MONAS JUL - 13 JANUARI, TJUGONDEDAG KNUT

Det är onsdagen den trettonde januari, det är tjugondedag Knut och Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått, kallt och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika kall och tråkig som Mona känner sig den här torsdagsmorgonen.

Julstressen har åter satt sina klor i Mona, det är tjugondedag Knut och nu ska granen kastas ut, ut, ut. Just den här dagen har Mona tänkt arrangera en gemensam julgransplundring med de rödgröna partiledarna. Eftersom de har haft så svårt att komma överens politiskt tänker Mona satsa mycket på olika gruppstärkande sociala aktiviteter i det väl avvägda programmet.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så gedigen julgransplundring som skall arrangeras så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt barr till stacken för att rensa ut julstämningen hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken vid vardagsrumsbordet och spelar Chicago med en förväxt cherub han hittat vid Blackjack-bordet på Restaurang Metropol i Sundbyberg. På bordet står två estniska öl av märket Saku Kuld. Mona släpper morgonrocken lite för att titta lite mer på den stora läckerbiten som Bosse har hämtat hem. Mona stelnar till av skräck när hon får se vem Bosse har släpat hem, och börjar skrika: "-Det är ju han! Den där galne Sundbybergsbloggaren - du vet, han som skildrat min decembermånad på ett alltigenom sakligt sätt. Han som utmålar mig som kraftlös och fjantig, och Ibbe som sexmissbrukare! Han skall ut ur mitt hus och det nu!"

Den adipösa versionen av Brad Pitt kastas således ut i med ett brak av Monas tillskynande SÄPO-vakter, och heffaklumpen landar i en snöhög. Temperaturen i det Sahlinska residenset sjunker till nära absoluta nollpunkten, och det beror inte bara på att man var tvungen att öppna ytterdörren på vid gavel för att bli av med isterbuken. Mona känner sig förtryckt över att Bosse bjuder hem vem som helst på efterfest, även om de är moderater, och Bosse känner sig kränkt av att Mona så bryskt kastat ut hans nya vän. När Mona sedan försöker övertyga Bosse att han måste hjälpa till med julgransplundringen talar hon för döva öron. Bosse känner inte alls för att vara med och arrangera en julgransplundring, han är upptagen av mycket mer angelägna saker som att sova. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han samlar in granar för att få in lite extra klirr i kassan. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Lökholmen utanför Strömstad för en färd mot Nacka…

Efter exakt 6 timmar och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julgransplundrare har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som ligger och slumrar med en ny, kall estnisk öl vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där granen står, dammig, avbarrad och grann.

Mona och Ibbe börjar hänga extra pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor i granen. Även smällkarameller och knäck lastas på granens bräckliga grenar. Det är bråttom, både språkrör och politbyråns ordförande är på väg. Och snart ringer det på dörren, och där står de - Marxisten, Skönheten och Grottmannen. Efter att ha haft en fiskdamm där alla fått Monas hemlagade julsenap i sina påsar och med förbundna ögon satt fast en knorrliknande knop i röven på en ditkallad Netroots-bloggare som var det med svinaktigaste de kunde hitta, Johan Westerholm, så söker sig sällskapet mot granen. Det dansas runt granen och när man kommer till "Små grodorna" är det nästan så att Monas ögon tåras av den vackra synen...

När de frossar på alla godsaker hängda i granen är allt förlåtet och att bilda en regering verkar inte vara något problem alls. Men när de fyras gäng börjar plocka ner kulorna utvecklas det hela till rena katastrofen. Någon har skrivit på ministerposter på julgranskulorna. Lars Ohly ler brett när han högt läser ”Finansminister” på sin mörkröda julgranskula med små gula stjärnor. Maria Wetterstrand läser ” Näringsminister” på sin och Peter Eriksson läser ”Försvarsminister”. När de i allt snabbare takt rycker åt sig kulorna märker de att de alla är märkta med olika ministerposter.

Grälet är snart ett faktum. Lasse vill minsann ha både justitiekulan och näringsministerkulan, eftersom varken lagen eller industrin förstått att sjunga socialismens lov. Maria och Peter vill också ha näringsministerkulan, men också försvarskulan. Mona försöker förklara att hennes parti inte kan låta dem få några av de viktiga kulorna och grälet urartar för att till sist likna Plutos jakt på Piff och Puff. Orden tar slut och en brottningsmatch tar vid, granen går omkull och i den ligger ledarna för tre partier och slåss om julgranskulor. Till sist lugnar alla ner sig en aning, men stämningen är inte god när de andra lämnar det Sahlinska huset.

Mona klandrar Ibrahim för att han inte varit förutseende nog att kontrollera om den där galna Sundbybergsbloggaren hade skrivit dumma saker på julgranskulorna. Håkan Juholt hade minsann varit noggrann och undersökt Monas radhus efter små elakheter planterade av den där dåren till Tokmoderat som nästlat sig in i rörelsen innersta cirkel. Ibbe börjar nu tröttna på Mona efter nästan en månad av spott och spe - men han biter ihop, som den gode partiledarträl han är.

Ibbe blir ledsen, och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där enskilda blåa bloggare tillåts förstöra fina traditioner. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...

Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är det julafton. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

Länk: SvD

EDVARD OCH BAJSET - EN SKITIG FÄLLA?

Tänk dig att du var Edvard Unsgaard och kom hem och fann något som liknar ovanstående bild i trapphuset, skulle inte du fly in i lägenheten kippandes efter frisk luft och äcklad för livet? Nä, kanske inte jag då som under mer än 20 år i vårdapparaten har sett så mycket bajs att man skulle kunna fylla hela riksdagens plenisal från golv till tak, från vägg till vägg med alla korvar och mer löst sammansatta exkrementer som jag haft det tvivelaktiga nöjet att konfronteras med. Men jag och bajs har liksom växt ihop, och många är väl de som anser att min blogg är en förlängning av denna del i mitt liv, det har ju hetat att jag är "det politiska bloggandets egen latrinspridare" - och det stämmer nog. Att Edvard Unsgaard skulle ha samma avspända relation till bajs som jag är nog att begära för mycket...

Men i och med att jag och bajset också har en vardag tillsammans så ser jag djupare i detta som Edvard Unsgaard råkade ut för än en kommentar på Facebook som man med lite politisk vilja kan få till något kontroversiellt - jag får det till en konspiration! "Man" ville sätta Edvard i skiten, man planterade en bajskorv i trappan och väntade på reaktionen.

Enligt mina vanligtvis välunderrättade källor är "man" i detta fall våra politiska motståndare i det största röda partiet. Medan jag konfronteras med bajs på arbetsplatsen så är det rörelsens ambition att försöka bajsa ner sin politiska motståndare, och nu har man gått från ord till handling. Om någon har glömt det så var det ju faktiskt så att SSU år 2007 hade en generalrepetition av det som nyss hänt i det Unsgaardska trapphuset - SSU åkte då till Bryssel och bajsade ner ett helt hotellrum. Detta händelseförlopp kan för den glömske återupplevas i sina fulla prakt här, här, här och här.

Nu var det dags att få den föräldralediga pressekreteraren att framstå i dålig dager, och eftersom "rörelsen" är mästare på att organisera dylika aktioner efter sin akt i Bryssel föll det sig naturligt att välja en bajsattack. Planen gick från början helt efter planläggningen. En synnerligen skitnödig ungsosse med kodnamnet "Bosse Ringmuskel" passade på att slinka in i det låsta trapphuset när en dement gammal farbror som bor granne med Edvard lämnade fastigheten. Med våldsamma kramper i magen så brottades han med Edvard Unsgaards lås i ambitionen att ta sig in i den faschionabla lägenheten för att förvandla den till en kopia av det där hotellrummet i Bryssel efter SSU:s konstskapande aktiviteter. Men dyrken var inget att ha, och inte blev det lättare av magen gjorde uppror.

Det blev till att övergå till "Plan B", B som i bajs. Medan "Bosse Ringmuskel" hörde Edvard Unsgaard ta sig in genom porten längre ner i fastigheten så klämdes det ut färska fekalier i trapphuset snabbt, smidigt och enligt den mall för nerbajsning av fastigheter som SSU fastställt vid ett hemligt informellt möte. Medan odören spred sig snabbt, och den stackars Edvard chockades när han möttes av en rykande färsk bajskorv bara några meter från sin egen bostad så skickades ett SMS från bajsaren till SSU:s kommandocentral med texten "Poo planted!". Den bajsande aktivisten "Bosse Ringmuskel" hade flytt högre upp i trapphuset och gömde sig i ett mörkt skrymsle, för att när Edvard Unsgaard med en känsla av illamående tog skydd i hemmets trygga vrå fly ut i mörkret på gatan utanför...

I och med att meddelandet om "Poo planted!" kom till ledningsgruppen utlöstes en febril aktivitet bland de mobiliserade SSU-arna. Man följde en telefonlista till alla städfirmor i närheten av Unsgaards bostad och blockerade dessa för inkommande samtal genom att själva ringa upp och prata strunt med entreprenörerna. En linje lämnade man dock fri, den till en entreprenör med rysk bakgrund som var införstådd med planen i sin fulla vidrighet - att få moderaten Unsgaard att framstå som en man som anser att ryssar är synnerligen väl lämpade att ta bort bajskorvar.

Det dröjde bara några minuter innan Unsgaards rop på hjälp nådde den ryska städpatrullen, som redan hade en städerska på rull i kvarteret för att framstå som extremt servicemedvetna inför Unsgaards ögon. Snabbt som ögat stormade den ryska "babuschkan" in i trapphuset och fick bort den groteska bajskorven med ett par rejäla handrörelser med en skovel, en borste och en flaska luftrenare. Edvard Unsgaard tittade ut ur sin port och var så imponerad av den snabba handläggningen, så imponerad att han i affekt förklarade sin kärlek till de ryska städerskornas insatstider och förmåga att ta hand om bajs på sin Facebook-sida. SSU:arna satt och jublade, planen hade fungerat precis som man tänkt sig, bortsett från att man fått skita i trapphuset istället för i lägenheten.

Snabbt satte man igång med att utmåla Unsgaard i alla möjliga svartmålande ordalydelser, på Facebook och det dröjde inte länge för än även rikspressen svalde betet. Och idag tvingas Unsgaard att i tidning efter tidning göra avbön, och den svenska politiska debatten har gått i stå för en bajskorv i ett trapphus. Det är ju inte utan att man beundrar SSU för deras påhittighet, för den historia jag fått mig återgiven måste väl stämma?

Det finns ju så många beröringspunkter som får mig att se den sanna bilden framför mig, och det som övertygar mig mest är att det var flera människor som ringde mig upprepade gånger utan anledning medan Unsgaard letade efter någon som kunde ta bort bajset. Kanske anade man att Unsgaard visste att jag och bajs lever i symbios och det inte fanns någon bättre lämpad än just undertecknad för arbetet - det måste vara så, det kan inte vara på något annat sätt...

Länkar: SvD, AB, DN, Expr, Mary, Krassman

VILKEN VIDRIG VARGAVINTER!

"Som en levande lavin kommer hungriga djur
Över vidden hörs deras tjut
Och vinden sjunger ett mollstämt du
Människa, är du för eller mot till slut?

Det e vargen
Det e vargen
Det e vargen
Du trodde var död"

En riktig vargavinter går kanske mot sitt slut, och nu går inte ens vargen säker inhägnad på djurparker. Efter att att man en förmiddag slaktade 10% av den fria vargstammen, så var det nu dags att ta livet av en avsevärd del av den ofria vargstammen - vargar som likt många östtyskar under kommunismen sökte fly genom stängsel och taggtråd för att nå friheten.

Vid Skånes Djurpark så rymde vargarna efter träget arbete med att nå friheten på andra sidan stängslet, och djurskötarna vilade minsann inte på hanen - det var döda som gällde...

Självklart måste man i en djurpark se till att djuren finns kvar i sina hägn, för besökarnas och i detta fall de andra djurens säkerhet. Att sedan hägnen skall vara så stora och naturtrogna att djuren upplever frihet i sin ofrihet är ju också det en självklarhet. Och precis lika självklart tycker jag att det borde vara att man på en djurpark hade bedövningspilar till sina vapen, för att slippa ta till den yttersta lösningen när djuren flyr. Om det nu fanns bedövningspilar, varför använde man inte dessa. Och om det var så svårt att använda dessa, varför försökte man inte ens...?

Jag vill tro att djurskötarna på Skånes Djurpark faktiskt känner för de djur de har ansvar för - jag tror faktiskt inte att man väljer att jobba på ett Zoo om man hatar djur och vill döda dom vid första, bästa tillfälle. Men frågorna i detta fall är många och hur jag än funderar så blir jag inte klokare...

"I de djupaste skogar från fjällen i skyn
Hörs berättas en urgammal myt
Om blixtrande ögon du aldrig kan fly
Så bevare båd stad och by"

Har vargskräcken återigen tagit den svenska folksjälen i besittning? Det verkar inte bättre...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN, AB, AB2, Expr1, Expr2

KONSPIRATÖRENAS KONTEXT...

Full kalabalik tycks råda i rörelsen just nu, det handlar om rockader i ledarskapet. Det handlar om att locka hem mysiga Margot från exilen för att låta henne bli sosseriets statsministerkandidat, medan den icke fullt så mysiga Mona skulle kunna få kvarstå som partiordförande - den formella ledaren petas av en mer tilltalande informell kollega. Men skall man tro alla sossar så är historien om rockaden bara en skröna och skitsnack, och när själva ursprunget finns i en allt annat än trovärdig gratistidning så faller också jag in i tvivlarnas skara.

Men när Metro slog upp nyheten på sitt löp, hade Margots eventuella återtåg till den svenska politiken som huvudnyhet så satte rubrikmakarna och journalisterna en boll i rullning där det ena konspiratoriska påhittet efter det andra tog fart - främst då bland oss politiska analytiker i bloggosfären. Sossarna skyller på det andra laget och påstår att det är "vi" som planterat det frö som snabbt växt till sig till en riktig djungel. Vi i det andra laget ser med granskande och kritiska ögon på när rörelsen högst illusoriskt sluter sig kring den formella ledaren Mona och känner sig kränkta. Vem som sådde fröet lär vi aldrig få veta helt säkert - men jag har en egen teori...

Att Mona saknar förtroendekapital bland väljarna är ju vid det här laget ett välkänt faktum, och det finns nog många sossar både bland gräsrötter, fackföreningsfolket och politruckerna som gärna skulle se en annan kapten än Mona vid rodret, vilken som helst bara det inte är Mona. Man drömmer om Margot, om Bodström - ja, jag tror till och med att man skulle föredra en uppgrävd Erlander framför Mona på kommandobryggan. Men nu sitter man där man sitter, drabbade av kvoteringens fördärvliga effekter, och skall utåt sett hålla god min och visa att man minsann sluter leden bakom den ifrågasatta Mona Sahlin. Men i min värld så startade allt när någon sosse satt och spånade med en annan sosse om kreativa lösningar så kom man fram till att ett delat ledarskap som fungerar så bra för koalitionspartner Miljöpartiet kanske skulle vara en bra idé - och snacket rullade på genom fikarum och partilokaler.

Att vi i Alliansen skulle drömma om om att Margot kom tillbaka är absurt, jag tror vi står mer enade bakom Monas "ledarskap" än vad sossarna själva gör oavsett vad de vill låta påskina. Det kan inte finnas en enda människa med hjärtat till höger som skulle vilja byta ut Mona i sista minuten - vi sitter ju nöjda med de val sossarnas medlemmar enhälligt har gjort. Och skulle vi komma på en lösning där den magnifika Margot skulle kunna hjälpa sitt parti så är det väl närmast sinnessjukt att lufta det alternativet? Nej, det kommer inifrån - det är min fasta övertygelse, att det sedan inte är förankrat i några högre församlingar är en annan sak.

Snabbt som ögat så försöker nu sosseriet flytta fokus från frågan och istället lyfta fram helt andra frågor. Den plumpe och sinnesslöa sosse-bloggaren Westerholm är för en gångs skull vänlig nog att nämna mig i samma andetag som det ökända Högerspöket och SvD:s skarpskytt PJ Anders Linder när han försöker få det till att allas vår Per Schlingmann inte är så populär som han tror i partiet. Hur nu Johan kan få några lösryckta strofer från olika källor att bli detsamma som att man inte har förtroende för Per säger mer om Westerholm än om Schlingmanns ställning...

Om någon tvivlar på mitt förtroende för partisekretare Schlingmann så vill jag med pondus i fingerspetsarna knappa ner att jag minsann har det som jag inte förväntas ha - förtroende för Schlingmann. För trots att jag känner mig kränkt över att "Schlinge" beviljar vänskapsband med alla utom mig på Facebook, trots att jag känner mig motarbetad bara för att jag är speciell och har en rätt sjuk form av humor och trots att jag tycker att vår partisekreterare föll i sosse-fällan efter EP-valet förra sommaren då han försökte få ett uselt val att verka bra så finns jag där i den mån man nu vill ha mig. Jag stöttar "min" partisekreterare fullt ut trots att jag är fruktansvärt bitter, och trots att jag tycker Per har varit dryg och arrogant mot mig de gånger vi talats vid. Per Schlingmann har mitt fulla stöd trots att jag tycker att han har fula glasögon och ännu fulare skor. Kalla mig gärna dum, kalla mig för rövslickare men med min militära bakgrund så måste man försöka respektera de med högre tjänsteställning oavsett hur inkompetenta de än må vara i ens egna och fotfolkets ögon.

Westerholm vill uppenbarligen flytta fokus, och det är min förhoppning att jag fått den annars så knastertorre Kalle Anka-kopian till flottist att falla i fällan och börja ägna sig åt nonsensteorier och "negative campaigning" på samma skyhöga nivåer som undertecknad. Han kan så sina frön av tvivel, men så torr som han är kommer han inte få något att växa - för det krävs det fuktiga ögon, en våt blick och ett arbetssätt han aldrig någonsin kommer bemästra.

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, AB, Kent, Kalle Anka

OHELIGA BIRGITTA OCH FACEBOOK...

Jag vet inte riktigt om det är utpressning, men bra nära hamnar vi iallafall när det kommer till Birgitta Ohlsson, Facebook-gruppen och beslutet som Jan Björklund måste ta angående ny EU-minister efter Cecilia Malmström. Visst är det bra med folk som tror på sig själva, som är tydliga med vad de vill - men när en viss person helt ogenerat börjar att gapa om "att det där jobbet skall jag ha, det passar jag bäst för!" så får iallafall jag en äcklig bismak i munnen.

I det här fallet har det rätt mycket med person att göra, eftersom jag ser Birgitta Ohlsson som någon jag inte har speciellt mycket gemensamt med. OK då, vi slåss tillsammans från vår sida av blockgränsen men det finns så mycket annat som jag stör mig på. Hennes gapiga stil, hennes ständiga malande om någon sorts vulgofeminism som hör hemma i FI och osakligheterna som hoppar ut ur den Ohlssonska munnen mot landets statschef och dennes familj med jämna mellanrum provocerar mig. Nu är väl jag inte heller världens mest ödmjuka person och inte heller jag med en tystlåten, resonerande samtalston när jag försöker debattera. Kanske är det där skon klämmer - att vi är rätt lika egentligen men där jag har rätt i allt och Birgitta fel i allt utom sitt partival. Skillnaden mellan oss är dock avgrundsdjup när det kommer till maktambitioner i politiken - jag är en politisk narr, Birgitta har planer på en framtid där hon själv är universums medelpunkt.

Den dagen då Birgitta Ohlsson gick ut i media och glorifierade sig själv i rollen som en framtida EU-minister så fick jag nog, och tyckte uppriktigt synd om Major Björklund. Birgitta och hennes vapandragare har målat in Björklund i ett hörn, och vad han än gör för att ta sig därifrån så kommer det att bli kladdigt värre. Är han korkad nog att välja gaphalsen till EU-minister så kommer alla de som med rätta känner sig förbisedda att gnälla och väljer han någon annan än Birgitta Ohlsson så kommer Jan inte vara lyhörd, och få en Facebook-grupp efter sig...

Politisk korrekthet ligger inte för mig, men jag tycker inte det är snyggt när man ogenerat lyfter sig själv på det sätt som Birgitta Ohlsson nu har gjort. Rent spel är det inte, och det ät en taskspark på alla andra kandidater som i mina ögon skulle passa f-n så mycket bättre än Birgitta som minister. Jag är säker på att det i Folkpartiets led finns minst ett halvdussin mer sansade och lämpliga personer för uppdraget, och att det är en folkpartist som skall ersätta en annan avflyttad folkpartist tycker jag är självklart.

Sent igår startades därför en Facebook-grupp som lyfter en annan kandidat, en man som aldrig kommer att gå ut i SvD eller DN för att sälja sig själv som någon som är bättre än bäst som EU-minister - gruppen heter "Gör Hadar Cars till EU-minister!" som du kan hitta genom att söka på Facebook. Stå upp för politisk korrekthet och god smak och visa att det finns andra och mindre självgoda personer att välja för Björklund.

Länkar: SvD, DN, Johan, Mary

EN TANGO MED EN TALIBAN?

I kväll inleder den lede FI sin valkampanj, i detta fall är FI en betydligt vidrigare motståndare än de horder av ryska industriarbetare och ukrainska bonddrängar som var den lede FI jag tränades för att möta under det underbara icke-kriget som var lika kallt som dagens Sverige.

Det var en gång så att det skapades ett parti av de mest rabiata av de så kallade feministerna, och självklart valde man ett namn som skulle sticka i ögonen på patriarkatet - ja, iallafall på den del av oss som haft den goda smaken att ge av vår tid för fosterlandets skydd genom den underbara värnplikten. Vi visste alla vad FI var, vad man borde göra med FI om man såg dom och att hotet mot frihet var FI. Den nya FI är också ett hot mot mannens frihet, en sekt som tycker att de redan hjärntvättade jämställdhetsvurmarna som de flesta män utvecklats till, fortfarande förträlar kvinnorna.

Det räcker liksom inte med att vi lagar mat ofta, städar så ofta vi hinner och tar allt det där med jämställdhet på blodigaste allvar. I den dansanta partiledaren Gudruns ögon så räcker inte det, lilla Fridolf och alla hans kollegor till svenska toffelhjältar är och förblir talibanernas vapendragare i kampen mot våra kvinnors välmående i Gudruns kritiskt granskande ögon...

Den dagen då jag läste detta påhopp, att vi jämställda svenska män var lika vidriga som de talibaner som bränner ner flickskolor, så bestämde jag mig för att aldrig igen ta något som Gudrun Schyman säger eller antyder på allvar - kampen mot rabiatfeminismen hade börjat. I min värld handlar det inte om feminism - det handlar om humanism, om att alla oavsett kön, kulör, religion eller läggning är lika mycket värda. Det skall inte spela någon roll om man som välavlönad direktör ramlar i en pissoar eller som överförfriskad partiledare sitter och småskvätter mellan bänkraderna på Rigoletto - alla är lika mycket värda.

Men nu har TV4 tagit parti för FI, ger Gudrun massor av gratisreklam genom att låta kvinnan svänga sina lurviga feministspiror på bästa sändningstid en fredagskväll. Var är opartiskheten? varför får inte de andra extremistpartiernas ledare vara med och dansa? Tänk er Jimmy Åkesson plåga sig igenom något så osvenskt som en foxtrot, en syn för gudarna. Nu är det inte så, det är Gudrun och hennes äckliga skapelse till parti som skall få så mycket mediatid att det rika Centerpartiet hade gått i konkurs om man försökt köpa reklamtid med samma effekt i mediabruset.

Och visste man på produktionsleningen vad man gjorde när man släppte fram Gudrun i programmet? Hon har ju redan fått igenom sitt veto att stå på knä för sin manliga partner, och vi kan väl snart förvänta sig att hon vägrar dansa med talibankopian till dansare och hellre vill ha en kvinna, en häst eller en skottkärra som partner istället. Man kan inte ha varit medveten om den boll man satt i rullning genom att man tagit med Gudrun i "Let's Dance!" för i sådana fall borde man ha förstått att katastrofen är i annalkande - snabbt! Tack och lov verkar den feminina juryordföranden Tony ha förstått det här med konservatism och traditioner på dansgolvet, och utlovat usla poäng ifall det skulle bli en feministisk freak-show när Gudrun äntrar manegen.

Mina egna danskunskaper då? Är de konservativa? Mycket skulle jag vilja påstå, jag dansar nämligen som mina anfäder på stenåldern gjorde när de fällt en mammut. För lite drygt 15 år sedan lyckades jag faktiskt bli relegerad från Lasse Kühlers buggkurs på 35 minuter, och jag var så stolt efter den insatsen...

Länkar: AB, Expr, Graaf

EN SKYMT AV EN GRÖNRÖD FRAMTID?

"Avveckla kärnkraften men med förnuft" hade sosseriet och liberalerna som slogan när folket skulle få säga bu eller bä till kärnkraften för nästan 30 år sedan. Det var då, när man i efterdyningarna efter ett tillbud vid ett amerikanskt kärnkraftsverk i Harrisburg tyckte att folket i affekt, panik och olika grader av vettskrämdhet skulle få vara med och tycka till. Det var då, när man trodde att det fanns något bättre än kärnkraften inom räckhåll - idag vet vi att denna energiform på alla sätt är bättre än att elda med fossila bränslen, och att varken sol-, vind- eller vågkraft har förmågan att axla kärnkraftens roll.

Lik förbannat finns det de, som påstår sig vara miljövänner, som vill avveckla kärnkraften här och nu - utan att ha någon som helst ersättning på plats. Lösningen blir importerad skitig el från Tyskland, Danmark och Polen till ockerpriser - något som föga bekymrar de som saknar anpassningsförmåga till den verklighet som faktiskt råder. Det handlar om de som idag utgör det Grönröda alternativet. Miljöpartiet och Vänstern saknar ju all form av verklighetsförankring i de flesta frågorna, så att de vill göra dagens energisituation till morgondagens är ju inte så konstigt... Sossarna däremot, som en gång påstod sig vilja avveckla kärnkraften men med förnuft, visar att förkärleken för politiska tvångsäktenskap och maktambitioner går före varje form av förnuft. Det spelar ju liksom ingen roll att den energislukande industrin kommer lida alla helvetets kval under skyhöga energipriser? Det spelar ju liksom ingen roll att man kan titta ut genom fönstret en mörk januarikväll 2010 och så vilka som är rika eller fattiga genom att se var någonstans lamporna lyser - anpassningen av det röda till det gröna sätter sådana spår.

Idag är det kallt i Sverige, och effekten av att våra tre kärnkraftsverk bara lyckas komma upp i en 60%-ig kapacitet får alla de med rörliga elpriser att bita ner hela naglarna, ta sig förbi nagelbanden och ner genom hud och kött till fingerspetsarnas ben i väntan på nästa elräkning. Det är ett trauma för de som lever på marginalen och som med gråt i halsen väntar på att elräkningen skall dimpa ner i brevlådan. Men tänk då på att vår kärnkraft ändå producerar el på 60% av sin effekt, och när Miljöpartiet med Monas hjälp fått Ringhals, Oskarshamn och Forsmark att följa Barsebäcks hädangång så står vi där med noll, nada och inget - bara ännu högre elpriser.

Kom dessa dagar ihåg, när elpriset för varje dag slår nya rekordnivåer, vilka som vill bygga ny kärnkraft och vilka som ser nyktert på problembilden? Ja, inte är det Mona, Maria, Grottmannen och Marxisten - det är faktiskt Maud och Göran som förstått att det som var sant för 30 år sedan inte behöver vara det idag, det är Jan Björklund som förstår vad ordet "förnuft" innebär och det är vi moderater som redan då såg vad som var energi för Sverige.

Några galningar på vänsterflygeln kommer säkert vilja skuldbelägga dagens regering för både väder, vind och energibrist men den som kan kombinera sina funderingar med rationella slutsatser förstår att man på knappt tre år inte hinner fixa en av decenniers vanstyre nedkörd infrastruktur när det gäller landets elproduktion. Det var inte Alliansen som tyckte att det välfungerande Barsebäcksverket skulle begravas levande, det var dom där andra.

Även om klimatförändringarna gör klimatet varmare så kommer vi råka ut för vargavintrar även i framtiden. Jag vill inte att man skall behöva vara rädd för en personlig konkurs för att elpriset ökar med flera 100 procent, och jag vill inte vara rädd för storskaliga strömavbrott bara för att några av rent svagsinne tycker att en fungerande energiform är något fult och läskigt...

Och kan ni läsa det här inlägget, så var glad att du iallafall har ström just nu - snart kan det vara en helt annan situation då ett värmeljus och en tråkig bok blir ditt enda sällskap.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB, Cornucopia