OSÄKERHET & SÄKERHET - EMPATI & CYNISM

"Jag får inte pusselbitarna att gå ihop. De ljud han ger ifrån sig stämmer inte överens med den fysiska symptombilden. Jag blir osäker..." säger tydligen den tidigare SOS-sjuksköterskan inne i rättssalen när rättegången om felhanteringen vid Emils onödiga död har tagit fart.

Sjuksköterkan bedyrar sin oskuld, men just de där orden "Jag blir osäker" får mig faktiskt att tycka att skulden i det här fallet blir tydligare. Är man säker så vet man vad man gör när man nekar någon som ringer 112 så har man alltid gjort rätt, är man osäker skall man inte chansa och låta sannolikhetskalkyler avgöra om resultatet blir bra eller dåligt. Är man osäker på vad som händer på andra sidan linjen så skickar man dit en ambulans för att se vad som är säkert i osäkerheten - om de behövs där eller inte. I fallet Emil hade ambulanssjukvårdaren och ambulanssjuksköterskan förmodligen på några sekunder kunnat konstatera att det som var osäkert över en telefonledning var säkert i när de klev in genom dörren...

Jag har jobbat på SOS, jag vet att man efter ett tag blir cynisk och får för sig att nästan varenda människa som ringer in gör det för att lura till sig en ambulans eller en gräddfil till polisens ledningscentral. Så är det ofta, men så länge man inte är säker på vad som händer - så länge man är osäker så får man inte chansa när andra människors hälsa eller säkerhet står på spel.

Sjuksköterskan, som tycker att han är oskyldig, körde igång sin processor, lät erfarenheter och sannolikhetskalkyler snabbt räkna ut att Emil ute i Bagarmossen förmodligen hade pankångest och jobbigt att andas bara därför. Men säker var han inte, när pusselbitarna inte gick att få ihop och osäkerheten fanns tydligen där. Det är då man skall tänka på rutiner, vilka rutiner man skall följa och när.

Som SOS-operatör har man tydliga rutiner som skall följas - alltid - för att man skall vara säker och inte osäker på om man gör rätt eller inte när man skiter i att chansa. I det här fallet fanns det tydligen fem lediga ambulanser i närområdet att använda, resursbristen var i detta fallet inte något att skylla på - som man kan göra i andra situationer när ambulansdirigenten får trolla med knäna för att hitta en lösning på en närmast ohanterbar situation...

Det enda sjuksköterskan är oskyldig till är att med berått mod ha tagit levet av Emil. Det finns inte i min föreställningsvärld att någon i någon av landets larmcentraler tycker att folk skall lida, att folk skall dö. Men nu blev konsekvenserna av SOS-syrrans feltänk och osäkerhet något som med säkerhet har förstört både sjuksköterskans liv och framtid, precis som den ändade Emils liv så meningslöst och för tidigt samtidigt som Emils familj och vänner har sitt tomrum att försöka leva med. Ingen vinner, men det handlar om upprättelse - om att få rättvisa i något som alltid kommer att vara så orättvist.

Den som vågar vinner heter det i de brittiska SAS-soldaternas motto, i de svenska SOS-operatörernas värld gäller inte det. Man vågar inte chansa, man skall inte vara osäker, man skall vara säker på att man har gjort rätt och man inte har gjort rätt så skall felet iallafall inte ta livet av folk utan snarare rendera en utskällning från en bitsk ambulanssjukvårdare över mobilen - någon som tycker att de har fått åka på ett "skitjobb" när allt man gjorde var att vägra chansa och leva med sin osäkerhet.

SOS Alarm skall i spåren av det som hänt och i svallvågarna efter den Tsunami av kritik som Socialstyrelsen levererar se över hur de rekryterar folk. Empatiska personer skall man leta efter, säger man. Det har man redan idag även om det kan vara svårt att tro när kvällstidningarnas löp ger bilden av ett gäng monster på andra sidan 112-anropet. Men ingen människa kan stå emot när det gäller att formas av sin vardag, av sitt yrke, av det man får höra och uppleva.

Även den mest empatiska personen skulle efter en tid som 112-operatör utveckla någon form av cynism. Men är man inte säker på att man har rätt när man sitter och är cynisk så skall det iallafall finnas kvar empati nog att våga vara osäker och låta bli att chansa. Förmodligen är det så långt vi kommer idag, om vi inte bara kör videosamtal på 112...

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar:
Min egen SOS-samling av blogginlägg hittar du här.

DE OLYCKLIGA OLYCKSDRABBADE I OBYGDEN

Hade Åsele kommun med sina dryga 3000 innevånare legat på Västgötaslätten och hade Malå kommun med 3200 innevånare varit placerat i Stockholms län så hade ingen av kommunerna haft en ambulans stationerad i kommunen, inte ens med livlig fantasi. Åsele och Malå är byhålor i obygden, små tynande platser på jorden där det inte ens finns moderater i kommunfullmäktige - Åsele och Malå är två platser i en annan del av Sverige som sossar och miljöpartister vill plocka bort ambulansen ifrån...

De gör inte mycket - alls - de där dygnsambulanserna i Åsele och Malå med lite mer än ett uppdrag per dygn. Det borde inte vara något som helst problem att spara in på två ambulanser som gör så himla lite, i trakter där de som vill spara på sina kärnväljares möjligheter att överleva en hjärtinfarkt eller klara sig ur en hjärnblödning med mindre jobbiga följder. Det borde inte vara något problem, om det inte fanns något som i Norrland är de ändlöst långa vägarna genom barrskogen på vägen till något av de där sjukhusen som ligger allt annat än tätt inpå varandra. Avstånden gör att det faktiskt är vettigt att ha ambulanser i Åsele och Malå.

"Det finns en ambulanshelikopter i Lycksele!" kanske någon cynisk sosse eller miljöpartist triumferande stöter fram när de försvarar sina besparingsbeslut - men de glömmer då något som jag som SOS-operatör blev varse. De glömmer, eller förtränger, den där lagen som säger att det som kan djävlas alltid djävlas när man som minst vill att det skall djävlas. Tro mig, jag har erfarenhet av just det. Jag har jobbat på det där företaget som numera är ökänt - på SOS Alarm. Skickade jag i min dåvarande roll som ambulansdirigent iväg Nynäshamns enda ambulans på uppdrag, som på den tiden kallades Bertil Nio Fyra Ett så kunde jag agera på förhand. Det var smart att redan innan det där oundvikliga larmet från en ambulanstom skärgårdskommun ramlade in låta ambulansen i Västerhaninge - Bertil Nio Fyra Fem - börja rulla söderöver på riksväg 73...

Händer det något i Åsele eller Malå när Lyckseles helikopter är på väg till Storuman eller Hemavan när den där besparingen har slagit igenom så kommer personer att dö eller drabbas av på annat sätt - bara för att det kommer att ta alldeles för lång tid för den där ambulansen som SOS-operatören i Skellefteå hittade när han eller hon trollade med knäna. Det kommer vara så att folk lider, för att avstånden är som dom är - där i obygden.

I Stockholm hittar man nästan alltid en annan ambulans som kan komma kom fram till den där sjuklingen i tid för att göra skillnad, samma sak i Västra Götaland, Skåne, Småland - ja till och med i Värmland, Dalarna eller Jämtland. I Västerbotten sparar man på det som borde vara den innersta kärnan av det som är välfärdens kärna - och det är de som har valt att stanna i Malå och Åsele som kommer att lida. Det är bara att gilla läget när det var de som valde de som nu klubbar igenom beslutet som oundvikligen kommer att få se konsekvenserna. Det enda positiva med vanvettsidéerna är att det förmodligen inte är någon moderat som kommer att bli lidande, eftersom de är ungefär lika många som ambulanserna och sjukhusen i den där delen av landet där besparingarna slår mot de som verkligen behöver besparas tid i väntan på den där ambulansen som är en timme bort...

Länkar: SvD, VK, VF
Bloggar:

SOM MAN SÅR FÅR MAN SKÖRDA...

Det var en gång, för länge sedan då undertecknad satt i ett bergrum under Johannes brandstation och svarade på 112-samtal från allmänheten - en allmänhet som ville fråga när nattbussen mot Jakobsberg skulle lämna Klarabergsgatan, en allmänhet som undrade var man kunde förnya sitt pass sent en kväll, en allmänhet som undrade var klockan var eller rentav en en allmänhet som kanske behövde hjälp av räddningstjänsten, ambulanssjukvården eller polisen...

Svarade man på 100 samtal så kunde man utan att vara cynisk lätt räkna att ungefär 80-85 av dessa inte vara förenade med att vara larmsamtal - samtal på liv och död, samtal om pågående brottslighet. Efter några år bakom datorskärmen och under sitt headset så utvecklades en förmåga att sucka åt Svensson och Svenssons bild av vad som var ett larmsamtal - där skillnaden mellan en påkörd cyklist eller en påkörd igelkott inte alltid var självklar för den inringande. Men lik förbannat så satt man där när det var allvar, bläddrade i sitt beslutsstöd, det medicinska indexet - skärpt, koncentrerad och med ambitionen att hjälpa, inte att stjälpa.

Under vintern och våren  har det skrivits spaltmil om SOS Alarm och larmoperatörernas oförmåga att ställa rätt diagnoser över telefon, om oviljan att skicka ut ambulanser till de som har behövt och det mest extrema exemplet var Emil i Bagarmossen, ambulansområde A903, som dog för att en sjuksköterska på SOS-centralen i Stockholm åsidosatte sina rutiner och förlitade sig på sitt eget omdöme. Det var ett omdöme som den natten fick förödande konsekvenser för Emil, för Emils familj och nära och kära, för sjuksköterskans kollegor och medarbetare på SOS över hela landet och för den sjuksköterska som förlorat jobbet, lär förlora sin legitimation och nu kommer att ställas inför domstolen åtalad för grovt vållande till annans död...

Själv anser jag att det är naturligt att ett tjänstefel av den här omfattningen faktiskt leder till åtal. Det räcker liksom inte med att HSAN - Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd - och Socialstyrelsen får tycka till om lämpligheten för berörd person att jobba med just det som den berörda personen har valt som yrke. I det här fallet hade det räckt med att följa rutinerna, förstå vad beslutsstödet säger och skicka en ambulans för att med största sannolikhet rädda Emil, eller iallafall ge honom chansen att överleva...

De larmsamtal som ledde till Emils död och hanteringen av desamma av den utpekade sjuksköterskan är faktiskt grovt vållande till annans död - och därmed klampar jag före en rättslig process som kommer att ta spaltmeter efter spaltmeter i anspråk i det framtida mediabruset. Jag tror självfallet inte att sjuksköterskan hade för avsikt att grovt vålla Emils död, men att en överdriven tilltro till den egna förmågan och en drös med förutfattade meningar fick larmoperatören att göra fel efter fel, felbedömning efter felbedömning.

En bra SOS-operatör fattar att inte alltid tro på sin egna förutfattade meningar och sitt eget omdöme. En bra SOS-operatör följer sitt beslutsstöd för att helgardera sig i situationer där man faktiskt aldrig kan chansa - där varje chansning kan få förödande konsekvenser för andra människors hälsa och den egna karriären...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB, Expr

Mina tidigare SOS-inlägg hittar du här

SOS ALARM OCH KOMPETENSHETSANDET...

Drevet mot SOS Alarm rullar vidare med oförminskad styrka, och det var ett tag sedan jag orkade med att ge mig in i ett ämne där jag trots allt tycker mig sitta med mycket mer kött på benen på en annars fet kropp. Till skillnad mot de journalister som driver drevet har jag jobbat med precis det som nu ligger i skottgluggen - 112-samtal, med prioritering av sjukvårdsfall, med ambulansdirigering. För mig som gammal kollega till de som nu verkar i stormens öga för att försöka hjälpa sina medmänniskor är det otroligt jobbigt att tänka mig in i arbetsmiljön på landets SOS-centraler...

Jag minns små mini-drev från min egen tid bakom tangentbordet och under "head-setet", hur folk med nyhetssidorna på hornhinnan och nyhetsrapporterna studsande mellan hammaren och städet gick in i nödsamtalet med föreställningen att det på andra sidan linjen satt en vidrig elaking som bara ville den hjälpsökande illa. Ett redan jobbigt arbete blev ännu jobbigare, en ännu svårare uppgift blev mycket svårare - eftersom varje riktigt larmsamtal är ett unikt möte där samspelet mellan den som ringer och den som svarar måste fungera. Om bilden redan från början är att det är en idiot man skall få prata med så är risken för misslyckande så mycket större. Det gäller en inringare som tror att operatören på andra sidan inget hellre vill att den hjälpsökande skall dö, och det gäller naturligtvis också en nerkörd 112-operatör som efter 25 verbala påhopp och en ständig ström av okvädesord ser alla inringare som mytomaner eller bara dumma i huvudet.

Emils död var en väckarklocka, där man såg de förödande effekterna av att inte slaviskt följa rutinerna och det medicinska index som skall vara lag och inte något man kan strunta i bara för att man sitter som erfaren sjuksköterska bakom bordet. Det var en sjuksköterskas bristande förmåga att ta till sig de rutiner som borde sitta i ryggmärgen och en massa förutfattade meningar som dödade Emil - onödigt och ovärdigt. Men det var en välutbildad sjuksköterska som gjorde felbedömningen, inte en 112-operatör med "bara" undersköterska-kompetens eller erfarenheten från ett call-center som gjorde fel. Men trots detta går kompetenshetsen vidare...

Själv anser jag, förvisso partisk så det sjunger om det, att det snarare blir större risker för felsteg om man bara skulle bemanna en SOS-central med sjuksköterskor, eller för att dra det ett snäpp till - varför inte läkare? Ju mer kunskaper man sitter på, ju mer väver man in sig i egna grubblerier och funderingar och sätter rutinerna åt sidan för att någon gång landa fel. Det behövs både och, en vägg av snabbtänkta 112-operatörer som gärna kan vara undersköterskor med rätt bakgrund eller andra lämpliga personer - och en bakre linje med sjuksköterskor som kan ge råd eller ta hand om prioriterandet när/om den med lite mindre medicinsk utbildning i bagaget inte lyckas klura ut vad som gäller - trots det genomtänkta medicinska indexet. Sjuksköterskan skall också vara den som har befogenhet att neka någon ambulans.

Socialstyrelsen utreder nu en herrans massa fall där SOS Alarms personal påstås eller rent av har misslyckats med att förstå verkligheten som den ser ut på andra sidan telefon-linjen. Varje enskilt fall är ett misslyckande, varje enskild människa som trillar mellan stolarna och får lida för att man inte förstår rätt på larmcentralen är ett onödigt offer. Men kan vi någonsin gardera oss mot att det som hände Emil den där natten aldrig inträffar igen?

Svaret är tyvärr nej - den mänskliga faktorn spelar alltid in och människor missförstår varandra. I Emils fall fanns det inga möjligheter att missförstå att det var fara och färde, och Emils död var en effekt av ignorerade rutiner och en alldeles för stor tilltro till att man själv visste bättre än beslutsstödet - med sin kompetens som sjuksköterska i ryggen. Det är ingenting som SOS Alarm eller samhället kan fixa till genom att ställa högre ktav på formell kompetens, det viktiga är att rätt personer anställs och att dessa förstår värdet i att följa de rutiner som utarbetats just för förhindra att sådant som händer Emil händer igen...

Slutligen, det här om ett ökat vinstuttag från ägarna Staten, Landstingen och Kommunerna i företaget SOS Alarm. Sällan har väl en nyhet legat så fel i tiden som den nyheten? SOS Alarm skall bära sina kostnader, få det stöd företaget behöver av ägarna för att fungera som det måste fungera. Skulle SOS Alarm råka gå med vinst så är det pengar som skall in i den egna verksamheten - för fortbildning, för trivselåtgärder och för tekniska påhitt som gör att SOS-operatörerna kan jobba ännu bättre och säkert i framtiden.

För att SOS Alarm skall fungera behövs trygga operatörer, trygga i sin roll och trygga med sina arbetsuppgifter. Idag, imorgon och i drevets spår är det nog inte så mycket som känns tryggt i berget under Johannes Brandstation, på brandstationen i Eskilstuna, i Trygghetens hus i Östersund och alla andra platser där man faktiskt försöker hjälpa - inte stjälpa...

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, Expr
Mina andra inlägg i ämnet: 112

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR - FALL 2

"SOS 112, vad har inträffat?"

För vilken gång i ordningen under det där arbetspasset i bergrummet under Johannes brandstation jag upprepar standardfrasen för ett nödsamtal hade jag tappat räkningen på. Men det här samtalet skulle till skillnad mot alla de där tomma anropen från en mobil i fickan eller de där samtalen som bara innehöll ett framvrålat könsord etsa sig fast så till den milda grad att skeendet lever kvar ännu 8-9 år efter min tid som 112-operatör på SOS-A i Stockholm...

"SOS 112, vad har inträffat?" och jag möts av ett avgrundsvrål i hörsnäckan. Det är en man som skriker, han eller någon i hans närhet är i nöd. Det första begripliga ordet jag uppfattar är "vi behöver en ambulans!" och per automatik skapar jag ett ambulansärende medan jag försöker få ner honom på jorden lite snabbt. Vilket nummer ringer du ifrån, var befinner ni er - och eftersom samtalet kommer från en fast telefon så är det lätt att konstatera att adressen stämmer överens med telefonnumret som stämmer överens med den man som jag pratar med.

"Ni behöver en ambulans till adressen i byn, och vad är det som har hänt?" frågar jag samtidigt som jag börjar fylla i mallen på datorn med A1, prio 1 för ambulans samtidigt som jag kontrollerar att ambulansområdet stämmer med adressen. Fingrarna söker sig mot knappen för medlyssning, för att kollegan på ambulansdirigeringen skall kunna larma ut en ambulans medan jag fortsätter samtalet med inringaren. "Fy fan, det är blod över hela golvet!" skriker mannen på andra sidan, fortfarande i ett hysteriskt tillstånd. Tankarna flyger genom huvudet - Artärblödning? En kraftig blödning i slutskedet av en graviditet? En djup sårskada i en muskel? Att jag varit så förutseende att jag redan har fyllt i en A1 på ärendet känns med alla de bilder som snabbt passerar mitt undermedvetna helt korrekt. "Är den som blöder vid medvetande? Andas han eller hon? Vad är det som blöder?" blir mina följdfrågor, och de två första besvaras till min lättnad med ett "Ja!"...

Den tredje frågan däremot, vänder samtalet på några sekunder. "Det är min fru! Jag råkade slänga igen badrumsdörren när hon var på väg ut, och hon klämde sin stortå. Gud så den blöder! Den ser ut som en utsprungen ros, och nageln är borta. Fy fan, det ser illa ut...". En blödande stortå som ser ut som en ros, där nageln är borta. Tanten andas och är vaken, men blöder och gubben är hysterisk. "Sitter tån kvar på foten?" frågar jag och får återigen ett "Ja!" till svar. Men hallå? Vad är det som är livshotande i den här situationen frågar jag mig och plockar bort prioriteringen A1, och låter fältet stå tomt.

"Tar din hustru några blodförtunnande mediciner?" och den här gången blir svaret "Nej!". Det börjar mer och mer likna ett fall som för några meningar sedan lät som en solklar prio etta men som nu inte ens borde få ambulans. "Vad gör din fru nu, ligger hon ner?" frågar jag och svaret blir "Ja, hon ligger i soffan. Fan vad stortån ser ut!". "Har du en förbandslåda hemma, ett första förband? Har ni en bil?" frågar jag då och det har han - både förband och bil. "Linda då in tån med ett hårt tryck med förbandet, lägg upp foten i högläge och vänta tills blödningen verkar upphöra. Sedan kan ni väl ta bilen in till akuten så får vi se om de sätter några stygn och röntgar tån" blir mina råd...

"Men vad fan. Jag jobbar i en bransch där man får se mycket elände och det här är det äckligaste jag har sett! Varför kan vi inte få en ambulans?" frågar han häpet. "Det är klart det ser äckligt ut, det är ju på din fru du ser skadan. Men din hustru kommer fortare till sjukhus om du kör henne själv till akuten" berättar jag uppriktigt eftersom jag med den simultanförmåga jag har lyckats se att närmaste lediga ambulans är 5 mil bort, och att den knappast kommer att åka med blåljus och sirener för en blödande stortå som ser ut som en ros och där nageln har lossnat.

"Men ni har ju en helikopter?" konstaterar han helt korrekt när jag berättar om den tid det lär ta att få en ambulans till hans breddgrader. Skall jag skratta eller gråta? Visst, varje enskild händelse upplevs helt olika beroende på relation, på erfarenhet, på vad man tycker sig uppleva men ändå - en ambulanshelikopter för en stortå!? När de är på fastlandet och inte på någon avlägsen ö utan båtförbindelse? Min rekommendation till honom för att få in frugan till sjukan blir alltså - "Ta bilen om du är i skick att köra, lägg frugan i baksätet med foten högt och ta med mobilen så att du kan ringa ifall hennes tillstånd skulle förändras."

Men mannen på andra sidan fortsätter insistera på att få en ambulans, och eftersom jag som underskötare inte får neka någon hjälpsökande ambulans väljer jag att snabbt rapportera över ärendet till en av kollegorna som kallas HMK - Högre Medicinsk Kompetens - en sjuksköterska som får fälla avgörandet. Jag kopplar över och passar på att slinka ut för en snabb kopp kaffe som blir en lite längre kopp kaffe på tio minuter...

Kaffesmaken sitter kvar i gommen när jag kommer ut i trafikrummet igen, och kollegan HMK skakar på huvudet och jag går fram för att kolla hur det gick och vad som hände. Det slutade med en ambulans, han gav inte efter och fattade inte att hans fruk skulle komma snabbare under vård om han körde själv. Nu sitter och ligger de två och väntar på en ambulans som i sakta mak jobbar sig fram mot adressen, en adress som en helt annan ambulans når en timme och fyrtio minuter senare eftersom den första fick vända mot en Prio 1:a på vägen. Körtiden från bostaden till akuten var 20-25 minuter om man följer trafikreglerna.

Mannen i fråga var blockerad, han trodde att en sårskada på frugans stortå var presumtivt dödlig och att det minsann behövdes en ambulans eller en helikopter. Att jag ändå pedagogisk hade förklarat att det inte var någon fara spelade ingen roll. Det finns andra som inbillar sig att man får en gräddfil förbi de kroniska köerna på akuten om man kommer med ambulans - något som inte stämmer eftersom det bara är allvarlighetsgraden av sjukdomen eller skadan som avgör hur länge man får vänta när man väl kommer in på sjukan...

Men gjorde jag fel som tyckte att han och hon kunde åka in själva till sjukhuset med den blodiga stortån? Gjorde sjuksköterskan fel när hon till slut lade upp en beställning på en ambulanstransport med prioritet 3? Fattade inte vi hur jobbigt detta var för den vårdsökande? Jo, det gjorde vi men det betyder inte att behovet av ambulans förelåg i mina ögon - men ett behov som senare fastställdes av en kollega med högre medicinsk kompetens. Kommentera gärna, men lägg också märke till att det är min bild jag målar upp. Mannen på andra sidan tråden hade en helt annan bild framför sina ögon.


Fotnot: På min tid på SOS fick jag som undersköterska ge råd, prioritera ambulansfall som prio 1,2 eller 3 - men jag fick inte neka någon ambulans - då krävdes det att en sjuksköterska gjorde sin egen bedömning. Det här fallet har inträffat och ändå inte. Stortån kan vara ett pekfinger, en tumme eller en lilltå, badrumsdörren en stålgrind, en bildörr eller något annat som kan klämma. Platsen kan ligga både längre eller närmare sjukhuset - men fallet är relevant eftersom något liknande ändå hände mig. Fel eller inte, jag följde mitt medicinska index och fick det inte till något ambulansbehov.

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Expr1, Expr2, Expr3, AB

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR - FALL 1

"SOS 112, vad har inträffat?"

För vilken gång i ordningen under det där arbetspasset i bergrummet under Johannes brandstation jag upprepar standardfrasen för ett nödsamtal hade jag tappat räkningen på. Men det här samtalet skulle till skillnad mot alla de där tomma anropen från en mobil i fickan eller de där samtalen som bara innehöll ett framvrålat könsord etsa sig fast så till den milda grad att skeendet lever kvar ännu 8-9 år efter min tid som 112-operatör på SOS-A i Stockholm...

"SOS 112, vad har inträffat?" och jag möts av ett avgrundsvrål i hörsnäckan. Det är en ung kvinna som skriker, hon eller någon i hennes närhet behöver hjälp. Rösten i andra ändan av telefonlinjen skriker på ett främmande språk jag gissar på är arabiska, men helt plötsligt kommer några ord på svenska som får mig att rycka till. "Min son, blöder huvud. Mycket, mycket!" Där och då skapar jag ett ambulansärende medan jag mot regelverket självsvådligt plockar fram telefonnumret och adressen som det rings i från. Det känns rätt när kaoset och språkförbistringen är så nära total man kan komma. Jag frågar om de bor på den gatan och om det står det namnet på dörren - och de ledande frågorna svaras det ja på. Gott så, då vet jag iallafall vart vi skall skicka hjälpen.

"Vad är det som har hänt? Varför blöder din son?" frågar jag samtidigt som jag börjar fylla i mallen på datorn med A1, prio 1 för ambulans samtidigt som jag kontrollerar att ambulansområdet stämmer med adressen. Fingrarna söker sig mot knappen för medlyssning, för att kollegan på ambulansdirigeringen skall kunna larma ut en ambulans medan jag fortsätter samtalet med inringaren. "Ramlat från bordet! Rakt i hårt golv. Blöder från huvudet!" skriker mamman på andra sidan linjen, och jag oroar mig över att jag inte hör något skrikande barn i bakgrunden. "Hur gammal är han? Går det att prata med honom? Är han vaken?" frågar jag snabbt. "2 år, 2 år! Nej, inte prata - bara tyst. Inte vaken! Bara skakar!" Aj fan, knappen till medlyssning trycks ner och kollegan får upp ärendet på sin skärm för omedelbar utalarmering.

Texten jag skrivit är kort och koncis: Pojke 2 år. Skalltrauma. Fall fr bord. Blöder fr skalle. Ej pratbar. MVL? och det blir närmaste ambulans 8 minuter bort som får uppdraget tillsammans med en av länets dåförtiden 4 akutbilar som råkar stå på samma brandstation och enkelt kan hänga på mot olycksplatsen.

Jag ligger kvar i samtalet, försöker lugna mamman med att hjälp är på väg och det fungerar faktiskt. Jag får reda på att sonen ligger i hennes knä, och jag hör iallafall en andning om än stånkande i bakgrunden. "Ambulansen är snart framme. Finns det någon där som kan möta ambulansen?" frågar jag och mamman svara "Storebror! Han åker ner!" och storebror åker ner medan vi fortsätter prata. Barnet andas, och det känns som om jag har gjort vad jag har kunnat när ljuden från en ambulans och en akutbil som närmar sig hörs i  min hörlur. Allt gick som det skulle, barnet andades och hjälpen kom fram precis så snabbt som den skulle kunna vara där. Barnet krampade inte våldsamt, skakade litegrann var den beskrivning jag fick av mamman på den lilla svenska hon kunde. Det sista jag hör i hörluren är hur en ambulansjukvårdare hörs ropa "Hej, vi är från ambulansen..." och vi bryter samtalet.

Jag fortsätter jobba på med mina 112-anrop där 9 av 10 inte alls är lika skarpa som det där samtalet jag hanterade nyss. Det handlar om numret till Polisens växel, det handlar om en understimulerad snorhyvel som sitter och återuppringer 112 hela tiden från samma telefonkiosk på torget vid Sandsborg, det handlar om någon som tror att grannen är besatt av onda andar och faktiskt någon tror sig följa efter ett rattfyllo med bilden och som därför får gräddfilen in till polisen ledningscentral. Plötsligt tjoar kollegan på ambulansdirigeringen och visar att jag har ett samtal från ambulansen på plats hos det där barnet. Bra, lite feedback och återkoppling tänker jag - fast övertygad om att det snart kommer en förvarning till KSB, det vill säga Astrid Lindgrens barnsjukhus...

"Vad i helvete håller ni på med där nere i berget?" hör jag en upprörd narkossköterska skrika till mig innan jag ens har hunnit hälsa klart. "Var det du som skickade iväg en ambulans och en akutbil på en näsblödning? Var det du?" och jag stammade fram ett "Ja...? Men jag trodde att det var..." innan jag fick "Det var en näsblödning! Han satt i mammas knä och blödde näsblod! Det har vi åtgärdat på plats, och vi lämnar nu platsen för andra uppdrag, hälsa kollegan det!"

Men jag kunde inte förlika mig med att ta skit för något som jag absolut inte kunde ha fått min intervju med den skadades mamma till att vara - en näsblödning. Jag berättade vad som hade sagts, vilka frågor jag ställt och vilka svar jag hade fått. Jag berättade om att mamma sade att sonen ej var vaken, skakade, inte pratade och att jag inte hade hört någon gråt under samtalets gång. Jag drog mina slutsatser på det jag trodde mig veta, men som jag trots allt inte hade en aning om. Den arga narkossköterskan föll till föga och accepterade min förklaring innan hon knäppte av mobilen ungefär samtidigt som de fick ett nytt jobb med en trafikolycka på motorvägen norrut.

Jag spolade tillbaka bandet, lyssnade på min insats och kom fram till att jag nog ändå hade gjort rätt när jag drog igång ett pådrag som aldrig skulle ha blivit av om jag bara hade vetat att det handlade om en näsblödning och bara det.

Men gjorde jag fel när jag tyckte att det var självklart att skicka både ambulans och akutbil på ett ärende där jag bara gissade vad som väntade, gissningar grundade på något som hade berättats för mig på svag svenska?  Kommentera gärna inlägget, men lägg också märke till att det är min bild jag målar upp. Mamman på andra sidan tråden hade en helt annan bild framför sina ögon, precis som ambulans- och akutbilspersonalen förmodligen idiotförklarade mig rakt av i sin verkliga verklighet.


Fotnot: På min tid på SOS fick jag som undersköterska ge råd, prioritera ambulansfall som prio 1,2 eller 3. Det här fallet har inträffat och ändå inte. Bordet kan vara ett skötbord, en näsa kan vara en tunga - men fallet är relevant eftersom något liknande ändå hände mig. Fel eller inte, jag följde mitt medicinska index och fick det till en solklar prio etta - något det inte alls var...

Länkar: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB,

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR, DEL 2...

Man vet inte om man skall nöja sig med att gråta eller ta och bryta ihop när nu textmassan från Emils tre samtal till SOS Alarm delvis offentliggörs. Emils död är förmodligen ett resultat av ett antal grova felbedömningar, åsidosatta rutiner och något som borde klassas som ren och skär inkompetens från den sjuksköterska som vägrade förstå att det var något allvarligt som höll på att hända i Emils lägenhet ute i Bagarmossen...

Det är riktigt jobbigt att läsa den utskrivna texten, så fruktansvärt jobbigt att det är svårt att ta till sig vad som egentligen hände den där olycksaliga natten. Det är för mig helt obegripligt hur man kunde låta bli att skicka iväg en av länets ambulanser till Bagarmossen när jag läser texten och där det framkommer att sjuksköterskan uppenbarligen är så blockerad av sin egen bild om vad som finns på andra sidan telefonlinjen att han struntar i att ta till sig nödropen i kombination med en flämtande andning. Men varför blev det så fel, så katastrofalt?

Ingen kan få mig att tro att den där sjuksköterskan i berått mod tog livet av Emil genom att vägra gå med på att en ambulans borde skickas till platsen. Den förutfattade bilden satt där den inte skulle och Emil var precis som alla de där andra inringande unga killarna som fick jobbigt med andningen på grund av panikångest. För så ser verkligheten ut, där 9 samtal av 10 inte handlar om det som var lika akut som Emils situation. Hade Emil varit allergisk, haft astma eller haft någon annan känd lungsjukdom hade han förmodligen fått sin ambulans eftersom sjuksköterskan då hade haft lättare att lägga sitt pussel. Hade det hela inträffat när svininfluensan var som mest omskriven hade Emil säkert också fått åka med "sjukvagnen" till akuten illa kvickt. Nu var det inte så, och resultatet är lika vidrigt som förödande för tilltron till de på SOS Alarm som trots allt är vardagshjältar mest hela tiden...

Emils familj skriver ett öppet brev till politikerna, ett brev som berör och som gör nästan lika ont att läsa som den textmassa som är orden från Emils nödsamtal. Det är ett balanserat brev, med en nykter syn på vad som har hänt och som inte borde ha fått hända. Det finns bara en fråga där önskedrömmandet om hur vi skall förhindra att det som hände Emil händer igen dyker upp- och det är önskemålet om att alla som i telefonen begär hjälp av sjukvården också skall få det. Det blir motsägelsefullt när man rabblar upp ett antal skäl till varför SOS Alarm i de allra flesta fallen lyckas hjälpa den hjälpsökande och hitta rätt prioritering.

"Krav på ambulans för nageltrång" nämns, och det var inte en unik situation på min tid tillsammans med en hel del andra diagnoser där Svensson tycker att ambulansen vore ett lämpligt transportsätt. Några meningar längre ner svävar man ut i "Enda sättet att förhindra att detta upprepas är enligt oss att flytta beslutet om adekvat hjälp till EFTER att sjukvårdspersonal på plats har undersökt den hjälpsökande. Vi kräver att de ansvariga lanstingspolitikerna svarar oss på följande fråga: Vad hindrar en förändring av larmrutinerna som innebär att varje inkommande samtal med begäran om hjälp resulterar i att någon form av sjukvårdsresurs skickas ut?"

Man har förstått arbetssituationen men ändå inte, eftersom det skulle krävas ett hundratal "sjukvårdsresurser" bara i Stockholms län för att kunna hantera ett arbetssätt i linje med det som Emils familj önskar - och det vid sidan av de runt 60 ambulanserna, 2 akutbilarna, akutläkarbilen och 1 till 2 helikoptrar som redan finns och som knappt räcker till. Även om det vore drömmen att skicka hem en sjuksköterska eller en läkare till varje person där det fanns grubblerier om vad som kan komma att krävas så blir det helt ogörligt, för att det är så pass många som vill ha den där hjälpen som Emil felaktigt inte fick och som många andra med rätta inte skulle få.

Nej, A och O är att förlita sig på sitt beslutsstöd, det som på min tid kallades index där man genom ett antal frågor inte kunde låta bli att sätta rätt prioritet på ambulansen. Visst, man är beroende på att man fattar vad personen på andra sidan vill säga med sina svar också - språkförbistring, fyllesnack eller afasi i spåren av en stroke kan ju göra bedömningen svårare. Men likväl, går man på den information som man får och drar sina slutsatser av vad som sägs och inte på sina förutfattade meningar så kan man inte göra fel. Däri ligger problemet, att inte låta sig övertygas om att man vet bättre än de rutiner som måste fungera - då skulle Emil med största sannolikhet ha levt idag...

Filippa Reinfeldt svarar i sin roll som ansvarig landstingspolitiker på familjens öppna brev, och det är bra att hon gör det. Jag tror att Filippa är precis lika övertygad om att en välfungerande ambulanssjukvård tillsammans med en likadan räddningstjänst och polisorganisation är den innersta kärnan i välfärdens kärna. Det är där och då folk behöver hjälp som samhället måste finnas till hands och inte svika. Problemet är bara att resurserna i Stockholms län redan idag är för få och att det kan få konsekvenser för medborgarna.

Som 112-operatör prioriterar man sina ärenden efter det som sägs i samtalet, inte efter hur det ser för kollegan på andra sidan bordet som försöker hitta rätt ambulans till rätt larm. Det är sedan upp till ambulansdirigenten att trolla med knäna, och vara problemlösare ut i fingerspetsarna. För trots att Stockholms län växer med i snitt en medelstor landsortsstad per år så tillförs inga ambulanser, inte på min tid iallafall. Den medelstora landsortsstaden har i de allra flesta fallen 2 eller 3 ambulanser, Stockholms län runt 60 stycken. När folkmängden ökar borde antalet ambulanser öka, precis som antalet vårdplatser på sjukhusen - om man inte har hittat den där formeln som innebär att alla nyfödda och nyinflyttade är friska som nötkärnor...

På min tid i "Berget" fanns det 4 akutbilar som kunde stötta ambulanserna, idag finns det två och länets befolkning har ökat med nästan ett Göteborg. Är det okej? Hur påverkar det tryggheten? På min tid under headsetet fanns det cirka 50 ambulanser, idag är det 7 ambulanser till och befolkningen har ökat med i runda slängar 350.000 personer i "lenet". Räcker det för att hålla jämna steg med de krav som ställs? Nej, och det är faktiskt upp till Filippa Reinfeldt precis som det borde ha varit upp till hennes föregångare - sossen med snedluggen - att hänga med och balansera resurser mot behov.

Jag tänkte ta påskdagarna till att koppla bort mitt politiska bloggande, om inget oförutsatt och häpnadsväckane inträffar, för att istället delge er några fall från min verklighet som 112-operatör under de första åren av 2000-talet. Det kommer att vara fall som är helt avpersonifierade, milt förändrade och avgeografiserade för att ingen någonsin skall kunna känna i sitt elände i min text. Jag gör det för att visa på hur jag upplevde min tid som 112-operatör - det både bästa och jobbigaste arbete jag någonsin har haft...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5
Bloggar: Radikalen, Andersson

MITT LIV SOM 112-OPERATÖR...

"SOS 112, vad har inträffat?"

Det är så man som SOS-operatör skall svara på de samtal som kommer in som 112-anrop, det som innebär att den som ringer är i nöd på ett eller annat sätt.

"SOS 112, vad har inträffat?" var en mening som efter några månader som SOS-operatör i Stockholm hade etsat sig fast så till den milda grad att det faktiskt hände att man utan att tänka sig för svarade så i hemtelefonen eller i mobilen. Det var ett monotont rabblande i början på varje samtal, där varje samtal sedan gick från en standardfras till att bli ett unikt samtal - där man inte hade en aning om hur samtalet skulle avslutas när man för femtioelfte gången avslutat frågan med "...vad har inträffat?"

Det fall som nu lever sitt eget liv i media, i TV:s morgonsoffor och i de sociala medierna är vidrigt. Emil Linnells död är en katastrof, ett misslyckande och en tragedi av gigantiska mått. Inte nog med att en ung man i början av sitt liv med största sannolikhet fick plikta med sitt liv för att det satt en sjuksköterska på andra sidan telefonlinjen som drog fel slutsatser, som tänkte fel och som gick på sin egen felaktiga magkänsla när allt han/hon skulle ha gjort var att följa beslutsstödet - på min tid en pärm som kallades "Medicinskt index". Det är ett tjänstefel, det är ett antal felbeslut som får de enda konsekvenserna de skall få när man inte följer rutinerna och det handlar nu om att en person som tidigare ansetts vara väl lämpad för att hjälpa sina medmänniskor i nöd får se sig om efter något annat att pyssla med...

Naturligtvis får även jag tårar i ögonen och en klump i halsen när jag får höra på Emils mamma och bror i morgon-TV. Det finns ingen ursäkt, och kanske hade Emil varit vid liv om ambulansen hade larmats ut enligt alla de rutiner som måste följas hade följts. Ingen kan veta säkert, men det är troligt att en snabb transport till sjukhus och ett optimalt omhändertagande på en akutmottagning hade varit skillnaden mellan liv och död.

Men varför gick det då så fruktansvärt fel? Varför struntade sjuksköterskan på SOS-centralen i berget under Johannes Brandstation i sina rutiner, varför valde han/hon att inte tro på den verklighet som Emil upplevde? Var det för att sjuksköterskan ville plåga Emil till döds? Var det för att han/hon var en elak person som såg som sin främsta uppgift i livet att orsaka onödiga dödsfall? Var det för att han/hon i andra änden ville få sparken för tjänstefel och bli omtalad i media som totalt inkompetent och känslokall...?

Den nyktre bedömaren förstår naturligtvis att detta inte var något som någon önskade, att katastrofen för Emil faktiskt är en katastrof även för den sjuksköterska som nu får leva med ett liv på sitt samvete för resten av sitt liv. För trots alla dessa idiotiska felbeslut finns det två sidor av myntet, där Emils verklighet inte alltid är den verklighet som andra som ringer 112 för att få en ambulans lever i - där skillnaden mellan ambulans eller inte är liv och död.

Detta är inget ursäktande av det som har hänt, utan bara ett sätt att från min synvinkel och med de erfarenheter jag fick under mina år i "berget" som SOS-operatör på 112-funktionen. Det handlade om en arbetsmiljö som var otroligt spännande, givande och rena rama drömmen för den som ville göra skillnad för folk i nöd. Men samtidigt handlade det om samtal efter samtal där det skreks könsord, svordomar och annat i örat på mig och kollegorna bara för att det var roligt, det handlade om folk som ringde 112 för att fråga när passexpeditionen på polishuset i Sollentuna stängde eller hur mycket klockan var.

Det handlade om folk som hade mobilen i fickan när knapplåset släppte igenom siffrorna 1,1 och 2 följt av knappen för att ringa upp - samtal som man inte bara kunde koppla ner direkt eftersom man inte visste om det fanns något riktigt viktigt bakom de där ljuden som var svåra att tolka. Det kunde ju faktiskt vara en medmänniska som tappat talförmågan efter en stroke, eller något annat än en mobil som bara låg i fickan och ringde upp nödnumret. Men så kom de där skarpa samtalen, då man gick från att bara vara en telefonist som tog skit, hänvisade medborgarna att ringa till polisens icke-akuta nummer eller på lämpligt sätt be inringaren att leta rätt på en klocka själv.

De var de där riktiga nödsamtalen man ville ha, även om det då fanns en allt annat än tilltalande verklighet på andra sidan linjen. Emils samtal var ett sådant samtal, som borde fått sjuksköterskan på SOS upp på tå i sina bedömningar. Det var då man genom att följa index skulle avgöra vårdbehovet hos den inringande med några frågor, följdfrågor och ännu lite mer frågor. Det var då man skulle konstatera att det handlade om pågående brottslighet och släppa igenom samtalet toll polisens LKC på en prioriterad linje. Det var då man skulle avgöra platsen för den trafikolyckan för att se till att rätt räddningstjänst och närmaste ambulans skulle larmas ut. Det var de samtalen som gjorde att man kände sig värdefull, nyttig och det var ett samtal som kunde lindra nöden hos den inringande.

Emils tre samtal till SOS var två för många. På min tid i "berget" fick jag som undersköterska göra mer än vad man får idag med samma bakgrund. Jag fick prioritera sjukvårdsärenden där ambulans behövdes i fyra olika nivåer - Prio 1: närmaste bil med blåljus och sirener. Prio 2: närmaste bil omgående men utan blåljus och sirener. Prio 3: någon bil när inga prio 1 eller prio 2-uppdrag finns att skicka bilarna på men där vårdtagaren behöver vård under resan. Prio 4: liggande transport i annat fordon än ambulans, utan vårdbehov under transport. Genom att ställa frågorna som man skulle ställa frågorna fick man facit i hand och en klar prioritet. Emil hade jobbigt att andas, det både sade han och det hördes tydligen också. Emil svimmade när han försökte resa sig upp och kombinationen borde ha varit en solklar prio 1...

Jag fick prioritera mina samtal och lägga upp dom för kollegan bakom ambulansbordet att hantera, men jag fick som undersköterska aldrig någonsin, någongång, någonstans neka en inringande person en ambulans. Var jag övertygad om att den där inringaren inte behövde åka med en av länets alldeles för få ambulanser så fick jag koppla över samtalet till en sjuksköterska för att hon skulle säga ja eller nej. Det var rätt skönt att slippa det ansvaret faktiskt. Jag ställde mina frågor, jag lyssnade av läget och jag gjorde mina bedömningar men jag kunde inte vägra någon en ambulans.

Sköterskan som ryker nu vägrade att skicka en ambulans, av skäl som förmodligen bara han/hon kan se som naturliga idag, skäl som alla vi andra bara skakar på huvudet åt. Kan det ha varit en natt med massor av "skitsamtal", kan det ha varit ett arbetspass som fick omdömet att brista när det inte fick? Förmodligen, för man söker jobb hos SOS för att hjälpa - inte stjälpa.

Jag minns ett mediadrev som gick när jag jobbade på SOS. Den gången handlade det om en man som ringt in på 112 och berättat att han hade ont i bröstet, en varningssignal som heter duga. Kollegan frågade sin frågor, och slutsatsen blev att det inte var jätteakut och det blev en prio 2:a av det hela. Mannen dog innan ambulansen fått in honom på sjukhus, och drevet var detsamma då som nu. Det var en felbedömning, men man hade följt mallen och svaren tillsammans gav en prioritet som i efterhand visade sig vara fel.

Passen efter det att kvällspressen slagit upp nyheten var riktigt tunga, både för oss vid telefonen och för folket i ambulanserna. Expressen hade nämligen det goda omdömet att skriva en spalt om att "vill du ambulans direkt så skall du ha bröstsmärtor, jobbigt med andningen och en smärta som strålar ut i armar eller mot ryggen". Tack för den passningen, helt plötsligt hade betydligt fler av de som ville ha ambulans bröstsmärtor, utstrålande smärtor och jobbigt med andningen - och eftersom man skulle följa sitt index så blev det väldigt glest med ambulanser till annat än dessa med bröstmärtor som strålade ut och som hade jobbigt att andas...

Emil Linnells död är fruktansvärd, men det kan aldrig någonsin bli så som hans mamma satt och önskade för i TV denna morgon. Det kan aldrig få vara så att det skall räcka med att säga "snälla" för att få en ambulans. Det handlar om medicinska prioriteringar, inget annat. Det handlar om att använda de resurser som finns i ambulanssjukvården på det bästa sättet. Ifallet med Emil var det inte så, det var ingenting som var bra i den hanteringen - precis tvärtom, en katastrof.

Men den dagen det räcker med att säga "snälla" för att få en ambulans så måste vi skaffa oss minst 100 gånger så många ambulanser som vi har idag - och det funkar inte. "Snälla" i kombination med rätt svar på de frågor som ställs, och naturligtvis skall hjälpen komma. Det hoppas jag att den mor och bror jag lider med idag också kommer att förstå när chockfasen är över.

Jag har lämnat SOS bakom mig, det var den mest stimulerande arbetsplatsen jag haft förmånen att jobba på. Men det fanns dagar då jag satt på pendeltåget på väg hem efter ett nattpass då jag satt och blängde surt på mina medpassagerare eftersom jag fick för mig att var och varannan Svensson ringde till mig bara för att ljuga mig rakt i örat för att få en ambulans eller för att få prata med polisen lite snabbare. Det tärde då, det tär säkert fortfarande - men de som sitter kvar därnere vill dig faktiskt väl. De har tagit jobbet för att göra skillnad och hjälpa - inte för att jävlas eller ta livet av folk. Problemet är bara att en dålig dag på jobbet kan få den yttersta konsekvensen. Tyvärr...

Länkar: AB1, AB2, SvD, Nyhetskanalen, DN1, DN2,
Bloggar: