SVINSJUKAN I SVERIGE - BÄVA MÅNDE KONUNGARIKET!

Amerikansk kvinna med långt framskriden och obehandlad Svininfluensa festar till synes oberörd loss bland friska vänner...

Hujedamig! Så var den här, den fruktansvärda pandemin som sveper över planeten och skördar liv som ingen annan sjuka gjort sedan den Spanska sjukan. Sjukdomar med djurprefix, såsom "Fågelinfluensan" och "Svininfluensan" skapar per automatik kaos och förrvirring, uppgivenhet och nära-dödenupplevelser vid varje oprovocerad nysattack från medpassageraren på buss nummer 509...

Nu är den här, och de svartaste av de svarta rubrikerna plockas fram i gammelmedia - detta trots att den här "pandemin" avslöjats som betydligt mindre farlig än den vanliga vinterkräksjukan eller mässlingen när det gäller antalet människor som stryker med i sviterna, Men det skall slås på stora trumman, Svensson skall skrämmas upp och med största sannolikhet får vi inom 24 timmar se regeringen få stå vid skampålen och förklara hur just svininfluensan lyckades ta sig in i Sverige, och vi kommer att få se Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros lägga skulden på samma regering för att vi i Sverige inte lyckats hejda utbrottet...

Nu kommer det alltså fram att vi i Sverige har minst en person som är smittad av denna farsot, men jag gissar att det finns en till person som en liknande åkomma, den så kallade och tidigare ignorerade Grissjukan som innebär att man tvångsmässigt kletar ner sitt hotellrum med sina fekala restprodukter, gärna utomlands och att man får en variant av Tourettes syndrom där man kallar sina politiska motståndare för pedofiler bland annat. Just den senare diagnosen har jag också ett lindrigt förstadium till, även om jag ännu inte nått fram till sjukdomens klimax när man använder sig av sexuella avarter för att beskriva motståndaren. Ännu så länge håller jag mig till grisar och bara det kan ju vara nog så opassande. Förhoppningsvis funkar den av partiet insatta tvångsmedicineringen så pass att det stannar vid grisar och svin och inte eskalerar... Mer om Grissjukan finns här, här och här.

Länkar: SvD, DN, AB, Expr

VARFÖR VÄRNPLIKT?

En värnpliktig malaj i den allmänna värnpliktens tidevarv, en man som började gräva värnpliktens grav...

När jag 1982 som 14-åring började intressera mig för kriget om de underbara Falklandsöarna så var en av slutsatserna jag senare drog att yrkessoldater var att föredra även för Sverige. Eftersom vältränade och anställda brittiska soldater hade slagit en argentinsk, numerärt överlägsen och i berg nedgrävd armé av värnpliktssoldater utan några större problem så ansåg jag att det var bevis nog för att avskaffa den svenska värnpliktsmodellen där alla, oavsett motivation eller förmåga, skulle in i försvaret.

Under min tid som kadett och officer fick jag hyfsat sanbbt revidera mina uppfattningar, våra värnpliktiga killar var oftast av rätt virke och problem med motivation berodde oftare på att utbildningen inte var tillräckligt stimulerande än att man hade några dubier om att det var rätt att med vapen i hand försvara hemlandet. Jag minns särskilt när vi under min 13-månaders värnplikt sommaren 1987 hade en brittisk amiral på besök på 12/70-batteriet på Asunden utanför Slite, han hyllade det svenska systemet. På en direkt fråga om inte utgången på Falklandsöarna hade avslöjat värnpliktsarméns medfödda svaghet var svaret ett rungande "No!" - det var skillnad på argentinska bondgrabbar utan utbildning, utan ett bra ledarskap och de norska, svenska och finska killar som hade en bra bas att stå på och som hade en duglig officerskår som lyfte förmågan.

Själv är jag inne på en modell av selektiv värnplikt, där de mest lämpade och motiverade i urvalet får fullgöra sin utbildning under 12 månader. Antalet som tas ut för tjänst skall vara tillräckligt många för att kunna ha 2 brigader i utbildning, 1 brigad i aktiv tjänst (kontraktsanställs av de värnpliktiga ur utbildningsförbanden och svarar för insatsförsvar på hemma- och bortaplan), 1 brigad i omedelbar reserv (mob.tid 1-2 dygn) samt 2 brigader i en lägre beredskap om någon vecka. På så sätt får vi 6 brigader till vår fallfärdiga armé, till en rimlig kostnad och med en möjlighet att snabbt höja vår förmåga. Med Tolgfors idé om 8 bataljoner med ytterligare 4 i någon avlägsen framtid så kan vi efter många om och men möjligtvis få fram en brigad med några självständiga bataljoner vid sidan om.

Att överge brigaden som arméns stomme var ett gigantiskt misstag och inget som rörligheten de facto tjänar på. Man kan lätt ta en bataljon ur brigadorganisationen och flytta denna. Små, lätta bataljonsstridsgrupper kan slå en motståndare av kompanis storlek - är det någon som tror att vi kommer möta kompanier i strid? Brigaden kan slå bataljoner, och försvara sig mot större förband - det är brigader vi behöver, Här och Nu!

Sverige är ett stort land till ytan och med en rätt liten befolkning. Värnplikten under invasionsförsvarets tidevarav var en nödvändighet, men är så även i framtiden om än i en helt annan tappning. Med rätt folk i uniform, med tillräckligt många under vapen så kan vi se till att Sverige återigen blir ett land som stabiliserar norra Europa och inte upplevs som ett militärt vacuum som vi gör i dag. Sverige strör vackra ord omkring sig men gör absolut ingenting för att leva upp till alla grandiösa ambitioner. Vi har i dag en armé som är mindre än Litauens, som har färre artilleripjäser än Estland och en regering som trots detta lovar att Sverige finns där som hjälp den dagen det börjar blåsa upp till storm igen...

Är det något som Sverige är bra på så är det hyckleri och att glömma sin historia. Vi är i dag i samma läge som 1939 när kriget bröt ut, avrustade, svaga och hjälplösa. Då var det Per-Albin som ljög folket i ansiktet med att vår beredskap var god, idag är det Tolgfors som försöker dupera folket att tro att vi har en förmåga värd namnet...

Länkar: SvD, Wiseman

GEORG-IGEN...?

Att som ett litet land, med en hyfsat självständig fri vilja, råka vara granne med en stormakt som alltmer utvecklas i en totalitär riktning har aldrig varit speciellt kul... Om man rent historiskt tittar bakåt i tiden så sysslade alla diktaturer under 30-talet med just att kuva små grannar som man inte ansåg ha något existensberättigande - något som senare utlöste det andra världskriget när flatheten tog slut i samband med nazi-Tysklands och kommunist-Sovjet delade broderligt på Polen. Tyskarna hade innan "befriat" såväl Österrike och Tjeckoslovakien från sin suveränitet medan det röda Sovjet hade berövat baltstaterna dess oberoende och tagit en rejäl munsbit av det rumänska territoriet. Italien och Il Duce hade mäktat med att gasbomba Abessinien med sina spjutkrigare och en albansk kung med en handfull soldater till underkastelse...

Italien och Tyskland har i dag gjort upp med sin historia, och ingen skulle väl i sin vildaste fantasi få för sig att dessa länder skulle invadera sina grannar. Med Sovjetunionens efterföljare Ryssland är situationen en helt annan, här hyllas Stalin öppet och han är närmast att betrakta som en nationalhjälte igen trots att han var Hitlers jämlika i konsten att döda sina medmänniskor. Ryssland av i dag blandar sig alla sina grannars inre angelägenheter utan att blinka...

Flyttar Estland en bronsstaty föreställande en ockupant så inringas den estniska ambassaden i Moskva av tokiga ungdomar ur Putins svar på de 12 apornas armé. Därefter slår man ut hela Estlands förmåga att kommunicera via internet i en samordnad och välorkestrerad attack från KGB:s arvtagares FSB:s lokaler. Estland, Lettland och Litauen har tack och lov hunnit bli medlemmar i såväl NATO som EU - i annat fall hade nog militära provokationer och en av Moskva uppmuntrad resning bland landets ryssar mycket väl kunna göra stt Sverige haft en riktig oroshärd knappt 15 mil från Gotland.

Georgien däremot har varken medlemskap i NATO eller EU, och där gick det som det gick. När georgierna till slut tröttnat på provokationer från de två utbrytarrepublikerna Sydossetien samt Abkhazien och gick till motanfall så spelade man Putin i händerna. Ryssar välde in i utbrytarrepublikerna och slog hårt och skoningslöst till mot de georgiska förband som inget annat försökte göra än att säkra landets internationellt erkända gränser. Ett litet land, med en ny försvarsmakt mötte sitt öde mot vältränade och numerärt överlägsna ryska enheter. Georgien fick se de två utbrytarrepublikerna bli lydstater åt Ryssland, "stater" som i dag är beroende av ryssarnas hjälp i allt man tar för sig. Den ryska militära närvaron är påtaglig och den används fortfarande som maktmedel mot georgiernas fria vilja.

Häromveckan sade Ryssland klart och tydligt ifrån när NATO avsåg hålla en övning i Georgien, med det georgiska styrets och folkets goda vilja. Ryssland gillar inte sånt... Och nu kom uppföljningen - ett myteri i ett georgiskt pansarförband med största sannolikhet planerat och iscensatt från just Moskva. Nu stoppades detta i sin linda, och Georgien försöker tappert kämpa vidare som den självständiga stat man är, med sin obehagliga granne i norr...

Sverige som nation bör fortsätta att dra slutsatser av att den ryska politiken ligger fast - en politik som borde ge omvärlden déjà-vu-känslor från det Kalla Krigets decennier. I Sverige skönmålar vi fortfarande Ryssland och landets ambitioner in i absurdum även om en viss tillnyktring har skett. När Sverige talar om hur vi stärker landets försvarsförmåga mot just Ryssland och dess nyupptäckta stormaktsambitioner med 8 eller 12 bataljoner så är vi så fel ute... Det handlar om att ha en anpassningsbar gard som räcker till för att verkställa de stora ord som statsministern brukar ta upp vid sina regeringsdeklarationer om att Sverige skall hjälpa våra grannar när det blåser upp. Då räcker varken 8 eller 12 bataljoner, de räcker inte till för att försvara Sverige ens mot ett mindre nålsticksangrepp. Faktum är att våra löften inte ens är värda pappret som talet är skrivet på... Lär av historien, det är det minsta man kan begära.

Länkar: SvD1, SvD2, DN

"MIN STÄLLNING ÄR STARK"

Ungefär så uttryckte sig Mona Sahlin i SvD den 26 april. Jag ber att få citera:

"– Jag känner mig väldigt trygg med att min ställning är stark. Jag har ingen
som helst oro där. Tvärtom."

Jaha, hur ser det då ut för Mona när stödet är medelmåttigt eller rent av svagt? Lever Mona i en parallell värld, där allt är frid och fröjd oavsett hur verkligheten ser ut? Hur ser rådgivarna och de nära medarbetarna på Monas ställning, i en rödgrön skyttegrav utan reträttväg där det enda fungerande vapnen är dräpande floskler och dödande populism...?

För nu så sticker den obekväma sanningen upp sitt elaka plyte för den verklighetsfrånvända oppositionsledaren igen, med en undersökning där i runda slag 3/4-delar av Svensson är övertygade om att Reinfeldt är bättre lämpad att leda än Mona, som har 1/4-del av folket med sig. Är det en stark ställning? Det kunde ju ha varit det om siffrorna mellan partierna såg ut ungefär så. med 25% som avsåg rösta på Monas parti eller någon av hennes politiska medlöpare. Vi är inte där, Monas parti har en avsevärt starkare ställning än partiledaren själv. Och inte ens i de egna leden så tror man på Monas förmåga, 45% av sosseriets egna kärnväljare tror att Reinfeldt leder bättre och bland LO-folket så är det till och med en majoritet som demaskerat Mona - 58% anser att Reinfeldt skulle vara en bättre ledare för landet trots att han måhända inte alltid har fört en politik som den mest röde LO-medlemmen har förstått ännu. "Jag känner mig väldigt trygg" var orden - självbedrägeri eller noll-koll?

Och när valdagen närmar sig så står det politiska ledarskapet i ett ännu större fokus, och den dagen är det min förhoppning att Monas förtroendesiffror och partiets väljarstöd börjar harmoniseras på ett sätt som gör SAP till ett svagt minne av det där statsbärande partiet man en gång var. Är det en sanndröm jag drömmer framför datorn, eller är jag lika verklighetsfrånvänd som den där Mona?

Länkar: SvD1, SvD2, DN, AB, AB2, Expr

FRED...?

Mörkret har sänkt sig över huvudstaden, första maj är på väg att bli andra maj och på Söders höjder leker Lasse Ohly DJ för ett vänstervridet danspartaj. Härligt, eller hur...?

Jag unnar dom den här mysiga kvällen och har under dagen tänkt en hel del på hur jag uttrycker mig, hur jag formulerar mig och om det är så som "Ulle-bulle" säger varje gång vi pratar - att jag håller på att bli för bitter... OK, jag har haft en rejäl släng av bitterhet i mig den senaste perioden, det erkänner jag, men det har aldrig varit min ambition att låta min blogg bli ett cyniskt och elakt forum där jag bara gnäller på allt och alla. Jag är krasslig, hängig och har en infektion i kroppen som jag inte har lyckats jaga bort och det återspeglar sig väl i min bitterhet.

Men, nu unnar jag vänsterpatrasket sin danskväll på Mosebacke med den ständigt könshårsvisande komikern Nour el-Refai (som även jag uppskattar) som hedersgäst och humörhöjare. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kan tycka att det var respektlöst av de MUF:are som stod längs paradvägen för att håna rörelsen på deras högtidsdag - det är synnerligen lågt, det andas förakt och om man nu måste håna Mona så gör det på en blogg eller i en insändare istället. Kvällen och vänsterdansen till ära skulle jag vilja citera Martin Gore och hans melodi "Peace" från Depeche Modes senaste alster "Sounds of the Universe" - tänkvärda ord och en synthslinga att gnida könet mot danspartnern till.

"Peace will come to me
Peace will come to me

I’m leaving bitterness
Behind this time
I’m cleaning out my mind
There is no space
For the regrets
I will remember to forget

Just look at me
I am walking love incarnate
Look at the frequencies
At which I vibrate
I’m going to light up the world"


Jag lovar härmed att nästa inlägg blir ett personligt, varmt inlägg om något som inte har ett smack med politik att göra och som är kliniskt fritt från hätska angrepp på mina meningsmotståndare - någon gång efter midnatt kommer ett inlägg om att sola smart för att slippa hudcancer...

MAJ, MONA, MALMÖ OCH MMMMMARABOU...

Det är väl lite konstigt hur de mest indoktrinerade människorna beter sig, när man trängs runt en ifrågasatt partiledare för att fotograferas med en kvinna som kan anklagas för mycket men knappast för att vara fotogenique... Uppenbarligen var det så det var i det röda Malmö efter den röda promenaden, och det måste väl ha med vädret att göra - att folk blir vänliga, på gott humör och gör löjliga uppsluppna saker.

Vänligheten hade ju inletts redan under Monas tal då en vänligt sinnad själ kände sig så empatisk inför den pratglada kvinnan däruppe på podiet att han ville bjuda Mona på hennes favoritkonfekt - en av Marabou licenstillverkad Toblerone. Den flög upp på scenen, men Monas livvakter tog hand om glädjespridaren på ett allt annat än tacksamt sätt.

Mona var i Malmö, medan hennes "Sister-in-arms" Wanja kämpade på i huvudstadsområdet. Wanja inledde i min hemstad Sundbyberg, och jag kunde tyvärr inte vara där för att bevitta spektaklet. Men enligt var mina källor, som självfallet är neutrala och sanningssägande, så var det fler rödingar ute i år - men även sådana som vågade framföra kritik mot just Wanja. SSU agerade som vanligt rödgardister och gjorde sitt bästa att likrikta informationsutbytet till det vanliga, okritiska och självgoda tramset som bär SAP:s signum. Att det jublades i Sundbyberg när Wanja gjorde entré förvånar mig föga, det handlar mer om rörelsen som religion än som politik och våra sossar i Sundbyberg är politikens motsvarighet till Livets Ord.

I Sundbyberg klarade sig tydligen Wanja lindrigt undan medan det blåste till storm på Norra Bantorget. Olika grupperingar uttryckte sitt missnöje med att Wanja lever i en parallell dimension, där hon tror sig ha stöd från allt och alla, där hon tycker att det är helt normalt att kritisera andra för sådant som hon själv har gjort. Som vanligt tystades kritikerna av mötes-STASI och fördes från platsen. Wanja blev förstås ledsen och påtalade att demokratin tjänar på att mötesfriheten respekteras... Jaha, och tjänar inte demokratin på att missnöjda människor använder sin yttrandefrihet även när den inte faller partiet i smaken?

Apropå något som inte faller mig i smaken, ett rejält klavertramp i den politiska retorikens historia taget ur Wanjas tal:

"Sanningen är att aldrig förr har så få på så kort tid lyckats åstadkomma så mycket elände för så många" - Nej, det är inte Pol Pot och de röda khmererna eller Hitler och hans nazister hon talar om. Inte heller Stalin eller Saddam Hussein - nej, det är Sveriges demokratiskt valda regering hon talar om, kvinnan. Vet hon vad elände är? Är det krig, massmord, pest, censur och massarresteringar, en åsidosatt yttrandefrihet eller handlar det om en rätt blygsam justering av ersättningsnivåerna i A-kassan? Är hon sjuk i huvudet på riktigt, är verklighetsflykten så total?

En av koalitionskamraterna paraderade också i dag, Lars Ohly var ute och traskade trots att han uppenbarligen varit så illa däran för några veckor sedan under sitt påskfirande i Dalom. Blindtarmen brast, mina litterära spärrar likaså och att jag hade mage att raljera över att just Ohly låg på sjukhus möttes av hätska mail och ord som bara kan betraktas som en önskan från företrädare för Ohlys parti att jag skall uppsöka de sälla jaktmarkerna illa kvickt. Jag är faktiskt genuint glad att Ohly nu är kurant nog att demonstrera, jag blir ännu lite gladare när han pinkar in reviret och markerar en tydlig skillnad mellan sitt parti och Monas parti. Det skall bli en trovärdig koalition av de här, tillsammans med den sköna Maria Wetterstrand som inte gillar röda flaggor men som gärna stänker ordentligt med rödfärg på sitt gröna standar bara för att få makt... Lagbygget skall bli extremt roligt att följa.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3

"HVAD VILJA SOCIALDEMOKRATERNA...?"

Mäster Palm utanför en av Wanjas arbetsplatser

...frågade sig August Palm redan år 1881 på ett skabbigt hotell i Malmö. Då var det ändå rätt tydligt vad partiet som skulle bildas några år senare hade för visioner, för idéer och vilken väg man ville ta för att nå dessa mål. I dag, 1 maj anno 2009, 128 år senare så är det inte mycket annat än partinamnet som är gemensamt med Palms, Brantings och Danielssons skapelse - om embryot till dagen SAP visste hvad man ville så är oklarheterna idag totala i många frågor om vad man vill, med vem man egentligen vill och varför man vill.

I dag är det 1 maj, och de mest trogna av de troende kommer att gå ut för att demonstrera. I år har man tur med vädret, men det är väl ungefär allt - för trots att solen kommer att skina på Mona, Wanja, Östros och Baylan så finns det numera många som anser att rörelsen trots mängder av rådslag, med ett lyssnande och veligt ledarskap har lett in partiet i en återvändsgränd. Gräsrötterna i facket skriker ut sin ångest, folk som engagerar sig förstår inte vad som händer. Mona Sahlins otydliga ledarskap sätter sina spår i det egna partiet, och tvångsäktenskapet med LO har utvecklat sig till något som är lika sjukt som när en 50-årig shejk i Saudiarabien gifter sig med en flicka på 12 år...

Kritikerna vill att Mona skall leda partiet åt vänster igen, bli tydligare men speglar den viljan verkligen den riktning som de som lämnat sosseriet vill se? De flesta har ju sökt sig högerut, till en allians som visar upp något helt annat än Monas lagbygge. Kan man locka tillbaka de som flytt genom att närma sig Ohly, genom att bli än mer oseriösa i sina budgetförslag (i den mån det är möjligt - 15 miljarder hit, pensionärssatsningar dit när vi befinner oss i den värsta krisen sedan 30-talet...) och genom att markera den tydliga skillnaden mellan alternativen - där alliansen tror på människan och där de röda tror på staten?

Hur Mona än gör kommer det att bli en "lose-lose"-situation, går hon åt vänster så stannar de som flytt, står hon kvar och stampar på samma plats så ligger de som tröttnat på henne kvar på sofflocken medan de som ser hennes "potential" som statsminister gör höger om och skulle hon våga sig på att smyga lite mer åt höger för att locka de flyende tillbaka så har vi ett Rosornas Krig framför oss som kommer vara till den dagen fru Sahlin lämnar in. Jag är inte rätt person att lämna råd, men vad jag lärt mig när det finns en rörelse där viljorna spretar åt alla håll så krävs det en stark ledare, en ledare som får de olika falangerna att dra åt samma håll. Mona Sahlin är INTE den ledaren, varken idag eller imorgon.

Problemet är ju att Mona är kvoterad till sin position, utan någon som helst analys av vad detta skulle innebära. Den bästa kvinnan som SAP kunde ha fått mötte ju sin baneman på NK under Euro-kampanjen, Anna Lindh. Med Anna vid rodret hade vi haft en långt mer trovärdig motståndare att tampas med - jag tyckte mycket om Anna Lindh och det beror väl kanske på att jag under 40 minuter på tåget mot Nyköping kunde sitta och prata politik med henne. Hon var skärpt, hon var stark och det lyste ledarskap om henne. När Anna Lindh tragiskt föll bort så var det ingen annan lämplig kvinna som ville, ingen förrutom Mona Sahlin lämplig eller inte spelade ingen roll - hon var ju kvinna...

Idag är det 1 maj, och från torg och parker kommer slagorden eka och populismen flöda. Sådan är denna dag, och jag hoppas att demonstranterna iallafall njuter av vädret. Solen skiner över ett Sverige där folk frågar sig utan att få några hållbara svar "hvad vilja Socialdemokraterna?"

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Morgan