2009/12/15

MONAS JUL - 15 DECEMBER


Det är tisdagen den femtonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona bjuda sina grannar på hemlagat julbord, där nästan allt är hemlagat hos någon snäll cateringtraktör. Mona hade tänkt bjuda på sin hemlagade senap men av det blev det som bekant intet...

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så pass gediget julbord som Mona skall duka upp så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn och spelar 3D-Roulette med en färgglad Strawberry Daiquiri vid sin sida. Bosse känner inte alls för att packa upp mat ur värmelådor, duka upp eller dela med sig till grannarna - han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han är på julbordskryssning med Pysslingens styrelse. Bodström skulle gärna komma, om inte för att hälsa på sin familj. Men den gode Thomas prioriterar styrelseproffsen ombord på Cinderella, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julbordet dukat och klart innan mörkret faller och grannarna kommer över.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Anastacia att beställa en taxi till Andra Långgatan 16 i Göteborg för en färd mot Nacka…

Efter exakt 4 timmar och 23 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julbordsassistent, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn och 3D-Rouletten med en påfylld Strawberry Daiquiri, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns ett stort antal värmelådor - allt som man behöver för ett julbord finns på plats, Mona har själv inventerat i väntan på Ibbe. Ibrahim börjar packa upp all god mat på köksbordet, hans mun blir snabbt lika fuktig som blicken. Det blir faktiskt riktigt vackert och stämningsfullt i stearinljusens sken. Mona och Ibrahim är nöjda med sitt arbete, och börjar möblera för den planerade anstormningen av grannar. Ibbe frågar Mona hur många hon bjudit över av grannarna. Mona får något desperat i blicken, och skriker rakt ut: "Det var ju du som skulle bjuda grannarna Ibrahim! Du, Du, Du! Fattar du inte vad ditt jobb går ut på egentligen? Du skall serva mig med allt det där som jag inte klarar själv". Mona kokar, och hennes julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. "Du får springa över till grannarna och se till att de kommer hit, därmed basta!"

Ibrahim springer planlöst ut, snyftandes över att återigen ha fått agera dörrmatta åt sin chef. Ibbe ringer på dörrarna hos grannarna. Många vågar inte öppna när de ser den förvirrade mannen genom fönstren, och de som öppnar bjuder Ibbe på ischoklad och skumtomtar men vill absolut inte gå över till Sahlins för att äta. En hel del av de andra är redan hos Erik Langby eller Mats Gerdau som helt avsiktligt också bjuder på mat denna kväll. Ibrahim är förtvivlad, vad skall Mona säga egentligen? Och inte blir det bättre av att alla grannar verkar nöjda med staden Nackas styre, med styret i landstinget och riket. Det finns ingen som gillar Mona överhuvudtaget, ingen som ens kan dölja sina antipatier bakom en fasad för att få lite gratis-mat...

Två timmar hinner passera innan Ibrahim Baylan kommer tillbaka, med 12 inringda SSU-are och Hyresgästföreningens styrelse. När Mona får se ungdomarna och de gamla grå-sossarna i kamporganisationen Hyresgästförening blir hon som förbytt. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens, "Vad fan är det här för samling du har släpat in Ibrahim!? Det här är inte mina grannar, det här är inte några som jag kan övertyga att rösta på oss över en Jansson eller lite Ris á la Malta! Alla dom här köper ju redan vårt svammel! Det är ju borgarbrackorna till grannar jag vill åt... Det här hade Håkan Juholt fixat utan problem."

Ibbe blir ledsen och förklarar i svepande ordalag att ingen av grannarna ville komma, och att det nog är kört för rörelsen i Nacka och länet. Mona tappar hakan, och vägrar tro på det hon precis har hört. Får hon bara sätta sig ner med grannarna, lägga huvudet på sned, plira med sina ögon och prata "dagis"-svenska med grannarna så kommer de att fatta att Anders Borg har arbetarfötter på sitt julbord och att Fredrik Reinfeldt har en kopia av Göran Persson med ett äpple i munnen på sitt. Så är dom ju - alliansens företrädare!

Medan Mona förtärs av självömkan, och Ibrahim vandrar omkring planlöst i det juldoftande köket utan att veta hur han skall få Mona att förstå att det är kört så händer något som ingen sett tidigare. Bosse kommer ut i köket och börjar lassa upp mat på en tallrik. Bosse tar lite av mycket, och han ser lite nöjd ut när han vandrar ut till de bord där SSU och Hyresgästföreningen gör sitt bästa för att ha ett eget "Tabberas". Bosse äter snabbt, som en mänsklig kompostkvarn och tar även och förser sig med de drycker som tillhör julbordet. Därefter återgår Bosse snabbt till datorn och 3D-rouletten.

Mona inser slutligen att ingen granne vill komma förbi, och hon får lite småsmulor som SSU och Hyresgästföreningens styrelsemedlemmar har lämnat efter sig åt värdinnan. Ibrahim är ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där grannar inte umgås och där mobbningen av såväl barn som vuxna tar sig de mest bisarra former. Inte ens i juletid kan man i det allians-styrda Sverige umgås civiliserat. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På köksbordet finns bara spår av det magnifika julbordet. Mona går med tunga steg för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över det kalla grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/14

VÄNDPUNKTEN...?


De senaste veckorna så har opinionsundersökning efter opinionsundersökning visat att det parti som belägrar mitt hjärta och min själ tappar stöd bland väljarkåren. Jag har på några kommentarer anklagats för att vara en förmäten typ som bara skriver trams, och det ligger nog en hel del i detta - men samtidigt kan man konstatera att de dalande moderata opinionssiffrorna sammanfaller i stort med att "gammal-media" inte haft den goda smaken att hänvisa till mig på länge...

Men efter SCB:s och SIFO:s dräpande profetior de senaste dagarna så funderar jag på om inte vändpunkten kan ha visat sig under den nyss avslutade helgen. För vad bryr sig folket om sjukförsäkringssystemet när man kan läsa om min blogg i pappersupplagan av Sydsvenskan? Och hur lätt är det inte att glömma bort att sosseriet saknar politik när det var länge sedan man fick läsa några odödliga rader om mobbning på svd.se? Ett par ord om mobbning författade av en som vet både hur det känns att bli mobbad och att mobbas - Tokmoderaten i egen fet person.

Det rasslade till i mail-boxen i lördags förmiddags, och mina gode vän Mattias Lönnqvist "gjorde min dag" med ett pressklipp från den södra delen av landet. Helt plötsligt hade jag lyckats bli en fullfjädrad kulturarbetare, jag hade fått en dikt publicerad! Förvisso inte i en mer seriös tidskrift än en morgontidning, men ändå - hur många diktare, lyriker och poeter får någonsin något publicerat? Att jag sedan fick dela mediautrymmet med mina medförfattare Per Hagwall, Sofia Arkelsten och Mattias Lönnqvist kändes inte mer än rätt, de bidrog ju i allra högsta grad till ett litterärt mästerverk på den här bloggen. Klippet finns som bild ovan, men det är ju också allmänt känt att enbart de med syndefekter kan ha någon glädje av den här bloggen varför jag ber att få återge hyllningen med lite större bokstäver.

"En moderatpolitiker från Sundbyberg, Fredrik Antonsson, tycker att poeternas attityd är trist, kärlekslös och förutsägbar. Om de inte vill skriva dikter till Vickan och Daniel får väl politiker göra det istället, resonerar han. På sin blogg "Tokmoderaten" uppmanar Antonsson sina politikerkollegor att skriva egna dikter som han sedan ska överlämna till Liljevalchs.

Eller som "Tokmoderaten" uttrycker det: att "skapa skön poesi som stadsvandrarna kan suga i sig för att bli lite småpilska under sina vandringar genom nedre Östermalm.

Riksdagsledamoten Sofia Arkelsten (M) skrev genast en haiku:
Dansar tätt ihop
Kärlek håller oss samman
Långsiktigt hållbart

Haikun från övertygade republikanen Mattias Lönnkvist (FP) innehåller inte mycket kärlek:
Republik nu här
Bilan gör processen kort
blodet rinner ner

Folkpartisten Lönnkvist bifogar ett förtydligande där han gör klart att haikublodet endast är där för effektens skull: han vill inte avrätta Bernadotterna, det räcker med att avsätta dem.

Hans republikanska dikt fick genast ett rojalistiskt svar från Per Hagwall (M), ordförande för Moderaterna i Bromma.
I juni blir fest, folket hurrar och visslar!
Republikanen står grå i ett hörn och gnisslar.
Högskolevandalen Tham skrev vad han tänkte:
att monarkin personligen honom kränkte.
Monarkin fungerar väl och har långt kvar till Fonus.
Att Tham blir kränkt är blott en bonus.

Tokmoderatens egen kärleksdikt till Victoria och Daniel? Den blev djurisk:
Du är min sugga
Jag är Din Galt
Du är min kärlek
Jag är Ditt Allt! "

Om inte denna poesi i Sydsvenskan och mina tankar om mobbning i Svenskan räcker för att få väljarna att återvända till oss vet jag inte vad vi skall ta oss till? Monas Jul i TV-format?

Länk: SvD, SvD2

MONAS JUL - 14 DECEMBER


Det är måndagen den fjortonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön fallit under natten, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här måndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona ta fram sitt religiösa dockskåp, Krubban i Bethlehem, och placera ut de små tillhörande figurerna.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så pass stor julkrubba som Mona skall ställa iordning så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför en en-armad bandit som han köpt och med en sexa Bourbon vid sin sida. Bosse känner inte alls för att leka med Monas dockhus till krubba, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har gått vilse i en okänd byggnad på vägen till en jobbintervju. Bodström befinner sig i en stor sal med många bänkar, två talarstolar och en praktfull vävd tavla på väggen. Bodström tycker sig förnimma platsen från en tidigare reklamfilm där han spelade huvudrollen. Men den gode Thomas hittar inte ut, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha krubban klar till innan mörkret faller.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Kalinka att beställa en taxi till Algutstorp 6 i Edsvara för en färd mot Nacka…

Efter exakt 4 timmar och 2 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande krubbdekoratör, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför den enarmade banditen med en påfylld Bourbon, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där det finns en tom julkrubba - alla figurer är som bortblåsta! Mona blir desperat, och skickar i väg Ibrahim med familjen Sahlins Volvo för att köpa en ny uppsättning figurer till julkrubban. Mona tipsar Ibbe om att de kan finnas på Domus, men Ibbe hittar inget Domus och får ringa till sin tidigare chef Göran för att få råd. Göran hånskrattar åt Ibbe, Domus - det var ju länge sedan det... Ibbe får rådet att åka till Coop Forum i Gustafsberg.

En timme hinner passera innan Ibrahim Baylan kommer tillbaka, nöjd med sig själv. I sina arbetarnävar har han en uppsättning figurer som enligt butikspersonalen skall placeras i en julkrubba. När Mona får se Josef, Maria, Jesus-barnet, de tre vise männen och några små djur så blir hon rasande! Monas julstress får henne att brist ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens, "Vad fan är det här för något anti-feministisk skit? Fyra män, ett gossebarn och en, EN kvinna! Har du inte hört talas om varannan damernas Ibrahim!? Är du en feminist innerst inne, hur vad det med kvotering va...? Det här hade Håkan Juholt fixat utan problem." Ibbe blir upprörd och ger sig snabbt iväg med familjen Sahlins Volvo för att hitta något som kan balansera upp den snedvridna könsfördelningen i den där krubban.

Väl framme på Coop Forum i Gustafsberg hittar inte Ibbe några fler Mariafigurer och vet inte riktigt hur han skall lösa problemet. Men så passerar han leksaksavdelningen och ser tre dockor, förvisso lite större och mer iögonfallande än de små anspråkslösa figurerna som nu finns i Julkrubban. Ibrahim greppar de tre dockorna, som faktiskt påminner om hans ryska väninnor, och marscherar med raska steg mot kassalinjen.

Mona blir ännu mer rasande när Ibrahim lämnar över tre yppiga och estetisk tilltalande Barbie-dockor till Mona. Mona kokar inombords över det hån mot jämställdhetskampen. Inte ens när Ibbe snabbt målar en mustasch på jungfru Maria med en märkpenna blir Mona nöjd, trots Ibrahims ambitioner att slå mot det heteronormativa tänket i julkrubban. Mona hatar Barbie-dockor, Mona föraktar leksaker som förstärker könsroller och ger små flickor en sned bild av hur man bör vara som ung kvinna.

Ibrahim blir ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där kampen mot feminism och jämställdhet bedrivs med julpynt och vulgära leksaker. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På vardagsrumsbordet ligger en hög med Barbiedockor och några figurer kända ur det Nya Testamentet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/13

TREDJE ADVENT OCH TORTYR...


Det var ju inte alls längesedan jag föll till marken av en serie hårda slag i min mage, en mage som på många sätt är rätt lik en boxboll förvisso. Det var Sören Holmberg och det var Statistiska Centralbyrån som slog ner mig med en massa siffror som tydligt visade att vi kommer gå in i ett valår med ett hyfsat underläge för regeringen...

Jag föll till marken, låg i fosterställning, gråtandes och gnyendes efter den misshandel som jag utsattes för och jag var precis på väg att börja resa mig när Sören Holmberg återkommer med en ny vän, den opålitliga SIFO, som hånskrattandes börjar sparka frenetiskt på en redan sargad själ med sina grova skor. Det är den Tredje Advent, det är den ljusa morgonen i den mörka årstiden - det är Lucia, men hos mig är det bara mörker. Inga små söta, piffiga flickor med ljus i näven kan få mig bättre till mods, ingenting känns bra överhuvudtaget då jag återigen intar fosterställning för att gråta ut och gny ännu lite längre.

"Alliansen fruktar ett protestval" är en nattsvart rubrik denna morgon - men låt det då inte finnas några orsaker till att protestera! Beskriv vår verklighet, sätt ner foten och börja beskriv varför vi gör det vi gör och vad skillnaderna är mot det andra alternativet. Den som beskriver en tillvaro folk känner igen sig i och som påstår sig ha instrumenten för att göra denna tillvaro bättre i framtiden brukar ju vinna val i det här landet.

Efter SCB-misshandeln, och efter det att ministrarna Husmark-Pehrsson och Littorin har fått löpa gatlopp i media så var det ju ganska uppenbart att SIFO skulle förstöra den här dagen i mitt liv också. Riksdagens egen lilla toka, Veronica Palm, har ju visat sig vara en så pass grov och oseriös debattör i ämnet att hon bara genom att gapa tillräckligt mycket med sin breda käft i ämnet lyckades få Littorin till hjärtintensiven på St Göran. Så efter det som sagts och skrivits om sjukförsäkringar så kunde man ju bara förvänta sig ett fortsatt fritt fall.

Efter min förra kollaps, så uppmanades jag av mina vänner och ovänner att resa mig upp, att bita ihop och kämpa på - och jag var på väg att resa mig när jag denna morgon fälldes som en fura. Siffrorna är från det osäkra SIFO men talar trots det ett tydligt språk, det är en uppförsbacke vi måste springa uppför om vi som vill se en regering utan Mona och Ohly styra landet även efter valet om 10 månader. Det kommer bli tungt, och jag ligger ju där jag ligger några dagar till för att förmodligen sänkas av SKOP, United Minds eller något annat opinionsinstitut med ännu fler vulgära siffror. Men den som inte kämpar är heller inte värd att segra, och därför så kommer jag att försöka ta mig samman alldeles ovasett vad framtida undersökningar bär vid sin barm.

Det är ju inte över förrän Anna Book sjunger, det finns ju faktiskt tid kvar till valdagen den 19 september. Jag ligger i min fosterställning och gråter och gnyr för att vänta på hur snillet Schlingmann skall få oss att vända på det här, vad har vi för dunderkur att ta till? Det är 10 månader kvar, det är lång tid kvar men den som faller fritt landar ofta hårt. Ta fram fallskärmen, landa mjukt och börja slugga tillbaka...!

MONAS JUL - 13 DECEMBER, LUCIA


Det är söndagen den trettonde december, det är Lucia. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, trots att lite snö föll igår, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med den här söndagen med ett Lucia-tåg i partihögkvarteret på Sveavägen 68. Just denna Lucia är det Mona Sahlin i egen hög person som skall planera och arrangera Luciatåget.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är ett så pass stort Luciatåg som Mona skall planera och arrangera så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite Luciastämning i partihögkvarteret. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför Betsons avancerade spelsajt och med en rykande glögg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att planera eller arrangera ett Luciatåg, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i AIK damfotbolls lussevaka i ett omklädningsrum på Skytteholm där han deltar iförd endast en tomteluva och sitt löjliga flin. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju att Luciatåget skall bli så fulländat att ingen kan ifrågasätta hennes ledaregenskaper eller organisationsförmåga. Hur skulle det se ut ifall man aspirerade på att styra landet Sverige om man inte mäktar med att styra upp ett simpelt Luciatåg...

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Galina att beställa en taxi till Långgatan 46 i Karlstad för en färd mot Nacka…

Efter exakt 3 timmar och 11 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande Luciatågsfixare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld och rykande glögg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där hon visar sin planering över hur Lucia-tåget bäst arrangeras. Ibbe blir aningen förvånad, här finns något som Mona verkar ha lyckats styra upp på ett bra sätt. De två klär med milt våld ut Bosse till stjärngosse och släpar sedan ut den motsträvige mannen till den väntande taxin. Bosse vägrar släppa sin Laptop och sin glögg varför alla illusioner som funnits om att få Bosse att hålla i en stjärna raseras. Resan går genom en öde huvudstad, mot Sveavägen 68.

Mona får ett utbrott när hon kommer upp till det dagrum där bara de mest indoktrinerade och sinnesslöa sossarna har samlats. Varenda en har klätt ut sig till tomte, alla vill vara röda för att vara sin ledare till lags. Partimegafonerna i bloggosfären, herrar Westerholm och Krassman, som skulle ha varit pepparkaksgubbe respektive pepparkaksgris är tomtar, Sven-Erik Österberg är tomte men i en alldeles för liten dräkt som gör att karlakarln från Skinnskatteberg ser rent löjeväckande ut, Thomas Östros är tomte, och Leif Pagrotsky är tomtenisse - alla är röda, alla är tomtar. Ja, till och med Veronica Palm, tilltänkt Lucia, är tomte. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibrahim skulle i sin roll som partisekreterare mailat till var och en av deltagarna om vilken klädsel dessa skulle ha, det borde ja Ibbe ha fattat. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur... Samma Juholt bojkottar för övrigt Luciatåget trots att man från VU hemställt om att Juholt skulle infinna sig utklädd till just en tomte.

Ibrahim blir ledsen och påpekar att Bosse Sahlin, som sitter i ett hörn i en sulky med sin laptop och en rykande glögg, faktiskt är vitklädd och utklädd till stalledräng. I samma sekund så kommer Lars Ohly och Alice Åström in i lokalen, Lasse som stjärngosse och Alice som tärna. Lasse verkar ha glöggat litegrann ty han sjunger redan egna tolkningar av kända luciasånger: "Stalin var en proletär. Vi tackom nu så gärna. Han tankar sina T-34:or, allt för den röda stjärnan..." Mona ser ljuset denna annars så mörka Lucia, kommunisterna räddar Mona med sin blotta närvaro. En stjärngosse, en tärna och Bosse Sahlin görs snabbt om till Lucia. Det enda som saknas är pepparkaksgubben, och den rollen får Ibrahim Baylan ta på sig eftersom han misslyckades med att hjälpa Mona.

Det hörs spridda skurar av klagosång i lokalen där man dels anser det olämpligt med en Lucia som sitter i en sulky och surfar på spelsajter och dels finns det synpunkter på att Lars Ohly på sin stalledrängsstjärna också applicerat såväl en hammare som en skära i hårt guldpapper. Mona börjar bli rejält frustrerad och ställer in hela Luciatåget på stående fot. Varför i hela fridens namns skall det vara så svårt att få till ett välsammansatt Luciatåg i ett parti där både kvotering och feminism borde innebära en jämn spridning av de olika rollerna i ett Luciatåg? Och varför gnäller partivännerna på Lasses hammare/skära/stjärna - de har väl hela tiden vetat om Lasses fascination för de gamla kommunistsymbolerna? Mona börjar nästan gråta när hon känner misslyckandet komma ikapp henne.

Ibbe blir också ledsen och föreslår för att trösta Mona att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där det är fult att vara Lucia eller en tärna, där kampen mot feminismen raserar gamla fina traditioner. Det kommer att krävas kvotering och ett program i grundskolan där genusaspekten i Luciatågets sammansättning belyses till fördel för just tärnor och lucior. En bra idé tycker Mona, som blir lite gladare och som samtidigt kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med hissen, till Sveavägen 68:s fjärde våning, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona tar trapporna upp till på taket på Sveavägen 68 och blickar ut över en huvudstad som övergett rörelsen. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är inte vaken...

Länkar: SvD

2009/12/12

HANDELSRESANDE I VÅLD OCH UPPLOPP


Det var länge sedan Salems innevånare såg fram mot just den här helgen i december, väldigt länge sedan. År efter år har den annars hyfsat lugna kommunen i ett annars stökigt polisdistrikt förvandlats från en villaidyll till ett slagfält, en tummelplats mellan olika extremistgrupper som helst av allt vi slå på varandra mitt i den idyllen som man just denna dag inte kan se hur mycket man än anstränger sig.

Jag har levt i Rönninge, i Salems kommun under en stor del av min uppväxt och ser hur min gamla hemort lider alla helvetets kval under denna helg. Det är ju bara att läsa kommunalrådet Kalderéns förtvivlade inlägg på Newsmill så ser man vanmakten i vitögat - och allt detta för att en ung kille som hade en extrem politisk åsikt råkades slåss ihjäl av en ungdom med en annan kulör på sin hy vid Storskogsvägens busshållplats år 2000. Nu vill de som tycker sig ha samma politiska "tro" som den mördade hedra denna år efter år med ett fackeltåg, och därhelst nazister eller fascister samlas så samlas också de som inget hellre vill än att spöa upp dessa. Jag föraktar båda grupperingarna, men kan konstatera att det är vänsterextremisterna som förstör Salem och som på alla sätt försöker komma åt ett fackeltåg som bortsett från den politiska agendan framstår som korrekt och känslosamt... Men sanningen är den att man från fackelvandrarna vill visa att man finns där, att man ändå är hyfsat många som vandrat vilse i någon sorts politisk dimma.

Men kan det finnas hopp detta år, hopp om ett något lugnare Salem? Om jag får gissa så tror jag faktiskt det, och det kan vi tacka klimatmötet i Köpenhamn för. Den danska polisen tror på en lugn och festlig demonstration, ungefär samma vanföreställningar hade den svenska polisen innan EU-toppmötet i Göteborg anno 2001.

Jag tror alltså på det sedvanliga kaoset, en orgie i konsten att förstöra och det våld som numera är ständigt förekommande närhelst världsledarna träffas för att försöka diskutera en fråga. Samma människor som brukar resa till Salem år efter år för att förstöra den fridfulla kommunen och jaga fascister är samma människor som denna helg kommer slå sönder delar av centrala Köpenhamn. De "autonoma", anti-fascister och annat patrask dras ju till sådana här möten som flugor dras till en sockerbit. Just därför tror jag, och hoppas innerligt, att det blir en lugnare kväll i Salem än det brukar vara när fackeltåget ringlar sig upp på Salems höjder från dalgången där Rönninge station ligger.

Men nästa år, när inget klimatmöte finns att resa till för yrkespatrask och samhällsförstörare - ja, då har vi samma problembild i Salem igen. Och Lennart Kalderén kan bara be att hans kommun överlever den dagen också...

Länkar: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB, Expr

MONAS JUL - 12 DECEMBER


Det är lördagen den tolfte december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här lördagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det bakandet av lussekatter inför morgondagens socialdemokratiska luciatåg som står på agendan.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är ett så pass många lussekatter som Mona skall baka så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, framför en inspelning av Tipsextra som det begav sig på Lars-Gunnar Björklunds tid och med en Bishops finger vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka lussekatter, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i ett konferens med kyrkofullmäktige. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha lussekatterna klara innan det skall lussas på Sveavägen 68.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Valentina att beställa en taxi till Andra Långgatan 34 i Göteborg för en färd mot Nacka…

Efter exakt 4 timmar och 24 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande lussekattsbagare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med en nyöppnad Bishops Finger, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns lika mycket ingredienser till lussekatter som det finns styrelseuppdrag för Vanja. Mona har mjölat köksbordet, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med bygget är det tänkt.

Det blandas, knådas och arbetas – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Att saffran just detta år är så okristligt dyrt har fått Mona att skjuta lite på vägtrafiksskatten för den där Volvon som står så fint parkerad på uppfarten. För vad vore väl lussekatter utan den härliga smaken av saffran och med underbart gula färgen? Mona vill att hennes lussekatter skall ha formen av den där missbildade rosen som numera är partiets logotype. Men hur de än bär sig åt så liknar de färdiggräddade lusse-rosorna mest en planskiss över Trafikplats Västberga. Dessutom luktar det inte underbart av saffran, och lussekatterna har bara en lätt ton av pissgul inär de plockas ut ur den glödgade sahlinska ugnen. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert fattat att det krävdes mer saffran, och att Juholts flinka fingrar hade kunnat skapa fina lusse-rosor med bravur…

Ibrahim blir ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där de fattiga inte har råd med saffran och där man med berått mod skurit ner på hemkunskapsundervisningen till sådana nivåer att det krävs årslånga studier på konstfack för att baka en bildskön lussekatt. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På bordet ligger en gigantisk hög med misslyckade lusse-rosor. Men Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...