Sjuksköterkan bedyrar sin oskuld, men just de där orden "Jag blir osäker" får mig faktiskt att tycka att skulden i det här fallet blir tydligare. Är man säker så vet man vad man gör när man nekar någon som ringer 112 så har man alltid gjort rätt, är man osäker skall man inte chansa och låta sannolikhetskalkyler avgöra om resultatet blir bra eller dåligt. Är man osäker på vad som händer på andra sidan linjen så skickar man dit en ambulans för att se vad som är säkert i osäkerheten - om de behövs där eller inte. I fallet Emil hade ambulanssjukvårdaren och ambulanssjuksköterskan förmodligen på några sekunder kunnat konstatera att det som var osäkert över en telefonledning var säkert i när de klev in genom dörren...
Jag har jobbat på SOS, jag vet att man efter ett tag blir cynisk och får för sig att nästan varenda människa som ringer in gör det för att lura till sig en ambulans eller en gräddfil till polisens ledningscentral. Så är det ofta, men så länge man inte är säker på vad som händer - så länge man är osäker så får man inte chansa när andra människors hälsa eller säkerhet står på spel.
Sjuksköterskan, som tycker att han är oskyldig, körde igång sin processor, lät erfarenheter och sannolikhetskalkyler snabbt räkna ut att Emil ute i Bagarmossen förmodligen hade pankångest och jobbigt att andas bara därför. Men säker var han inte, när pusselbitarna inte gick att få ihop och osäkerheten fanns tydligen där. Det är då man skall tänka på rutiner, vilka rutiner man skall följa och när.
Som SOS-operatör har man tydliga rutiner som skall följas - alltid - för att man skall vara säker och inte osäker på om man gör rätt eller inte när man skiter i att chansa. I det här fallet fanns det tydligen fem lediga ambulanser i närområdet att använda, resursbristen var i detta fallet inte något att skylla på - som man kan göra i andra situationer när ambulansdirigenten får trolla med knäna för att hitta en lösning på en närmast ohanterbar situation...
Det enda sjuksköterskan är oskyldig till är att med berått mod ha tagit levet av Emil. Det finns inte i min föreställningsvärld att någon i någon av landets larmcentraler tycker att folk skall lida, att folk skall dö. Men nu blev konsekvenserna av SOS-syrrans feltänk och osäkerhet något som med säkerhet har förstört både sjuksköterskans liv och framtid, precis som den ändade Emils liv så meningslöst och för tidigt samtidigt som Emils familj och vänner har sitt tomrum att försöka leva med. Ingen vinner, men det handlar om upprättelse - om att få rättvisa i något som alltid kommer att vara så orättvist.
Den som vågar vinner heter det i de brittiska SAS-soldaternas motto, i de svenska SOS-operatörernas värld gäller inte det. Man vågar inte chansa, man skall inte vara osäker, man skall vara säker på att man har gjort rätt och man inte har gjort rätt så skall felet iallafall inte ta livet av folk utan snarare rendera en utskällning från en bitsk ambulanssjukvårdare över mobilen - någon som tycker att de har fått åka på ett "skitjobb" när allt man gjorde var att vägra chansa och leva med sin osäkerhet.
SOS Alarm skall i spåren av det som hänt och i svallvågarna efter den Tsunami av kritik som Socialstyrelsen levererar se över hur de rekryterar folk. Empatiska personer skall man leta efter, säger man. Det har man redan idag även om det kan vara svårt att tro när kvällstidningarnas löp ger bilden av ett gäng monster på andra sidan 112-anropet. Men ingen människa kan stå emot när det gäller att formas av sin vardag, av sitt yrke, av det man får höra och uppleva.
Även den mest empatiska personen skulle efter en tid som 112-operatör utveckla någon form av cynism. Men är man inte säker på att man har rätt när man sitter och är cynisk så skall det iallafall finnas kvar empati nog att våga vara osäker och låta bli att chansa. Förmodligen är det så långt vi kommer idag, om vi inte bara kör videosamtal på 112...
Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar:
Min egen SOS-samling av blogginlägg hittar du här.
Inlägg
4 kommentarer:
Vet inte hur mycket research du gjort. Jag har inte läst mer än enstaka artiklar och funderar mest högt...
Hakade upp mig på att du utgår från att rutinerna inte följts och att personen som är åtalad är cynisk. Jag håller med att det verkar mest troligt, men testa att läsa om texten och samtidigt utgå från att rutinerna faktiskt följts.
Som sagt ingen djupare kunskap om detaljer, men en person som "inte kan andas" kan inte heller prata eller springa runt i bostaden.
bra skrivet!
Johan. Visst kan man springa omkring när man har jobbigt att andas, man kan prata även om det blir mer stånkigt och flämtande. Jag vet av egen erfarenhet hur det är när mina astmaanfall blommar upp, innan Bricanylen hjälper - jag rör på mig.
Men research. Jo, jag har jobbat några år i början på 2000-talet som 112-operatör och vet hur det medicinska indexet såg ut då, och enligt mina källor ser det nästan exakt likadant nu. Andningssvårigheter, i kombination med sviktande medvetande skall ha en ambulans Prio 1. Lyssnar man på bandet så hör man ångest, något som operatören tolkar som panikångest men som han trots allt är osäker på. Hade den åtalade följt indexet slaviskt så hade han inte kunnat undgå att skicka dit en ambulans. Möjligtvis med lite skruvande och färgad av sina egna förutfattade meningar så hade det kunnat bli en Prio 2 av det hela - men en ambulans skulle dit. Punkt.
Jag ska berätta om den gången jag ringde 112 förra året. Det gick helt annorlunda mot hur det gick när emil ringde.
Jag kom hem vid midnatt, skulle köra in i vårt stora parkeringsgarage. Innan jag kör in går strömmen i hela området. Det blir supersvart. Det går såklart inte att öppna porten med den elektroniska brickan.
Jag blir osäker, kör ner för backen, kör tillbaka, då komemr störmmen tillbaka i hela området. Jag öppnar garaedörren kör in och parkerar. På vägen mot min lägenhet ser jag att den första stora automatiska branddörren har slagit igen. Jag går en annan väg.
Det luktar oerhört starkt av bränt gummi och i en av sektionerna finns det även ett rökmoln, mer som dimma.
Jag ringer fastighetsvärdens jour. De säger jag ska ringa 112.
Under tiden minskar rökdimman så den blir hela tiden mindre.
Jag ringer 112. Jag beskriver allt som hänt. Det luktar lite mindre bränt, jag säger att det nog inte är så farligt.
Det räcker nog om de skickar en polisbil om de måste skicka ngt.
Men jag bor i bergsjön, vi har haft en garagebrand för 2 år sen. En riktigt stor. Operatören trycker direkt på stora larmklockan å skickar ut en jävla massa brandbilar.
De kommer ganska fort. Jag och brandmännen går runt i garaget vi kan konstatera att ingen brandrisk föreligger. Jag fårgar brandmännen om de tuyckte jag gjort rätt, de sade att jag gjort rätt som ringde. Men samtidigt. Vad ska de säga.
Det samlas en del folk. (Mest invandrare) En invandrare berättar att det finns en person som brukar köra omkring inne i garaget å burna med däcken.
min teori är att denna person har däckburnat så mkt så att branddörranra har slagit igen. Efter detta har han avvikit, sedan har jag kommit. Det här är ju ett invandrarområde så det är mkt stök och bök.
Min betraktelse på detta samtal är att larmoperatören överreagerade, det hade räckt med en polisbil.
Så mitt fall är helt annorlunda mot emils fall.
Skicka en kommentar