MARXISM, LENINISM, STALINISM, OHLYNISM...

Det är mycket fokus just nu på socialdemokratins Golgata-vandring, på ett stort, rött, partis umbäranden och misslyckanden. Men samtidigt så finns det ett mindre, rödare, parti som faktiskt inte heller har det så lätt - Ohlys Vänsterparti...

Sedan Lars Ohly tog över så har Vänsterparti gått sämre och sämre för varje val och för två veckor sedan så fortsatte partiet till nya låga nivåer inte bara retoriskt utan också opinionsmässigt. Efter ett antal val med dalande stöd så slår Ohly på sin sovjetiska parad-trumma och skriker efter en framtidskommission som skall ta partiet upp på banan igen. Men är det verkligen en framtidskommission Vänsterpartiet behöver? Varför inte ta sig an en sanningskommission som enkelt borde kunna se vad som har gått fel...?

Av alla dessa kloka eftervalsanalyser kan man dra slutsatsen att ett av Vänsterns absolut största problem faktiskt är mannen som nu tjoar om framtidskommission samtidigt som han redan tydligt markerat att han själv avser sitta kvar vid rodret och styra fel under fler valrörelser. Lars Ohly verkar inte se de samband som alla andra ser, där hans person skrämde bort horder av sossar som visste att de på köpet skulle få en man som grät hysteriskt för 20 år sedan när muren hade fallit och Östtyskland inte längre fanns kvar.

Just Lars Ohlys inträde i det rödgröna regeringsalternativet var nog dödsstöten för allt hopp om en eventuell valseger, och samtidigt så slog samma inträde faktiskt undan benen på ett parti som inte klarar av något annat än rabiat opposition. Genom att våldsgästa på Miljöpartiets och sosseriets partaj så slog dessutom Ohly igen dörren för alla desillusionerade vänster-sossar som möjligtvis hade kunnat söka sig ut i periferin när Mona började bli för intim i sin politiska trekant. Vänsterpartiet hade kunnat bromsa sitt fall genom att spela rollen som opposition mot allt och alla, såväl regering som det andra regeringsalternativet - med större möjligheter att faktiskt kunna påverka genom ett utanförskap...

Problemet med Vänsterpartiet handlar inte om vilket Sverige vi en gång hade och vilket Sverige vi har i dag - en utpräglad, gnällig och verklighetsfrånvänd opposition behöver inte förändras eftersom det alltid kommer att finnas bittra och kränkta gnällspikar som stör sig på att andra lyckats lite bättre. Väljarunderlaget kommer alltid att finnas, det handlar mer om att ha en person som är tillräckligt tilltalande för just den målgruppen.

Gudryn Schyman var kvinnan som lyckades med bedriften att göra Vänstern spännande, och detta trots att hon klippte kvitton i bästa Marjasin-stil, söp hejdlöst och satt i hörnet på en bio-salong och lättade på trycket i urinblåsan. Gudrun Schyman var trots sina brister öppen med sina snedsteg och misslyckanden, Gudrun var en människa och som människa och partiledare brann hon så elden spred sig i de egna leden. Gudrun Schyman var ingen person som någon kunde eller ville brännmärka med hammaren och skäran - hon var en galjonsfigur för det moderna Vänsterpartiet, ett parti som var som det alltid hade varit men utan kommunismen i bagaget...

Lars Ohly är mannen som lyckats göra Vänstern ospännande, och detta trots att hans citatsamling där kommunistiska floskler staplas på varandra på ett närmast bisarrt sätt. Lars Ohly har gjort avbön, han säger sig inte längre vara kommunist och Järnridå-kramare, men alla dessa odödliga citat från en förvisso svunnen tid får folk att se förbi avbönen.

"Det kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till - avskaffandet av utsugningen och kapitalismen."

"Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen."

"För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska."

"När upphörde de socialistiska staterna i Östeuropa att spela en positiv roll för den västeuropeiska arbetarklassen inställning till socialismen?"

"Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist."

Det sista citatet är från 2003, de andra från mitten av 80-talet. Lik förbannat visar alla dessa ord och meningar på en person som inte alltid stått upp för de demokratiska kärnvärden som de flesta andra högaktar. När sedan Mona Sahlin bjuder in Lasse i intimiteten så vet hon inte vad hon gör, och Lars Ohly själv är korkad nog att tro att det funkar att göra avbön från tidigare antidemokratiska funderingar samtidigt som man drar upp Sverigedemokraternas tidigare nazistiska förflutna.

Skall Vänsterpartiet ha en framtid är nog det en framtid där man gör upp med sitt förflutna, och där Ohly är förpassad till historien och inte framtiden.

Länk: SvD

TOKMODERATENS SÖNDAGSSKRÖNA - EN VISIONÄR FADER

Valet är faktiskt över, livet har börjat övergå i något som liknar vardagen och alla dessa timmar i ett fuskbygge till valstuga känns alltför avlägsna redan nu. Det har ju bara gått två veckor sedan valet, och just de här två veckorna har känts väldigt, väldigt långa. Vi vet fortfarande inte mycket om vad som händer, och varför det händer? Frågorna har blivit fler efter valnatten, svaren långt färre och ingen blir klok på vad som komma skall.

Själv har jag försökt väcka liv i ett bloggande som var både tafatt och undermåligt under valrörelsen. Det var tydligt att man inte är en kampanjbloggare av rang, långt ifrån. Denna söndagen då vi firar högtidsdagen "Den helige Mikaels dag" - en dag som måste vara uppkallad efter Mikael Odenberg - så tänkte jag låta min käre far komma till tals igen. Det är en virtuell profetia - en uppgörelse om det val han såg framför sig när han skrev detta epos i valrörelsens klimax.

Så varsågoda, Tokmoderatens pappas försök till en profetia - och kanske kommer det en uppföljning från samma kooperativa fingrar framöver...

"Så var det då det stundande valet, ett spektakel man matas med från morgon till kväll och som i medieutrymme bara kan jämföras med ett prinsessbröllop. Det är en process där man jublar eller sliter sitt hår över förändringar på en kvarts procent upp eller ner i den senaste valbarometern.

Nä, precis som många andra 40-talister känner jag mig helt förvirrad. Vart tog partierna vägen? Var tog de sakliga debatterna vägen? Var fan är Tage Erlander, Jarl Hjalmarsson med sin propeller, den skorrande Bertil Ohlin och Lill-Gunnar Hedlund? Vad kommunisten hette kommer jag inte ihåg men han lät ledsen hela tiden, ja som han hade gråten i halsen.

Hur fan ska man rösta när de blå blivit ett Arbetar-parti och sossarna - när det nu bara finns en handfull metallarbetare kvar i landet - letar förtvivlat efter nya väljargrupper och samarbetspartners i alla väderstreck. Gränserna mellan de olika partierna är idag lika otydliga som de var i Warszawa-pakten under det kalla kriget. Och så alla dessa nya lycksökare som försöker blanda sig i leken. Bert och Ian gjorde väl inga djupare avtryck i folksjälen, att bygga med drickabackar togs över av förskolan och de har utvecklat det på ett mycket bättre sätt än vad de herrarna gjorde. Junilistan, var håller de hus idag? Är det i Bryssel eller på Junibacken? Slutligen Piratpartiet, som om jag förstått budskapet rätt tycker det är helt ok med bankkort utan pin-kod och säkerhetslösningar så vem som helst kan plocka ut andras pengar, bara de är för eget bruk.

Idag är det mycket enklare att se vad man inte vill rösta på än att se fördelarna med att ge någon sin medborgerliga röst. Jag satt häromdagen på balkongen och funderade om man inte skulle förändra valproceduren helt och hållet. Kan man inte låta TV4 sköta hela skiten och köra lite Robinson över det hela? Rösta ut folk istället för att rösta in dom, paktbildande inför öppen ridå och äta mat med samma näringsinnehåll som våra skolbarn får idag? Stå på plankan eller ligga sked med Maud - fan vet vilket jag föredrar. Sedan den spännande frågan om vad de skulle ta med sig som personlig sak... Det enda som är helt säkert är väl att Mona skulle plocka med sig en kajal-penna och major Björklund en pekpinne.

Sen kunde man krydda hela skiten med att medborgarna får rätt att rösta också, det är väl ungefär lika många som röstar som tittar på Robinson. Varje samtal skulle kosta 10.90 och där potten skulle fördelas med 50% till jobbskatteavdrag, 50% till pensionärerna, 50% till vård och omsorg, 50% till hemlösa och utslagna, 50% till rehabilitering av sexköpande politiker och polisbefäl samt 50% till nya baseballplaner i Sundbyberg. Blir det sedan något över så kan väl Haiti, Pakistan, Zlatan (han fick ju sänka lönen med 30%...) och Mats Qviberg få en slant.

Jamen snälla Antonsson, det där blev ju väldigt många procent det där?

Givetvis gäller ovanstående löften bara under förutsättning att ekonomin slår frivolter, att Grekland och Spanien kommer upp till ytan och att folk ringer och röstar som små galningar.

Blir det bara så, så kommer vi få ett mycket lyckligare och mer harmoniskt Sverige - tro mig."

VET MONA VAD HON HAR LOVAT? EGENTLIGEN...?

Ibland säger en bild så mycket mer än tusen och många tusen ord. Det var bara att ge sig ut bland sökmotorer och citat för att hitta väldigt många ord som i princip säger samma sak - när Mona lovade att aldrig någonsin, aldrig någonstans eller aldrig någon gång ge Sverigedemokraterna inflytande - aktivt eller passivt - så svammlade hon.

Eller var det så att Mona bara menar aldrig någonsin, någonstans eller någon gång då det inte gynnar sosseriet att låta Sverigedemokraterna få inflytande, eller handlar alla de stolta utfästelserna bara om en situation då sossarna styr landet...?

Alldeles oavsett vad Mona nu menar eller menade så vet vi redan att sosseriet redan agerar på ett sätt som statsvetarna kallar ett "guldläge för Sverigedemokraterna" - på ett sätt som ger utpressarna möjlighet att pressa ut så mycket de bara kan ur en situation som sosse-retoriken fått oss till.

DN Debatt 2008-07-10, tillsammans med Peter Eriksson och födelsedagsbarnet Wetterstrand:
"...Våra två partier lovar nu klart och tydligt att vi inte på något sätt kommer att göra upp med Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att inte på något sätt samarbeta eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen efter nästa val."

SVT Chatt 2010-08-26, lite mer än en månad sedan alltså...
"Mathias: Hur kommer ni ställa er till Sverigedemokraterna om de kommer in i riksdagen?
Mona Sahlin: Aldrig samarbeta med eller bli beroende av. Aldrig!"

SvD 2009-11-27, Mona grubblar vidare.
"Jag pratar inte om det här för att spräcka (red.anm: regerings-)alternativ utan om att om situationen uppstår så finns det inget viktigare än att hålla Sverigedemokraterna borta från en vågmästarroll.

Det ansvaret tycker jag att båda statsministerkandidaterna måste ta, inte för att spräcka block utan för att hålla dem borta från inflytande."

Uppdatering nummer 1: Ekots lördagsintervju 2009-10-17 med Mona Sahlin. Tack till Visionären!

"Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd.

Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. … Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel."

Jag är övertygad om att det finns fler bergfasta löften och citat från hon som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång skulle samarbeta med mörkrets krafter - och har just du något på lager skicka in det med källhänvisning i kommentatorsspåret så kan det här inlägget bli mycket, mycket längre...

Länkar: SvD, SvD, SvD

DET SNYGGA SPRÅKRÖRET FYLLER ÅR - STORT GRATTIS TILL MARIA WETTERSTRAND!

I dessa dagar av parlamentariskt kaos, när ingen kan gissa sig till vem som blir Riksdagens talman, så känns det faktiskt helt rätt och taktiskt riktigt att hylla lördagens födelsedags-"barn" Maria Wetterstrand. Visst är det äckligt inställsamt och doften av smörsyra sprider sig över nejden medan jag sitter framför datorn och försöker sy ihop en hyllning till en politisk motståndare som faktiskt inte retar kräkreflexen på ett sätt som nästan alla andra i det rödgröna gänget lyckas med...

För exakt 37 år sedan, i Sveriges motsvarighet till Karl Marx-stadt - Eskilstuna - föddes Ingrid Maria Wetterstrand på det dåvarande Centrallasarettet i stadens östra utkanter. Från mina källor har jag fått höra att Maria Wetterstrand redan då var söt som en vaniljpuck och lika butter, bestämd och burlesk som dåtidens finansminister Gunnar Sträng. Det var sannerligen en speciell flicka som den där dagen för 37 år sedan såg den miljöförstörda staden Eskilstunas gråa siluett, med Klosters kyrkas tvillingtorn i fjärran, från en förlossningssal på dåvarande Centrallasarettet i Eskilstuna. Kanske var det redan då, när navelsträngen precis hade klippts av som Maria Wetterstrand började brinna för miljön?

Maria växte upp, hon var en plugghäst och extremt skärpt i skolan och visade framfötterna varhelst hon fick tillfälle att glänsa. Men trots att allt gick bra så verkade det vara något som fick flickebarnet att vara kroniskt bedrövad. Hon log nästan aldrig, och när hon lyckades plåga ansiktsmusklerna till något som såg ut som ett leende så såg det just plågat ut. Hon var butter, bitter och arg på allt och alla, och inte ens när hon skrev 2.0 på Högskoleprovet så blev hon lycklig. Något gnagde i Maria Wetterstrands sinne, och det handlade nog inte bara om CO2, Harrisburg och bensindrivna bilar - det var något djupare.

Det var behovet av ett nytt parti som Maria såg, ett parti för folk som levde på barkbröd, cyklade till jobbet i såväl ösregn som snöstorm och som tyckte att el var ett överreklamerat påhitt. Den dagen då Miljöpartiet föddes, 1981, sägs det att Maria Wetterstrand log ett riktigt leende för första gången. Det fanns en plats för henne, där butterheten, bitterheten och den burleska retoriken kunde få utlopp...

Året var 1988 då hon de facto hade råd att bli medlem i Miljöpartiet efter att ha samlat pantflaskor på Fristadstorget en lördagsmorgon. Omedelbart bildades en grön cell i Eskilstuna, med små gröna pojkar och flickor som ville se allt i grönt - och Maria tog tag i taktpinnen, alla dansade efter hennes pipa.

Karriären var spikrak, och 1996 blev hon språkrör för Grön Ungdom - en plats där hon i tre år satt och var butter, bitter och burlesk. Men hennes fysiska skönhet i kombination med hennes fastställda intelligens och förmågan att leda på ett tungt och allvarligt sätt borgade för att ännu större utmaningar låg framför Maria. Maria fick det betungande ansvaret att leda Konsumentnämnden i Göteborg under några år i slutet på 90-talet, som de Grönas svar på Sverker Olofsson...

Vid sidan av politiken så studerade också Maria en hel del. En magisterexamen i biologi gick hand i hand med en ett-årig dramautbildning på en folkhögskola. Det finns de som säger att det där med dram kunde ha blivit något för Maria, som i såväl beteende som tonläge var en kvinnlig karbonkopia av Mikael Persbrant när han är som mest utåtagerande. Men nu blev det inte drama, det blev politik och det är alla sossar och miljöpartister jätteglada för. Maria blev nämligen språkrör, vallokomotiv 2010 och den som gav Mona Sahlin konstgjord andning mest hela tiden.

Två år in på 2000-talet så gick Miljöpartiet från att ha varit ett parti av kufar för ännu värre kufar till något som idag är Sveriges tredje största parti. Man tog in en skäggig snubbe från Kalix för att göra övergången från kuf-parti till ett framgångsrikt parti lite mindre plågsam för de ännu värre kufarna. Men man tog samtidigt in Sveriges argaste politiker, som dessutom är snygg oavsett om hon råkar vara glad i några sekunder eller närmast kroniskt bitter, butter och burlesk - man tog in Maria Wetterstrand. Framgångssagan hade börjat skrivas.

I dag åtta år senare kan vi se vad Maria Wetterstrand har lyckats åstadkomma med sitt parti, tillsammans med den där skäggige snubben från Kalix. Fastän jag är en politisk motståndare till de gröna så är det med respekt jag tittar tillbaka på det livsverk Maria har hunnit med trots sin ännu inte alltför tilltagna ålder. Hon har många år kvar, och ryktena säger att hon kommer att flytta till Finland och börja jobba som Lilla My på Mumindalen när hon får foten av partiet i vår. Oavsett vad som väntar Maria så vet vi att hon kommer klara jobbet på samma sätt som hon klarat alla andra sysselsättningar som hon haft - galant.

Därför vill jag ta detta tillfälle i akt och gratulera Maria Wetterstrand på hennes 37-årsdag. Ett stort och genuint menat GRATTIS från andra sidan blockgränsen. Hipp Hipp Hurra...

DEN HEDERVÄRDE VON SYDOW OCH DEN OVÄRDIGA OPPOSITIONSLEDAREN SAHLIN

Jag hoppas att alla kommer ihåg hur det lät för lite mindre än ett år sedan, hur orden ekade i mässhallen ute i Älvsjö, på sosseriets jobbkongress - själva startpunkten för en rörelses långa och plågsamma självdefenestration. Jag hoppas att alla kan dra sig till minnes vad Mona Sahlin sade där och då, inför sina jublande kongressombud.

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! ...Och det gäller också passivt inflytande!"

Så sent som igår levde hoppet fortfarande om att det faktiskt var en ödmjuk och förstående socialdemokrati som faktiskt fattade att partiet hade fått en käftsmäll som visste vad den träffade av väljarna. Igår berättade en av rörelsens få överlevande hedersknyfflar, Björn von Sydow, att han inte tyckte att det var speciellt begåvat att låta Sverigedemokraterna få spela ut sina kort i samband med Rikmötets öppnande. "Det är riskabelt för mig. Jag vill inte vara i en situation där Sverigedemokraterna kan rösta på mig, av demokratiska skäl. De är inte odemokratiska på alla sätt, men de har en annan syn på fri- och rättigheter. Jag vägrar att ställa upp" sade Björn von Sydow på sitt säreget nasala sätt och jag fick för mig att sosseriet och Mona faktiskt hade menat allvar den där dagen i mässhallen ute i Älvsjö, under jobbkongressen...

Men där Björn von Sydow visar sig vara en man som faktiskt förstår att välja sina strider, och som ser det osmakliga i att låta utpressningen ta fart innan Talmannen skickat klubban i bordet för första gången efter valet så tvingas man konstatera att Mona Sahlin gav hyckleriet ett ansikte när hon trollade fram Kent Härstedt som kandidat till talmansposten. Det von Sydow har fattat, fattar inte Mona. Det blir bara ovärdigt, det blir riktigt löjligt och det handlar faktiskt inte om att vara en bra opposition eller inte - det handlar bara om bitterhet och ett parti som måste vara de sämsta förlorarna som går i ett par skor bland de som kallar sig demokrater.

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! ...Och det gäller också passivt inflytande!" stod Mona Sahlin och basunerade ut från talarstolen. Mona Sahlin höll fingrarna i kors medan hon tittade ner i sitt manus.

I manuset borde det ha funnits ett antal reservationer, som hennes jublande supportrar gott kunde ha fått veta om. Aldrig någonsin gäller inte när man skall sätta borgerligheten på pottkanten, oavsett om det handlar om val av talmän eller statsbudgeten. Aldrig någonstans gäller inte i Sveriges Riksdag med tillhörande utskott eller i mediabruset. Aldrig någon gång gäller inte alls när nu situationen ser ut som den gör. Vad passivt inflytande anbelangar så har Mona Sahlin redan visat vem hon är - den ovärdiga oppositionsledaren som inte fattar vad hon säger.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB

Bloggar: Böhlmark, Ardenfors, Westerholm, Ekonomisten, Anybody's place, Högberg, Mary, Kent, Lidby, Micke i Tingsryd

FREDRIK, FIA OCH FINGERTOPPSKÄNSLAN...

Undertecknad med två av mina kvinnliga favvo-moderater, Maria Abrahamsson och den nya, fantastiska, helt underbara partisekreteraren Sofia Arkelsten. Foto: Hannes Kataja

Fredrik Reinfeldt ringde aldrig, klockan passerade 09:45 - tiden då jag skulle ha behövt vara på väg om det nu var så att mina funderingar stämde in och undertecknad skulle få slå sig ner i Schlingmanns insuttna arbetsfåtölj för tid och evighet.

Klockan passerade till och med 10:00 och någonstans en taxiresa bort så dog min dröm om att bli viktig och oumbärlig. Men samtidigt som min livsdröm dog så föddes ändå något fantastiskt, något underbart - det föddes en tro på Moderaterna som något ännu lite bättre, ännu mycket större och groteskt mycket starkare. För samtidigt som jag lommade i väg mot en sliten SL-buss istället för den där taxin som aldrig dök upp, så tog en av mina absoluta favoriter i politiken plats som vår partisekreterare...

Världens bästa Fia, allas vår Sofia Arkelsten tar över efter Per Schlingmann som inom kort kommer få något annat att pyssla med, och valet av efterträdare kunde inte ha varit bättre - faktiskt till och med bättre än alternativet med mig själv. Jag kände glädjen bubbla upp i min adipösa kropp och jag satt och log som ett fån på den där SL-bussen medan jag läste nyheterna som jag inte kunde sluta, om och om igen.

Självklart skall även jag skänka en tacksamhetens tanke till Per Schlingmann trots att han hårdnackat vägrar att bli kompis med mig på Facebook. Det är i en stund som denna man bör ta till sig och titta på allt Per har gjort för vårt gemensamma kärleksbarn, Moderaterna. Under Schlingmanns era som partisekreterare har vi utmanat myter och förutfattade meningar om vilka vi är och vad vi står för, under Schlingmanns era som valledare och partisekreterare har vi växt till oss rejält. Så tack Per Schlingmann, även jag tackar för dina insatser trots att du som sagt inte vill ha med mig att göra...

Redan nu ser vi hur utnämningen av Sofia Arkelsten skrämmer upp våra politiska meningsmotsåndare, Johan Westerholm bloggar på ett sätt som andas respekt och förtvivlan i en vacker väv. Westerholm skriver bland annat: "Ställer vi Per Schlingmann bredvid Sofia Arkelsten så övertrumfar hon honom på alla områden, möjligtvis det retoriska exkluderat, i 99 fall av 90 möjliga. Så stor är skillnaden till Sofias fördel bedömer jag."

Westerholm tänker säkert på andra saker samtidigt som han skriver, som att om man skulle ställa unga fröken Arkelsten bredvid Ibrahim Baylan istället så övertrumfar hon honom på alla områden, det retoriska inkluderat, i 3.743 fall av 24 möjliga. Westerholm måste se detta, de flesta sossar med huvudet på skaft ser detta och inte undra på att man nu blir smått paniska över att behöva starta sin förnyelseprocess från ett läge där backen ligger i på växellådan. Vi moderater har farten uppe och har lätt att växla upp, och ännu lite lättare med Sofia Arkelsten bakom ratten.

Sofia Arkelsten har allt det som behövs för att ta över efter Schlingmann och lite till. Sofia är en inspiratör av stora mått, kan entusiasmera alla i sin omgivning och dessutom en erkänt duktig organisatör. Sofia kommer från partiets gräsrötter, hon kommer leva med partiets gräsrötter och hjälpa oss med arbetet att nå ut på alla de sätt vi behöver nå ut till de väljare som ännu inte förstått sig på vår storhet. Sofia Arkelsten är rätt kvinna på rätt plats, ett klockrent val och ett bevis på statsministerns fingertoppskänsla.

...och nej, jag kan inte sluta jubla inombords. Så, varmt välkommen i din nya roll Sofia - jag kommer att gå bredvid Dig, min nya partisekreterare i ur och skur, i takt och otakt, dansandes lambada eller line-dance - jag finns där om eller när du behöver mig...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, Expr1, Expr2

Bloggar: Johan Westerholm, Kent, Magnus Andersson, Peter Högberg, PLC, Mary, Krassman, Edvin Alam

SCHLINGMANN GÅR - MEN VEM KOMMER...?

Som en blixt från en klar himmel slog nyheten ner att vår älskade, framgångsrika och progressiva partisekreterare Per Schlingmann denna morgon har valt att hitta på något nytt med sitt liv. Media står som fån, ingenting av detta har ju läckt ut i förväg, folket är förvånat och vi moderater har redan börjat grubbla över vem som kommer när Per går...

När nu nyheten slog ner som en blixt från en blå himmel så känner jag mig tvingad att faktiskt meddela att den nya moderata partisekretaren mycket väl kan komma att bli en man med snyggare men billigare glasögon än Schlingmann, en man som är trippelt som bred men lite kortare, som har sina rötter i den gamla arbetarrörelsen och inte den nya och som sedan länge har väntat på att slå igenom politiskt - det vill säga undertecknad, allas Er Tokmoderat.

Jag har ännu inte fått uppgifterna bekräftade men redan nu förbereder jag mig på en anstormning från media-Sverige när "bomben" släpps och jag lanseras som ny partisekretare, riksvalledare och allt-i-allo för fotfolket. Det är en väl forborgad hemlighet, så hemlig att jag först när nyheten om Schlingmanns avgång denna morgon kunde se pusselbitarna falla på plats.

Det började med Fredrik Reinfeldts besök vid valstugan i centrala Sundbyberg i somras. Statsministern tittade lite underligt på mig, sade "Hej!" och signerade en bok medan han granskade min respektingivande kropp från topp till tå, från öster till väster och bortom horisonten. När han gick iväg var det en konstig känsla som jag bar med mig, ungefär som om det var där och då någon person för första gången såg mig för den jag är - den stora organisatören, han som fixar snygga valaffischer och som kan entusiamera både de egna och motståndarna.

Efter några dagar började det ringa konstiga samtal på min mobil, när jag svarade så lade man snabbt på. Någon gång tyckte jag mig känna igen statsministerns flåsande, en annan gång Roberta Alenius fnittrande långt borta och känslan av att något var på gång växte sig starkare för varje avbrutet samtal. Att det handlade om Schlingmanns jobb, och en ny kraft i hans stol hade jag då ingen aning om - men i dag, denna morgon framstår allt som solklart.

Varför Per Schlingmann avgår har jag ingen som helst aning om. Kanske kan det vara så att han förstått att det faktiskt fanns en person, en tillsynes misslyckad galning i bloggosfären, som skulle kunna göra jobbet bättre. Kanske kan det vara så att han tappat lusten eller hittat något mer spännande att syssla med - den som lever till klockan 10 får se. Själv väntar jag ödmjukt på att Fredrik skall ringa, skicka över en taxi och ta mig till platsen där jag redan nu får berätta om mina visioner för mitt parti fram till och med det hysteriska valåret 2014. Jag är beredd, frågan är om folket och partiet är det...?

Länkar: SvD, DN1, DN2, Expr, AB