DE NYA MARTYRERNA, DEN RÖDA TIDNINGEN & CENSUREN

Aftonbladets chefredaktör måste ha fått en kollaps utan dess like! Korkat är bara förnamnet, vidrigt tillvägagångssättet och kontraproduktivt som bara den... Det handlar om LO:s och rörelsens egen lilla variant av Pravda som genom sina klavertramp med största sannolikhet krattar manegen åt ett nytt riksdagsparti.

Man kan ju tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, själv tycker jag mycket om massor. Det är ju nästan så man skäms en aning när man erkänner att SD:s försvarspolitik är en rätt intressant läsning med många positiva inslag. Men efter den frågan slutar också det som är bra med SD. Ett parti som skrämmer, ett parti som är cyniskt och skuldbelägger fel människor kommer aldrig någonsin bli ett alternativ för mig - och detta alldeles oberoende av hur tilltalande försvarspolitiken än må vara.

Jag tror på att ta debatten med SD, att låta de vara med och spela samma spel som de andra partierna och inte särbehandla eller kränka deras rättigheter. Det är när vi andra tar debatten som vi kan demaskera deras agenda, det är när vi inte tillåter dem att bli martyrer och "missförstådda" som vi bäst motar Sven-Olle i grind. Allt detta har Aftonbladet nu förstört. Tidningen visar upp en sida som är odemokratisk, oetisk och korkad. Så länge inte annonsören skapar annonser som bryter mot lagar och förordningar så tycker jag faktiskt att det borde vara OK att publicera desamma. Sedan spelar det ingen roll om det är SD, EAP eller SKP som skickat in dravlet, det är en rättighet att få sprida sitt budskap - alldeles hur mycket man än må ogilla innehållet i partiprogrammen.

Genom att vägra SD annonsering så ger man partiet en massa publicitet, en publicitet det hade kostat multum att annonsera sig till. Dessutom skapar man en martyr i politiken, den kränkta och missförstådda stackaren som alla bara vill illa och man ger partiet mycket tändvätska på de brasor man kan förvänta sig att SD vill elda på för att nå sina framgångar.

Jan Helin, svenska Pravdas chefredaktör, med sin vapendragare Lena Mellin måste vara dumma i huvudet bortom all räddning när han driver en sådan här fråga. Det man gör är ju enbart att skapa en medvind för SD som de knappast tackar nej till, och frågan är vad nästa steg blir? Kommer man skicka ut Katrine Kielos att slå sönder valaffischer eller få Lasse Anrell att elda upp valstugor som tillhör det bannlysta partiet? Vem vet när det gäller Aftonbladet längre?

Länkar: SvD, AB1, AB2, DN

DRÖMMEN OM ETT ÅTERUPPSTÅNDET FÖRSVAR

Regalskeppet Wasa under befäl av Sten Tolgfors ger eld medelst bredsida mot polisbåten utanför Gröna Lund...

Regeringsförklaringen är uppläst, riksmötet 2009-2010 öppnat och kanske, kanske var det därför som jag föregående natt sov oroligt. Skulle det i statsministerns förklaring finnas något om försvaret av riket? Skulle vi lyfta frågan om vårt tärande istället för närande i säkerhetspolitiken i vår del av världen? Svaret var väl "Nähä"...

Det finns två meningar som man med lite fantasi kunde få till små poänger om hur vi bäst ser till att vår del av världen och Östersjön fortsätter vara en hyfsad trygg och avspänd del av världen. "De svenska internationella insatserna för fred åtnjuter brett stöd. Sverige kommer fortsätta att förstärka sin förmåga att medverka i freds- och stabilitetsoperationer i olika delar av världen." samt "Sveriges säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder."

Inte undra på att jag då drömde om statsministern, mig själv och frågan om hur man bäst ser till att Sverige får ett försvar värt namnet och som bidrar till en ökad säkerhet i vår del av världen - om man med det menar en haverist som försvarsminister. Resultatet av John Blunds sandande finns nedan...

"Det var något bekant över mannen jag mötte på väg in på Rosenbad, visst hade jag sett honom förut? Personen i fråga verkade minst sagt malplacerad i maktens korridorer där han svor och gormade utspökad i flottans paraduniform men med en sjörövarhatt, lapp för ögat och en rejält tilltagen krok på platsen för den vänstra handen. Och som inte det vore absurt nog så hade han också ett träben där det annars skulle sitta högerdoja. Svordomarna ekade på en dialekt som jag bara kunde placera i trakterna av Åmål eller Örebro...

"Anfäkta å anamma, Mogadishu här kommer jag - Här och Nu!" hördes när den uppseendeväckande mannen höll på att ramla utför trappan på väg ut, men det var något som jag knappt lade märke till nervös som jag var när jag tog sikte på statsministerns kontor.

Det hade gått några dagar sedan det på mailen hade trillat ner ett meddelande från självaste statsminister Reinfeldt, ett brev där han begärde att jag just denna dag, just detta klockslag skulle ta mig tid att komma upp på Rosenbad för att "diskutera en fråga av stor betydelse för rikets framtida säkerhet". Tankarna snurrade, jag var förvirrad och bortkommen när jag ragglade fram i korridorerna Kunde Reinfeldt ha haft synpunkter på att jag gett hans undersköna fru Filippa en ovanligt närgången och i mångas ögon rätt så anstötande kram på vårkryssningen med Cinderella? Eller var det så att alla mina subversiva blogginlägg föranledde självaste statsministern att gripa in? Eller kunde det vara något helt annat funderade jag medan min darrande hand knackade på statsministerns dörr, inifrån hördes ett barskt "Kom in!".

"Jag förmodar att du mötte din företrädare Sten på vägen in?" började min namne Reinfeldt konversationen och helt plötsligt föll poletten ner, det var ju Sten Tolgfors i form av en sjöbuse jag mött nere i entrén. Reinfeldt granskade mig med sina Cockerspaniel-ögon, och han verkade gilla det han såg av någon outgrundlig anledning. Därefter fortsatte han att tala till mig. Min namne förklarade att regeringen nu avsåg lyfta försvarsfrågan till de nivåer den var värd och att detta ofrånkomligt innebar att Tolgfors behövde flyttas på. Självfallet ville Tolgfors ha en bra reträttpost och det hade han fått, han skulle bli världsamfundets marina befälhavare i kampen mot pirater utanför Somalias vatten. Frågan jag då ställde var varför den lille mannen behövde spöka ut sig och statsministern suckade och förklarade att Tolgfors hade problem med såväl självförtroende som självbild och behövde en "extreme makeover" för att känna sig hemma bland flottans glada gossar.

Tolgfors skulle alltså ersättas med mig, och Reinfeldt som de senaste veckorna hade öst miljarder över kommuner, landsting och rättsväsende undrade hur jag ville reformera den organisation för rikets yttersta säkerhet som hade misskötts av den där enögde mannen med träben som genom de skottsäkra fönstren nu syntes jaga i väg mot busstorget framför Sheraton. Jag tappade hakan - skulle jag, självaste Belsebub i den moderata interna försvarsdebatten få ansvaret för att återskapa ett trovärdigt försvar? Reinfeldt berättade då att han uppskattade mina fantastiska blogginlägg till skillnad från Tolgfors blogg som uppenbarligen enbart uppskattas av partisekreteraren. Men Reinfeldt kände sig ändå tvungen att av rent empatiska skäl varje kväll titta till Tolgfors propagandablogg med resultatet att han somnade djupt och lämnade en ledsen hustru att lida i ensamhet - utan samliv, utan närhet, utan ömhet och utan kärlek.

Jag lade fram mina modesta krav till statsministern. Det handlade om NATO-medlemskap, det handlade om ett svenskt ansvarstagande i Östersjö-området med fokus på att snabbt kunna hjälpa våra grannar den dagen Putin skapat en orsak till att börja bråka med de små länderna på andra sidan Östersjön med sina ryska minoriteter. Reinfeldt nickade, och verkade förstå att frågorna behövde lyftas upp på agendan. Ett krav som jag inte avsåg ge efter på handlade om en budget anpassad efter de krav statsmakten hade på myndigheten Försvarsmakten och det höll Reinfeldt med om till min stora förvåning. Döm om min förvåning när Reinfeldt inte hade några synpunkter på att försvarsmakten skulle få ett lika sort budgetpåslag som de feta, lata och ständigt bakverkssätande figurerna i blåvita bilar hade fått, sålunda fick jag 43 miljarder att leka gud med.

Bort med kustjägare från Afrikas inland, en bantingskur av Högkvarteret med motorsåg och vattenlavemang samt en välgenomförd upphandling av verksamheten i Mazar-e-Sharif där mycket väl Aegis Defense Services från det ärevördiga Förenade Konungadömet skulle kunna lösa vårt uppdrag mycket billigare och utan risk för svenska förluster var mina besparingsförslag och käpphästar. Jag fortsatte därefter med krav på en återskapad brigadförmåga där rikets försvar minst skulle bestå av 6 brigader med all tänkbar utrustning och förmåga att verka avskräckande. Kompletterande inköp av stridsfordon 90, Strv 122 samt massor av Archer fanns på önskelistan när det gällde armén och inget verkade vara omöjligt att få igenom. Inte ens en önskan om sjuktransporthelikoptrar och en transportkapacitet för att lyfta en luftburen jägarbataljon verkade vara för mycket så jag fortsatte att underminera statsfinanserna med mina krav.

Flottans fartyg skulle bli fler och dessutom få luftvärn samt mer tid på sjön, några tunga kustrobotbatterier med RB15 placerade på Gotland och i Blekinge samt ett kraftigt utbyggd u-båtsvapen. Flygvapnet skulle få behålla alla sina JAS-39 samt modernisera hela bunten. Ett krypterat samband samt massinköp av moderna vapensystem för alla tänkbara situationer skulle snarast inhandlas, och Reinfeldt bara antecknade och nickade instämmande.

Jag lade också fram anpassningsförmågan till omvärldsutvecklingen som ledde oss in på värnpliktens vara eller inte vara. Vi kom hyfsat snabbt fram till en selektiv värnplikt där de mest skärpta och motiverade ur populationen skulle utbildas, tränas och hållas i god form för alla eventualiteter Det svenska försvaret började genom min väl tilltagna önskelista vädra morgonluft igen...

När jag kände att allt var hemma och att Sverige inom några år återigen skulle kunna vara ett land med trygghet och säkerhet för befolkningen så kom det totalt oväntade. Jag nämnde i förbigående att jag tyckte de 14 stridsvagnar som avsågs sändas till Gotland skulle få medföljande besättningar, understöd och en kringorganisation värd namnet. Uppenbarligen var detta i sammanhanget rätt så modesta krav droppen som fick bägaren att rinna över...

Statsminstern blev vit i sitt runda ansikte, och skrek så att spottet yrde över hela kontoret, han blev galen på några mikrosekunder: "Är du galen din tokskalle? Vad fan är det här för orimliga krav du kommer med? Och jag som i min enfald trodde vi hade hittat en sansad man som skulle passa för uppgiften. Vet du vad de där Keno-fjantarna kostar det här landet egentligen? Alla utlokaliserade myndigheter, alla bidragstagare till fårfarmare och ett par stillastående oljepumpar. För att inte tala om leverskadorna som belastar sjukvården med enorma summmor efter fylleslagen vid Almedalen vartenda år. Kan inte vi i politikerskrået träffas över en äppelpaj på McDonalds i Hägernäs istället, mycket billigare - mycket mer intimt. Nä, nu får Björklund å hans liberaler ta över den här frågan och det är ju själva faaaan...!"

Jag sparkades ut och låg som en liten snyftande baby på hallmattan när jag hörde stegen komma närmare med snabb takt. När blicken riktades uppåt så såg jag en högröd stabschef Wessberg stövla in på statsministerns kontor där det fortfarande osade svavel. Jag hörde den gode HG gapa om att "...den där galningen Sten Tolgfors har tydligen kapat regalskeppet Wasa! Och nu är han på väg ut mot Vaxholm med ett gäng sjövärnsungdomar ombord. Polisbåten fick en bredsida utanför Grönan när de försökte ingripa, och i masten stog tydligen Sten och gapade om Mogadishu.". Det sista jag hörde var en djup suck från statsministern, och sedan vaknade jag helt kallsvettig."

Förhoppningen om ett återskapat svenskt försvar, ett försvar med respekt i vår omvärld stannade denna gång vid en dröm - och mycket tyder på att alla framsteg i denna fråga kommer stanna vid just drömmar. Det är ju ett välkänt faktum att man inte vinner några val med ansvarstagande för rikets säkerhet såtillvida inte kriget står för dörren och allt redan är för sent att rätta till.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

EN "TREVLIG" TREKANT PÅ SVT

SVT Play är ju en helt fantastisk liten uppfinning. Tänk att man sent på kvällen kan zappa bort någon p-rulle på TV1000 och istället få se en nästan lika pervers men betydligt mer rumsren trekant på statstelevisionens Agenda...

Det underbara valfriheten hade fått mig att sätta mig ner och njuta av ytterligare en TV4-kalkon, "Kommissarien och havet" istället för att se Agenda när programmet låg där som en nygrillad Whopper mitt i programtablån. Jag valde väldigt fel, för TV4:s satsning tillhörde det sämsta som någonsin visats och som skall föreställa en deckare. Urusel dubbning, ett hårresande sätt att bedriva polisarbete och en uppsjö av duktiga svenska skådespelare som förpassats till att vara statister. Det enda positiva var alla fina bilder från ön som var mitt hem under de år som jag tjänade konungen genom min anställning på KA3 i Fårösund. Just i vattnet mellan Broa och Fårösund simmade under detta program en galen kommissarie på jakt efter en mördare - och jag mindes med andakt kvällen då jag som värnpliktig badade isvak i samma vattendrag.

Nog om kalkoner på TV4 och över till Agenda, där de Mona Sahlin för kvällen flankerades av sina beundrare Peter och Lars. Det var ett mysigt gäng, som försökte få det att framstå som om de var ense om allt mellan himmel och jord. Sanningen lär vara en annan, och skattehöjningar den enda frågan där enigheten är monumental. Eller är det så sjukt att man håller på att bli ense om allt?

Jag fick rysningar när Lars Ohly först nämnde att frågorna om utrikes- och säkerhetspolitik var de som han trodde skulle bli de största knäckfrågorna, men att den glade tågmästaren nu ändrat sig. Arbetet i den arbetsgruppen flöt på bra, och nu kan man ju bara gissa vad som komma skall. Om vänsterpartiet skall ha någon som helst trovärdighet kvar i dessa frågor så lär vi se rödgröna krav på ekonomiska sanktioner mot Israel, på hemtagning av svensk trupp från Afghanistan och mycket annat smått och gott.

Lars Ohly går nu också ut i media och berättar att han anser Mona Sahlin vara den mest underskattade politikern i Sverige. Riktigt så lät det väl inte för ett år sedan när samma Mona mobbade Lars och hans kamrater, då tyckte Lars något helt annat. Och vad Lars Ohly tycker verkar ju inte vara synonymt med vad Svensson tycker. Kollar man snabbt in Aftonbladets högst oprofessionella tittarundersökning så ser man att 66% av tittarna ger Mona ett minus i betyg på en sexgradig plus-skala, medan Ohly och Eriksson klarar sig marginellt bättre med 61% respektive 56% av tittarna som lika kritiska granskare...

Peter Eriksson var ju faktiskt bäst för kvällen, med lite humor och en ovanligt avspänd stil för att vara just Peter Eriksson. Lars Ohly däremot, han spelade en egen variant av teater. En föreställning där han nickade närmast tvångsmässigt åt allt de andra sa, log ansträngt och försökte sudda bort bilden av den där konfliktsökande lille farbrorn som de flesta ser framför sig när de tänker "Ohly?". Och så Mona då...

Med detta inlägg kommer jag inte granska vad de sade rent politiskt för de sade faktiskt ingenting som gjorde väljarna klokare. Alltså kommer jag att återigen ta fram min lilla figursåg för att såga Monas sätt att vara i media. Hon rycker och hon skakar, och det kan väl knappast vara nervositet efter alla år i rampljuset? Tics? Någon annan neurologisk åkomma? Hur som helst är det väldigt svårt att ta till sig det Mona försöker säga när man avleds av ett ryckigt kroppsspråk och en röst som skulle kräva en statlig utredning för att komma tillrätta med. Mona pratar ju så himla konstigt. Hon bryter orden fel, hon formar meningarna på ett konstigt sätt och istället för att lyssna på det budskap hon försöker förmedla ibland så sitter man där och irriterar sig på den där malande, monotona rösten. Jag är elak mot Mona, jag vet - men jag tycker att ett helt liv i politikens tjänst borde fått henne att bemästra sådana här saker.

Själva programmet Agenda var intetsägande, och det enda som de tre lallarna egentligen var ense om tycktes ju vara:

1) Höj skatterna!

2) Byt regering!

3) Vi trivs tillsammans.

Förvisso är jag övertygad om de första två punkterna ligger alla tre varmt om hjärtat men på den sista punkten så tror jag att allt bara är en chimär. Har man spytt på varandra som MP och V gjort under år efter år så blir man inte de såtaste vännerna så där helt plötsligt.

... och själv satt jag framför TV:n och undrade varför Mona hade klätt sig som en pepparkaksgumma med breda glasyrsträngar här och där.

Länkar: AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4

SCHIZOFRENA SIFFROR OCH SYMPATIER

Å en slank han hit, å en slank han dit och en slank han ner i diket...

Den ena opinionsundersökningen efter den andra publiceras i tidningar och på deras sidor, men inte blir man klokare av det man läser. I den ena framstår det som om den Rödgröna röran har en liten ledning, medan en helt annan undersökning visar ett helt annat resultat - för där leder det Statsbärande partiet med sin Allians. Det enda man kan vara säker på är att Kristdemokraterna ligger pyrt till i alla undersökningar. Om våra vänner inte ligger under den förhatliga 4%-spärren så balanserar de iallafall plågsamt ofta på ruinens brant, även om SKOP i dag placerar dem på hyfsat trygg mark. Men snälla KD, ta ett kliv åt höger och ta över vår gamla, moderata plats på högerflanken så skall Ni se att det här kan bli bra...

SIFO säger torsk, SKOP säger vinst - och man blir bara ännu mer förvirrad. Själv fattar jag inte att det kan vara så jämnt när man tittar på väljarkårens förtroende för de olika kandidaterna till posten som statsminister. Medan den tråkigt seriösa men ack så förtroendeingivande statsministern Fredrik Reinfeldt har ett extremt stort förtroendekapital bland folk i gemen så räknar tillfrågade sossar upp allt från Margot, Bodström, Pagrptsky, Persson och den där malätna ersättaren i Socialnämnden hemma i byn när man frågar dom om vem de vill se som statsminister, alla framför den självklara kandidaten Mona Sahlin. Den dagen måste komma då Monas brist på förtroende bland folket slår igenom även i väljarsympatierna.

Det är ju inte utan att jag nästan tycker synd om sosseriet just nu. För det första har man en ledare som endast tilltalar de mest hängivna och indoktrinerade sossarna, och som inte det vore nog så vet man att man får med Lasse Ohly som en bonus på köpet om man ändå skulle välja Mona av någon outgrundlig anledning. Medan många sossar vet och förstår att de måste söka sig mittåt för att ha en chans, en minimal sådan, att åter börja attrahera folk i våra storstäder så har man ju den gamle kommunistiske tågmästaren som kedjat fast sig i Monas vänstra arm och drar henne åt ett håll där inga väljare kommer att vinnas eller återvinnas...

Mycket talar ju för att storstäderna kommer bli platsen där valet kommer att avgöras, och även om jag är en kronisk pessimist av naturen så är ju det en aspekt som får mig att i allafall kunna dra in ett andetag av morgonluft. Socialdemokratin i Stockholm med omnejd lider alla helvetets kval, i motvind och där deras koalitionspartners snart går om eller kommer i kapp den tynande rörelsen. Redan i valet till Europaparlamentet visade Miljöpartiet var skåpet skulle stå, och placerade Carin Jämtins huvudstadsrödingar på den pinsamma fjärdeplatsen bland huvudstadens partier.

Om Göran Persson tyckte att Miljöpartiet var jobbiga, dryga och självgoda när han skulle förhandla med de gröna efter valet 2002 så är det inget mot vad Mona kommer få uppleva ifall olyckan är framme och den starka ledaren skall sy ihop något med ett Miljöparti med medvind.

Vi står inför ett spännande år, ett år då opinionssiffrorna skall bli tydligare. Nedräkningen inför valet om nästan exakt ett år har börjat, och det kommer bli en smutsig valrörelse. Redan nu publicerar sossarna små skrifter om hur allt, precis allt, bara har blivit sämre under Alliansstyret. Visst, det är deras jobb att tycka så men ett litet tips från sidlinjen bara... Skitkastande och kritisk granskning blir så mycket mer effektiv när man iallafall släpper igenom små erkännanden om fiendens arbetsinsats här och där i textmassan - gnället framstår då som inte enbart ett gnällande för gnällandets skull.

Och samma gnällande parti tror att skattehöjningar på bred front är lösningen på alla världens problem. Tror man det så bör man väl tänka tillbaka på tiden då köerna i vården växte, då skolan började sin rutschkanefärd och då våra äldre började se fram mot pensioneringen med något ångestladdat i blicken och detta trots att svensken betalade mest skatt i hela världen. Visst krävs det pengar och ett skatteuttag för att värna välfärden, men hur mycket pengar man än slänger på vissa verksamheter så blir de inte bättre. Nya lösningar på en ny tids problem - det är ju Alliansens politik, medan sossarna rutinmässigt faller tillbaka till sitt ändlösa malande om skattehöjningarnas effekt på allt och alla.

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se,

små grodorna, små grodorna är lustiga att se.

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de,

ej öron, ej öron, ej svansar hava de.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, Expr

FYRTIO ÅR? DET KAN MAN INTE TRO...

Klockan har för några timmar sedan passerat midnatt och den olycksaliga dagen 11 september har övergått i den tolfte september 2009. Det var denna dag för exakt 40 år sedan som allas vår fantastiska kommunstyrelseordförande var på väg ut i livet och in i rörelsen.

Denna dag fyller alltså Sundbybergarnas ledare Helene Hellmark-Knutsson 40 år och tar därmed ett sjumilakliv närmare svallningar och klimakteriet. Självklart vill även jag på min blogg stämma upp i hyllningssångerna och framföra ett stort GRATTIS på födelsedagen.

Helene och jag har väl ännu inte lärt känna varandra så där mycket som jag skulle önska tyvärr. Därför är det faktiskt helt omöjligt för mig att skriva ett personligt blogginlägg om något härligt gemensamt minne som inte har sitt ursprung i mina drömmar. Men det kanske, eventuellt eller inte alls uteslutet kan komma eftersom undertecknad även framledes kommer att försöka få Helene att förstå att jag tycker hon är jättefin på riktigt och att alla mina skriverier i den frågan absolut inte har med ironi eller satir att göra.

Helene är något så sällsynt som en både vacker, mystisk och spännande kvinna på vänsterkanten. En kvinna som dessutom engagerar sig i politiken med full kraft och därmed visar att hon bryr sig, fast jag tycker att hon bryr sig om helt fel saker. Annars brukar ju alla de vackra damerna i politiken hittas på högerkanten, men inte i Sundbybergs stad inte. Själv minns jag när jag första gången såg Helene i den där tråkiga aulan där fullmäktige sammanträder. Jag såg en liten späd, skör och hyfsat osäker person i talarstolen men en person som ändå kunde kombinera dessa attribut med maktutövandet. Självklart tyckte jag att Helene var söt, snygg eller något sånt och ju mer otillgänglig någon är för mig, ju mer triggar det mina "vill ha"-drifter. Men hur uppvaktar man en gift mamma, en person som tycker annorlunda om nästan allt men som man ändå inte kan sluta grubbla på? Jag tog till min föga framgångsrika variant av flörtande...

Taktiken var att återgå till barndomen, där man drog de tjejer man gillade i håret, kastade grus på henne när hon hoppade hopprep eller bara retades verbalt. Eftersom Helenes hår är hyfsat kort så föll det alternativet med att gå fram och dra i håret, och att kasta grus kunde ju i värsta fall leda till åtal. Återstod då att retas, och det var det jag gjorde på min blogg. Utan att ens tänka på var gränsen låg så redovisade jag mina drömmar, mina fantasier och andra inte alltför korrekta tankegångar på min blogg - och jag trodde att Helene såg ironin och försöken att vara rolig, men tydligen var det inte så.

"Jag har flera moderata vänner här på Facebook men de är också riktiga vänner, dvs påstår inte en massa saker om mig som person som syftar till att skada mig eller såra min familj på olika sätt. Tack ändå!" var svaret jag fick från Helene när min vänskapsförfrågan på Facebook avslogs med en rejäl träklubba. Om jag hade gjort Helene ledsen med mitt litterära skapande så var det väl ungefär samma ledsenhet jag själv nu fick uppleva när det gick upp för mig att jag med tangentbordet som vapen hade sårat en person som jag faktiskt tyckte var tilltalande. Ännu denna dag så ligger min vänförfrågan hos Helene utan att ha besvarats.

Att fylla 40 år innebär att man kliver över en tröskel, tröskeln då man börjar blir gammal, patetisk och fånig. Så känner jag mig, 41 år som jag är men jag tror inte Helene kommer känna sig så. Bara man tittar på kvinnan så ser man ju direkt hur välhållen hon är trots att flyttlasset mot Ekbacken kommit ett år närmare.

Jag förväntar mig inte att bli bjuden på 40-årsfesten men jag har ju 10 år kvar på att smöra in mig på 50-årskalaset. Min present får i väntan på ett lämpligt medborgarförslag bli ett YouTube-klipp, en vacker och smäktande synthdänga av de maskulina urmännen i Erasure. Grattis på 40-årsdagen, må födelsedagen bli helt underbar i de riktiga vännernas sällskap.


"Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

Looking for you
You were looking for me?
Always reaching for you
You were too blind to see
Oh, love of my heart
Why leave me alone
I'm falling apart
No good on my own

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

Why throw it away?
Why walk out on me?
I just live for the day
For the way it should be
There once was a time
Had you here by my side
You said I wasn't your kind
Only here for the ride

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

No emotional ties
You don't remember my name
I lay down and die
I'm only to blame
Oh love of my heart
It's up to you now
You tore me apart
I hurt inside-out

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?

Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?"

Just den sången skulle jag den stundande kvällen vilja framföra framför den Hellmarkska villan i Duvbo, ackompanjerad av mina liberala vänner Mattias Lönnqvist och Johan Storåkers. Nu blir det inte så, eftersom vi i Sverige har lagar som hanterar frågor om hemfridsbrott, förargelseväckande beteende och störande av den allmänna ordningen...

UR ASKAN I ELDEN

Jag kan tänka mig att den gamle landsfadern Göran Persson just nu sitter och tuggar fradga på godset Övre Torp i den sörmländska obygden mellan Gnesta och Flen. Otack är världens lön, käre Göran...

Det var just Göran Persson som lade ner oändligt med energi, oändligt med ansträngning och en hel del politisk prestige för att se till att den så kallade "Guantanamosvensken" skulle få komma tillbaka till Sverige igen efter en resa som gick via Saudiarabien, Pakistan, Afghanistans berg och en bur på en amerikansk bas vid Guantanamo Bay.

Ärendet togs upp i enskilda samtal mellan Persson och Bush, frågan var uppenbarligen så viktig att det kom att prägla flera konversationer mellan de två världsledarna. Den svenska socialdemokratiska regeringen krävde att USA antingen ställde "Guantanamosvensken" inför rätta eller frigav densamma illa kvickt. Och som vanligt fick Göran Persson sin vilja igenom, den unge mannen Mehdi Ghezali frigavs och flögs hem med regeringsplanet...

En snyft- och gråtorgie tog vid i svensk media, och nästan ingen ifrågasatte omdömet hos Mehdi Ghezali som fått sitta 930 dagar i amerikanernas våld för att han valt en ovanlig väg i sitt liv. Mehdi hölls fängslad utan rättslig prövning, det är sant - men Mehdi Ghezali rörde sig i kretsar som var terroristdyrkande, Taliban-trogna och inte alls positiva till att USA hade avsatt en av världen största tyrannier. Alla tyckte synd om Ghezali, framför allt Ghezali själv och upplevelsen av att sitta i en bur i nästan 3 år borde ju ha satt spår i den unge mannens sinne.

Men nu är han ju där igen, den uppenbarligen inte allt igenom gode Ghezali. I kretsarna kring Talibanerna och i hetluften bland våldsverkare och religiösa fanatiker tillbringade han sin tid i frihet. Nu är det Pakistans militär som gripit honom, men orsaken till varför han återigen får tillbringa sin tid i en cell är densamma som när jänkarna tog honom är densamma - Mehdi Ghezali har en förkärlek för att leka Taliban.

Vad kan vi nu vänta oss, en snyft- och gråtorgie igen? Tycka-synd-om-reportage i kvällspressen där pappa Ghezali återigen får förklara att allt bara är ett missförstånd? Eller kan man hoppas att någon iallafall ser lite mer nyktert på Mehdi Ghezalis resor till fjärran land - kan man hoppas att regeringsflygplanet får stå kvar på Bromma, och att man låter den pakistanska rättvisan ha sin gång?

För min del har Ghezali nu bränt sina broar, han har kastat latrin i ansiktet på de som en gång hjälpte honom att återfå sin frihet och han har visat att han helt saknar omdöme. Svensk medborgare? Må så vara, men det var även Annika Östberg som satt ett halvt liv i ett fängelse i främmande land - och om det som nu Mehdi Ghezali misstänks för är sant så kan han gott få sitta ett halvt liv eller längre i en pakistansk motsvarighet till Kumlabunkern...

Länkar: DN, SvD, SvD2, SvD3, AB, Expr

ATT BLI SEDD MEN ÄNDÅ FÖRBISEDD

Hur skall man egentligen tolka det som Solnas oppositionsråd i dag skrev som debattör på Aftonbladet? Att hon har den goda smaken att läsa min blogg, att hon anser att hennes eget sosseri binder ris åt sin egen rygg när de kräver höjda skatter på bred front eller att hon bara vill sno mina texter och samtidigt osynliggöra mig?

Texten från Johanna i dagens nätupplaga av Aftonbladet lyder: Vi börjar med väljarnas reaktioner. Och låt oss för en gångs skull strunta i de politiska bloggarna och lyssna på några allmänbloggare. Där är reaktionerna blandade:

”S vill höja skatterna. Första tanken är ju är dom dumma i huvudet eller??Men när man läser så ändras det där lite, ok OM skattehöjningarna går till skola, vård och att klara jobben.”
”Samma gamla sossar. De har genom alla år haft som ambition att familjen Svensson skall ha så lite som möjligt i plånboken efter att staten varit där med sina flottiga fingrar i lönekuvertet”

Den som läste mitt inlägg från i morse känner väl igen min verklighettrogna om än modiferade beskrivning av hur sossen fungerar som makthavare, texten i blått ovan.

Jag ber att få klargöra att jag trots att jag framstår som oseriös, spritt språngande galen eller bara imbecill faktiskt betraktas som politisk bloggare av de allra flesta trots att jag skriver på ett sätt som inte brukar vara brukligt inom just det skrået. Sedan tillhör det ju god kutym att ange sina källor, och det missar Johanna Graf - avsiktligt? Och ja, jag känner mig kränkt av det faktum att mina ord som vägts på guldvåg inte förknippas med mig på aftonbladet.se.

Men jag är inte den som är långsint, bjuder bara Johanna ut mig en romantisk middag på den grekiska kolgrillen vid busstorget i Solna Centrum så är hon förlåten. Jag borde ju vara nöjd när åtminstone en vacker, blond och på alla sätt tilltalande socialdemokratisk kvinna lägger märke till mig så känslan av att vara kränkt blandas med en mindre dos av eufori.

Länk: AB, Johannas egen blogg