BEAUTIFUL BLOGGER AWARD - MITT BIDRAG

Jag är normalt sett inte ett dugg skeptisk till bloggvärldens motsvarighet till ett oblygt besök på en Swingers-klubb, de frekventa "kedjebreven" på bloggosfären som går ut på att hylla varandra, ohämmat och kärleksfullt men så fruktansvärt utstuderat.

Så när jag nu har blivit hyllad av en man som avser att hylla lite längre ner så faller jag naturligtvis dit igen. Jag tackar Johan Hedin för att han förstått min storhet och för att jag kunde klippa ut hans text, klistra in den på min egen blogg och göra några smärre förändringar för att inte framstå som helt skruppellös. Jag tackar herr Hedin så hemskt mycket för hans härmed oomtvistade goda smak när det kommer till politiska bloggar och levererar härmed min egen variant på kedjebrevet.

För att kedjebrevet skall flyta runt ett tag till så finns ett antal regler. Detta gäller:

1) Kopiera in awardbilden i bloggen för att visa att du har fått den (käck)
2) Tacka och länka till den som nominerade dig (tjeck)
3) Nominera sju andra bloggare och länka till dem
4) Berätta sju intressanta saker om dig själv

Att hitta sju bloggare som förgyller tillvaron är inte det svåra, det svåra är att hålla sig till sju och inte fler. Men jag gör ett försök, plockat brett ur den politiska bloggosfärens höger-vänster skala och med mina dagsfärska värderingar som mall...

Johan Westerholm är en ständig källa till knivskarpa analyser och han angriper samhällsproblemen med en god portion socialliberalism. Westerholm och jag må befinna oss på varsin sida om frontlinjen men vi delar en gemensam bakgrund i Kronans kläder som gör att vi är mer ense än vad vi borde eller önskar att vara.

Johan Hedin, mannen med goda smaken att nominera lilla mig som en av sina sju favoritbloggare är självskriven på listan - och då inte enbart för att han har en genuint god smak när det kommer till bloggar. Johan Hedin är den i särklass mest läsvärda centerbloggaren som använder pricksäkra kommentarer och sitt tangentbord för att väcka liv i sitt parti..

Försvarsbloggen Wisemans Wisdoms är utan tvekan en av de bloggar som gör mina dagar lite lättare att leva, och detta trots att budskapen om vårt svenska försvar ofta är nattsvarta. Men när en person med rätt kompetens och insikter lyfter fram mörkret så finns det ändå ett hopp om att någon modig och kontroversiell försvarspolitiker någon gång får för sig att sträcka sig efter strömbrytaren.

En av de skönaste personerna som jag haft förmånen att stöta på IRL är kristdemokraternas bloggare nummer 1, Peter Soilander. Att Peter är topprankad av KD:s bloggare är inte svårt att förstå, något annat vore nämligen helt befängt. Peter är klockren och öppen, allmänt härlig och förhoppningen är att hans nya jobb som politisk hantverkare i Persson-land inte skall få honom att bli lika avtrubbad som många andra har blivit när hobbyn har blivit ett avlönat arbete...

Thomas Böhlmark är framtiden för moderat bloggande. Medan jag har alltfler frekventa svackor i inspirationen och medan Kent Persson försöker "rodda" styret i Sveriges sjätte största stad så har Thomas Böhlmark en stadig vind i ryggen. Ingen annan moderat bloggare har utvecklats lika mycket på så kort tid som Böhlmark. Får jag välja en tronföljare för en tron jag aldrig har suttit på så är det just Böhlmark, trots att han utvecklats till en snål-länkare av rang...

Ibland måste man få skratta även åt politik, och just nu skrattar jag som mest åt den fiktive bloggaren med rötterna i Rörelsen - Sven Erland Västros. Vill man följa arbetet på Sveavägen 68 som det förmodligen ter sig i en satrikers ögon så skall man titta till Sven-Erlands blogg. Sveriges mest progressiva bloggare alla kategorier!

Ibland måste man få gråta även åt politik och var gör man det bättre än oss grabbarna på Alliansfritt Sverige. Maken till cyklopseende finns inte någonannastans i hela bloggosfären, men med tanke på att de trots allt skriver sin skit med glimten i ögat och bajs på fingertopparna så platsar herrar Fridén och Utbult in på den sjunde platsen av sju.

Jag skulle utan problem ha kunnat fylla listan med tjugo bloggar som ligger på plus hos mig men nu fick jag ju bara sju möjligheter. Ni som inte nämnts, men som ändå vet med er att jag gillar er - Högberg, Persson, Jensen m.fl. - finns där i bakhuvudet.

Jag är inte säker på om det finns så många som sju intressanta saker om mig själv, men jag gör väl ett försök:

1) Var den enda i min klass i ettan som vägrade blockflöjt...

2) Sågade sönder en sprillans ny hyvelbänk på Dansutskolan i Gnesta under den första historiska träslöjdslektionen någonsin i den skolans lokaler.

3) Har hittat 3 dolda mikrofoner på ett hotellrum i dåvarande Leningrad. Hotellet hette och heter fortfarande Pribaltiskaya. Detta var under sovjet-tiden men frågan är om inte Putin låtit mikrofonerna sitta kvar...?
4) Är mycket intresserad av mat och dryck, om mat är synonymt med hamburgare och pizza och drycken är iskall öl från mitt andra hemland.

5) Har kört bil från Gavlerinken i Gävle till Stockholm i ett våldsamt snöoväder helt utan körkort och utan inblandning från polisen. Det var så länge sedan så det brottet är preskriberat...

6) Skäms intensivt över att ha stått och klappat händerna till Howard Jones i Eriksdalshallen. All synthpop var inte bra så här ur ett historiskt retroperspektiv.
7) Hade en gång i tiden en gedigen samling av Playboy-tidningar, som jag köpte enbart för de intressanta intervjuerna och informativa artiklarna. När jag träffade mina barns moder så sålde jag allt, alldeles för billigt till ett antikvariat på Sankt Paulsgatan...

EN PALM I PALMES SKUGGA? ELLER EN NUDER...?

Spekulationerna fortsätter i media om vem som den tilltänkta och ännu ledarlösa valberedningen för ett de fecto ledarlöst parti så småningom skall lansera som ny ledare för ett parti i desperat behov av ledarskap. Igår var det främst Veronica Palm som låg i fokus, med kompisen Micke Damberg i bakgrunden som en eventuell utmanare - iallafall om man skulle tro tidningsredaktionernas källor. Den här morgonen är det Pär Nuder som nämns som räddare i nöden, en roll han har spelat tidigare...

Pär Nuders enda insats vid sidan av politiken, innan han efter Monas desavouering tog sitt pick och pack och blev styrelseproffs, var ju som hjälte. Pär Nuder som kanske kan få spela rollen som ny partiordförande spelade som 17-åring rollen som Peter i den tecknade varianten av Landet Narnia. Roll och roll förresten, han dubbade rösten - på ungefär samma sätt som han nu lanseras att bli en röst för hela rörelsen.

Veronica Palm är snyggare än Pär Nuder, men Pär Nuder verkar mer skärpt än Veronica Palm men frågan är om någon av de två ledaraspiranterna har något att sätta emot i skönhet och skärpa mot han som ligger och lurar i vassen - Sven-Erik Österberg. Ryktens om att Skinnskattebergs bidrag till SAP:s historiebok redan hade börjat positionera sig för att axla Monas mantel hörde jag flera gånger under valrörelsen, från flera olika källor. När Österbergs namn nu nämns så vet jag att han inte kommer att vara den som tackar nej om han får frågan att bli ledare över det ledarlösta partiet...

Positioneringen pågår överallt och hur mycket media och bloggare än må spekulera så är det idag ingen som kan säga sig ha en klar bild över vad som komma skall. Det kan bli vem som helst av de som nämnts, det kan bli en av de som redan tackat nej - det enda som är säkert är att det blir någon, eller kanske några. Men oavsett vem det än blir så är inte jag speciellt oroad över att socialdemokratin med en ny ledare skall kunna begrava sin egen oro.

Innan Mona bestämde sig för att lämna in så hette det ju att hennes eventuella räddning var att det inte fanns några bra kandidater som möjliga ersättare - och där instämmer jag. Problemet för sossarna är att detta i allra högsta grad är lika mycket sanning idag som för en vecka sedan. Kronprinsen eller kronprinsessan har inte hunnit bli könsmogna eller tagit sig ur målbrottet. Vem det än må bli så kommer SAP lansera en ny ledare som oavsett ålder eller kön inte kommer vara mogen uppgiften att ta över ett parti i fritt fall. Inte ens en gammal apparatnik som Pär Nuder...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD

Bloggar: Böhlmark (även känd som "Snål-länkar'n"), Ring Broman

KRISDEMOKRATERNA? ETT FÖR SNÄLLT PARTI!

Tänkte passa på och ta en paus från det som händer i sosseriet i några inlägg åtminstone, för vad som än händer där just nu så är det inte nu någonting avgörs. Även om socialdemokratins kris är spännande och uppseendeväckande på många sätt så är ju faktiskt inte sosseriet den enda politiska kraften i landet som krisar just nu, i princip så krisar ju alla partier mer eller mindre - om man räknar bort oss moderater och miljömupparna...

Kristdemokraterna, våra älskade alliansbröder och systrar, har en alldeles egen kris att hantera medan sossarna vänder ut och in på sig själva för att stoppa ett fritt fall. Själv så tycker jag inte att KD skulle behöva krisa överhuvudtaget, men jag är ju jag och inte en talesperson för alla Sveriges väljare. I mina ögon så har KD en fantastiskt bra partiledare i Göran Hägglund, problemet är bara att han alltför sällan får visa det. I mina ögon har KD alla möjligheter i världen att bli det parti som täcker upp på högerflanken när vi moderater har rättat in oss mittåt. I mina ögon så har KD en politik som borde tilltala de värdekonservativa som idag är helt vilse i ett land där alla normala partier tävlar om att vara mest liberala. Spelar man sina kort rätt så borde inte 4%-spärren vara något som skulle behöva oroa kristdemokraterna. Utnyttjar man läget så borde ingen kunna sitta och tjoa efter Göran Hägglunds avgång.

Häromdagen kom en opinionsundersökning som visade att Göran Hägglunds parti hade 2.8% av väljarna i ryggen. Skrämmande siffror tycker jag. Det finns fler människor i Sverige som tänder på att urinera på varandra under sexakten än de som står upp och stolt förklarar sig vara kristdemokrater. Att vi moderater kanibaliserar på våra små vänner är inget att hymla om, men vi äter ju faktiskt också på det röda kadavret på andra sidan blockgränsen.

Våra framgångar är ännu så länge våra vänners motgångar, och det finns fler än en undersökning som visar att det var taktikröstande moderater som räddade KD kvar i maktens boning - och inte ens valrörelsens bästa valaffischer verkar ha haft en bra effekt på de vilsna väljarna. KD borde med rätt profilering kunna plocka hem missnöjda moderater som tycker att snacket om "arbetarparti" bara känns löjligt. Högerkanten är fri, men Göran står still istället för att springa...

Kristdemokraterna behöver profilera sig hårdare, sluta med att vara så snälla och inställsamma mot allt och alla. Stick ut, våga käfta emot och visa att ni finns av en anledning som inte är att bara vara oss till lags hela tiden. Visst är Alliansen helig men lik förbannat ett samarbete som alla måste vinna på - inte bara vi som kallar oss moderater. Alliansen behöver förnyas precis som våra fyra partier behöver en ständig förnyelse för att hålla undan för ett parti som säger sig vilja förnyas men som inte fattar hur.

Kristdemokraterna behöver hitta en profil som fungerar, något helt annat än "verklighetens folk". Skjut in er på de desillusionerade moderaterna så tar vi hand om de desillusionerade sossarna. För är det något det finns gott om i det här landet är det desillusionerade människor och väljare som letar efter en ny hemvist...

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD,

Bloggar: Soilander, Segersam, Kent

ATT BAJSA MED HÄNSYN...

Från socialdemokratins kris, kaos och haveri till hur man förhåller sig till att sitta på dasset under arbetstid är steget väldigt kort - två illaluktande och illamåendeframkallande händelser i medias fokus. När DN idag lyfter frågan om att många svenskar känner sig obekväma med att tömma tarmen på jobbet så vill jag naturligtvis delge läsekretsen mina erfarenheter i ämnet...

Var femte svensk drar sig för att använda personaltoaletten under arbetstid, av rädsla för smuts och sjukdomar. Själv tillhör jag nuförtiden de där 20 procenten, men jag tillhör gruppen av empati för mina medarbetares välbefinnande - jag vägrar förpesta min arbetsplats med dofter som skulle knäcka en redan hårt ansträngd arbetsplats. Jag tillhör de där 20 procenten för att jag inte vill att mina rektala ljudkreationer skall fortplanta sig över korridorerna, med ljudvågor som kan fälla en älg. Jag tillhör de där 20 procenten eftersom jag vill ha lugn och ro, sitta där med en tidning och filosofera medan det plumsar i bakgrunden och på mitt arbete kan man inte vara säker på att få bajsa i lugn och ro.

Men jag äter ju en hel del också, och det som kommer in måste ju någon gång komma ut. Att gå omkring och "hålla sig" ligger inte för mig så jag har två alternativ dit jag rymmer - en toalett i omklädningsrummet som tidigare var en skön tillflyktsort när nödigheten slog till, och en plats på en avlägsen plats där vi har sjukhusets så kallade "visningsrum". Den första platsen har blivit mer och mer stökig, med folk som springer omkring utanför dörren när jag behöver lugn och ro, men den andra platsen är klockren - lugn, avsides och helig. Inga levande störs av mina exkrementers dofter, inga kollegor stör mig genom att springa omkring och tjattra utanför dörren när jag behöver fly...

Det fanns dock en tid då jag och toaletten på jobbet levde i symbios, och det var på mitt första sommarjobb - McDonalds Hornsgatan. Inför lunchrusningen så hade vi fyllt upp värmeskåpet med Big Mac, HB, Cheeseburgare och QP Cheese - men när lunchgästerna anföll kassalinjen likt en hord av mördarmyror så räckte ingenting. Att därefter försöka hålla jämna steg med beställningarna var en omöjlighet, och min stressmage sade ifrån. Medan kollegorna svettades, slet och skrek hysteriskt åt varandra under ett kaos som varade i en timme så flydde jag till personaltoaletten för 8-10 minuters själavård och avslappning.

Visst var det taskigt och slött, men jag behövde verkligen sitta där just då - utan en tanke på smuts eller sjukdomar, utan en tanke på att mina prestationer kunde störa kollegan som stod på tur för att besöka dasset. Men det var då, nu är nu och tiderna har förändrats. Då skämdes jag inte för mig, men det gör jag nu. Då hade jag ingen medkänsla, men det har jag nu...

Länk: DN

RÖTTER SOM BYTER NÄT MOT PAPPER

Jag vet inte hur de bär sig åt, men något måste de göra rätt - mina politiska antagonister i Nätrötterna. För vilken gång i ordningen vet jag inte - eftersom jag inte mäktar med att räkna till tre - lyckas några av de namnkunnigaste bloggarna i nätverket NetRoots få gammelmedia att publicera en av deras debattartiklar, i en papperstidning på nätet.

Aftonbladet och Expressen har tidigare haft det sällsynt dåliga omdömet att publicera sådant som bara borde finnas på de röda bloggarnas hemsidar på sina respektive debattsidor, och den här kvällen slår en röd kvartett in dörren till den blåaste av de blåa bland tidningar. På SvD:s Brännpunkt kommer Westerholm, Högberg med hår, fru Einerstam och Sandro Wennberg till tals, med en kravspecifikation på vad man förväntar sig under omdaningen av ett halvdött parti...

Det kanske är lite väl magstarkt att börja umla om en revolution för det individuella tänkande gentemot den tidigare kollektiva masspsykosen som haft Rörelsens tänkare i ett hjärngrepp. Hur skall man annars tolka signalen som sänds ut med följande mening? "...finns det goda grunder att avkräva programförklaringar från var och en som idag sitter i partistyrelsen, individuella programförklaringar som ska omfatta just deras visioner och politiska lösningar och hur de vill att dessa skall uppnås. Detta skapar ett underlag för valberedningen och extrakongressen att ta ställning till om dagens enskilde ledamot har förmåga och idéer nog att leda partiet vidare."

Det känns så rätt det kan bli i ett parti som faktiskt kämpar för sin existens som en politisk kraft lite utöver det vanliga. Det blir en blåslampa i stolgången på en politisk adel som har tagit över ett parti som i sitt ursprung var en folkrörelse. Det blir en kravspecifikation på de som säger sig vilja var med men som hittills inte kunnat berätta hur. En kväll som denna bugar jag för de fyra skribenternas förmåga att sätta press på en partiorganisation där man numera inte alls vill veta av någon press eller stress inför extrakongressen. Målet för sossarnas bunkergäng är att dämpa åsiktsskillnaderna och börjar måla upp en falsk bild av samsyn för allmänheten - inget annat. Målet är att konservera makten hos de som drivit ett parti i fördärvet tillsammans med en historiskt usel partiledare som ändå hade vett att avgå till slut...

Själv undrar jag när någon av de fyra drakarna som är Dagens Nyheter, Svenskan, Expressen eller Aftonbladet hör av sig till mig för att få en debattartikel om Ibrahim Baylans besök på Chat Noir eller Urban Ahlins syn på den feminina delen av mänskligheten. Tystnaden är total, jag känner mig nästan lika mobbad som Mona Sahlin av media. För medan Nätrötterna knäpper med fingrarna och får debattredaktionerna att dansa efter deras pipa så sitter jag här, och gör det jag ändå lyckats bäst med här i livet...

Länkar: SvD

ETT DYSFUNKTIONELLT LAGBYGGE

När ett lag underpresterar under en längre tid - oavsett om det handlar om ishockey, fotboll, handboll eller hästpolo - så är det naturliga att byta ut ledaren för att vända en trend. Det brukar heta att det är lättare att sparka en stackars missförstådd tränare än 20-30 överbetalade divor till spelare som inte fattar hur de skall springa eller spela, och när nu Mona har tagit sitt pick och pack och lämnat ett dysfunktionellt lagbygge så borde det ju vara frid och fröjd bland de röda supportrarna, men se det är det inte...

I sossarnas lag så vill man inte bara att den ansvariga ledaren går. Man vill även att lagledaren, matrialförvaltaren, fys-tränaren, lagläkaren, kanslisten, vaktmästaren skall dra dit pepparn växer. Alla skall bort, helst igår om man får lyssna på de ihärdigaste lagförnyarna. Men är det så himla klokt att skicka iväg alla på pepparjakt? Även om laget var dysfunktionellt och i kaos så betyder ju erfarenhet rätt mycket i såväl sport som politik.

Men vissa i ledarstaben är mer skyldiga till fiaskot än andra, men dessa "vissa" verkar inte förstå att man har bidragit rätt mycket till den flyktade ledarens helt misslyckade taktik. Thomas Östros verkar vara en sådan person, en man som suttit bredvid på bänken och nickat instämmande med sitt blanka och polerade kalhygge när den kvinnliga ledaren går vilse bland taktik-blockets kapitel utan att ha en tanke på att hjälpa till. Thomas Östros verkar vara en politisk asgam, som vill ha den plats som kompisen tvingades lämna...

Kanske skall man vara glad att det i det röda laget ändå finns någon som säger "Nja?!", ty ett lag utan ledare fungerar ju ännu sämre än ett dysfunktionellt lag med en usel ledare. Utan ledare drar alla spelare åt olika håll, det finns inga konturer i spelet och raset i tabellerna kommer som ett brev på posten. Det är just det vi ser i sosseriet idag, ett tillstånd där den enda samordningen man kan se handlar om maktkampande och äregirighet mellan olika falanger. Det är ett tillstånd som de röda lär få dras med till den dagen i mars då laget har en extrakongress för att välja en ny taktik, en ny ledare - vare sig det handlar om en nytänkare eller en övergångslösning i väntan på Guds Gåva till Rörelsen.

Alla de tilltänkta ledare som är populära bland supportrarna tackar nej, sådana som den drogtestvägrande landsflyktingen Bodström, den snygga Ulrica Messing, den som anses vara just Guds Gåva till Rörelsen - Margot Wallström. Att socialdemokratin är ett parti av nej-sägare blir alltid lika tydligt när det vankas utnämningar till de höga taburetterna, det är tydligen mode-ordet nummer ett i Rörelsen vare sig det handlar om sänkta skatter, valfrihet, Förbifart Stockholm eller att ta över ledarskapet i ett parti som skriker efter en fast hand. Men det finns ju undantag...

När vi Moderater blir mer och mer progressiva för varje minut som går, när vi utmanar framtiden som framtiden utmanar oss så gör sosseriet tvärtom. När vi trollar fram nya, innovativa och spännande personer, gärna kvinnor, till vår organisation så tornar en "förnyad" socialdemokrati upp sig som ett gäng av skalliga, gråa, intetsägande tråkmånsar till gubbar. Thomas Östros gör knappast någon väljare glad men han har iallafall sagt "nja?!" till att ta över, Sven-Erik Österberg har inte heller han sagt bu eller bä utan väntar i vassen och den sextrakassareande talespersonen Urban Ahlin har också krypt undan utan att säga "Nej!". Gubb-maffian står redo att göra sina drag för att pissa in sitt revir, för de har förstått att tystnaden i detta fall är ett "ja!".

Hursomhelst så är det spännande och kommer att bli ännu lite mer spännande att se hur detta kaos utvecklar sig. Lika spännande är det fundera över vad de väljare som gav sosseriet sina röster i valet för två månader sedan tänker idag? Tänker de tanken att de faktiskt lade sin röst på ett parti som leddes av en kvinna som var oförmögen att hålla ihop ett parti men som ville regera tillsammans med två partier till...? Tänker de på att de faktiskt röstade på ett parti där partiets ledarskap krasst konstaterat att man hade en dj-vligt dåligt politik? Vad tänker de som röstade sossigt i valet när nyhetsflödet ser ut som det gör? Att man gjorde fel? Att det var tur att den röst man lade ändå inte blev avgörande till fördel för kaosets, haveriets och krisens parti...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Bloggar: Thomas Böhlmark, Borgarbarnet, Westerholm

ETT FÖRSVAR PÅ VÄG UR ASKAN I ELDEN...

Det kom som en befrielse faktiskt, något annat i nyhetflödet att kommentera än den pågående imploderingen av ett parti som en gång var överlägset, stabilt, stort och respekterat. Förvisso är det ju lätt att sätta ett likhetstecken mellan Försvarmakten och Sveriges Socialdemokratiska Bidragstagarparti i dagsläget, då även Försvarsmakten har sin kriser, några slevar av kaos och lite haverier här och där. Även Försvarsmakten var ju en gång överlägset störst i vår del av världen, stabilt, respekterat av våra grannar och tilltänkta elakingar - i dag ser det lite annorlunda ut...

Omvärlden förändras, men där socialdemokratin som parti har stått kvar i 50-, 60- och kanske 70-talets problembilder så har Försvarsmakten försökt att följa med utvecklingen in i framtiden. Försvaret har blivit piskade i den riktningen av politiker som inte haft några andra ambitioner än att anpassa utveckling och omvärld efter hur lite pengar man tycker att ett försvar av landet är värt. Utan att tänka sig för har man slaktat ett försvar som faktiskt var en säkerhetsskapande faktor i norra Europa och istället gjort konungariket Sverige till ett säkerhetspolitiskt vakuum - ett land som snyltar på grannarnas insikter och ansträngningar.

Dagens försvar, som är i ytterligare en av de otaliga förändringsprocesserna, kan inte med bästa vilja i världen utföra de åttaganden som vi som medborgare bör ha på ett försvar. Vi är beroende av att andra länder snabbt hjälper oss när vi själva lovar att hjälpa andra med något som inte finns. Det sägs att vi skapar ett försvar med större tillgänglighet, ett mindre och vassare försvar - men där Hemvärnet är stommen i ett fuskbygge. Det sägs att vi anpassar oss för nya hotbilder, en annan omvärld och nya krav - när allt bara handlar om att inte göra av med en krona mer än de som Anders Borg tycker att ett försvar kan få kosta.

Därför är det oroväckande att FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut, berättar det som en sinnesslö dåre borde ha fattat för länge sedan - att vårt nya försvar av frivilligt anställda kommer att bli mycket dyrare än vad man från Jakobsgatan och Lidingövägen hade räknat med. Vi går ju nämligen inte samma väg som många andra som tar steget från beväringar till proffs, från många till färre. Nej, Sveriges "värnplikt" under senare år har ju också varit ett fuskbygge där extremt få har tvingats göra sin plikt och där antalet soldater i tjänst kommer att vara ungefär lika många oavsett om det är snålt avlönade beväringar eller marginellt bättre betalda yrkesmän som springer omkring i m/90...

När något blir dyrare i dagens Försvarsmakt så handlar det aldrig någonsin om att de som fattat besluten som leder till fördyringen skjuter till mer pengar - nej, då skriker politiker ur alla led alltid om omprioriteringar, nedskärningar, förbandsnedläggningar och allt elände som en organisation i kris, kaos eller haveri inte behöver just då. Det är det jag fruktar nu, när det talas om att personalen - de som blivit anställda istället för tvingade - kommer att kosta 1-1.5 miljard kronor mer per år. Det är pengar som om inget underverk dyker upp - som utökade försvarsanslag - kommer att gröpa ur en redan alldeles för liten och klen organisation, som kommer att sänka ett redan alldeles för lågt övande, som gör oss till en ännu större driftkucku i en omvärld som ser verkligheten som den ser ut.

Att lära av historien är något varje självständigt tänkande person borde klara av, men över 200 år av fred i Sverige har gjort att Per-Albins hycklerier om en god svensk beredskap 1939 accepteras som sanningen, hur kan man annars förklara att vi göra exakt samma fel igen? Hotbilderna kommer att hinna förändras snabbare än vad våra folkvalda hinner med att försöka göra det som de har gjort med vårt försvar ogjort. Ett försvar som skall kunna folket det skydd de kanke någon gång kan komma att behöva måste alltid ta höjd för osäkerheten och möjligheten att allt inte går som vi önskar. Men Sverige är när det gäller säkerhets- och försvarspolitiskt ett land av önskedrömmande politiker, oavsett färg eller ideologi. Det är när man önskedrömmer och vaknar upp i en helt annan verklighet som uppvaknandet blir traumatiskt. Det är när verkligheten kommer ikapp som jag kommer att börja tjoa "landsförräderi!"...

Länkar: SvD, SvT, SydS