ETT SKEPP KOMMER LASTAT...

...med löften om guld och gröna skogar, med löften om allt till alla och lite mer därtill. Det är väl slutsatsen man kan dra efter Monas drabbning med Fredrik som avslutades för några minuter sedan. Allt kommer bli så bra i Sverige bara Mona får bli statsminister och se till att den där finanskrisen och lågkonjunkturen som måste ha orsakats av alliansregeringen som en del i klasskriget bara blir som en ond mardröm, en mardröm där de barnätande borgarna av rent jävelskap drev folk ur hus och hem, arbetare till utanförskap och sjuka till den stupstocken som hon redan tjatat ut. I kväll var det stupstockar och ökade lyftor som var ledordens i Monas vokabulär medan Reinfeldt hakade upp sig på åldern 58 år...

Jag blir så fruktansvärt trött på den självgodhet som finns i det gamla statsbärande partiet om att man är de enda som klarar av att styra Sverige. Så var det en gång, det kan även jag skriva under på, och det var faktiskt så under min uppväxt. Det var då sossarna alltid hade runt 45 procent av rösterna i riksdagsvalen och de borgerliga regeringar som fick chansen disintegrerades av osämja, svagt ledarskap och partiegoism. Det var då, i slutet av 70-talet, som sosseriet var bäst i klassen när det kom till att styra landet Sverige. Att man sedan styrde in Sverige på fel spår och fick landet att år efter år få se sig omsprunget av de andra europeiska länderna som blivit bombade till ruiner lite drygt 40 år tidigare bekymrade inte sosseriet. I Sverige hade vi bäst skola, omsorg, vård och allt det där - och detta alldeles oavsett vad olika undersökningar visade. Det måste ju ha varit så, eftersom Svensson också var bäst i världen på att lämna ifrån sig sin lön till staten och höga skatter är ju i sossarnas värld en synonym till bäst välfärd, bäst skolor och så vidare...

Från dåtid till nutid, där Mona fortsatte att försöka utmåla landets regering som inkompetent och vidrig i största allmänhet. Men dagens alliansregering är inte som den treklöver som Fälldin aldrig lyckades hålla ihop, dagens regering håller ihop trots att det borde finnas underlag för splittring. Vi moderater tjänar på samarbetet eftersom vi är den stora och starka i familjen, välnärd och med gott om hull medan våra tre småsyskon Jan, Maud och Göran allihop fått anorexia. Men vi håller ihop för vi vet att vi faktiskt tror oss veta bäst vad Sverige behöver just nu. Monas gäng däremot har just nu bara gnällandet som gemensam nämnare och inte en tillstymmelse till egen politik kan man se. Det handlar enbart om att riva upp, förstöra och låta Sverige återgå till det samhälle där förtidspensionen var ett naturligt karriärsval för många.

Självklart tycker jag att Fredrik Reinfeldt "vann" debatten även denna gång. Han vinner kanske inte så mycket på egen styrka eller för att han utstrålar värme och positivism. Men han verkade tillfreds, nöjd och lite glad iallafall. Nej, Fredrik vinner för att det känns som en politisk walk-over när han ställs mot Mona i det här formatet. Man skulle ju förvisso kunna ersätta Reinfeldt med Staffan Westerberg, Clownen Manne eller snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor - Mona hade torskat ändå. Nu är jag partisk och jag har rätt svårt för Monas stil att debattera, prata eller bara vara där men jag ringde faktiskt upp två stycken kompisar under programmet som mutats med varsin Saku Kuld för att de skulle titta på Agenda SVT2 klockan 21:15. Dessa två kompisar, en man och en kvinna enligt den kvoteringsmodell som min alltid så vise partisekreterare Schlingmann anbefalt, är hopplöst ointresserade av politik och bryr sig bara om våra budskap när valet kommer. En är sosse, den andra folkpartist - men här var båda eniga i det neutrala omdömet: Mona suger, Mona svammlar...

Jag är övertygad om att de röda riddarna: partifunktionärer, bloggarna hos Netroots och fotfolket, alla hjärntvättade i kronologisk ordning hos Unga Örnar, SSU och ABF, på fullt allvar tycker att det var Mona som var bäst ikväll. Det är ju en sekt vi har emot oss, inte ett politiskt parti. Förhoppningsvis fungerar avprogrammering lika bra på politiskt besatta som på religiösa diton - annars är det synd om stackarna faktiskt.

Länkar: SvD, SvD, SvD, Ledarbloggen, DN, DN, AB, Kent, Krassman, Johan

KLART TILL DRABBNING!

Efter en avklarad partiledardebatt i Riksdagens plenisal för alla sju partiledare så är det så dags att skilja agnarna från vetet och låta de två statsministerkandidaterna få ha lite myspys på tu man hand i Agendas TV-studio. Det är den för tillfället rätt så pompösa och ständigt kränkta statsministern Fredrik Reinfeldt som skall samtala om livet i stort och hur framtiden kan te sig med den rätt imbecilla och löjeväckande oppositionsledaren Mona Sahlin. Det är ju ett omaka par som skall ha lite mysigt i rampljuset innan helgen är till enda.

Det krävs ju inga avancerade kunskaper i psykiatri för att fastställa att jag är malfunktionell på något sätt när jag placerar min röv, som mest påminner om 35 kilo tuggat Hubba-Bubba, i den nedsuttna soffan och dukar upp en skål med chilinötter och en frostig Saku Kuld för att vara med och se på när andra har det myspysigt. Själv saknar jag närhet, ömhet och framförallt kärlek - och förmodligen kommer en eller annan tår rulla ner för mina allt rundare kinder när jag få se kärleken spira i direktsänd TV...

Men kommer det att bli så där puttenuttigt om 10-15 minuter, eller kommer stämningen vara allt annat än kärvänlig? Jo, med största sannolikhet så sitter partiledarna för de två statsbärande partierna fast i sina sterotyper och kommer bara träta och gnälla på varandra. Det kommer vara som en direktsänd vardagsdiskussion från ett av de otaliga middagsborden där man inte kan komma överens om vilken middag man skall ha, om hur man skall få livspusslet att lösa sig - det kommer vara tråkigt och alldeles oavsett vad man säger eller tycker så kommer problemen finnas kvar där. Problemet i detta fall är att de två alternativen börja sin valrörelse innan man ens vet vad den andra egentligen vill. Alliansens arbetsgrupper för ett framtida valmanifest jobbar på, precis som de grönrödas och det enda man kan göra är att såga det man tror att de andra vill, eller ännu bättre gnälla på det de andra någon gång har gjort eller sagt.

Själv ser jag framemot kvällen eftersom jag lider av den där diagnosen som gör att man grottar ner sig i något så intetsägande som valrörelse 8 månader innan valdagen och innan alternativen blottats, men det är ju kul ändå. Visst, jag vet att oavsett vad Mona brölar fram med sin gnälliga dagispedagogsvenska så kommer jag inte gilla det hon säger, eller tro på det som hon kanske säger och som verkar anständigt i mina öron. Och visst, alldeles oavsett vad min namne säger, om han nu fortsätter att hålla sig ifrån försvaret, så kommer jag vara med på noterna och skulle han säga något som jag tycker är oanständigt i mina öron, som kvoteringsvurmande till exempel, så kommer jag att vägra att tro på det han säger. Min ideologiska ryggrad är full av konservatism i epiduralrummet, och det är med de konservativa nervimpulserna som jag kommer att se på när Reinfeldt tar hedern av Sahlin om lite drygt 5 minuter...

Efter den uppmärksammade "Lyxhandväske-affären", även känd som "Louis Vuitton-affären", så är jag extremt nyfiken på hur Mona kommer att gestalta sig denna kväll. Kommer det vara en Mona utspökad till en bag-lady vi kommer att få se för att tillfredsställa rörelsens skarpaste hjärna i Göran Greiders allt mer uppseendeväckande skalle? Eller kommer Mona dit med handväskan i högsta hugg, redo att likt Selma i den tecknade serien "Lilla Fridolf" jaga folk med densamma? Fokus kommer iallafall ligga på hur de två ser ut, hur de för sig och kanske, kanske på vad de säger...

Nu är det snart dags att fokusera, suga in och skölja ner chilinötterna med öl samtidigt som jag kommer att njuta av spektaklet på TV. Jag ber att få återkomma efter tillställningen med en genomgripande analys av vad det var vi egentligen fick se och höra, och om det var värt att slänga bort en söndagskväll på. Om ni vill så syns vi snart igen...

Länkar: SvD1, SvD2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

SÖNDAGS-SIFO SOM SVIDER

"Ledning för oppositionen. Nya siffror. Fortsatt övertag för oppositionen i årets första SvD/SIFO. Statistiken talar för regeringsskifte" är den rubrik man denna morgon finner högst upp på Svenskans nätupplaga. Och vad hade man kunnat vänta sig egentligen? Att Alliansen på några veckor hade jobbat ikapp 11-12 procents försprång, eller...?

Visst svider det att försprånget fortfarande är tvåsiffrigt, det gör det verkligen, men om man med de små förändringarna i felmarginalen skall se något så är det iallafall två trendbrott. Det första är att det fria fallet för tillfället har hävts och det andra är att Miljöpartiets kurva äntligen pekar nedåt igen efter att haft morgonstånd i flera månader.

Men det går för långsamt, Alliansen tar myrsteg när man skulle behövt kliva i sina Sjumilastövlar för att jobbar ikapp den grönröda röran. I den här takten är vi om och förbi Mona, Skönheten, Odjuret och den röda khmeren någon gång i oktober-november, och det är ju så dags då... Alliansen måste upp på banan igen och berätta vad man vill göra för fantastiska saker för folket om man mot all vett och sans skulle lyckas hämta in det här försprånget. Man måste ut och berätta om vad som faktiskt väntar ifall "De Andra" får ta över styrandet. Varför inte börja köpa reklamtid i TV redan nu? Gudrun Schyman och hennes feminister har ju fattat galoppen och skaffat media på bästa sändningstid varenda fredagskväll på TV4 - och gratis dessutom. Varför dansar inte Ulf Adelsohn där istället, med sin vackra bastkjol...?

Jag är född pessimist, och inte blir jag omvänd av det jag nu får läsa men någonstans i mitt minne så dyker min ungdoms dagar upp igen. Det var då SIFO var det enda opinionsinstitutet och dess siffror ständigt kommenterades i tidningen DN som vi hade i brevlådan och på Monopol-TV:s konkurrerande nyhetsprogram Aktuellt och Rapport. Det var då, under min uppväxt i Gnesta, som jag började fascineras över politikens väsen och över de siffror som med kuslig regelbundenhet dök upp lite här och där. Allt var så enkelt då, det var bara fem partier och där mina föräldrar satt och skrockade belåtet varje gång VPK och Socialdemokraterna skrapade ihop mer än 50 procent av undersökningens röster.

Mina föräldrar var ju rödingar, och de var ju inte unika ty på den tiden sympatiserade oftast 44-45% av Svensson med just det enda statsbärande partiet. VPK, som var ärliga med sin hemvist på den tiden låg alltid runt 5% medan det bland de tre borgarna var mer jämt men med Centern som det starkaste kortet. Det är mina minnesbilder, och sett ur ett längre perspektiv kan man konstatera två saker:

1) Sosseriet har tappat nästan 30% av sina väljare sedan den tidseran då man var dominerande i svensk politik.

2) Hur många procent av sin väljarkår som Centern lyckats slarva bort sedan mitten av 70-talet vågar jag inte räkna på...

I övrigt så har det ju dykt upp fler partier som aspirerar på väljarnas stöd, det finns en mångfald som jag som moderat borde uppskatta men samtidigt är jag ju konservativ och tycker att det mesta var bättre förr. Detta gäller självklart inte sosseriets maktmonopol, men väl enkelheten i den politiska vardagen med tydliga motpoler. Nu babblar till och med den moderata partisekreteraren Schlingmann om behovet av kvotering i självständiga bolagsstyrelser, vi moderater sviker landets försvar och det är uppenbarligen så att vi som parti inte längre är det självklara alternativet för oss med hjärtat rejält till höger. Visst måste vi anpassa oss till en annan verklighet och söka nya vägar till framgång - men den som i maktkåthetens iver säljer sin ideologiska själ är lika farligt ute som när jag dansar hip-hop på en millimeter tunn nyis...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, AB, Kent, Den vedervärdiga mannen

BLOGGRECENSION NUMMER 2: LEDARBLOGGEN

Som en liten prematur släpper jag denna lördagsmorgon i väg en recension av Svenska Dagbladets ledarredaktions egen lilla torftiga blogg. Efter att i onsdags ha gett Mary X Jenssen både ris och ros så känns det spännande att få bli lite mer elak och köra risterapi á la Hans Scheike mot en blogg som får mig att känna smått schizofren. Det var meningen att jag skulle jag vänta till onsdagen med detta recenserande, men trycket har varit stort och jag kommer framöver släppa mina recensioner både lördagar och onsdagar - och på onsdag tar jag mig an ettan på listan Peter Andersson, cyklop, partimegafon och framgångsrik bloggare som gått vägen från Hemglass till rörelsen medan den lika röda bloggen Alliansfritt Sverige dyker upp om en vecka.

Som en konservativ tänkare av rang så finner jag ju mycket av min inspiration som bloggare på just Svenska Dagbladet och tidningens ledarsidor. Sanna Rayman och PJ Anders Linder är husgudar, Per Gudmundsson tycks vara en skön herre med en förmåga att reta vansinne på de besatta medan Claes Arvidsson och undertecknad tycks ha någon övernaturlig tankeöverföringsprocess igång när det gäller rikets försvar. Det är ett härligt gäng, och en av mina högsta drömmar är ju att som amatörjournalist få tillbringa min arbetstid i just det sällskapet. Jag har sökt en tjänst, och jag har blivit refuserad - och kanske är det bitterheten över detta förakt mot min storhet som nu leder till risterapin...

Svenska Dagbladets ledarblogg må vara länkad och läst av många men den är ju inget mer än ett forum för små korta och ofta rätt meningslösa inlägg. Det som skrivs är allt som oftast sådant som jag kan skriva under på - men jag vill ju som bekant se mer fylliga texter, vacker bildsättning och något som är lite kontroversiellt och galet. Eftersom Ledarbloggen är ett forum för just ledarredaktionen så kan man väl inte vara så galen som jag skulle vilja - men man kan väl försöka att sticka ut lite mer ur den gråa sörjan som är gammelmedia i modern tappning.

Dags då att betygsätta dessa gedigna journalisters arbete med sin gemensamma blogg i de fyra kategorier som kommer återkomma varje gång jag skall ta hedern av en blogg.

Politisk korrekthet: Här finns iallafall underlag för ett hyfsat betyg. Man tycker rätt saker, och man kritiserar politiken som kommer från regeringen och det som påstås vara politik och som kommer ifrån den grönröda oppositionen. Att man har stake att slå åt alla håll när man känner att det är berättigat är bra och något jag uppskattar. Betyg: 4 Kommentar: Jag förstår att man inte kan vara lika öppen med föraktet som jag, men man kan ju ibland få till riktigt dräpande kommentarer. Mer sånt framöver...

Humor: Jaha? Nähä! Jag kan inte minnas när jag skrattade medan jag läste Ledarbloggen. Torr som fnöske, tråkig som Mona Sahlin. Betyg: 1 Kommentar: Kanske är det så att jag inte förstår, men så illa kan det väl ändå inte vara?

Språkbruk: Som de välutbildade journalister de är så finns det självklart inget att anmärka på vad avser meningsuppbyggnad och rättstavning - men jag saknar själen och livet i ordflödet. Jag vill se mer passion, jag vill höra kraftuttryck där någon gång och se ilskan som måste finnas koka över. Betyg: 3 Kommentar: Hade varit bättre om man inte var så fruktansvärt bakbundna i sin korrekthet.

Skönhet: Uselt är förnamnet, Vedervärdigt efternamnet om skall bedöma Ledarbloggens estetiska utformning. Här är det bara textrad efter textrad, inga illustrationer eller informativa bilder - bara sövande textrader, och en färglös bild som sidhuvud. Någon enstaka bild finns, ibland något Youtube-klipp men ingenting som lyfter helhetsupplevelsen. Man tittar inte på Ledarbloggen för att få se ögongodis... Betyg: 0 Kommentar: Ett lite mer spännande sidhuvud skulle möjligtvis lyfta det hela marginellt. Möjligtvis.

Summa summarum så får SvD:s Ledarblogg det sammanlagda betyget 8, alltså mindre tilltalande än Marys Moderata Karameller. Det som skulle kunna vara så bra blir bara ett "Jaha?" utstött i en gäspning. Som inspirationskälla för mig är den helt ok, eftersom det finns ett rätt stort utrymme att skruva och bisarrisera deras tankar på min egen blogg. Men som den där bloggen man bara måste läsa för att den är så underbar - är den totalt intetsägande.

TANT MONA OCH DEN RÖDA HANDVÄSKAN

Det är något underligt med kvinnor i största allmänhet, deras fascination för skor och handväskor verkar omättlig. Just nu är det Mona Sahlins smaklöshet att posera tillsammans med en kommunist och två skogstroll med sina röda Louis Vuitton-väska som är den politiska snackisen för dagen. Jag vill påtala att jag inte alls stör mig över att just Mona släpar med sig sin röda Louis Vuitton-väska värd en halv undersköterskelön efter skatt - trots jobbskattevadrag - till ett gruppfoto. Jag stör mig på att väskan skall behöva befinna sig i det sällskapet som den befann sig. En riktig överklassväska som en Louis Vuitton för 6000 kronor skall inte behöva vara inom en armlängds avstånd ifrån en fullblodskommunist eller två Fjällrävenfjollar. Men sådant tänker inte Mona på...

När jag först såg bilden så tyckte jag att det var en historisk bild, men där Mona Sahlin såg ut som en gammal kärring där hon satt i soffan. Detta intryck förstärktes av det faktum att fru Sahlin dessutom hade en riktigt ful kärringväska bredvid sig. Eftersom jag inte är någon väskexpert så såg jag inte värdet i det som stod där på golvet, bredvid Monas faktiskt rätt så välformade spiror - men alldeles oavsett om väskan kostat 100 kronor eller 6000 kronor så var den ful, och passade mer den skäggiga gubben till vänster om den stela kärringen med de hyfsat snygga benen.

Skall man nu ha en väska, som må vara ful men trots det värdefull och populär, så är det väl bra om man kan komplettera väskan med ett intellekt och en framtoning som också är populär eller värdefull - alltså så långt i från fru Sahlins framtoning som tänkas kan. Det hade passat bättre med en "My little pony"-rygga från Ö och B eller i bästa fall en Kånken från Fjällräven till Mona, så kunde Maria Wetterstrand ha fått ärva Monas fula väska värd 6000 kronor.

Överhuvudtaget så tycker jag att folk borde skita i vad Mona Sahlin har för väska eller vad den har kostat. Men nu är det ju så att Mona skriker om konsumtionssamhällets fördärvlighet och vill med sina skattehöjningar för vanliga kvinns få dessa att bli hänvisade till Ullared när de skall köpa sina livsnödvändiga handväskor. Dessutom är ju Mona och hennes ursäkt till politik min främsta måltavla, och när hon hoppar ut på skjutbanan med sin Louis Vuitton-väska för 6000 kronor kan jag ju inte vila på hanen. Men det är lite magstarkt, det andas hyckleri och smaklöshet att just som påstådd företrädare för de med minst i plånböckerna släpa med sig sin exklusiva handväsa överallt. Men det är faktiskt inte lika grovt som när Ohly, som vill förbjuda privata alternativ i skola och vården, låter sin dotter gå på en privat friskola eller när den gamle marxisten vänder sig till det exklusiva Sofiahemmet för att fixa sitt knä. Det är inte alls så smaklöst som Ohlys påhitt, men bara det att det i fiskdammen Sverige blir en nyhet borde få Mona att fundera på om hon lever som hon lär?

Länkar: AB, AB2, AB3, SvD

POLITIKENS PAJASAR - BETYGEN

Ja, jag vet att inte Maria var med. Men något vackert måste väl få vara med på bilden?

En morgon framför TV:n som faktiskt bjöd på några pärlor, men som vanligt var det annars ett floskelflöde utöver det vanliga vi återigen fick genomlida. Redan innan debatten tog fart så häpnade jag över att Miljöpartiet valt bort den sköna Maria för grottmannen Peter som företrädare, hur kunde man göra så...? Hade man som ambition att göra bort sig från Miljöpartiets sida, eller vad var tanken egentligen?

Först ut var Fredrik Reinfeldt, statsminister och partiledare för det parti jag sympatiserar med. Tydlig och skarp, men samtidigt på gränsen till pompös och självgod. Men ändå, han utstrålar förtroende och är som född att gå upp och ta hedern av Mona med bihang. Jag förväntar mig att min namne tar över vallokomotivet och börjar köra in det där tvåsiffriga försprånget som motståndaren enligt uppgift kört till sig - det kan gå om Fredrik eldar på.

Och så Mona Sahlin då... Men kära nån, kan ingen släpa med kvinnan till en talpedagog här och nu? Varför kan hon inte prata som folk efter ett långt och gediget liv i politikens finrum? Men det är ju inte sättet hon pratar på som kommer avgöra valet, hoppas jag iallafall. Det handlar mer om att Mona skiter i expertisen när det gäller ekonomi för att skapa en egen verklighet som passar hennes och det grönrödas agenda. Det handlar om att Mona svammlar utan att egentligen säga något annat än att gnälla på regeringen och det blir mer och mer uppenbart att Mona inte förstår varför arbetslösheten ökar i spåren av en världskris. Nej, allt elände beror på regeringens inkompetens berättar Mona för att stå där med sina plirande ögon och försöka framstå som en garant för en bättre framtid. Vem köper detta? Byfånen eller den som stöpts i Unga Örnars standardmall för evighetssossen?

Lars Ohly, jaha ja. Där har entusiasmen dött bort i och med att marxisten fogat sig till en grönröd röra och utplånat varje form av trovärdighet i de förslag som Vänsterpartiet kommer att släppa i valrörelsen. Ett marginaliserat och urvattnat Vänsterparti är ett faktum, och det är det Lars Ohly måste känna när han utan engagemang maler på och är tråkig som färg som torkar. Det är synd, det brukade vara roligt att lyssna på Ohly när han vevade på i sann revolutionär anda innan tvångsäktenskapet var ett faktum. Nu låter han bara trött och som om han lider av expressiv afasi.

Sedan ett stort kors i taket! Peter Eriksson fick till det tämligen direkt när han, förvisso osakligt och elakt, slog på statsministerns självgodhet och pompösa framtoning. Det handlade om att jämföra moderaten och statsministern Reinfeldt med Erikssons före detta samarbetspartner sossen och ex-statsministern Persson, och det handlade om att vädra ut herrar Persson/Reinfeldts odör från statsministerns kontor. Det var lågt, det var kul och riktigt rått för att vara svensk politik. Men när sedan grottmannen från Kalix skall prata om vad man vill och varför så blir det som vanligt. Det blir mummel, det blir trams och den dagen som folk får upp ögonen för vad Miljöpartiets politik innebär så kommer inte ens Maria Wetterstrands verbala förmågor eller hennes skönhet kunna stoppa lavinen. Hoppas jag iallafall...

En som haft en extremt tuff höst är allas vår Maud. Det har satt sina spår, hon verkar bräcklig och lättkränkt. När sossarna på sedvanligt manér väljer att lämna plenisalen när Maud skall prata skall hon inte gnälla, hon skall börja brinna för att se till att de som går får gå ut för gott om åtta månader. Att tycka synd om sig själv funkar inte, man måste vara som en teflonpanna där inget fastnar. Men sådan är inte Maud, hon är mänsklig, hon har en röst som man kan väcka döda med men Maud med parti måste nu välja sina strider och sina motståndare. Slå på Miljöpartiet, förklara varför inte kärnkraften är tabu och varför den centerpartistiska och alliansens miljöpolitik är så mycket bättre än de grönrödas ambitioner att låta eltillgång och möjligheten att åka bil blir en klassfråga. Välj striderna och hitta hem, så kan det kanske vända.

Nu var det ju så att det var Jan Björklund som tog upp det här med energipolitik först - och som han gjorde det. Den gamle majoren må vara knastertorr som Johan Westerholm, men när han talar så lyssnar man. Det var tydligt att Folkpartiet känner sig hyfsat trygga i sin situation, att man är nöjda med att ha ansvaret för att återskapa en svensk skola värd namnet efter år av flumskola. Kunde bara Folkpartiet få se sina försvarspolitiska förslag att få genomslag så skulle jag nog börja gilla den man som annars är så svår att ta sig till sitt hjärta med sin moribunda framtoning. Men Björklund gör sig bra i debatter, han kan nog lyfta Folkpartiet efter Leijonborgs förra hummande valrörelse.

Slutligen då Göran Hägglund, Sveriges trevligaste partiledare? Just Hägglund är orsaken till att min oro för att KD skall ramla ut ur riksdagen om åtta månader är rätt liten trots allt. Precis som in dvärgkompis Jan så övertygar Göran när han äntrar talarstolen och får prata om den verklighet vi alla lever i. Göran Hägglund är rekorderlig, har glimten i ögat och lyckas få till små, nästan omärkbara, skojigheter mellan raderna. Jag gillar Göran Hägglund skarpt och hoppas att fler kommer att få se hans storhet. Han var bra idag, men kan ännu bättre - nå dit och nå dit nu!

Sammantaget så ser jag, förvisso vidrigt partisk, att Alliansen vann på alla nivåer. Reinfeldt är och blir en mer tilltalande statsminister än Mona, Björklund betydligt mer gedigen på alla sätt än Ohly och Hägglund faktiskt mer upplyftande än Peter Eriksson. Kvar sitter Maud ensam, alla går ifrån henne - och hon får därför jämföras med Maria Wetterstrand. Maria pratar mer tilltalande och är snyggare, men skall det väga tyngre än att Maud lever i en verklighet som Maria vill förvandla till stenålders-Sverige? Nä...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, DN, DN2, AB1, AB2, Kent, Krassman, Puckot, Peter

POLITIKENS PAJASAR PÅ PARTILEDARDEBATT

En underbar morgon har sett sitt ljus trots att gråvädret hänger över oss för vilken dag i ordningen? Det är en underbar onsdag trots att allt egentligen borde ha kunnat varit bättre. Slutet av januari, och kylen gapar tom - frukosten blir några kantskivor från ett fryst formbröd, de sista skivorna från en prästost som numera mer liknar 90-meters backen på Lugnet i Falun samt ett halvt glas juice av Eldorado-klass - men dagen börjar bra ändå...

Denna morgon skall partiledarna ta plenisalen i besittning för att på allvar inleda valåret - och eftersom jag är en person där psyket inte är vad det borde vara så väljer jag TV-soffan och lånedatorn framför sängen och sovmorgon. Jag sätter mig tillrätta med min kontinentala frukost och njuter av att valåret 2010 nu tar fart på allvar. Visst, sosseriet har tjuvstartat i huvudstaden, där floskler i rött kombineras med photoshoppade bilder på den annars transparenta kvinnan Jämtin på annonsplatserna i tuben. Men det är ändå idag som de riktiga pajasarna skall ta över och leda in fokus på de tvenne alternativ som väljarna ställs inför om nästan exakt 8 månader.

Att barnbidraget har trillat in på kontot under natten får ju barnföräldrarna i sällskapet att verka mer avslappnade. Är januari månad verkligen lika tung ekonomiskt för våra välavlönade folkvalda som hos de vanliga dödliga som redan på nyårsdagen börjar söka alternativ på hur man billigast piffar upp en påse snabbnudlar? Det verkar så, och ingen annan dag än den 20 januari så älskar jag bidrags-Sverige så mycket...

Det är några timmar framför TV:n som väntar, timmar av plåga över att höra Monas malande gnällande på ett språk som utvecklats av dagispedagoger för att fostra obstinata 2-åringar. Det är timmar av förtvivlan över att få se hur hårt regerandet i en av de värsta svackorna fått statsminister Reinfeldt att tappa vikt och få de där tidigare så vackra cockerspaniel-liknande ögonen att regredera till något som mer liknar en aborres ögon - och detta trots att Filippa kan baka mandelmusslor ikväll tack vare det välsignade barnbidraget. Det är timmar av empati då man känner med desperationen i Mauds, Görans och marxisten Ohlys argumentation där en enda klantig felsägning kan driva deras partier ännu närmare avgrunden bortom 4%-spärren...

Men hur mycket påverkar själva partiledardebatten väljarnas val? Om det inte hade varit för att media kommenterar det hela och några havererade bloggare som tar sig själva på alldeles för stort allvar skulle skriva och kommentera det som sägs så skulle ju bara de som redan brinner för politiken och sitt parti bry sig. Man sitter ju här i soffan och önskar att något oförutsett skall hända som väcker den debatt som är så förutsägbar. Kan inte talmannen Westerberg trilla av stolen eller råka slå sig själv på tummen med den groteskt stora klubban? Kan inte Mona råka släppa sig ljudligt mitt under en ordväxling? Kan inte Jan Björklund se lite glad ut?

Förutsägbarheten är det politiska livets värsta fiende. I Sälen för några dagar sedan så var det en stolt Mona som klev ur bilen utanför Högfjällshotellet, stolt över att hennes parti jämkat ihop sig med två försvarsfientliga partier om just försvaret. Kunde det vara så att de grönröda faktiskt överraskade med något fräscht och innovativt? Nej, det var en rapport på 22 sidor där 21 sidor var en strid ström av tomma ord, floskler, naiva önskedrömmar och nonsens-politik uppfyllde förutsägbarheten på ett brutalt sätt. Sida 22 var dock en bra sammanfattning över de grönrödas gemensamma politik om säkerhets- och försvarspolitiken - den var tom nämligen...

På samma sätt kan man idag höra den svenska motsvarigheten till brölandet vid klagomuren i Jerusalem ta fart på Helgeandsholmen - och det är Mona med anhang som kommer tjata ihjäl ordet stupstock. Det kommer vara precis som det alltid har varit där två sidor är rätt tydliga med vad man vill ha sagt - där de grönröda vill riva upp allt det där som den kallhamrade alliansen har gjort, och där alliansen kommer berätta vad resultatet skulle bli om de grönröda får chansen att riva upp och förstöra... Ingenting om egna vägval, ingenting om hur den egna politiken faktiskt påverkar folket.

Nu sitter jag framför TV:n och njuter av pajasarna ur de olika leden, tar till mig det de försöker att säga till mig och på vilket sätt de gör det. Om jag har tid så kommer det ikväll en fullödig analys om vem som var bäst, vem som var sämst, vem som var mest förutsägbar och vem som högst eventuellt överraskade oss som valde pajkastning framför arbete, studier eller sovmorgon...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, DN, Kent