SVERIGEDEMOKRATINS UNGDOMAR & SKANSEN

SD:s riksdagsman Erik Almqvist reagerar på Twitter över att att Nätverkaret mot rasism avser sätta käppar i hjulen för Sverigedemokraternas ungdomar när dessa tänker gå på Skansen på måndag. På måndag är det nationaldag, en nationaldag som med fördel kan firas på Skansen - i sällskap med den motvilliga monarken och hans familj...

Jag förstår att Nätverkarna mot rasism är rädda för vad som kan komma att ske när de unga Sverigedemokraterna har betalat det hutlöst dyra inträdet till den friluftspark och upptäcker något helt annat. För är det inte så att Skansen med Bredablick, med Seglora Kyrka, med Bollnästorget faktiskt är själva sinnesbilden av det Sverige som en gång var med alla dessa gamla hus och alla dessa ursvenska djur? Tänk när SDU-arna upptäcker de lokaler som ligger alldeles nedanför den där ursvenska lilla löjliga nöjesparken från förr, de där husen där ingenting längre känns svenskt - där allt bara är främmande, okänt, skrämmande och så långt ifrån älgar, björnar och lodjur man bara kan komma.

Det finns ett terrarium och det finns ett litet aphus, med främmande element som absolut inte hör hemma på det ursvenska Skansen. Små inkränktande dvärgsilkesapor som snyltar på Skansens fagra miljöer, mantelbabianer som skriker värre än en böneutropare och lemurer som tigger lika mycket som de där dragspelarna vid våra köpcentrum. Hur kommer SDU att reagera när dessa inflyttade arter tillåts ta plats i det svenskaste av det svenska - på Skansen? Kan det vara för att Nätverkarna är rädda om terrariets fortlevnad de avser stoppa SDU-arnas besök? Är det så att man fruktar för apornas, reptilernas och alla andras säkerhet när man tänker sätta sig på tvären...?

Men kan det inte annars vara så att lösningen med alla främmande arter inlåsta i ett hus, utom räckhåll för älgar, björnar och lodjur, faktiskt är en lösning som SDU kan acceptera? Där de olika arterna inte tillåts röra sig på samma marker och andas samma luft? Ett inhängnat reservat för att skydda de små kaninerna på Lill-Skansen från ett gäng brunstiga babianer - är inte det en bra lösning? Kanske det, men det bästa med SD-ögon vore nog ändå att riva terrariet och skicka iväg alla dessa ensamkommande apor och papperslösa reptiler till sina hemmiljöer.

Det är den lösningen SDU förmodligen kommer att stå upp för under sitt eventuella besök på Skansen - när de lever i sin verklighet där människan och djuren befinner sig på exakt samma nivå på evolutionsskalan. Det är en verklighet där olika arter och raser måste hållas ifrån varandra - på en djurpark precis som i ett etniskt sanerat samhälle...

Länkar: AB,
Bloggar:

VÄNSTERPARTIET, TWITTER OCH REVOLUTION...

Detta blogginlägg bör förutom sitt folkbildande uppdrag också ses som ett öppet brev till Lars Ohly och Anki Ahlsten med den rätt självklara frågan - Är detta Vänsterpartiet av idag? Hur kommer det sig att en av era förtroendevalda politiker, förvisso i en avlägsen landsända och i en liten kroniskt röd kommun, på bara några dagar hasplar ur sig mer förakt och mer hat mot de som tycker annorlunda i politiken än vad en normalfuntad människa gör på en hel livslängd? Är det lämpligt att sitta som ledamot för ert parti i kommunfullmäktige, i landstingsfullmäktige och som ersättare i landstingsstyrelsen när man offentligt tycker sånt som Simon Fors uppenbarligen tycker - att meningsmotståndare bör skjutas...?

Simons gruppledare uppe i Tornedalen tar avstånd från Simons uttalanden - men faktum kvarstår. Simon Fors är en hög företrädare för Vänsterpartiet i den delen av landet, inte en liten pionjär från Ung Vänster som inte hunnit torka sig bakom öronen. Är det okej att då ha den synen på demokrati som Simon Fors har?

Simon Fors producerar uttalanden som för den som inte är revolutionär eller maoist kanske känns lite väl vidriga - men det kallas väl yttrandefrihet? Simon Fors har naturligtvis all rätt i världen att skriva och tycka vad han vill, jag skulle kunna ge mitt liv och ta massor av bly för hans rätt att få fortsätta med det. Problemet är bara att Simons tyckande fallar i knäet på gruppledaren i Pajala, på gruppledaren i Luleå, på Lasse Ohly och Anki Ahlsten.

Bilden av det är samma gamla vänster som det alltid har varit blir plötsligt så tydlig igen - och det tackar vi Simon Fors för, och för alla dessa odödliga Twitter-inlägg...

"Hej all äckliga moderatsvin. Ni ska få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband."

"Borgerligheten har alltid dragit mot fascism. Den korta tiden av anständighet mellan WW2:s slut och Sovjets fall var ett undantag."

"Jag hatar fortfarande moderater av hela mitt hjärta. Bara för att jag är lycklig och glad slutar jag inte avsky förtryckare."

"Inga moderater förtjänar något annat än bly..."

"Reinfeldt är en utmärkt statsminister för överklassen. För mig är han dock en fiende som skall krossas."

"En arbetskamrat berättade om hur vissa strejkvakter under skogsarbetarstrejken 1975 var beväpnade med hagelgevär. Det är vackert. <3"

"...Minns från barndomen hur alla vuxna i min omgivning föraktade arbetare som röstade borgerligt. Det sitter i."

"Men visst, är monarkin på väg att falla så hjälper jag gärna till att rigga giljotinen. :)"

"Alla moderater är extremt obehagliga. Utan undantag."

"Sak jag aldrig kommer att förstå: vänskap eller kärlek över blockgränsen. Hur kan någon vara vän med en borgare."

"Min starka kärlek till vänner och kamrater som drabbas av högerpolitiken gör att jag hatar borgarsvinen så jävla mycket."

"Jag har ingen riktig koll på dem? (läs: SvD ledarredaktion) Men är hela redaktionen rasister och tortyrförespråkare eller är det bara Gudmundson?"

"Alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?"

...och som en slutkläm -

"Att reta upp borgarna är blott ett delmål för mig. Jag ämnar ta ifrån dem allt och helt enkelt avskaffa dem."

Det är inte vilken politisk fribajsare som helst som sitter framför datorn och författar sådant här herr Ohly, det är en dina högsta företrädare i Norrbotten. Så länge inte Vänsterpartiet centralt inte markerar mot sådana här tankegångar så är känslan som infinner sig att det faktiskt kan vara så att Simon Fors sätter ord på det så många andra ur deras allt glesare led egentligen går omkring och tycker. Jag hoppas att jag har fel, jag känner vettigt folk i Vänsterpartiet som jag inbillar mig vill se mig levande och som en kompis trots att vi tycker helt olika om politikens innersta väsen. Problemet är att Simon Fors i sin roll faktiskt inte är vem som helst, han är en galjonsfigur i Tornedalen med mest person-kryss...

Länkar: NSD,
Bloggar: Böhlmark, Westerholm, Ardenfors, Hedin, Moberg

BLODGIVANDETS BLODIGA ALLVARSSTUND...

Som om det inte räckte med att rubrikerna allt som oftast skriker ut nyheter om torrlagda blodbanker, blodbrist och enskilda operationer som dränerar en hel landsända på just blod. Det som var svårt innan, att få folk att lämna blod blev inte ett dugg lättare nu - nu när ett nytt regelverk i princip stänger ute en hel ungdomsgeneration bortsett det fåtal som tänkt sig att bli nunnor eller munkar...

Tatuerandet har sedan länge varit en kroniskt ökande form av att förändra sin kropp och den som inte är tatuerad någonstans blir alltmer sällsynt - iallafall ur min synvinkel. Samma sak gäller det här med piercing, nålar och knappar både här och där på kroppen som någon sorts eviga smycken. Men se, vill man ge blod framöver så får man välja någon som inte låtit sig tatueras eller genomstickas med piercing att leka gömma korven med.

Jaha, suckarna från blodcentraler och blodbussar lär höras halvvägs till Bryssel och det EU som i rädsla för gulsot har bestämt sig för detta steg mot en ännu större blodbrist i Svearnas rike. Helt plötsligt så försvinner en väsentlig del av underlaget och frågan är när man skall stoppa de som tar hål i öronen eller åker kollektivt till och från jobbet från att lämna blod?

Visst är det viktigt att vi inte sprider hepatit i sina olika bokstavskombinationer, gulsot i olika allvarlighetsgrad. Visst är det bra att vi tar våra medmänniskors säkerhet, väl och ve under den tid då dessa kan komma att behöva blod - men i en tid av rådande brist så är kanske inte överdrivna krav på hur promiskuösa och med vilka man knullar gynnar påfyllningen i blodbankerna.

Den heterosexuella blodgivaren får alltså inte sätta på en partner som tatuerat sig eller piercat sig det senaste året, den homosexuella manliga blodgivaren får inte ha sex med andra homosexuella män under ett år innan man ger blod. Det är uppoffringar som heter duga, ifall man nu skulle vilja ge blod. Blodgivaren kommer att vara en unik person, eller i den åldersklass som gör att man snart inte längre är tillgänglig för blodgivande av naturligt kronologiska skäl...

Frågan är vad man väljer, några sekunders njutning med en förvisso nytatuerad, piercad men ändå villig kvinna eller att få sin tömning av en annan kroppsvätska under överinseende av en barsk syster som kommer behöva leka förhörsledare innan hon dränerar dig på lite av ditt blod? Jag vet vad jag skulle välja - och för blodbankerna kommer det snart att bli blodigt allvar...

Länkar: SvD, DN, Expr,

DET DEMOKRATISKA ARVET & SKAMKÄNSLORNA

"Det kändes som en statskupp!" - sossarnas förre före detta partisekreterare Marita Ulvskog reflekterar över det 'andra lagets' valseger i ett demokratiskt val...

Det moderna Sveriges historia handlar om ett land som är en demokrati, men som ändå har känts som en enparti-stat, med ett dominerande statsbärande parti, med kollektivanslutning av fackmedlemmar in i det dominerande statsbärande partiet - med åsiktsmonopolet som vapen genom en statskontrollerad TV och en statskontrollerad radio. Det var då, när en seger för de som tyckte annorlunda klassades som en statskupp.

Idag får vi veta hur partierna bäst använder sina valfonder 2014. Det handlar om att ge sig ut på gator och torg för att köpa ungdomarnas röster, den fjärdedelen av ungdomarna som tycker att det skulle kännas skönt att få pengar eller gåvor i utbyte mot sin röst. Med en korrekt investerad valbudget så borde alltså partierna slåss med pengar, Triss-lotter eller en Istanbul-resa med Juholt försöka värva de där viktiga rösterna som mycket väl kan avgöra ett val. Känslan av ett sådant förfarande skulle gillas av 20% av ungdomarna fyller mig med avsmak.

Men är det egentligen någon skillnad på att redan innan valet betala någon för rösten jämfört med att lova guld och gröna skogar - lite högre bidrag eller lite sänkt skatt - efter valdagen? Handlar inte vallöftena precis lika mycket som en dusör rakt ner i fickan på den unga väljaren innan valet om att köpa röster? På sätt och vis, men där skillnaden ligger i att vallöftena oftast har ett ideologiskt vattenmärke som ändå handlar om vilket samhälle man vill se...

Folk dör idag, de dog igår och de kommer dö imorgon. Folk dör för att de vill ha det vi har, en demokrati - eller iallafall något som påminner om demokrati med yttrandefrihet, med mötesfrihet. Syrien, Libyen, Egypten, Jemen, Tunisien - där dör folk på gatorna för att de vill ha samma rättigheter som vi har. I Sverige tycker 20% att det är okej att sälja sin röst, att det inte är skamligt att ta parti för sitt parti och sina värderingar. Medan stridsvagnar och republikanska gardister försöker krossa de som sätter sig upp mot den starka ledarens maktmonopol på andra sidan Medelhavet så tycker ännu fler av våra ungdomar - 25% - att det vore bra om vårt land styrdes av en stark ledare som inte behövde ta hänsyn till folkets vilja i fria val. Jag skräms, och jag skäms - och bilden av ett bortskämt land där alltfler stöps i likgilitighetens form blir tydligare.

För trots att jag absolut inte kan förlika mig med de åsikter som förs fram av Juholt eller Ohly så skulle jag gå i döden för deras rätt att uttrycka sina åsikter och för deras rätt att ställa upp i fria val. Vi har en demokrati som vi borde vara stolta över, som oftast fungerar som den skall, vi har ett land där folk kan tycka, tänka och känna vad de vill utan att behöva frukta för att kastas i fängelse eller slås ihjäl. Det är en demokrati vi skall vara stolta över - en demokrati som alla åtta partier i Riksdagen står bakom, eller...?

I Pajala finns det en vänsterpartist - vald med förtroende av sina väljare in i kommunfullmäktige i Pajala och in i landstingsfullmäktige i Norrbotten - som heter Simon Fors. Herr Fors demokratiska vandel skulle jag vilja ifrågasätta - eftersom hans politiska tänkande alltid går ut på att hata de som inte tycker som honom, och nu senast på Twitterflödet dessutom tycka att döden vore en lämplig utväg för de som råkat bli moderater. Hur kan man annars tolka "Inga moderater förtjänar något annat än bly..."?

Vi har demokrati, vi har yttrandefriheten och jag skulle som sagt gärna ta lite bly för att Simon Fors skall kunna fortsätta hata mig och alla andra som tycker annorlunda. Däremot så kan jag väl fråga mig vilka människor som ger en sådan man sitt förtroende att representera honom i olika demokratiskt valda församlingar - vad säger det om synen på demokrati i delar av den vänster som lever kvar i en tidsålder då man inte kunde ta demokratin för given...?

Länkar: SvD, SvD, DN, DN, AB,
Bloggar: Kent, Böhlmark, Lidby, Holmqwist, Marielle,

FLASH: DET FÖRSTA MARKOVIC-FOTOGRAFIET...?

Det är inte utan någon bisarr form av stolthet som jag kan presentera något som mycket väl kan vara en av de där omtalade bilderna som Mille Markovic försöker att bli rik på. Men samtidigt så är det med en känsla av förräderi i kroppen som jag alldeles strax kommer att trycka på "publicera"-knappen och låta bilden ovanför komma de stora, frågande massorna till del. För uppenbarligen är det ju så att vår älskade statschef syns i bakgrunden, förvisso med en mimik som får mig att tro att han inte alls vet var han befinner sig och vilken prekär situation som skulle kunna uppstå ifall händelsen dokumenterades...

Hans Majestät Konungen syns i bakgrunden, men i förgrunden syns en annan man som den politiskt insatta bör känna igen - en man som faktiskt har konstaterats bränna studentkårens kassa på en herrklubb i Göteborg för ungefär lika många år sedan som vaga rykten och en författare med ofattbart fula glasögon placerar vår älskade statschef i samma miljöer. Idag känns det som hyckleri när samma människor som placerade mannen mellan benen som skolminister medan de skriker om sanningskommission gällande den motvilliga monarken i bakgrunden. Var finns rättvisan i det?

Genom ett gediget arbete har jag fått tag på ungefär 10 bilder med ungefär samma motiv, föreställande vår älskade statschef och den icke fullt så älskade före-detta-partisekreteraren för Sveriges största parti, och eftersom jag förmodligen är ungefär lika moraliskt rutten som Mille Markovic så tycker jag att bilderna borde kunna innebära att jag hamnar på grön kvist igen.

Vill SAP plöja ner 25 miljoner av sin partikassa eller LO-medlemmarnas pengar, så varsågoda - då är bilderna era och ni kan glömma allt som någonsin hänt. Vill Hovet göra likadant, så kan jag kan tänka mig en mindre rabatt mot en date med den emmigrerade och snygga prinsessan eller möjligtvis prinsens så kallade flickvän. Vill kvällstidningarna ha bilderna så vill jag ha 25 miljoner och en livstidsanställning som fribajsande krönikör, och i fallet Aftonbladet även en helkväll med Katrine Kielos...

Jag inbillar mig att jag är billigare än Mille Markovic, så prissättningen är inte förhandlingsbar - annat än för Hovet. Ni vet var jag finns, hosta upp snabbast - så är just er tidning, ert parti eller Er familj den lyckliga vinnaren.

Länkar: AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3
Bloggar:

NÅGON MÅTTA FÅR DET VÄL ÄNDÅ VARA...?

Någon måtta får det väl ändå vara...?

När man tycker olika om politik så är det rätt naturligt att man hittar frågor där man inte kan dra jämnt och samma slutsatser i vissa frågor. De är ofrånkomligt att man kolliderar i debatten, ibland våldsamt - ibland bara lite lätt. Nu bevittnar vi något som bara är att likna vid en frontalkrock...

Någon måtta får det väl ändå vara...?

Ledstjärnan i Netroots, Johan Westerholm, skriver i dag på ett sätt som inte kan betraktas om något annat än en frontalkorock, där motståndarna skall flyga ut genom vindrutan och landa i en dynghög. Westerholm skriver om ett nedlagt arbetsmiljöinstitut och den människosyn som måste ligga bakom beslutet. Sällan har skillnaderna mellan god och ond varit så tydlig som i Westerholms text:

"...Färre inspektioner leder naturligtvis till fler brister som inte kan åtgärdas på arbetsplatserna och därmed ökar risken för olyckor. Även olyckor med dödlig utgång.

Det jag kan ha mina funderingar över är kanske inte så mycket att mina politiska motståndare Mary X Jensen, Fredrik Antonsson, Fredrik Lidby och Thomas Böhlmark inställning till den förda politiken. Det jag kan tycka är direkt osmakligt är däremot att denna FB-grupp, som bara vill markera mot det ökande antalet dödsfall, är så i totalt avsaknad av företrädare för Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Mary, för att ta ett exempel, brinner mer för vår statschefs mediebild än hon vill vara med och skänka de som dör på sina arbetsplatser en tanke under en enda ynka minut.

Ingen av dem har haft orken, modet eller intresset att gå med i FB-gruppen för att markera sin respekt för de som förlorar livet i arbetet. Alla finns de i andra fora med på FB i en rad andra grupper men inte i denna.

Detta säger tyvärr en hel del om vilken människosyn som främst moderater odlar. Eller syn på arbetare skall jag väl säga. Som förbrukningsmaterial, när en tagit slut så kan den med lätthet ersättas av en annan."

Men någon måtta får det väl ändå vara...?

Johan funderar över vår inställning till den förda politiken för att komma fram till att det är osmakligt att vi som är så aktiva på Facebook inte har haft modet, orken eller intresset att gå med i just den där FB-gruppen när vi är med i så många andra grupper. Därefter dras då slutsatsen att borgare i allmänhet och moderater i synnerhet därför tycker att det är helt okej att arbetare dör, skadas, lemlästas på sina arbetsplatser. Vår människosyn är sägs vara sådan, iallafall mot de som arbetar...

Problemet för Westerholm i detta resonemang är att ingen av oss hade någon som helst aning om att den gruppen fanns. Vi tycker naturligtvis att den här FB-gruppen är helt rätt ute när de vill hedra de som fått se livslågan slockna på arbetsplatsen, av olika skäl - men där det mest upprörande naturligtvis är slarv, dåliga rutiner eller ett eftersatt säkerhetsarbete. Men att gå med i gruppen nu känns falskt, även om vi alla kommer att ha våra tysta minuter vid lunchtid den 8 juni.

Det finns hundratusentals grupper, miljoner sidor på Facebook och att hänga med i vad som finns och vad som görs är omöjligt för vemsomhelst - utom för Johan Westerholm. Problemet för Westerholm är att han själv gick med i den där gruppen först när han blev upplyst - efter ett samtal från de som startat sidan. Antingen struntade han i sidan först, eller så var han precis lika oinformerad som vi andra. Förmodligen det senare, även om man inte kan vara säker på att så är fallet.

Det finns en annan Facebook-grupp - 'Förhindra mord, våldtäkt och misshandel' - som lyfter fram lidandet i inbördeskrigets Kongo. Barn och kvinnor lider i tysthet, systematiska våldtäktskampanjer är en del av vardagen på samma sätt som den ständigt närvarande rädslan för misshandel, tortyr eller döden. Det är en facebook-grupp av miljoner, men det är en grupp som vi är med i - men inte Johan Westerholm. Betyder det att Johan Westerholm går omkring och tycker att det som sker i Kongo är okej?

Alls icke - Westerholm har nog inte sett sidan och kan inte ta parti på nätet när han inte hittat dit. Johan Westerholm bryr sig säkert om lidandet i Kongo, precis lika mycket som vi bryr oss om det tragiska faktum att det dör byggnadsarbetare i Sverige under sitt yrkesutövande. Men där Westerholm har som mål att klistra på oss en människobild där vi inte känner igen oss själva, så erkänner vi iallafall att vi vet att Westerholm trots allt är en god människa.

Detta trots Westerholms ambitioner att utmåla oss politiska antagonister som några som njuter av arbetarnas lidande, av död och lemlästning. Det är ett bloggmässigt lågvattenmärke som Westerholm borde fundera över. Vart tog respekten vägen? Eller var det bara en riktigt dålig dag i den Westerholmska vardagen?

Men någon måtta får det väl ändå vara...

Fredrik Antonsson, Kent Persson, Fredrik Lidby, Mary X Jensen, Thomas Böhlmark

Länkar:
Bloggar: Böhlmark, Persson, Jensen, Lidby, Moderata Perspektiv, Västros, Holmqvist

JUHOLT OCH ÅTTA DAGARS OMSVÄNGANDE...

Aftonbladet den 17 maj: - Håkan Juholt säger att han inte är nervös. "Nej, absolut inte. Thomas är känd för sitt goda omdöme, vi respekterar varandra. Thomas Bodström är populär och charmig så han kommer nog få den boken såld..."

Bodströms bok släpps, börjar säljas och omtalas som ingen annan bok på marknaden just nu. Bodströms goda omdöme firar triumfer åt Norstedts, Juholt fortsätter att respektera den populära och charmiga Bodström. Eller hur var det med respekten?

Affärsvärlden den 25 maj: - Håkan Juholt respekterar den populära och charmiga Bodström på ett respektlöst sätt. "Mitt svar till denna mediokra deckarförfattare är att grunden för mig är att alltid sätta löntagarnas bästa i centrum. Det som är bra för löntagarna är bra för Sverige. Jag tänker inte bryta banden med LO." Detta säger Juholt respektfullt, och Juholt tar dessutom tillfället i akt att poängtera att Bodström spelat fotboll längre än vad han sysslat med politik...

Det var åtta dagar mellan den varma kärleken, respekten, hyllandet och en nödslakt av en gammal kollega. Det kanske kom sig av en besvikelse över att Bodström inte alls var som alla andra sossar, de som hyllar Juholt oavsett vad han säger eller vad han gör. Men Juholt är ny partiordförande, han bör väga sina ord på silvervåg innan han kläcker ur sig eventuella påhopp - påhopp som förstärker bilden av en man med multipla personligheter. Juholt är snäll, rolig och trevlig så länge ingen tycker något annat än han - och elak, stursk och hätsk så fort någon ifrågasätter honom.

Att kunna hålla tand för tunga tycks inte vara Håkan Juholts starkaste sida, han är skönt spontan och hycklar inte - annat än när han med några dagars mellanrum klassar ned Bodström från en charmig, populär bokmånglare till en medioker deckarförfattare med större kunskaper om fotboll än politik. Problemet för Juholt är bara att Bodström har varit minister i sex år, Juholt inte i en sekund.

Bodström må ha varit sosse på ett mindre aktivt sätt och aktiv under kortare tid än Juholt - men ändå lyckats med bedriften att hamna i regeringar. Det blir mer och mer tydligt att Juholt tycker att man måste ha gått den långa vägen, från Unga Örnar, via SSU, förbi några fackliga uppdrag och vidare in i Rörelsen för att vara en "riktig sosse" - och inte en medioker deckarförfattare som bara bryr sig om fotboll...

Bilden av Juholt som den myspysiga roliga och skojfriska farbrorn från landet börjar rämna - för det enda som krävs är ett ifrågasättande och sedan är bilden en helt annan. Idag handlar det om hur det i Mona-kuppen pådrivande Skåne-förbundet kammar hem en ekonomisk vinst från partiet centralt. Det kan ju vara så att det bara råkade bli så, men det blir ju oundvikligen så att det är lätt att bli lite konspiratorisk - och ingen kring Juholt vill prata om frågan överhuvudtaget och den glada, skojfriska Håkan synes ha gått vilse.

Bilden av Juholt som obalanserad i sin nya roll blir allt tydligare, där han har ännu inte hunnit in i den politiska hetluften på riktigt. Det är inte ens ljummet nu, när valrörelsen 2014 kommer att bli helvetiskt varm. Det är då vi kommer att få vem sossarna har valt, det är då vi kommer att få fråga oss varför de valde den de gjorde...

Länkar: Expr,
Bloggar: Ekonomisten