2009/12/11

BARA I SVERIGE...


...blir en pappa som står upp för sin unge åtalad för hemfridsbrott. Och så undrar folk varför Svenssons förtroende för rättssystemet blir mindre och mindre för varje år som går.

Jag har varit i båda situationerna själv, både som den som i mitt fall ringer upp någon förälder till någon illbatting som varit elak mot någon av de mina, och varit det ofta eller regelbundet. Dessutom har det ju också hänt att jag har fått ta emot samtal från andra föräldrar som har haft synpunkter på hur mina söner har uppfört sig.

I det media-aktuella fallet så var det väl så att det fanns en tillstymmelse till hot mellan raderna hos den den fullt förståeligt frustrerade fadern - så blir det ju när skola, samhälle och andra kontaktvägar inte får stopp på mobbningen. Själv har jag aldrig behövt hota någon, och de som vet vem jag är skulle väl inte ta hot om fysiskt våld särskilt allvarligt eftersom jag är en tjock men klen man som inte längre mäktar med att jaga ungar. Likväl har det i de fallen jag har blivit upprörd över att någon slyngel är dum räckt med ett telefonsamtal till vederbörandes föräldrar - och sedan har det fungerat bra.

OK, det finns ett fall där det inte löste sig på något annat sätt än att min grabb bytte klass, men det skulle han göra ändå mellan 5:an och 6:an. I det fallet var det en unge som jag tyvärr inte ser någon ljus framtid för som gång på gång gav sig efter min grabb med kränkande ord och hot om fysiskt våld av ingen annan anledning än att han retade upp sig på honom... I det fallet fanns det ett par föräldrar som redan innan sonen kommit i tonåren gett upp och som aldrig någonsin fanns där för en grabb som betedde sig illa för att få någon som helst uppmärksamhet av vuxenvärlden. Det var synd om mobbaren, rotlösheten var hans ursäkt och de som förtjänar mitt förakt var de föräldrar som sviker i sin föräldraroll...

Det har ju också hänt att mina grabbar har misskött sig, och det löser vi i samtal mellan fyra ögon. Det är ju så att det finns människor som man inte är kompatibel med, och det finns andra barn som mina söner inte kan med. Men då är ju inte lösningen att klippa till denna, utan att hålla sig ifrån konflikten. Vi har utarbetat en tydlig form av "Rules of engagement" där våldsanvändning enbart får användas som en sista utväg i självförsvar. Anfall är inte alltid bästa försvar, ibland är det bättre att fly än att fäkta överhuvudtaget.

Den trogne läsaren av denna blogg vet också att mina söner har en milt galen far, känd som en haverist i det politiska bloggandets egen lilla värld. Att pappa "mobbar" sina politiska motståndare är väl knappast det bästa beteendemönstret de bör få se - men jag sparkar ju alltid uppåt och försöker få fram den glimt i ögat jag faktiskt har när jag svingar mest åt vänster men även åt höger. De politiska högdjuren i alla partier är införstådda med att politiken är smutsig och att det finns sådana där latrintömmare som undertecknad lite här och där. Men man blir ju nervös när man skruvar sin suspekta form av humor lite väl långt ibland - kommer Bosse Sahlin att sänka mig om vi stöter på varandra på Casino Cosmopol? Kommer Ibbe Baylan att skicka SSU:s rödgardister på mig eller kan det finnas risk för att Sten Tolgfors en mörk kväll ringer på för att duellera med sin antagonist - här och nu...?

Länkar: SvD, SvD2, Min Terapeut

MONAS JUL - 11 DECEMBER


Det är fredagen den elfte december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är faktiskt soligt och ljust, ungefär lika ljus som Mona känner sig den här fredagsmorgonen. Huvudet är tungt, men själen lätt efter lite för mycket skumpa på Nobel-banketten och en befriande SCB-mätning.

Men julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det massproduktion av den Sahlinska julsenapen som står på programmet.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är ett så pass mycket julsenap som Mona skall göra så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad och gloendes på Svenska Spels hemsida över live-odds och med en rejäl konjak vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra julsenap, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men åker omkring i det stora landet i väster för att titta på ett hus åt familjen för sin årslånga vistelse på andra sidan Atlanten. Thomas Bodström kan inte ta sig över havet, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julsenapen klar så att hon kan göra små presentburkar till sina vänner i god tid före julaftonen.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ivana att beställa en taxi till Moldegatan 9 i Borås för en färd mot Nacka…

Efter exakt 3 timmar och 51 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande senapsmakare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld konjak och betraktar vad som händer med de där live-oddsen, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns enorma mängder senapspulver, mjöl, ättika, socker, vinäger, salt och olja. Mona har ställt en gigantisk kastrull på spisen, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med produktionen är det tänkt.

Det hälls i olika ingredienser, det blandas och rörs – och det som borde vara så lätt slutar i kaos. Hur de än bär sig åt så smakar inte senapen som Mona vill att den skall smaka och inte som den alltid har smakat. Ibrahim tycker att det smakar gott, men Mona skriker om att det är något som fattas. Ibrahim tänker några varv och kommer på att det är en hyfsat stark vätska som kallas konjak som saknas. I det Sahlinska barskåpet finns bara en tom konjakflaska, och detta trots att Mona köpte en så sent som förra veckan enkom för att spetsa senapen. Vem är tjuven?

Klockan har hunnit bli sen på torsdagskvällen, så sen att de monopolinrättningar som Mona vurmar för inte kan tillhandahålla någon ny konjak oavsett hur inflytelserik Mona nu råkar vara. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av att ta med sig en flaska konjak utan att fundera…

Ibrahim blir ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där man måste ha spritdrycker i senapen för att överleva den kalla handens politik och det regelrätta kriget mot arbetarklassen. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På spisen står en gigantisk kastrull med misslyckad senap. Men Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/10

MIGRÄN, ILLAMÅENDE, UPPGIVENHET...

Framtiden? Vilken jävla framtid?

Det är ju inte över förrän Kicki Danielsson sjunger, det finns ju faktiskt tid kvar till valdagen den 19 september. Men just de sifferkombinationer SCB idag släpper visar med all tänkbar tydlighet att valstrategerna och de skarpa hjärnorna inom mitt eget parti borde ta sig en rejäl funderare på om hur man skall vända på det här, för SCB visar att det inte alls går bra för oss moderater...

"Det är ju bara en opinionsundersökning" kanske den glade optimisten undslipper sig, men SCB är en helt annan sak än NOVUS, SKOP, Demoskop och United Minds - SCB är den undersökningen man kan lita på eftersom de frågar så många, många fler. SCB är ett flaggskepp medan de andra är små optimistjollar på det gungande opinionshavet. Just därför började jag att må fysiskt illa och känna myrkrypningarna ta över mitt späda lekamen, och jag som redan från början faktiskt är pessimist. Och nu kommer jag få plågas av att läsa de skadeglada sossebloggarna medan tårarna rinner ner för min kind, som jag kommer att få lida...

Att vara pessimist är att måla fan på vägen för att inte klappa igenom totalt ifall det går åt helvete, medan man som optimist har ett hårt fall i ett betonggolv framför sig när den obehagliga sanningen uppdagas. Innerst inne hoppas jag att det här går att vända men man kan ju börja misströsta för mindre. I dessa dagar då media skriva spaltmil om en sjukförsäkringsreform som alla dömer ut innan den ens har fått visa sig i verkliga livet, när det mesta känns som motvind och snålblåst så sitter jag framför text-TV:n och läser Sören Holmbergs profetia om att "det block som leder i den här SCB-mätningen har tidigare i 10 fall av 11 också lett efter valet"... Jag undrar ifall den skäggiga farbrorn har fått pengar av sosseriet för att strö salt i mina redan öppna sår? Och ungdomen, ja dom verkar sky oss som pesten. IPRED? FRA, någon?

Medan många av mina partivänner idag antingen är i extas efter stora framgångar i våra provval eller på gränsen till ett LPT-omhänderatagande som en effekt av ett resultat som inte gick som de hade hoppats så sitter jag och funderar på om man skall lägga sig ner och dö redan idag eller skall man vänta till i morgon? ... "har tidigare i 10 fall av 11 också lett efter valet" ! Sug på den Schlingmann, smakar det inte lite unket? Hur vänder vi på detta - Du och jag? Ibrahim Baylan har nog denna dag både råg i ryggen och säd i brallan av upphetsning.

Men så tänker jag efter, lägga sig ner och dö - det är för mesar. Så länge det finns hopp så finns det möjlighet att leva lite till. Men för att vända på det här så krävs det att våra valstrateger under ledning av Schlingmann börjar fundera på hur man vänder på det här och ger oss gräsrötter framtidstron åter. I dag körde SCB nämligen över oss med en gigantisk gräsklippare, och det är bara med en "sjukdomsinsikt" om varför det ser ut som det gör vi kan börja tillfriskna i god tid innan valdagen. Vi behöver ett botemedel här och nu!

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB, Expr1, Expr2, Expr3, Min terapeut, Cyklopen, Röding K

MONAS JUL - 10 DECEMBER, NOBELDAGEN


Det är torsdagen den tionde december, det är Nobeldagen. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här torsdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona och denna dag kombineras julstress med Nobelstress, det finns så mycket som måste hinnas med innan balen i Blå Hallen. Just denna är det representation och mingel i kombination med god mat och trevlig dans som står på agendan.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så pass viktig kväll som Mona har framför sig så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra allt själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite nobelstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför sin iPhone, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med ett rejält glas champagne vid sin sida. Bosse känner inte alls för att stötta sin hustru inför Nobel-middagen, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men är fast på Buttericks där han hämtar sin klädsel inför kvällens begivenheter. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju vara klar tills dess taxin med Ibbe kommer förbi för att hämta det äkta paret.

”Ibbe!” tänker Mona och funderar på om inte han kan glömma bort sin chef till partiordförande? Mona ringer Ibbe för att påminna honom. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma på avtalad tid. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Drottningsgatan 2 i Karlshamn för en färd mot Nacka…

Efter exakt 6 timmar och 8 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande festsällskap, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför sin iPhone med en påfylld champagne i den andra handen, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet, över soffan hänger Monas skrynkliga balklänning. Ibrahim Baylan förstår snart att det är han som skall stryka klänningen medan Mona trär på sig slankgördeln och klär på Bosse. Bosse, som skulle ha strykt klänningen har trots ihärdigt tjatande inte lyckats få sin iPhone ur handen på hela dagen. Men Ibrahim är lite störd över att behövt lämna Karlshamn och frågar sin chef var i hans arbetsbeskrivning strykning står inskrivet.

Mona blir rasande, måhända stressad och frustrerad över att Bosse sitter som fastgjuten i soffan, "Ibrahim, är du inte feminist eller? Håkan Juholt hade strykt den där klänningen utan att blinka..." Ibbe börjar stryka, och snart är det dags för resan till stadshuset.

Taxin för de tre till huvudstadens ståtliga stadshus, där de får möjlighet att frottera sig med alla andra högdjur i den svenska nomenklaturan. De äter gott med trevligt sällskap, det enda som stör Mona är att Bosse inte kan släppa sin iPhone trots att det är mycket god mat och ännu lite godare dricka som serveras. Kvällen förflyter som alla andra Nobel-kvällar när inte Bruce Springsteen lyckas locka bort Mona, och det blir snart dags för dans till en mer dansant musik än den Mona går igång på...

Mona vill dansa med Bosse, men Bosse sitter i stolen med sin iPhone i ena handen och ett glas skumpa i den andra, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i handväskan efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja dansa med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han hoppar omkring utanför Stadshuset iklädd en rosa kanindräkt ifärd med att promota sin senaste undermåliga deckare. Thomas Bodström kan inte ta sig in i Stadshuset med den klädseln, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju dansa precis lika vackert som och trevligt som det där äckligt bildsköna socialministerparet.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst men han har lämnat den tråkiga festen för något mer spännande. Men Ibbe lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Drottninggatan 110 för en färd mot Stadshuset…

Efter exakt 8 minuter springer en andfådd Ibrahim Baylan in i Stadshuset. Baylan, jourhavande dansare, har anlänt till Blå Hallen och till Monas undsättning. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför sin iPhone och nätpokern med en påfylld champagne i näven, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i danssalongen där alla andra redan dansar så vackert. Mona vill att Ibrahim skall dansa med henne, och Ibrahim Baylan börjar skaka nervöst. Ibrahim är lite störd över att behövt lämna centrala Stockholm och en spännande klubb och frågar sin chef var någonstans i arbetsbeskrivningen dansande står inskrivet. Mona blir rasande och Ibrahims underläpp börjar vibrera när han får höra att Håkan Juholt minsann är så duktig på att dansa och att Juholt borde ha fått vara med i "Let's Dance!". Men sanningen kommer alltid fram, och sanningen är den att Ibrahim Baylan har varit tondöv och fått rytmkänslan kroniskt utslagen sedan det tillfället när Östros sjöng "Bergsprängartango" på Jobbkongressen i Älvsjö...

Baylan är genuint ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett vidrigt, kallt samhälle där ensamhet och utanförskap flyttat in till och med i festlokaler och på annars glada tillställningar. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona tar spiraltrappan upp i Stadshustornet och blickar ut över en huvudstad som övergett rörelsen. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är inte vaken...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, AB, AB2, Expr

2009/12/09

MIN ALLDELES EGEN KÄRLEKSDIKT...


Föreställ dig att när du tar en promenad längs den skuggiga allén vid Strandvägen får höra gräddan av de svenska kulturarbetarna läsa upp små kärleksdikter skrivna av gräddan av en annan sort av de svenska kulturarbetarna - små kärleksdikter tillägnade det framtida kronprinsessparet Victoria och han den där drängen från Ockelbo.

Min hud knottrar sig, jag ryser av välbehag eftersom jag är en romantiker uti fingerspetsarna - tänk så vackert det kommer att bli, eller skall man skriva skulle kunna ha blivit. För en kulturarbetare är inte en kulturarbetare ifall man inte är röd i själen och republikan i hjärnan. Därför är det inte alls förvånande att de allra flesta kulturarbetarna vägrar hylla vår blivande regent och hennes tilltänkta make från Ockelbo, eftersom de får spykänslor bara de tänker kungahuset och en titel som går i arv.

Men jag gillar idéen som Liljewalchs chef har lanserat och hoppas att vi lite modernare kulturarbetare, vi som bloggar, kan ta över och skapa skön poesi som stadsvandrarna kan suga i sig för att bli lite småpilska under sina vandringar genom nedre Östermalm. Själv har jag nedan skapat ett mästerverk tillägnat de förälskade tu som skall byta ringar med varandra när regn och rusk lämnat Sverige, och när björkarna återigen grönskar i sin fulla prakt. Jag vill med detta blogginlägg uppmana mina bloggkollegor Mary, Kent, Krassman, Johan, Peter, Mattias, Lindahl, Marielle, Göran, Fia, Staffan, Hagwall och Karl att med högsta seriositet skriva ett alster för att sedan publicera detsamma som kommentar på denna blogg. Självklart får även andra medborgare också lämna små poem på kommentatorsfältet. Därefter kan jag till Liljewalchs chef överlämna bloggosfärens hyllning till kronprinsessparet inför deras bröllop.

Så till mitt synnerligen romantiska, men ack så korta alster. En dikt där själen blottas, där de köttsliga lustarna gör sig påminda och där inget öga kommer att förbli torrt. Läs och njut...


Du är min sugga
Jag är Din Galt

Du är min kärlek
Jag är Ditt Allt!


Länkar: DN, DN, Holma (som redan har börjat med vacker amatörpoesi...)

MONAS JUL - 9 DECEMBER


Det är onsdagen den nionde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här onsdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det skrivandet av en herrans massa julkort som står på agendan.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona har så många vänner som förväntar sig ett julkort från just Mona så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, gloendes på en gammal inspelning av när Annika Duckmark administrerar en lottodragning och med en Ålborg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att skriva julkort, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i förhandlingar med sin förläggare om en triologi om Bodströms liv från födseln till ministerposten. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julkorten färdigskrivna innan det börjar ramla ner hälsningar från när och fjärran i den Sahlinska brevlådan.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Natalya att beställa en taxi till Carlavägen 32 i Eskilstuna för en färd mot Nacka…

Efter exakt 68 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julkortsskrivare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld Ålborg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns massor av julkort att skriva och lika många julfrimärken på det stökiga köksbordet. Mona har sorterat korten i skönhetsordning, där hennes bästa vänner skall få de finaste korten.

Det skrivs och det önskas God Jul och Gott Nytt År till nästan hela gräddan av kändis-Sverige – men det som borde vara så lätt utvecklas till en hjärnornas kamp. Ibrahim blir mer och mer irriterad över att Mona skickar de finaste julkorten till såna där människor som Bindefeldt, det äkta paret Attling-Dahlgren, Mark Levengood och annat löst folk som aldrig haft ett förtroendeuppdrag för vare sig partiet eller facket. Mark Levengood skall uppenbarligen få ett underbart kort föreställande Stockholms skyline i 3D medan en sådan trotjänare som det före detta kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson däremot, får en liten pappskiva där Bosse mellan två travlopp kluddade ner några streckfigurer som man med lite fantasi kan få till tomtar och snögubbar. Samma pappskivor har namnen Lago, Reepalu, Pagrotsky, Österberg och så vidare. Baylan får se sitt eget namn på sändlistan för de fula korten och lättar på sitt hjärtas mening. Ibrahim kräver att partiarbetarna och Monas lojala underhuggare faktiskt borde få snyggare julkort än alla de där kändisarna som Mona bara frotterar sig med när det är fest.

Mona blir väldigt upprörd och hennes underläpp börjar darra när hon går i försvarsställning för sina prioriteringar. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av att lära Bosse att rita finare julkort och dessutom hade nog den där Juholt snott med sig lite snyggare papper från riksdagens gömmor. Juholt, ja han hade klarat den här lätta uppgiften med bravur…

Ibrahim blir väldigt ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där den kalla handens politik leder till ytliga och meningslösa julhälsningar istället för den varma kärleken och det sociala samspelet som socialdemokratin garanterar genom sin blotta existens. Ett förslag från socialdemokraterna om att starta en statlig utredning om julkortens framtid och vad ett eventuellt avskaffande skulle innnebära för posten kan man lansera. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/08

TV4 vs BERNADOTTERNA...


I Aftonbladets pappersupplaga denna dag kan man läsa orsakerna till varför TV4 inte får en tillstymmelse till chans att få sända från sommarens rojalistiska höjdpunkt - bröllopet mellan kronprinsessan och den där grabben från Ockelbo...

Vem som helst som har följt TV4:s utveckling kan ju förstå varför Hans Majestät Konungen gör på detta viset. När TV4 fick möjlighet att under ett år sända från Nobelfestligheterna så blev det en usel produktion där all stil och all elegans försvann som med ett trollspö, och eftersom kungafamiljen år efter år "förlöjligats" av humorgänget i Hey Baberiba så är reaktionen än mer naturlig.

Själv tycker jag att just de inslagen i Hey Baberiba var bland det roligaste som faktiskt visats på TV4, och jag uppmanar härmed att slå tillbaka mot kungafamiljen med just humorn som vapen. Varför inte sända en produktion av Hey Baberiba-gängets tolkning av det storstilade bröllopet exakt samtidigt som SVT får alla våra rojalistiska ögon att tåras över det faktum att det blåa blodet hädanefter kommer att vara mer åt det lila hållet? Det om något skulle vara kult, humor och en härlig hämnd mot den där kungen som uppenbarligen är hyfsat långsint. Just hämnd tycker jag är speciellt kul...

Det här är min programidé, det är jag som kommit på den och om den blir verklighet förväntar jag mig royalty av den större klassen om nu David Hellenius och Peter Magnusson skulle få för sig att skapa TV-historia. Man kan få till en rätt absurd historia om man bara lägger ner sin själ, jag finns där om någon TV-mogul vill ha mina idéer.

Länkar: AB, SvD, SvD2, DN