Jag har twittrat lite med en av moderaternas försvarspolitiker, Johan Forsell, och det är med en känsla av att jag i mitt idoga vurmande för ett svenskt försvar värt namnet upplevs som en gnällspik som jag skriver detta inlägg. Försvarsmakten i slutet på 1980-talet - när jag var klädd i grönt och tillbringade dagarna på en kaserngård i Fårösund, nersprängd i kalkberget vid Rute eller i sovandes i en snögrotta på Ryssnäs med utsikt över en 7.5cm m/57 när jag tittade ut - var ingen organisation som var fulländad. Men dåtidens invasionsförsvar var avskräckande nog och bra mycket mer trovärdigt när det kom till att påverka säkerheten i vår del av världen positivt än dagens anorektiska insatsförsvar.
Visst, en manöverbataljon av idag eller imorgon har bättre utrustning och så småningom bättre övad personal än den gamla skyttebataljonen som var stommen i Armén. Men där det fanns så många, många fler bataljoner av kanonmat och folkuppbåd har vi gått alldeles för långt i vår iver att modernisera något som definitivt behövde moderniseras och justeras volymmässigt. Att vi idag inte ens har en armé där ingen kan säga på rak arm vad vi kan trolla fram ifall Ivan får en psykos imorgon är milt sagt oroväckande, att vi i framtidens försvar inte kommer att fungera speciellt bra när det kommer till brigadens strid är - ursäkta ordvalet - helt åt helvete...
Men slut på gnällandet, och en beskrivning av hur jag skulle vilja se det svenska försvaret 2016 typ - en organisation med det bästa av nutid och dåtid, med gripbara förband här och nu och reservförband för där och då. Låt oss börja med Armén...
I den nya IO14 skall det finnas sju manöverbataljoner i Armén. I min skiss behåller vi sex och organiserar dessa i två brigader - väl samövade och ständigt på hugget.
Brigad Syd - för Sverige söder om Dalälven - består av en Skaraborgs pansarbataljon i Skövde, Livgardets mekaniserade bataljon i Kungsängen samt Södra Skånska mekaniserade bataljonen i Revingehed. Denna brigad understöd av Göta Ingenjörsbataljon i Eksjö, Hallands luftvärnsbataljon i Halmstad, Svea Artilleribataljon i Kristinehamn samt Södra Träng- och Stabsbataljonen i Enköping. Sålunda sju bataljoner kontrakterad personal, med en kontraktstid på 36 månader.
Brigad Nord - för Sverige norr om Dalälven - består av Norrbottens pansarbataljon i Boden, Västernorrlands mekaniserade bataljon i Sollefteå samt Lapplands mekaniserade bataljon i Arvidsjaur. Denna brigad understöds av Norrlands ingensjörsbataljon i Boden, Norrlands luftvärnsbataljon i Luleå, Norrlands artilleribataljon i Boden samt Norra Träng- och Stabsbataljonen i - trumvirvel - Boden. Sålunda sju bataljoner kontrakterad personal, med en kontraktstid på 36 månader.
Utöver brigadförbanden skall finnas: Jägarregementet Tre Kronor med en jägarbataljon och en luftburen bataljon med bas i Karlsborg. Arméflygbataljonen i Linköping. Säkerhets- och Stadsstridsbataljonen i Stockholm. Gotlandsbataljonen - självständig mekaniserad bataljonsstridsgrupp. Detta innebär 18 bataljoner med heltidsanställda soldater, varav 2 pansar, 4 mekaniserade, 2 artilleri, 2 ingenjör, 2 luftvärn, 2 träng/stab, 1 jägar, 1 luftburen, 1 arméflyg, 1 "Gotland". Antal anställda: cirka 16.000.
Efter avslutad tjänstgöring så placeras man i reservistförband med snabb beredskap under 36 månader med en årlig två-veckorsövning och utan skyldighet till utlandstjänst annat än i de länder som omfattas av den svenska solidaritetsförklaringen. Två reservbrigader klass 1 skapas av dessa reservister - med nyss avställd utrustning, t ex Strv 121 istället för de mer moderna Strv 122 som finns i de stående förbanden. Reservbrigaderna 1 mobiliseras vid behov i Boden och i Enköping under ledning av brigadstaberna i de stående förbanden. Reservbrigaderna 1 skall vara redo för insats 5 dygn efter beslut och omfattar naturligtvis 2 pansar, 4 mekaniserade, 2 artilleri, 2 ingenjör, 2 luftvärn och 2 träng/stab samt 1 "Gotland".
Efter reservisttjänst klass 1 placeras man i reservistförband med moderat beredskap under 36 månader med en två-veckorsövning under beredskapsperioden och utan skyldighet till utlandstjänst annat än i de länder som omfattas av den svenska solidaritetsförklaringen. Två reservbrigader klass 2 skapas av dessa reservister med tidigare utrustning eller köpt som överskott från "hyllan". Reservbrigaderna 2 mobiliseras vid behov i Skövde och i Sollefteå. Reservbrigaderna 2 skall vara redo för insats 14 dygn efter beslut och omfattar 2, pansar, 4 mekaniserade, 2 artilleri, 2 ingenjör, 2 luftvärn och 2 träng/stab.
Efter dessa tjänstgöringar är självfallet dörren uppställd på vid gavel in i de nationella skyddsstyrkornas 24 lätta bataljoner.
Här och nu, där och då - djup och bredd över ytan...
Marinen: Två baser, Karlskrona och Berga, samt med framskjutna baser i Fårösund ochi Göteborg. Fartygsbestånd i linje: 6 korvetter av Visby-klass (+1), 4 korvetter av Göteborgs-klass (+2, ur malpåse), 2 patrullfartyg av Stockholmsklass (ombyggda), 7 Minröjningsfartyg av Landsorts-klass (+-0), 4 Minröjningsfartyg av Styrsö-klass (+-0), 3 U-båtar NGU/A26 (+1), 3 U-båtar av Gotlands-klass, Stödfartygen Carlskrona och Visborg, U-båtsbärgningsfartyget Belos, Signalspaningsfartyget Orion m/ny samt 12 bevakningsbåtar av Tapper-klass. I reserv: 2 U-båtar av Södermanlandsklass inkl besättningar - i drift inom 30 dagar. Två basbataljoner med möjlighet att inom 14 dagar mobilsera ytterligare två. Av yttersta vikt att Visby-korvetterna får luftvärnsrobotar.
Amfibiekåren: 1 amfibiebataljon på Berga kontrakterad personal, 1 tungt kustrobotbatteri samlokaliserat med Gotlandsbataljonen i Visby samt ytterligare ett med 14-dagars mobiliseringstid. Inga övriga reservförband.
Flygvapnet: Tre fredsbaser samt tre krigsbaser. Fredsbaser i Ronneby, i Såtenäs samt i Luleå. Krigsbaser i Uppsala, i Visby samt i Vidsel. Tre basbataljoner kontrakterad personal som kompletteras med tre reservbasbataljoner med fem dygns mobiliseringstid på krigsbaserna. Tre luftvärnskompanier som kompletteras med ytterligare tre luftvärnskompanier med fem dygns mobiliseringstid. 9 JAS-39 C/D-divisioner med 3 divisioner på varje fredsbas. 3 JAS-39 A/B-divisioner i förråd med 30 dagars mobiliseringstid. Tre STRIL-grupper - Bålsta, Hässleholm och Visby samt 2 tunga LV-robot-batterier med långdistansrobotar av Patriot 3-typ sambaserade med Gotlandsbataljonen i Visby.
Hur mycket skulle allt detta då kosta? Mer än idag, men självrisken för Sverige som nation i en del av världen där det faktiskt kan hetta till skulle bli lägre. Vi ligger där vi ligger, med en stormakt på andra sidan havet. Hade Sverige befunnit sig på Spaniens eller Portugals plats i kartboken skulle inte ens jag oroa mig jättemycket. Nu ligger Sverige nära en Nordpol som är nästa spänningszon om alla förstå-sig-påare har rätt. Då är det dags att ta vår säkerhet på allvar, igen...
Inlägg
4 kommentarer:
Om du - rent hypotetiskt - kan skaka fram all den deg som krävs för att finansiera denna drömbild så återstår ändå att ringa Poolia.
Försvaret har idag inte personal tillräcklig att ens bemanna den förkrympta organisation som är beslutad av riksdagen.
Fartyg ligger stilla vid kaj, stridsfordon rullar inte, flygplan och helikoptrar står på backen på grund av det besvärande vakansläget inom myndigheten.
Du har detaljerade drömmar, när jag har spånat om sådant på soldf osv har jag inte klarat av att vara så namnkunnig.
För mig är det viktigaste att institutionerna som bygger upp försvaret fungerar då det finns en risk att de behövs på fullt allvar när politiken och ekonomin ansträngs framöver. Det behöver finnas ett fungerande flöde av personal, materiel och kunskap genom organisationerna. Nu när värnplikten och mobiliseringsförsvaret är nedlagt gäller det att utveckla Grundläggande Militär Utbildning med nog många utbildningsplatser, värva till insatsstyrkorna och hemvärnet och på olika sätt hålla tag i den personal som finns så den är tillgänglig för insatsförbanden, hemvärnet och kanske även en del mobiliseringsbar förmåga. Insatserna utomlands är väldigt värdefulla för att tvinga försvaret att agera på allvar, det är svårt att upprätthålla den känslan så det räcker inte med en enkel order.
Mitt önskeförsvar skulle ha en arme som utgår från en militär enhet som är stor nog för att totalsabba men kanske inte överleva en Rysk landsättning och som är tillräckligt stor för att skydda någon eller några hamnar och flygfält från fientlig kontroll. Ungefär det som behövs av standardförband för att ge Gotland en rejäl invasionströskel. Detta kräver eget luftvärn, ledning och för maximal förmåga per soldat artilleri, stridsvagnar och stridsfordon. Jag har ingen aning om det blir en stor bataljon eller liten brigad.
Jag skulle önska två sådana enheter för varje försvarsområde, två för Malmö, två för Göteborg, två för Stockholm och två för norra Sverige. Helst skulle dessa åtta enheter ha tolv enheter med materiel där en finns i förråd på Gotland och en vardera i Estland, Lettland och Litauen.
Med nästan en tredjedel av den kvalificerade materielen i Baltikum skulle vi ha substans i solidaritetsförklaringen och något att komma med inom Nato och kan ställa motsvarande krav på de andra natomedlemmarnas planering och förberedelser för att hjälpa oss.
För utlandsverksamheten skulle det bli rimligt att kontinuerligt ha en åttondel av armén på mission. Förband har en cykel av förnyelse och det borde vara rimligt att hela tiden kunna mobilisera en fullständig grupp inom varje försvarsområde och vid en spänningshöjning i omvärlden två.
Flygvapnet borde fungera på motsvarande sätt med en förmåga att ha en åttondel på insats med okänd längd och i alla fall en fullskalig krigsbas utöver fredsbaseringen för var och en av de fyra flottiljerna.
Sedan finns det en mängd önskvärda specialfunktioner och förmågor som nu i bästa fall finns i ental som demonstrationsförband, jag vet inte vad av det som är mer eller mindre viktigt men jag är säker på att det behöver finnas en standardiserad grundorganisation i tillräcklig mängd, annars funkar det inte efter att någon har börjat skjuta hål i organisationen.
Om något är riktigt viktigt som att försvara det svenska fastlandet behöver det kunna utföras på flera olika sätt. Om den extremaste viktiga uppgiften är att kunna försvara Gotland och garantera att ett krig ger en ömsesidig ekonomisk utplåning genom upphörande av sjöfarten i Östersjön behöver det både finnas ubåtar, flygvapen med sjömålsrobotar, sjömålsrobotar på Gotland och fastlandet och helst även minsystem. Detta är den lokala konventionella extremen för principen att rusta på ett sådant sätt att krig blir uppenbart ekonomiskt olönsamt för alla inblandade inklusive nationalistiska hetsporrar.
Appropå armeenheterna som jag beskriver ovan behöver de ha kapacitet att leda hemvärnsbataljoner så de kan stödja dem med enkla uppgifter. Det blir en blandning av det bästa pansar som kan köpas för pengar och folk som åker minibuss men det är ok då det är den mest ekonomiska frivillaga lösningen.
Flottan är så liten att den faller utanför mycket av de här resonemangen, egentligen behöver sådana funktioner samordnas med nordiska grannar så det går att få en stor nog volym för att få effektiv drift.
Fortsätt, fortsätt!
"Jag kommer, jag kommer - jag är nmästan dääääär"
/Holma
Jag är inte tillräckligt insatt i de övriga försvargrenarna, men skulle vilja kommentera och föreslå en del för marinens, (närmare bestämt flottans) del:
- Visborg gick till skroten tidigare i år, men planer finns för att bygga två stödfartyg som ska ersätta Trossö och Carlskrona. (se Marinbloggen 6/10-2011). Ett tredje skrov är önskvärt för att hela tiden ha två tillgängliga nationellt och ett tredje antingen på insats eller översyn.
- Gällande ytstrid tror jag inte att det går att få ett Visby-skrov till. Det finns planer på att bygga om Göteborg och Kalmar till patrullfartyg,och Stockholm är i praktiken i slutet av sin livslängd 2016 Jag tror inte det är lönt att bygga om dem. Det kan vara idé att titta på till exempel norska Skjold eller finländarnas Hamina, om vi vill ha upp antalet skrov. Vill vi ha något större finns tyskarnas Braunschwieg. Är vi ute efter storleksklassen fregatt är danskarnas Absalon eller de nya Iver Huitfeldt intressanta. I slutändan handlar det om vilken inriktning vi vill att flottan ska ha. Är det nationellt försvar är det flera mindre, robotbestyckade enheter samt patrullfartyg som behövs. Är internationella insatser huvudspåret bör vi överväga att göra som Damnark, och satsa på färre men större enheter.
Bevakningsbåtarna är bra fartyg men små, väderkänsliga, har begränsad uthållighet och inte speciellt mycket "klipp" i sensorer och vapen. Tre-fyra skrov till förutom ombyggda Göteborg i storleksordningen drygt 70 meter och med helikopterplatta skulle behövas för att ha uthållig närvaro både i Östersjön och Västerhavet.
Av minjakter är fem av sju Landsort ombygda till Koster-klass. En uppgradering av de två sista är inga problem. Två fartyg av Styrsö-klass är ombyggda till röjdykfartyg av Spårö-klass (som planeras att modifieras vidare inom några år) och två har gått till andra uppgifter. Finland håller just nu på att anskaffa en klass minröjningsfartyg med "extra allt", som kan vara intressant.
Jag tycker att du fäster alldeles för lite vikt vid Göteborg och för stor vid Karlskrona. Göteborg är vår handelsmässigt viktigaste hamn, med oljehamnen Brofjorden ett stenkast bort. All trafik till och från Östersjön som inte går genom Kielkanalen måste dessutom passera området. Där om någonstans behövs en kraftig marin närvaro. Göteborg ligger dessutom närmare resten av världen räknat i ombaseringstid och är lämplig som utskeppningshamn vid insatser Förutom allt detta finns det fins gott om varvsresurser för underhåll, och alla tänkbaratyper av övningsterräng finns i närområdet. Karlskrona är på flera sätt mindre lämplig som bas - trång, K-märkt, dåligt med övningsområden och ett varv som ofta lämnar en del övrigt att önska. En sjöstridsflottilj bör därför basera permanent i Göteborg, med möjlighet till basering i Karlskrona.
Svårigheterna ligger egentligen inte i ekonomin. Pengar finns alltid om att få om man bara vill, det är en ren prioriteringsfråga från politiskt håll. Jag ser i stället tillgången till personal som den trånga sektorn, framför allt på lägre nivåer. Vi har redan nu svårt att bemanna flottan, och det kommer inte att bli lättare med en utbyggnad. Vi är ju tyvärr inte organiserade i med tanke på att snabbt kunna bygga ut (jmfr Tyskland efter Vk1). Manskap är däremot återigen en fråga om politisk vilja., då jag gissar att stora delar av organisationen måste bemannas av värnpliktiga. Däremot skulle en blandning vara bra, där ett par enheter har stående besättningar redo att skickas på instatser med extremt kort varsel.
Som utbildningsanläggning kan Karlskrona fungera bra i det här sammanhanget. Sjöstridsskolan har förnämliga lokaler och utan andra förband som kräver utrymme kan SSS få allt det utrymme som behövs, vilket lär bli nödvändigt med tanke på de ökade utbildningsvolymerna. Det kräver förstås en del investeringar, men erfareheterna från FB04 visar att DET inte är något problem.
/Jakob Löfqvist
Skicka en kommentar