången "Oprofessionell" handlar om just Östros, hans debatteknik och förmåga att bli en ny Gunnar Sträng medan "Spökstad" är en annan hyllning till de miljonprogramsområden som SAP låtit förfalla till oattraktiva, ghettoliknande bostadskomplex.

Slutligen så kommer den senaste singeln "Töntarna" som är en beskrivning över Östros sång, Bodströms och Baylans spex på den nyss avslutade sosse-kongressen, medan "Våga vara rädd" är en klarsynt uppmaning till partiet inför valrörelsen och valvakan 2010.

Det var några av alla odödliga skapelser från Joakim Berg, och jag ber att få återkomma med fler avslöjanden om vad dessa odödliga skapelser har sitt egentliga ursprung.

Nu skall jag gömma huvudet i händerna och ta "10 minuter (för mig själv)"...

Länkar: SvD, DN, AB, AB2, Krassman

KAFKA-KÄKET SOM PSYKOFARMAKA...


Så föll poletten ner, orsaken till mitt pendlande humör och regelbundna depressioner finns alltså i min kosthållning eller? Skall man tro på de lärde och SvD så är det ju så att ju mer "processad" mat man trycker i sig desto större är risken att man går och grubblar ändlöst mest hela dagarna och grottar ner sig i en sådan där härligt självömkande depression. Är det sanningen? Pyttsan säger jag...

Jag ser den "processade" maten som en sorts underbar självmedicinering för att överleva vardagens vedermödor. Hur skulle man kunna överleva det skyhöga skattetrycket, Hammarbys degradering eller det tragiska faktum att man inte fötts till att vara sexmissbrukare eller iallafall så pass attraktiv på marknaden att man hade möjligheten att missbruka lite grann? Om man i kombination med detta mörker också skulle vara hänvisad till frukt, fisk och grönsaker istället för en härlig saftig burgare, lökringar eller en fettdrypande kebabpizza så skulle ju en varje skogspromenad handla om att hitta en tillräckligt tjock gren för att hänga sig i. Vad vore livet utan just den här "processade" maten om inte så mycket värre och mer plågsamt att genomleva.

Just nu tröstäter jag rätt mycket, och det beror på att höstmörkret lagt sig över landet och att man alltid är trött. Att jag sedan har min arbetsplats på ett sjukhus som numera enbart förknippas med död och lidande gör ju inte saken bättre, jag jobbar på Astrid Lindgrens barnsjukhus och det är jag stolt över trots alla svarta rubriker. För att hålla mig flytande i denna vardag så krävs det att den väl tilltagna magen är som en uppblåst livboj. Detta åstadkommer jag med fördel genom ett gediget intag av gasbildande maträtter såsom lökringar, en Angus med extra lök, en kebabpizza med fefferoni och extra mycket lök samt vitlökssås och lite annat inte alltför smått men ack så gott. Utan min livsuppehållande kosthållning så är jag förvisso ett oattraktivt fetto, men oftast ett roligt och underfundigt sådant.

Men det finns ju en ond cirkel i mitt beteendemönster eftersom jag också vill vara någon annan än den där feta mysfarbrorn med storlek XXL. Jag vill ju vara en person som folk vänder sig om efter, inte för att jag är en groteskt fet livsnjutare som är glad utan för att jag är så bildskön och tilltalande som jag var när jag var 1-2 år gammal och ICA ville ha mig som blöjmodell... Men för att vara attraktiv måste man vara lycklig och där sitter man ju med den där olösbara ekvationen. Man blir ju inte alls lika lycklig av att doppa en morotsstav i en keso-dip som att stoppa ett stort vickningschips i den där gräddfilsbaserade dippen - så är det ju bara.

Måhända kan man då dra slutsatsen att det går att äta sig lycklig, men samtidigt genom fysisk aktivitet bli så där bildskön som vissa ändå påstår att jag skulle kunna vara. Problemet är bara det att jag måste äta så mycket gott för att vara lycklig att det skulle krävas en halv-mara om dagen för att hålla mig på Status Quo... Dessutom räcker ju inte tiden till eftersom jag måste blogga minst 2 timmar om dagen, ta hand om mina 4 söner och deras idrottande samt hinna med att följa arbetslinjen. Så hur gör man för att lösa ekvationen, tips tas tacksamt emot av någon som verkligen vet och inte bara kommer med orealistiska och för mig psykiskt knäckande förslag (läs: Erica Lejonroos!). Tack på förhand!

Länkar: SvD1, SvD2

2009/11/02

DE SVARTA RUBRIKERNAS SJUKHUS...


...har på senare tid varit sjukhuset uppkallat efter den där författarinnan som skrev roliga och underfundiga böcker om barn som i de allra flesta fallen hade fått någon diagnos av bostavskombinationer av BUP eller skolhälsovården om det hade varit verklighet och inte fiktion - Astrid Lindgren.

Om man för 10 år sedan sade just Astrid Lindgren så tänkte väl de flesta på just hon som beskrev den sinnessjuka mytomanen Pippi eller den överaktive Emil, medan de flesta idag tänker på ett sjukhus i Solna där barn dräps av läkare eller skickas hem till en säker död i svininfluensa med berått mod av barnakutens cyniska personal. De svarta rubrikerna tar aldrig slut när det gäller min nya arbetsplats, Astrid Lindgrens Barnsjukhus...

För att jobba i vården så krävs det att man är på gränsen till masochist för ingen annanstans så kan man så snabbt genomgå förvandlingen från helgon till satan själv i media eller någon upprörd anhörigs ögon. Och visst skall det vara så att vi i vårdsvängen skall ha ögonen på oss, så att våra rutiner fungerar och att personalen har den kompetens som krävs för att leva upp till samhällets kravspecifikation. Men det är skillnad mellan att kritiskt granska och jobba för en ännu bättre och mer effektiv vårdapparat och att slå ner på alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och paramedicinare som ibland kan vara mänskliga och göra fel.

När en läkare eller sjuksköterska gör fel så kan konsekvensen bli den värsta tänkbara, precis som en pilots felmanöver kan få ödesdigra konsekvenser. När grillbiträdet på McDonalds, löneassistenten på någon statlig myndighet eller spärrvakten på Vretens T-banestation gör fel så finns det folk som drabbas av en halvrå burgare, en sen löneutbetalning eller ett livslångt tjafsande med SL:s motsvarighet till GESTAPO som stormar på tuben vid Västra Skogen - men inget av dessa fel kostar livet förutsatt att man inte försöker fly från biljettkontrollanterna då...

Personalen i vården är där för att man vill göra en insats för sina medmänniskor när olyckan eller ohälsan slår till, man gör sin insats för en lön som de allra flesta andra skrattar föraktfullt åt men man ser andra värden med arbetet - man känner att man behövs, att man gör skillnad. Men människan är inte felfri, och det är bara att beklaga att tredje man drabbas av dessa fel genom en infektion, en felmedicinering eller med den yttersta konsekvensen som döden faktiskt kan vara. Men är det rätt väg att gå när man skall ta till storsläggan och straffa den som gjort fel? Jovisst, om det är så att man med avsikt och berått mod fått för sig att vara djävlig mot den där förbannade patienten - men då skall man ju inte bara straffas i vårdens egen "domstol" HSAN utan också i samhällets rättsapparat. Men händer det någonsin eller ofta i det verkliga livet att någon i vårdsvängen ger sig på att vanvårda eller felbehandla sina patienter bara för att man tycker det är kul?

Nu senast var det 3-åriga Simon från hemstaden som lämnade sin familj, sina kompisar och själva livet alldeles, alldeles för tidigt för att inte vården på just Astrid Lindgren just då fungerade som den borde ha gjort. Som far förstår jag den frustration föräldrarna känner, jag känner med dom och vill uttrycka min djupaste sympati i denna svåra stund men jag är också övertygad om att inga ord kan minska den förtvivlan de känner. Och alldeles oavsett vad resultatet än må bli av den djuplodande analys som blir resultatet av detta händelseförlopp så är sorgen densamma. Det är vår uppgift att se till att det som hände med Simon inte upprepas, att vården lär sig av det som inte fungerar som det skall.

Är det inte så att de fel som begås inträffar av orsaker som man lätt kan identifiera i efterhand och som stavas stress, resursbrist eller något annat? Vårdpersonalen vill väl, och om man börjar leta orsaker till varför olika händelser inträffar och hittar vägar för att se till att detta inte inträffar igen så är vi på rätt väg. Det skulle vara mycket bättre om vi körde det racet och inte anammade det kontraproduktiva amerikanska beteendemönstret där enskilda människor skall hudflängas för sina tillkortakommanden i vissa situationer. Mycket är bra med USA, såsom matkultur och bensinpriser, men deras sjukvårdssystem och det ständiga rättsprocesser mot vårdpersonal är inget vi skall ha i Sverige.

I morgon är det dags igen, att ta sig till jobbet och snabbt ta sig till kulverten för att slippa gå in genom huvudentrén på Astrid och känna sig iakttagen av oroliga anhöriga som läser kvällspressens svarta rubriker och för oss anställda allt annat än upplyftande texter. Det må kännas tungt, men vi vet att vi behövs och att vi gör vårt bästa trots att folket utanför numera ser att Astrid Lindgren har samma renomé som Bates Motel...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

2009/11/01

(S)TORSTADSVÄLJARNA VÄLJER BORT (S)


Knappt har domaren blåst av matchen mellan två storstadslag, mellan AIK från förstaden Solna och det blåvita Göteborgslaget med det där halvkommunistiska preluden Idrottsföreningen Kamraterna. Nu är det ju så att Sverige som land inte har någon riktig storstad överhuvudtaget, varför det är sjukt att kalla något lag för storstadslag. Men Stockholm har tunnelbana, Stockholm har sina tragiska platser där politiska mord ägt rum och kvalificerar väl därmed in sig som någon form av storstad trots allt...

I "storstaden" Stockholm, och de marginellt mindre städerna Göteborg och Malmö så faller den gamla arbetarrörelsen som en sten i en novembermörk Stockholms ström, Göta Älv eller ett Öresund. Överallt är trenden tydlig, där folk bor i större flockar och där man har någon att ventilera vardagens vedermödor med - där väljer man bort ett otidsenligt alternativ. Man väljer bort ett parti där mundiarréen är kronisk, men där lösningarna lyser med sin frånvaro - såtillvida man inte tror att höjda skatter är svaret på allt, man väljer bort Socialdemokraterna. I landsbygden där man står ensam och krattar löv eller sysselsätter sig med knyppling så lever man kvar i villfarelsen att Sverige 2009 är samma Sverige som 1949 eller 1959.

I "storstäderna" bör vi numera använda begreppet "De Grönröda" eftersom det är just de gröna som tagit på sig ledartröjan för det så kallade politiska alternativet. Det är knappast förvånande när det gäller Stockholm eftersom SAP genom sina perioder vid makten i landsting och staden bedrivit en politik som om man är snäll kan kalla för Stockholms-fientlig och om man är elak kan kalla för mycket värre saker. När det gäller Göteborg har ju partiet haft en stark man som gjort mycket för sin stad vid sidan av att skrämma vettet ur mina barn varje gång han dök upp på TV. Men alldeles oavsett detta så var Göran Johansson sosseriet när det var som bäst - hängivet, starkt och klart. Göran Johansson som representant för sitt parti och sin stad var allt det där som Mona Sahlin inte är, och aldrig kommer att bli.

Mona Sahlin har ett förtroendekapital som är i linje med folks förtroende för pastor Ulf Ekman eller Bingo-Berra, men hon oroar sig inte och känner sig såååå stark i sin position. Frågan är hur hon orkar att ständigt konfronteras med det faktum att folket, dvs väljarna, aldrig skulle köpa en begagnad bil av henne. Men tittar man på opinionsundersökningarna så är det tydligen så att man kan anförtro någon som man inte litar på att styra landet, eller är uppvaknandet på väg nu?

I jämförelse efter jämförelse mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så är resultatet detsamma, det borde svida hos SAP oavsett vad de säger eller ger sken av. Och nu jämförs även Anders Borg mot den sjungande terriern från Gällivaare, Thomas Östros, och utgången är densamma - de höga sossarna GÅR INTE HEM HOS FOLK!

Om det sedan hjälper att börja sjunga "Bergsprängartango" på kongressen inför alla indoktrinerade hjon som tycker att Östros skulle göra sig bäst både som finansminister och svensk representant i Schlager-EM låter jag vara osagt. För mig få politik gärna bli lite mer spontant, galet och roligt men det här sjungandet var ju bara löjligt tillrättalagt och fånigt. Folket ser igenom sådant som att Baylan och Bodström i peruk sjunger Elvis helt "spontant", precis som de förhoppningsvis ser igenom ett politiskt alternativ utan några som helst lösningar på framtidens problem än höjda skatter på allt och höjda bidrag till alla.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB, Expr1, Expr2, Expr3