DEPECHE MODE - 30 ÅR AV REN KÄRLEK

Jag hade precis blivit tonåring när jag fastnade. Som en späd, smal, mähäig och töntig 13-åring i den fagra villaidyllen till förort mellan Tumba och Södertälje hörde jag Depeche Modes andra singel "New Life" från en kassettspelare på en badstrand och det var kärlek från första tonen. Det var början på ett nytt liv, med marionettdockor, ett drömmande om mig själv där vilken sekund som helst pojkar kunde säga "Gå!" - och jag kunde inte få nog...

Tjejen som spelade den där kassetten, med de två första Depeche Mode-singlarna och deras baksidor, var den där kvinnan i vardande som jag tyckte var så underbart vacker, härlig och jag vilade mina synsvaga ögon på mest hela tiden i klassrummet. Det var sånger om en ismaskin, om skrikande, om nytt liv och om att drömma om sig själv - och alla var så underbart lättilgängliga, mycket mer lättillgängliga än den där tjejen som låg bredvid bandspelaren och njöt av den svenska sommaren.

Kanske var det så enkelt att jag var så lättpåverkad att jag började gilla Depeche Mode bara för att hon gjorde det. Alldeles oavsett så inleddes där på Karlskonaviksbadets strand en sommardag för 30 år sedan ett förhållande mellan mig och ett gäng grabbar från en annan förort, till en större och häftigare stad.

För 30 år och 2 månader sedan släpptes Depeche Modes första LP-skiva - Speak and Spell. Jag slet snabbt ut mitt exemplar på den gamla skivspelaren i pojkrummet, låtarna hackade och ljudet blev raspigare och raspigare och redan på senvintern 1981/82 var jag tvungen att investera veckopengarna i ett sprillans nytt exemplar. Återigen kunde jag börja terrorisera bröder och föräldrar med en monotont dunkande trummaskin och min favoritlåt Photographic på högsta volym...

Det var då, nu är nu - 30 år och två månader senare. Fortfarande tillhör Photographic mina absoluta favoriter från ett band jag har varit mer trogen än något annat eller någon annan. Trettio år, två månader och 12 album senare är kärleken lika varm som nykärleken den där dagen på en badstrand i Rönninge. Depeche Mode har följt mig genom livet, genom himmel och helvete. Jag förlorade oskulden till Depeche Mode i bakgrunden, jag har fått dödsbud över telefonen med jag har lyssnat på Depeche Mode, jag har firat mina söners födelse genom att lyssna på Depeche Mode. Dave Gahans röst, Alan Wilders synthslingor, Vince Clarks tidiga och Martin Gores senare musikaliska skapelser och Andy Fletchers löjliga dansande bredvid sin självspelande synth - allt finns med mig, alltid och överallt.

Jag är i princip lika enkelspårig musikaliskt som jag är politiskt. Det som är så fantastiskt med Deepeche Mode i mina öron och ögon är att de på sina 12 album har musik som tar mig genom alla olika sinnesstämningar. Från det lättillgångliga, ytliga och glada på Speak and Spell och A Broken Frame vidare in i ett mörkare vemod och mer djup på flera andra skivor.

Det är svårt att sitta 30 år och 2 månader och välja sina absoluta favoriter och inte. Alla skivor, nästan alla låtar betyder något för mig på något sätt. Det finns några bottenskrap som jag aldrig kommer att ta till mig - som Little Soul från den senaste skivan "Sounds of the Universe". Men nästan allt annat är som syret i luften, som vattnet och mina Whoppers - det jag behöver för att leva...

Måste jag välja är Black Celebration mitt favoritalster bland albumen och Stripped från samma skiva den låt som jag går igång på mest. Men det är som sagt svårt att välja så jag väljer ett spår från varje album och snickrar ihop en egen spellista - som kan hittas på Twitter här - och som ni kan skapa själva enligt nedanstående mall ifall ni känner för det och har tid över:

1. Photographic - "Some bizarre version" från The Singles 81-85

2. It's no good - från Ultra

3. Two minute warning - från Construction time again

4. Enjoy the silence - från Violator

5. Lie to me - från Some great reward

6. I feel loved - från Exciter

7. Rush - från Songs of faith and devotion

8. In sympathy - från Sounds of the universe

9. Nothing - från Music for the masses

10. Stripped - "Single version" från The Singels 86-98

11. Nothing's impossible - från Playing the angel

12. The sun and the rainfall - från A broken frame

Det är musik som spänner över 30 år, och som i mina öron är odödlig. För 30 år sedan lämnade Vince Clark de andra tre i bandet åt sitt öde, häromdagen kom nyheten att Vince Clark och hans efterträdare som den musikaliska motorn Depeche Mode Martin Gore slår sina kloka huvuden ihop och skapar ett nytt projekt med namner VCMG - en techno-duo. Depeche Mode överlevde och gick stärkta ur Vince Clarks avhopp. Däremot saknar jag Alan Wilder, som ersatte Vince Clark som musiker i bandet, något enormt. Ett inhopp på flygel under en låt under en välgörenhetsspelning ger mig hopp om att Alan snart kan vara tillbaka - och följa med på nästa inspelning, turné eller iallafall den "tack och farväl-turné" som någon gång måste komma...