2009/12/22

MONAS JUL - 22 DECEMBER


Det är tisdagen den tjugoandra december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen som bara är två dagar bort. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får några fina snögubbar i trädgården, det är dags att ge sig ut i den härliga snön.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona vill göra minst tre snögubbar och en snögumma så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhusets magnifika trädgård. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och rättar gårdagens Keno-spel som han inte hann kontrollera igår, och med en Gotlands-dricku vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra snögubbar, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter och slår in julklappar och försöker minnas vad hans fru och barn heter, Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Josefin Brink att beställa en taxi till Kungsgatan 84 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 21 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande snögubbsskapare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och rättar sina Keno-kuponger frenetiskt med en dricku vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde som skulle kunna vara Fårö-mål. Mona leder ut Ibbe i trädgården där de sahlinska snögubbarna skall byggas, ett blivande världsarv? När Ibbe ser att snön inte är så där härligt kramig som Josefin Brink var så blir han avigt inställd och vägrar att bygga snögubbar, det är minnsann barngöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är some ett barn även utanför politiken och att han borde veta att Monas barn fått jobb på diplomatiska inrättningar lite här och där i världen genom mamma Monas försorg. Ibrahim föreslår att man skall ringa SSU eller Unga Örnar för att försöka bygga snögubbar av den allt annat än byggbara snön. Mona vägrar använda barnarbetare och lovar att se till att det går att göra snögubbar även av den här snön...

Mona tar ut sin hårfön, en förlängningssladd och börjar töa upp det vita täcke som lagt sig över Sahlins trädgård. Ibbe börjar rulla sina snöbollar, och sakta men säkert så skapas det fyra snöfigurer som är otäckt lika de fyra partiledarna i Alliansen. En liten figur, nästan dvärglik, är bred om arslet och ser ut att ha lagt på sig som den gamle Göran skulle ha uttryckt det i all sin ärlighet. En annan påminner om en bister major med steloperarad rygg, en ser ut som en frikyrkovurmare ur verklighetens folk med en tilltagande kal isfläck på skallen medan den fjärde liknar självaste statsminister Reinfeldt. Reinfeldt-gubben ser djupt deprimerad ut, har ögon av stenar som påminner om en cockerspaniels ögon och verkar uppgiven. Ibrahim tittar nöjd på sitt kulturarbete medan Mona packar ihop sin förlängningssladd och bär in hårfönen.

När Mona kommer ut och får se att Ibbe med snö har skapat kopior i snö av de fyra mest vämjeliga personer hon kan tänka sig så brister det totalt för Mona. Han svär så det osar svavel, hon sliter loss en del av ett stuprör från fasaden och kastar det i en snödriva för att sedan springa in i förrådet med en fart som skulle få Caster Semenyas löpning att framstå som feminin och graciös. Ininfrån förrådet hörs buller och rasande saker, Ibbe börjar bli rädd - och inte blir han mindre rädd när Mona stormar ut med alla inköpta nyårsraketer under sina taniga armar...

Mona sliter åt sig det där stupröret, stoppar in en krevadraket i röret och tänder på med sin cigarettändare. "Skott kommer, klart bakåt!" ekar mellan radhusen i Nacka innan ett tjutande ljud hörs och en krevad som dämpas av att explosionen sker i en snöbollsgummas huvud verkställts. Mona har precis skjutit sönder snökopian av Maud, och Ibrahim står med skräckblandad förtjusning och tittar på. Mona laddar om stupröret med en bombraket, och den utplånar snabbt och effektivt ut varje spår av den där illvilliga snömajoren som inte hinner söka skydd när Mona gått i gång. Nu ser Ibrahim hur Mona är lycklig, så här glad har hon inte varit på hela december... Innan någon vet ordet av så sitter en Dream Star i företrädaren för Verklighetens folk, och han disintegreras i något som man kan missta för en en snökanon i Hammarbybacken. Kvar står bara den där ledsna snögubben, han som ser ut som han har sålt smöret och tappat pengarna - han som är snarlik Fredrik Reinfeldt fast med en morotsnäsa.

Mona tar fram en hel bombtårta, med det passande namnet Lords of Thunder. Hon riktar den mot snögubben och tänder på. Medan 19 olika bomber sliter sönder snögubben i iskristaller så dansar Mona en krigsdans och skriker med sin dagispedagog-stämma "Klasskrig! Klasskrig". Några grannar tittar in och frågar Ibrahim om de skall ringa efter polisen eller jourhavande läkare, det tycks ju behövas ett vårdintyg här... Mona pekar snabbt på Ibbe och skriker "Det var han! Det var hans idé! Han är skadad, han är ju född i ett get-stall!" Ibrahim blir jätteledsen och föreslår efter det att grannarna dragit sig undan skakandes på huvudet att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där upplopp, terrorism och politisk extremism satt ner sina illadoftande fötter även i områden ditt segregationen ännu inte nått. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka och de söndersprängda snöfigurerna. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/21

MAKE WAR, NOT LOVE!


En amerikansk befälhavare i Irak har hamnat i skottlinjen, och allt för att han tar sitt uppdrag på det allvar det förtjänar. Enligt amerikanska regler så skall nämligen soldater av kvinnligt kön skickas hem ifall de råkar bli gravida och uppenbarligen så är det många som tar denna chans att få resa till hemlandet. Falskspel om ni frågar mig, och det är väl bara att ta bort den kontraproduktiva regeln så lär det lösa sig på bästa tänkbara sätt - att soldaterna krigar istället för att knulla runt i ambitionen att bli på smällen...

General Cucolo, som han så passande heter, skickar nu sina växande kvinnliga soldater till krigsrätt, och om det nu är en amerikansk manlig soldat som använt stridspitten i fel miljö så får även han vandra med till skranket. På så vis hoppas generalen få stopp på det beteendemönster som gör att de kvinnliga soldaterna gäspar kroniskt och går omkring på de irakiska gatorna med en gångstil som gör att de ser ut som kvinnliga motsvarigheter till Zeb Macahan. Om nu kvinnorna har någon som helst moral så lämnar man sina manliga kollegor ifred och lägrar irakiska män istället. På så sätt så låter man ju de stackars männen i uniform slippa krigsrätt när de förletts till att befrukta en trånsjuk, förförisk och manipulerande kvinna.

Men är mannen då oskyldig? Ja, en man i fält blir ofta sexuellt frustrerad och tappar de spärrar som borde få en att tänka till när lustarna slår till. Som värnpliktig på det numera nedlagda KA3 i Fårösund så hände det att man fick tillbringa en del av tjänsten vid färjeläget i samhället för att spana. Fårö på andra sidan sundet var ju skyddsområde, och inga utlänningar släpptes över och det skulle vi ibland se till. Man vandrade från bil till bil och tittade in, bad att få se legitimation på de som inte såg "svenska" ut - det var innan Centrum mot Rasism och DO hade satt klorna i Sverige. I den allt annat än estetiskt tilltalande uniformen m/59 och en AK4 över axeln så gick man upp och ner, och skall man vara uppriktig så gick man mest och eggade upp sig över de unga kvinnor och äldre flickor som då och då satt i bilarna i minimal klädsel på väg mot Sudersand. Det var värnplikten när den var som bäst, sannerligen var det så!

Jag fattar de amerikanska killarna i Irak som lider alla helvetets kval, men som inte har en chans i världen att bli gravida och hemskickade. Och när man lider behöver man njuta ibland, något som utnyttjas av de som tagit ett jobb som soldat men sedan fegar ur. Den enkla lösningen är ju att inte skicka några kvinnliga soldater till vare sig Irak eller Afghanistan, eller ännu bättre - strunta i att anställa kvinns överhuvudtaget. Att kriga och döda är en manlig uppgift sedan urminnes tider, och så kan det väl få vara även här och nu?

Länk: SvD

MONAS JUL - 21 DECEMBER


Det är måndagen den tjugoförsta december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här måndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att få vila upp sig inför den orgie i julfirande som väntar inom kort.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är en så mycket vila som behövs så vill hon komma igång så tidigt som möjligt med vilandet, och hon vill inte vila själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite lugn och ro i radhuset. Men var är Bosse egentligen? Kan det vara Bosse som har gjort något smarrigt till frukost? Det doftar ju gott av varma mackor med stuvade svampar redan i hallen...

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och inventerar formen hos olika travhästar och med en belgisk Duvel vid sin sida. Bosse känner inte alls för att vila, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja vila med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han skriver ett brandtal som han tänkt hålla 1:a Maj. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner ensamheten komma krypande medan hon trycker i sig en välsmakande varm smörgås med några suspekta svampar på.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men Ibbe är denna dag på utlandsresa till Amsterdam. Ibbe berättar sorgset att Mona får vila ensam i sin sköna säng, och alldeles innan samtalet bryts hör Mona Ibbe skifta från sorg till eufori när han i falsett skriker "Natalya, I am coming..."

Monas huvud börjar snurra medan hon tar sig in i sovrummet. Mona kastar sig i sängen, och faller i dvala nästan omedelbart. Mona Sahlin hamnar snabbt i drömmarnas värld, hon drömmer om hur hon beställer ett mord på en elak bloggare i Sundbyberg, hon drömmer om att Bodström för en gångs skull har tid för henne och hon drömmer att Bosse Ringholm utstrålar livsglädje. Det snurrar och Monas rörelsemönster i sängen skulle mycket väl kunna föranleda bältesspänning.

Mona vaknar till med ett ryck och ser Bosse vid sänggaveln, utklädd till en påklädd råtta. Bakom Bosse skymtar Thomas Bodström och Ibrahim Baylan, också utklädd till stora råttor med UFF-kläder. Mona frågar vad som står på, och Bosse börjar sjunga ackompanjerad av de andra två...

- Stackars Mona.
- Knappt har hon en stund att vila,
- Ropar partiet och hon får ila
- "Kom genast hit, kom genast hit"

[Verkställande utskottet långt bort på Sveavägen 68:] - MONA SAHLIN!
[Bosse:] - Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, prata, tala, gnälla, opponera - varje dag är det detsamma.
[Bodström och Baylan:] - Här hon gnäller, här hon talar, så snart dom inte ropar.
[Bosse:] - Det är ju hon som opponerar tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig.
[Wanja långt borta i LO-borgen:] - Tjata på nu, dumma Mona!

[Bosse:] - Ja, jobba på ni som inte är i utanförskap.
- Vet ni vad...?
- Mona går nog inte in i Rosenbad.
[Bodström och Baylan:] - Va? Inte det?
- Vad vad det du sa?
[Bosse:] - Ni ska få se.
- Alliansen fixar det nog.
- Med politik, politik och politik...
- Hon får aldrig sitt regeringsalternativ klart!

[Baylan:] - Öh, öh. Stackars Mona!
[Bodström:] - Men Hey, vi ska få ihop det!
[Baylan:] - Ja! Vi ska gnälla och vi ska träta, vi ska göra't, ska vi tippa? För den stora valdagskvällen... Så ska vi återinföra bidragsmodellen!
[Bosse och Bodström:] - Vi surar och vi gnäller och ett skrik av avsky mot Alliansen, och Mona på debatt bland ledamöterna i hundratal den griniga kvinnan blir i Riksdagens stora sal.

- Sätt igång nu, skynda, ila vi har inte tid att vila, den grönröda röran - den ska vi klara, ja, vänta lite bara.
[Baylan:] - Ja, jag klipper till med facket.
[Bosse:] - Och jag kan spela och dricka.
[Bodström:] - Låt du Baylan ta över, du ska skaffa väljare!

[Bodström och Baylan:] - Och den gnälligaste hon blir på hela kvällen. Ja, den bittraste hon blir på hela kvällen.

(Paus)

[Bodström och Baylan:] - En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då! I drömmen du allt betvingar. Och allt du vill ha kan du få. Och om du på lyckan väntar.
- Så kan du finna den en gång. Fast om ditt hjärta kanske gråter...
[Bosse:] - Så kommer drömmen åter!

[Bodström:] - Och kärleken vaknar en gång...
[Baylan] - Och allt du vill ha kan du få!

[Bodström:] - Fast om ditt hjärta kanske gråter, så kommer drömmen åter. Och kärleken vaknar en gång... med en sång.

[Bosse:] - En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då! Och kärleken vaknar en gång...

Mona gnuggar ögonen, huvudet snurrar och hon känner sig... påtänd? De sjungande politruck-råttorna är borta. Vad var det för svampar Bosse hade på mackan egentligen? Mona ringer återigen till Ibrahim Baylan, och han är fortfarande i Amsterdam. Ibbe blir konfunderad av Monas svammel om sjungande råttor och börjar känna sig rutten över att ha flytt utomlands när den stora ledaren uppenbarligen hade behövt sällskap.

Ibrahim är jätteledsen och föreslår att han efter att ha kommit hem skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där folk faller i trauma, börjar tappa verklighetsförankringen och blir psykiskt instabila. En bra idé tycker den alltjämt snurriga Mona, som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Schiphol för ett flyg mot Arlanda och en ny taxiresa mot Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. I ett annat land, längre norrut så går Mona för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

Länk: SvD

2009/12/20

MONAS JUL - 20 DECEMBER


Det är söndagen den tjugonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona äta julbord med topparna i den grönröda röran på en restaurang som Peter Eriksson helt självsvådligt har valt - den Gröne Jägaren på Götgatan - ett etablissemang känt för sin höga nivå på både kunder och föda.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall hinnas med innan julbordet så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och spelar Bingolotto, från en VHS sedan Loket-eran och med en gammal nött Bingolott framför sig. Vid sin sida har han en kyld Carlsberg. Bosse känner inte alls för att äta julbord och ännu mindre för att hjälpa frugan med kläder och allmän uppsnyggning, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har är på pressträff med en socialdemokratisk riksdagsledamot som avser stämma Politikerbloggen för att de grävt för djupt. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Ringvägen 100 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande påkläderska och bordsdam, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och med sin "dutt"-penna och prickar hysteriskt till Lokets fryntliga stämma och med en ny, kall Carlsberg vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i sovrummet där den Sahlinska garderoben är belägen. Ibbe klär upp sin chef, sminkar henne till oigenkännlighet och ser nöjd ut. Men Mona tycker att hennes kroppsform numera är rätt lik Kajsa Ankas och betraktar sig med antipati i den stora spegeln som spruckit från kant till kant. Mona blir förbannad på sitt åldrande, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa ha sett till att även hon fick en biroll i någon av de där såporna som utspelar sig på plastikkirurgklinker, all media är ju bra media.

När Mona och Ibbe anländer till den Gröne jägaren såp möts de av en deprimerande syn. I ett hörn sitter Lasse Ohly och dennes bordsdam Alice Åström och surar, medan Peter Eriksson och Maria Wetterstrand sitter i en annan del av lokalen och ser buttra ut. Det var uppenbarligen så att Lasse hade synpunkter på att de skulle käka på en restaurang med färgen grön i namnet. Peter Eriksson svarade med att han vägrade äta rödkål, och då sprang Alice Åström fram och placerade några snorkråkor i grönkålen...

Stämningen är minst sagt kall och Ibrahim drar ett löjligt försök till en rolig historia, men ingen reagerar - ingen rör på mungiporna när Mona tvingar den spretande församlingen till ett gemensamt bord. Ohly vägrar titta på språkrören, och språkrören pratar bara med Mona. När Ibbe frågar vem som skall börja med att hämta mat så skriker Maria Wetterstrand att "det kan kommunisten göra!". Ohly skriker tillbaka att det där minsann borde vara en hemlis, att man inte borde skrika om sånt på krogen. Ut ur köket stormar Thomas Östros, utklädd till tomte och börjar sjunga "Nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla...". Mona applåderar hysteriskt åt sånginsatsen och ler så där falskt som bara Mona kan och efter ett tag så faller de blodröda och de mossgröna att applådera lite lamt. Ibrahim drar ett nytt dåligt skämt, och Östros övergår i att sjunga julsånger på sitt särpräglat vidriga sätt. Alla tappar den lilla aptit de hade kvar efter allt bråkande.

Mona blir oroad över missämjan och ber Ibrahim att berätta om framtida utspel. Ibbe berättar om höjda skatter, Ohly och Alice jublar. Ibbe talar om en halverad försvarsbudget och Peter Erikssons syns le i det vildvuxna skägget. Ibbe säger att halvtidsfrigivningen kommer att återinföras och Alice Åström blir glad som en lärka. Ibbe tar upp en snabbavveckling av kärnkraften och ett stoppande av Förbifart Stockholm och Maria Wetterstrand kvittrar som en liten grönfink... Hux-flux är alla glada, och Mona ser med tillförsikt framemot en vår i valvinnandets tecken.

Men Lasse Ohly är långsint och när de sex skall lämna lokalen så visar han sitt vänstra långfinger åt språkrören när han tror att ingen ser på. Men Peter ser, och kastar iväg en grisfot som träffar Alice Åström i pannan. På några mikrosekunder är allt kaos och Monas SÄPO-livvakter får jaga ut språkrören till deras limousine. Ohly skriker något hätskt om kvasi-liberala idioter och Alice Åström gråter hysteriskt, Mona ser bara ut att vilja sjunka genom marken. Ibrahim blir jätteledsen och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där Oppositionen står mer anade än någonsin i sin kamp mot en ständigt trätande allians. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Mona och Ibbe tar taxin till Nacka, där Mona kliver av. Ibrahim fortsätter med samma taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2

2009/12/19

MILLENIUMBLOGGEN - INLÄGG NUMMER 1000



Många är de som tillfrågats, få är de som överhuvudtaget brytt sig.

Detta inlägg med nummer 1000 hos Tokmoderaten skulle ju bli det där inlägget då någon moderat minister med pennan som massagestav tillfredsställde mitt ego, eller någon underbar ledarskribent på någon av de största dagstidningarna lyfte fram min betydelse för det politiska samtalet...

Men tji fick jag, politikerbloggandets egen lilla paria - och till vilka fick jag vända mig för att få stöd i denna svåra stund om inte till mina antagonister på andra sidan blockgränsen? Valet föll på Johan Westerholm, son till den folkpartistiska rikdagskvinnan Barbro, sosseriets skarpaste bloggare i mina ögon. Johan fanns där för mig när jag behövde några värmande ord för att orka fortsätta med att skapa mina djuplodande och politiskt korrekta blogginlägg framöver.

Jag vill tacka Johan Westerholm för de värmande orden, tack för att just Du bryr dig. Spasiba!

"Hr Antonsson ringde och bad mig honorera hans blogg med den 1 000:e postningen med ett hyllningsode. Eller ode och ode, jag kan inte annat än att vara uppriktig då det är med mycket kluvna känslor jag åtar mig detta. Vad gör man i en sådan situation frågade jag mig? I den egna vågskålen ligger äckel och förakt, i den andra omtanken om de svagaste i vårt samhälle. Efter en tids debacle med mitt samvete vägde empatins väg över. För denna gång och i detta specifika fall.

Vad skriver man då om en man vars tankar om världen ständigt vandrar i det intellektuella kalhyggets sumpiga utmarker? Vars tankar och funderingar sällan präglas av diplomati och eftertanke? Bara det faktum att Hr Antonsson ens överväger, och sedan upplåter, sitt utrymme på i den offentliga debatten till en politisk motståndare tyder på en perception och ett omdöme som skiljer sig från det vanliga. Bara detta i sig kan ge en av förklaringarna till varför hans partikamrater i ledande förtroendeställning sällan, eller aldrig, refererar till honom än mindre använder sig av hans kanal i sociala medier.

Men. Det finns band som inte syns för världen. Jag och unge Antonsson delar erfarenheter som bara officersutbildningen kan ge. Vi valde efter att vi genomfört detta olika vägar i livet men delar i allt väsentligt synen på hur försvaret hanterats under de senaste åren. Vi delar inte synen på hur vi skall förhålla oss till Nato men det är en annan diskussion. Vad jag söker beskriva är att, trots våra i grunden olika ideologiska utgångspunkter, kan vi dela uppfattningar över partigränserna. Och är det något jag uppskattar hos Hr Antonsson är det med vilken rättframhet han för fram sina synpunkter, en rättframhet som endast kan läras ut i en officersmäss eller i ett gunrum men som kanske inte alltid hanteras av honom med diplomatins fingertoppskänsla.

Denna rättframhet är inte alltid uppskattad av hans omgivning i hans parti vad jag har förstått, men den spar i allt väsentligt tid vilket jag som före detta ytattackofficer uppskattar. Det är därför jag helt uppriktigt skulle önska att de ledande förtroendevalda i Moderata samlingspartiet på sikt kan återskapa banden med honom. Jag vågar påstå att detta parti i Hr Antonsson har en rakt igenom oerhört lojal och ideologiskt för evigt förbunden medlem. När vi andra ser på världen som den faktiskt är kommer Hr Antonsson alltid att se på den genom mörkblå glas. När vi andra väljer att påverkas av förändringens hanterbara vindar pendlar Hr Antonssons intellekt mellan stiltje och storm.

Jag kommer därför bidra med vad jag kan och skall göra allt som står i min makt för att Hr Antonsson skall kunna, likt riddaren i den rostiga rustningen, verka som oppositionens ledande tankesmedja och kommunikatör i sociala medier från och med den 20 september 2010."

SKARPSKYTTEN SKJUTER SKARPT!


Göran Skytte, under min uppväxt en av de där flummiga och gravt vänstervridna galningarna som befolkade tidningsredaktioner och monopol-TV, har likt ett bra vin mognat och blivit så mycket, mycket bättre med åren. Skytte var ju gammal proggare, bästis med Mikael Wiehe och bara allmänt vänsterflummig. När Skytte nuförtiden skjuter skarpt i SvD så läser jag hans krönikor med andakt, de är så bra - de är små underverk...

I dagens SvD skjuter Skytte in sig på varför opinionen ser ut som den gör när all sans och logik egentligen borde innebära att vi i Alliansen borde leda stort. Skytte skriver det som jag tänker, och han gör det så bra!

Problembilden är nog inte så mycket den politik som vi har kört under mandatperioden, i början med en medvind i ryggen och efter ett tag med en motvind av orkanstyrka. Nej, problemet är hur vi för ut vår politik och varför vi gör de förändringar vi gör. Alliansen och dess högdjur låter sosseriet skriva verkligheten medan vi lämnar Walk-Over i den ideologiska debatten. Faktiskt en situation som i mångt och mycket påminner om hur Göran och en maktfullkomlig sosseregering spelade oss i händerna 2006, där vi fick skriva verkligheten och där Göran inte tyckte att utanförskapet var något som helst problem.

Idag har vi makten, och vi tror att de väljare som valt oss skall belöna oss för det vi gör eller det vi gjort. sanningen är den att vi snabbt måste upp på banan och presentera den verklighet vi ser i dag och i morgon, för att sedan dela med oss av våra visioner av hur vi gör Sverige till en bättre plats att leva, fostra våra barn och bli gammel i som småningom. Det är här det brister, och orsaken kan man hitta i en alldeles för stelbent stab av politrucker som inte alls når ut - som Centerns Flanking och vår egen Moderata partisekreterare Schlingmann.

Sättet som Skytte beskriver Schlingmann på är i mina ögon tyvärr alldeles för klockrent för att vara trevligt. Schlingmann är kunnig som bara den, han borde ju vara rätt person på rätt plats för att skapa förutsättningar för oss moderater att nå ut med våra budskap - men det når inte ända fram. Svåra ord blandas till en rappakalja som vanligt folk rynkar på näsan åt, och efter EP-valet var "Schlinge" nöjd trots att vi på fältet kände att misslyckandet fanns där ibland oss och att väljarna absolut inte tagit åt sig våra budskap. När man är nöjd när det inte går bra så är man farligt ute, och i min pessimistiska världsbild så måste vi ut på arenan nu för att hinna vända på det här till valet. Frågan är då om Centerns Flanking och vår egen Schlingmann är rätt personer att leda oss rätt och ta oss fram - jag hoppas, men jag vet inte riktigt vad jag skall tro.

I fråga efter fråga ser folket oss som ett bättre alternativ än sosseriets alternativ, och man har bland gemene man så lite förtroende för sossarnas ledarskap att det snart inte längre är mätbart - och ändå ser det ut som det gör. Vi genomför den politik vi gick till val på men vi pratar inte om de fyra år till som vi vill ha för att blåsa på förändringens vindar. Att det från oppositionen lönar sig att vara tyst, eller ibland slänga ur sig ofinansierade önskedrömmar till förslag och blanda upp detta med ett tröttsamt gnällande är ju en sak - de sitter ju liksom där för att gnälla på de som har makten. Vi som statsbärare måste visa vår vilja och våra ambitioner, och det kan väl egentligen inte vara så svårt? Men vi måste göra det här och nu!

Skytte är min nya husgud, efter dagens krönika om förtroende och ett tidigare mästerverk om Mona Sahlin. Skytte fyller år den 13 mars, precis samma födelsedag som min yngsta son och hädanefter kommer jag alltid att hurra även för Skytte när jag hyllar för Felix när ljusen skall blåsas ut. Fortsätt att skjuta Skytte, det är när tidigare missledda människor lyfter den verklighet vi lever i som man ser verkligheten som den är. Jag tillber en gammal vänsterkuf numera, ur led är tiden...

MONAS JUL - 19 DECEMBER



Det är lördagen den nittonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här lördagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får sin upp-piffning inför julen, det är dags för julstäd.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall städas så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och skrapar skraplotter från A-lotterierna som han fått av en ideologisk själsfrände och med en engelsk cider vid sin sida. Bosse känner inte alls för att städa, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har på arbetsförmedlingen och letar efter ytterligare några jobb att ta sig an. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 32 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande städhjälp, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och skrapar frenetiskt med en ny cider vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i grovköket där den Sahlinska städskrubben är belägen. När Ibbe ser den uråldriga Hugin-dammsugaren blir han avigt inställd och vägrar att städa, det är minnsann kvinnogöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är feminist även genom handling och inte bara med tomma ord. Ibrahim föreslår att man skall ringa efter någon billig städfirma för att göra jobbet. Mona tänker till, men känner inte för att stötta det där vidriga borgarpåhittet med hushållsnära tjänster och skatteavdrag för dessa.

Trots att Mona en gång sagt att det är tufft att betala skatt så vill hon försöka vara folklig, och vill köpa städhjäpen svart. Mona har missat att reformerna med ROT-avdrag och avdrag för hushållsnära tjänster gjort att det svarta blivit ljusgrått och att det som ses som vitt växer för varje dag som går. Men Mona är beslutsam, här skall man hitta någon som vill städa hos Sahlins svart. Ibbe ringer, Mona ringer - man letar i Nacka, man letar i omgivande kommuner men ingen vill längre blåsa staten på skattepengar. Mona börjar tugga fradga och Ibrahim Baylan börjar bli orolig för ett emotionellt vulkanutbrott.

Ibrahim börjar bläddra i sin adressbilaga i den kladdiga almanackan som är Baylans ostrukturerade hjälpreda. Ibbe har några kvinnor från de forna öststaterna som hjälper honom med städning hemma hos Baylans ibland. När Ibbe ser numret till "Ryska kvinnor" så är han övertygad om att det måste vara rätt nummer, men ack vad den oorganiserade partisekretaren har tagit fel - hjälpen fanns under "Städhjälp". Ibbe ringer och ber om städhjälp till Nacka och ett visst mått av språkförbistring gör att katastrofen inte kan stoppas i tid. På andra sidan etern svarar en burdus ryss att det kommer två kvinnor inom kort men att Ibbe får betala deras taxi. Ibbe godkänner detta, och priset på 300 kronor i timmen.

Det ringer på dörren, och två synnerligen lättklädda "städerskor" står utanför och huttrar i kylan. De har små tygstycken, svarta minimala klänningar med ett vitt förkläde i sensuell spets på sig och som man med lite fantasi kan ta för städutstyrsel, och har små dammvippor i sina små händer. Mona tittar frågande på de två, och Ibrahim har inget minne av de gamla polska kvinnor som brukar polera upp hans lya någonsin har varit så här snygga. De två släpps in, och börjar omedelbart dansa konstiga danser med Monas klädhängare. Mona blir rasande och skriker något om "förtryckta kvinnor och antifeministisk skitkultur". Ibbe börjar förstå att sitt misstag och hejdar taxin på gatan och skickar hem de två flickorna med vändande bil. Mona kokar när Ibrahim kommer in, och Ibbe börjar städa det Sahlinska hemmet ytterst noggrant. I bakgrunden springer Mona och gapar om att Juholt minsann skulle kunna ha fått en seriös städfirma med svarta fingrar att komma över. Ibrahim Baylan är så trött, Ibrahim är så ledsen och går och grubblar över livets fördärvlighet.

Ibrahim är jätteledsen och föreslår efter det att städningen har avslutats att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där kampen mot feminism och jämställdhet lett till att halvnakna kvinnor springer omkring i kylan och försöker överleva genom att tränga sig hos folk för att försöka julstäda. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...