Tjejen som spelade den där kassetten, med de två första Depeche Mode-singlarna och deras baksidor, var den där kvinnan i vardande som jag tyckte var så underbart vacker, härlig och jag vilade mina synsvaga ögon på mest hela tiden i klassrummet. Det var sånger om en ismaskin, om skrikande, om nytt liv och om att drömma om sig själv - och alla var så underbart lättilgängliga, mycket mer lättillgängliga än den där tjejen som låg bredvid bandspelaren och njöt av den svenska sommaren.
Kanske var det så enkelt att jag var så lättpåverkad att jag började gilla Depeche Mode bara för att hon gjorde det. Alldeles oavsett så inleddes där på Karlskonaviksbadets strand en sommardag för 30 år sedan ett förhållande mellan mig och ett gäng grabbar från en annan förort, till en större och häftigare stad.
För 30 år och 2 månader sedan släpptes Depeche Modes första LP-skiva - Speak and Spell. Jag slet snabbt ut mitt exemplar på den gamla skivspelaren i pojkrummet, låtarna hackade och ljudet blev raspigare och raspigare och redan på senvintern 1981/82 var jag tvungen att investera veckopengarna i ett sprillans nytt exemplar. Återigen kunde jag börja terrorisera bröder och föräldrar med en monotont dunkande trummaskin och min favoritlåt Photographic på högsta volym...
Det var då, nu är nu - 30 år och två månader senare. Fortfarande tillhör Photographic mina absoluta favoriter från ett band jag har varit mer trogen än något annat eller någon annan. Trettio år, två månader och 12 album senare är kärleken lika varm som nykärleken den där dagen på en badstrand i Rönninge. Depeche Mode har följt mig genom livet, genom himmel och helvete. Jag förlorade oskulden till Depeche Mode i bakgrunden, jag har fått dödsbud över telefonen med jag har lyssnat på Depeche Mode, jag har firat mina söners födelse genom att lyssna på Depeche Mode. Dave Gahans röst, Alan Wilders synthslingor, Vince Clarks tidiga och Martin Gores senare musikaliska skapelser och Andy Fletchers löjliga dansande bredvid sin självspelande synth - allt finns med mig, alltid och överallt.
Jag är i princip lika enkelspårig musikaliskt som jag är politiskt. Det som är så fantastiskt med Deepeche Mode i mina öron och ögon är att de på sina 12 album har musik som tar mig genom alla olika sinnesstämningar. Från det lättillgångliga, ytliga och glada på Speak and Spell och A Broken Frame vidare in i ett mörkare vemod och mer djup på flera andra skivor.
Det är svårt att sitta 30 år och 2 månader och välja sina absoluta favoriter och inte. Alla skivor, nästan alla låtar betyder något för mig på något sätt. Det finns några bottenskrap som jag aldrig kommer att ta till mig - som Little Soul från den senaste skivan "Sounds of the Universe". Men nästan allt annat är som syret i luften, som vattnet och mina Whoppers - det jag behöver för att leva...
Måste jag välja är Black Celebration mitt favoritalster bland albumen och Stripped från samma skiva den låt som jag går igång på mest. Men det är som sagt svårt att välja så jag väljer ett spår från varje album och snickrar ihop en egen spellista - som kan hittas på Twitter här - och som ni kan skapa själva enligt nedanstående mall ifall ni känner för det och har tid över:
1. Photographic - "Some bizarre version" från The Singles 81-85
2. It's no good - från Ultra
3. Two minute warning - från Construction time again
4. Enjoy the silence - från Violator
5. Lie to me - från Some great reward
6. I feel loved - från Exciter
7. Rush - från Songs of faith and devotion
8. In sympathy - från Sounds of the universe
9. Nothing - från Music for the masses
10. Stripped - "Single version" från The Singels 86-98
11. Nothing's impossible - från Playing the angel
12. The sun and the rainfall - från A broken frame
8 kommentarer:
Och vad hände med tjejen med kassetten?
Hon fortsatte jag drömma om några år innan jag hittade en ny skönhet att drömma om. Jag fick henne aldrig, men det var snarare ett tecken på att hade både smak och vett...
Underbart inlägg. Känner igen mig även om der först var med See you jag fastnade. Tycker också Black celebration är det bästa albumet och blev lycklig av att du tog med Sun and the rainfall på listan. Håller också med om Photographic...men bäst är ändå Everything counts...i liveversionen som aldrig vill ta slut! Mvh Stefan
En glömd pärla är "Blasphemous Rumours"...
Oerhört catchig refräng:
"I don't want to start any blasphemous rumours
but I think that God's got a sick sense of humour
And when I die I expect to find Him laughing"
http://www.youtube.com/watch?v=gDlQKhdo2eQ
Om jag inte vore så hädiskt lagt skulle jag tro Gud visade prov på humor då Juholt utsågs till den nya frälsaren...
Violator bästa albumet. Songs of faith and devotion sista som tokengagerade mig.
Hade du också problem med deras kommunistiska text?
Jag lyssnade inte på vad de sjöng.
I takt med framgångarna försvann "working on the pipeline" retoriken.
För Depeche Mode entusiasten (och glassälskaren) så finns det en underbar travesti på Wrong: http://www.youtube.com/watch?v=HjW6-x3ad5A
Får säga att det är häpnadsväckande hur väl din lilla egenkomponerade spellista stämmer överens med vad jag själv skulle valt. :) Identisk är den inte men bra lik.(Jag hade nog tagit blasphemous rumours från some great reward-plattan) Stripped kan mycket väl vara min favoritlåt också, och Black Celebration...jisses den konserten på scandinavium 1986..rysningar. :)
Härligt inlägg! Min kärlek till bandet föddes oxå tidigt 80-tal tror det var med See you..är inte så bra på albumen o vilka låtar som finns där..men visst är de gamla låtarna bättre än de nya..kan inte hjälpa det men Enjoy the silence är nog den bästa live...såg dem 4 ggr senaste turnén o första gången 09..via FB-gruppen har jag upptäckt en massa för mig glömda pärlor som The sun and The rainfall, Ice machine, It's called a heart. .hoppas på en ny turné snart..
Skicka en kommentar