UPPFÖRSBACKEN UTAN SLUT...

" -Jag har haft uppförsbacke ganska länge i den här typen av mätningar" erkänner Mona Sahlin apropå den senaste undersökningen från Novus Opinion om förtroendet för de två statsministerkandidaterna. Det är inte utan att lilla elaka jag faktiskt får en mikroskopiskt kort ingivelse av medkänsla och empati för tanten som försöker styra sosse-skutan...

Mona fortsätter insiktsfullt "-Men jag är säker på att när väljarna så småningom väljer regeringsalternativ så väger man ihop sakfrågor, vilken inriktning man vill se på politiken och personer", och det är väl just där problemet ligger för Mona Sahlin. När man väger ihop sakfrågor, politik, personer och en av personerna är med Mona Sahlins förtroendekapital så vill det ju till att man har en syn på sakfrågorna och politiken som kan kompensera upp personen. Frågan är ju snarare om sakfrågor och politik blir ett lyft eller ytterligare ett sänke när de rödgröna patentlösningarna skärskådas?

Om nu personer som Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson till skillnad mot Maria Wetterstrand upplevs som sänken så är ju frågan om en nedstängning av den svenska kärnkraften upplevs som något positivt? Frågan är om massiva skattehöjningar tilltalar folk som tittar på rödgröna ledaren med avsmak i blicken? I fråga efter fråga kan man se att Alliansen faktiskt ligger mer rätt än de rödgröna i förhållande till vad folk säger sig vilja se. Att då opinionssiffrorna ser ut som de gör när det gäller partisympatier framstår som ett av världens stora mysterier...

Personen, sakfrågorna och politiken går hand i hand - och helt plötsligt har Mona Sahlin satt fingret på hur politiken interagerar med sig självt och med väljarna. På samma sätt som Beatrice Ask sitter och fribajsar i det blåa skåpet med ett gredelint kuvert i sin hand och vägrar se dessa samband, så blundar Fredrik Reinfeldt av missriktad välvilja att stänga skåpet för tid och evighet. På samma sätt så vägrar Monas politiska bollblank, trots sin ledares insikter, att acceptera att man aldrig kommer att kunna bortse från Mona som person när valdagen är här.

Det sägs ofta att Mona Sahlin är Alliansens bästa valarbetare, och det ligger mycket i detta påstående så länge Monas förtroendesiffror fortsätter att ligga i botten. Ännu så länge har inte Mona lyckats vända de rödgrönas försprång till Alliansens fördel, men det kommer - var så säker. För varje gång Mona lockas fram i rampljuset och får sitt utrymme i TV så ger det oftast avtryck i opinionssiffrorna, och under ett valår blir det rätt mycket media för en statsministerkandidat.

I en pågående undersökning på det neutrala SvD.se så är de usla förtroendesiffrorna för Mona Sahlin ännu mer deprimerande för rödingarna - 90% har högst förtroende för Reinfeldt och 10% har det för Sahlin när detta skrivs. Usla siffror som förstärks till ett ännu mer uselt resultat i en blåfärgad tidning, och till och med partimegafonerna i NetRoots borde väl bli lite oroliga...

Sakfrågor, politik och person bildar en helhet - och är det någon som på allvar tror att de rödgröna skall trolla fram några vägvinnande sakfrågor eller en tilltalande politik ur dagens gnällorgie? Man måste nog det, för med personer som Mona, Östros och Ohly som affischnman behövs det råstyrka i de politiska sakfrågorna.

Länkar: SvD, AB, Expr, Peter Andersson, Kent, Krassman

SLÄPP UT PUDELN ELLER GÅ SJÄLV!

Rubrikerna skriker ut sitt budskap med stora, tjocka bokstäver i en färg som får mig att associera till en död politisk karriär, en politisk karriär som justitieminister - Beatrice Asks karriär. En serie av korkade uttalanden om det här med hur man skall behandla misstänkta, inte dömda eller lagförda, sexköpare har fått folk över hela det politiska scenen - från höger till vänster - att skrika om konsekvenser. De korkade uttalandena kom från Beatrice Ask, och trots massiv kritik har ingen hundskådare sett en tillstymmelse till en pudel komma ut från justitiedepartementet...

Den här dagen är det Beatrice Asks mångsysslande företrädare Thomas Bodström som har tagit en paus från styrelsemöten, författande, juridiska processer och lobbande för att få ta över Svenska Fotbollsförbundet. Bodström har tagit en paus enkom för att ge sig ut på den politiska scenen för att tycka att Beatrice skall släppa ut den där pudeln eller ta konsekvensen av sitt glappande och avgå. Det är inte ofta jag delar Bodströms ställningstaganden, men den här gången så dansar jag motvilligt politisk lambada med den sockersöte sossen. Bodströms åsikter denna gång är också mina, men vi har säkert kommit fram till vårt ställningstagande med olika syn på vad vill se för resultat. Bodström önskar kaos, jag önskar räfst och rättarting...

Beatrice Ask kan ju släppa ut pudeln och komma skrikande ut på gatan hojtandes om att de där färgglada kuverten inte var ett seriöst förslag, feltolkat eller bara ett missförstånd - och komma undan vingklippt och skadeskjuten. Bodström kan nog tänka sig detta alternativ, eftersom det innebär att Alliansregeringen sitter fast med en driftkucku som justitieminister. Det andra alternativet är ju att Ask fortsätter att strunta i att det är rättsvidrigt att hänga ut misstänkta, icke dömda eller lagförda män. Det är ju det hon vill, hänga ut misstänkta med färggranna kuvert - och därmed gör sig Beatrice omöjlig. Bodström lär väl uppskatta även detta alternativ, då man kan ifrågasätta regeringsdugligheten hos motståndaren i en tidigare profilfråga...

Själv vill jag faktiskt också se en rockad, där den vingklippta och förlöjligade justitieministern ställs åt sidan innan ännu fler dumheter produceras av Asks talcentrum. In med Maria Abrahamsson, en kommande politisk stjärna i det blåa laget - skarp som få, trovärdig som ingen annan i det ansvarsområde man får som justitieminister. Det visar på handlingskraft att våga byta ut ett misslyckande ett halvår innan valet. Det visar på ett gott omdöme att sätta in en betydligt mer lämpad person på en plats som är viktig för oss som vill se ett rättssystem som gör upp med det kravlösa Sverige. Gör om, gör rätt...

Bloggbävningen är på gång bland Nätrötterna och jag förstår varför - något annat vore ju ett grovt tjänstefel. Bodströms blogginlägg denna dag var ett inlägg där jag nickar instämmande för varje bokstav jag läser, och det "värsta" för Ask är att de flesta synes vara helt eniga i den här frågan. Det börjar gunga, det börjar skaka och bloggbävningen har bara börjat.

Jag kan inte och vill inte försvara en minister ur de egna leden som vill ha offentliga "spöstraff" för människor som bara är misstänkta och som sedan harklar ur sig dumheter som "– Det märkliga i den här diskussionen är att ingen vill diskutera problemet. Ingen bryr sig om de här tjejerna, men det gör jag." Som om färgglada kuvert till en misstänkt sexköpare, offentlig förnedring vore lösningen...?

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD Ledarblogg, SvD Ledare, DN, AB, AB, Westerholm, Peter Andersson, Bodström, Högberg, Röda Berget, Soilander, Grandmaster

BLOGGDEBATT: I DAG USA, I MORGON SVERIGE

Knappt hade man slagit ner de där sista tangenterna på den ack så försenade helgkrönikan så kom Kent Persson med en ny bloggdebatt, om sjukvårdspolitik. Med inspirationen hämtad i USA, efter Obamas framgångar med sin sjukförsäkringsreform så ställer Kent frågan "Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?" - och vem är bättre lämpad än mig att svara på det?

Fråga en sosse "Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?" och svaret blir genom att höja skatterna och skjuta till mer pengar. Svaret sitter i den socialdemokratiska ryggraden. Men trots att samma sossar i princip har prenumererat på makten i Sverige och anammat skattehöjningarna som patentlösning så sitter vi i dag i Sverige med en sjukvård som skulle kunna vara så mycket bättre. Visst, det krävs massor av pengar för att vården att fungera och det krävs många händer i samma vård för att uträtta de dagliga stordåden men problemet med sosseriet är att man har en förkärlek för felprioriteringar. En höjd landstingsskatt betyder i ett rött landsting oftast mer pengar till administration, kulturella satsningar och annat nonsens.

Vi har en mycket bra sjukvård i Sverige, en sjukvård som vi kan vara stolta över och man kan ju faktiskt också vara lite generös och erkänna att det faktiskt är de där andra i det röda laget som under sin storhetstid byggde något som oftast fungerar bra. Det var då, när välfärds-Sverige byggdes som sosseriet faktiskt förtjänade beröm. Men när vi kommer till att förvalta och förädla den sjukvård vi har så står samma parti med tomt huvud och stirrar sig blind på gårdagens lösningar.

I USA fattade man det historiska beslutet att öppna upp sjukvården för 95% av landets medborgare genom Obamas reformer. Att den gode Obama sedan var tvungen att stänga pengapungen för aborter genom kohandlande bevisar att landet med världens dyraste sjukvård inte är något föredöme för oss i Sverige. Vi har en svensk modell där vi betalar sjukvården över skattsedeln och sedan låter alla ta del av denna investering. Jag ser absolut ingen annan lösning för sjukvårdens finansiering än över skattsedeln, punkt slut.

Men det finns definitivt förbättringspotential för den svenska sjukvården. Ett första steg är att slå sönder landstingen, med sina enorma och penningslukande administrationer och politiska församlingar som mest dränerar vården på pengar. Sjukvården är något som staten skall ta ansvar för genom till exempel Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet. I dag spelar det faktiskt roll var man råkar bo i det här landet, det är bättre vård på vissa ställen än andra - helt fel ur ett soldariskt perspektiv men likväl vill sossarna ha kvar landstingen.

Att sedan staten har ett övergripande ansvar för sjukvårdens utformning över hela landet betyder däremot inte att det enbart är staten som skall driva sjukhus. Mångfald av utförare, konkurrensutsatt sjukvård och en valfrihet för den som behöver vård borgar för bästa möjliga vård. Småskalighet istället för stordrift, personligt istället ör opersonligt - en vård som möter upp mot de behov som finns och inte tvingar vårdtagaren att anpassa sig till den vård som finns.

Nya lösningar måste till, det går inte att gå omkring och tro att allt var som 1972 fortfarande. Man måste lära sig av sina erfarenheter och inte göra om dumheterna igen, man måste våga säga "förlåt, det blev fel!" och göra om.

Den av rödingarna genomdrivna sammanslagningen av Sahlgrenska, Östra och Mölndals sjukhus i rikets andra stad var ett veritabelt fiasko där inget blev bättre - bara sämre. Men lik förbannat så tyckte rödingarna i rikets första stad att en sammanslagning mellan Karolinska och Huddinge Sjukhus skulle vara en bra idé. Resulatet blev ett kaos som inte tjänar pengar åt landstinget - inte på annat sätt än att folk som väntade på Bypass-operationer dog ifrån sin kostnadskrävande vård i nya köer. Cynism eller dumhet? Förhoppningsvis det senare...

Skillnaden mellan att bo i Gnesta eller Vårdinge, ett avstånd på knappt 3 kilometer, är faktiskt avsevärt när det kommer till sjukvård - avancerad eller basal, när det kommer till väntan på ambulanser eller köer i vårdapparaten. Ett landsting som är konkursmässigt i Södermanland, ett annat som hankar sig fram i Stockholm. Så skall det inte vara, det skall vara samma förutsättningar så långt det är möjligt oavsett var du råkar bo i landet och oavsett vem som än har ansvar för sjukhusets drift.

Om man tar och gör om Stockholms län till ett Sverige i miniformat, och anpassar vården efter den verklighet som råder så kan man ju göra ungefär såhär:

1) Bryta upp sammanslagningen mellan Karolinska och Huddinge. Låta Huddinge bli ett privat högspecialiserat alternativ till KS som blir statens spjutspetskompetens i huvudstaden.

2) Låta Danderyds sjukhus samarbeta organisatoriskt med KS.

3) Låta Södertälje, Norrtälje och Södersjukhuset utvecklas i olika driftformer som till exempel rent privata alternativ eller personaldrivna lösningar.

4) Låta St Görans ägare utveckla sitt sjukhus efter sin ambitioner och förutsättningar.

5) Undersöka ifall det finns något intresse från marknaden att öppna upp Löwenströmska och Nacka till de viktiga hörnstenar i sjukvården de skulle kunna vara. Nacka - Värmdö samt Sollentuna - Upplands Väsby - Sigtuna växer så det knakar men sjukvården ligger centraliserad på SöS och KS.

Samspelet mellan huvudmannen Staten och utföraren måste vara friktionsfritt och väl reglerat. Man får aldrig någonsin glömma bort vem man bedriver sjukvård för - den enskilda och hjälpsökande medborgaren som förväntar sig det bästa.

Nya tider kräver nya lösningar, men vi finansierar de nya lösningarna tillsammans över skattsedeln. Våga se framåt!

Länkar/nyheter: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB, Expr

Länkar/debattörer: Mary, Kent, Eva ... och fler så småningom.

HELGKRÖNIKA: EN DÖRR TILL DÖDEN

Dörren till akutrummet stängs med en smäll, ambulansen har precis anlänt och arbetet med att rädda liv har redan pågått i en halvtimme - i hemmet, i ambulansen. Nu är det dags för läkarna att göra sitt, bakom den stängda dörren. Ett kargt akutrum, en samtrimmad personalgrupp som rutinmässigt kämpar för livet på en svensk akutmottagning, på ett svenskt akutsjukhus varenda dag, kväll och natt...

Adrenalinet pumpar hos den koncentrerade personalen. Adrenalin sprutas in, defibrillatorn ger den hastigt avklädda patienten sin elektriska kyssar och handventilatorn brölar så där dovt som bara en handventilator kan bröla. Denna gång gick det bra, man fick liv i patienten och sjukvården hade lyckats med sitt uppdrag - att rädda liv.

Läkaren går med lätta steg från det akutrum, där en tidigare livlös kropp nu stabiliseras för transporten till intensiven, mot det lilla skrymsle där den tidigare livlösa kroppens anhöriga har fått tillbringa sin tid i vånda och ångest medan sjukvården utförde sitt heliga uppdrag. Läkaren berättar inte utan stolthet att hjärtat återigen slår men att andningen behöver stöttas med respirator ett tag till, och de anhöriga börjar fälla tårar - men denna gång handlar det inte om glädjetårar.

Den tidigare livlösa kroppen rullas inåt i vårdbygget, mot intensiven och en väntande respirator. Den tidigare livlösa kroppen hade innan hjärtstoppet för lite drygt en timme sedan kämpat mot cancern, mot plågor och smärta. För den tidigare livlösa kroppen kom hjärtstoppet som en befrielse, men befrielsen lär få vänta när nu vården gjort det man förväntar sig av vården.

Den senaste veckan har sjukvårdens inställning till att avsluta ett lidande varit uppe i media. Det började med en kvinna som i ett brev till Socialstyrelsen bad att få se sitt lidande upphöra. Frågan om liv och död är så svår att man faktiskt inte kan säga att någon har rätt eller fel. Döden är ju ett jobbigt ämne, det är ett faktum, och då blir det alltid lite svårare att diskutera döden på ett sätt som borgar för vett och sans.

Vården har två huvuduppgifter, att bota där det är möjligt och annars lindra på bästa sätt. Men när lindrandet inte fungerar, när livet blir en orgie i smärta och ångest i väntan på det oundvikliga men alltför avlägsna slutet, kan man då inte se döden som en form av lindring? Det handlar inte om att med berått mod ta livet av folk som professionen anser vara hopplösa fall. Det handlar om att hjälpa folk som faktiskt vill avsluta lidandet och som kan tänka klart utan att vara påverkade av läkemedelsrus. Det handlar om avsluta behandlingar, det handlar om att avsluta lidandet i samsyn med den lidande, dennes nära och kära, och att göra detta med värdighet. Men jag förstår att det finns andra som tycker annorlunda, vilket jag naturligtvis respekterar.

Frågan är svår att ta i, den är ju jobbig eftersom det handlar om att ta farväl och om att lida, om att avsluta behandlingar som faktiskt innebär att man släcker livets låga och om att kämpa vidare trots att slutet ändå blir detsamma...

Det viktiga är att vi alla vågar ta debatten, lyssna av alla argument och förlika oss med att det faktiskt här och där på våra vårdinrättningar och hem finns folk som egentligen inte orkar längre. Men det finns även folk som i andras ögon må sakna livskvalitet och hopp om bättring som ändå vill fortsätta kämpa tills den dagen då det oundvikliga inträffar.

Som anställd i vården sedan 20 år har jag varit med om situationer i själva vårdandet där man ifrågasätter om det man gör är rimligt och etiskt, och precis lika ofta så har man förvånats över människans förmåga att återhämta sig. Att påstå att frågan har ett enda svar som är rätt är helt fel, så när politikerna kategoriskt säger nej till att ens diskutera frågan om hur man kan definiera lindrande så handlar det nog om rädsla när den är som tydligast. Men tänk längre, försök att respeketera vuxna människors egna beslut om det egna livet - det vinner vi alla på. Vem vill innerst inne att man plågar sina medmänniskor...?

Westerholm skriver bra i samma ämne, läsning rekommenderas varmt.

Helgkrönika på en måndag? Så kan det bli när man jobbar i vården, och har ynnesten att umgås med sina vårdtagare även på helger. Hoppas att funderingarna ändå var värda att vänta på. Höres, vänner!

Länk/nyhet: AB, SvD, SvD, DN

Länkar/krönikörer: Mary, Kent, Peter Soilander, Röda Berget, Westerholm

POLITIK HANDLAR OM FÖRTROENDE

Återigen så kommer det en sådan där undersökning där folket har fått berätta vilket förtroende de har för de olika partiledarna, återigen så borde Mona, Baylan och sossarna fundera på vad som faktiskt sägs. Det är ju inte ofta som vi har hjärtat till höger kan sitta och läsa opinionsundersökningar med ett leende på läpparna, men när förtroendekapitalet räknas igenom så är det oftast en befrielse...

Ett annat ord för politiker är ju förtroendevald, och kanske är det just därför jag aldrig kommer att bli mer än en politisk bloggare. För att vara förtroendevald så behöver man ju väljarnas förtroende, det ter sig ju rätt naturligt. Ibland kan det vara så att man inte alls tilltalar motståndarsidans fotfolk, men att man istället har ett grundmurat förtroende i de egna leden. Ibland kan man vara så pass respektingivande och trygg i sig själv att man faktiskt skapar förtroende över partigränser, över blockgränser - Maria Wetterstrand är ett tydligt exempel på det. Sedan har vi ledare som inte har ett grundmurat förtroende i de egna leden och ännu mindre i de andra partierna - och här är Mona Sahlin ett ännu tydligare exempel än vad Wetterstrand är...

Sosse-bloggaren Alexandra Einerstam vill se ett val där det handlar mindre om person och mer om politik. Det vore väl fint om det var så, om nu inte politiken drevs framåt av personer, enskilda och i grupp, för andra personers bästa. Person och politik går hand i hand, och hur mycket politiska utspel man än strör omkring sig så spelar det ju ingen roll hur bra den än må vara om man inte har förtroende för budbäraren.

Som det parti som lovar alla guld och gröna skogar bara de får makten så ter det ju sig naturligt att sossarna sprider vallöften omkring sig som en dyngspridare sprider dynga över åkrarna. Frågan är om folk har förtroende för de som hasplar ur sig alla löften? Ställ upp Mona Sahlin mot Fredrik Reinfeldt, och utgången är tydlig. Ställ upp Thomas Östros mot Anders Borg, och utgången är lika tydlig - väljarna har inte och får inte förtroende för sossarnas frontfigurer.

När man för frågan på tal, på bloggkommentarer eller ansikte mot ansikte, med nätrötter eller andra besatta sossar så förnekar de att de överhuvudtaget bekymrar sig över Mona Sahlins usla förtroendekapital så länge folket ändå säger "sossarna" i andra undersökningssammanhang. Nu är det ju så att den grönröda ledningen i opinionen inte beror på att folk tilltalas av ett sosseri under Sahlin utan på att Miljöpartiet har en ledare som utstrålar det som Mona saknar.

Den dagen då väljarna dessutom skall börja värdera de löften som ges och vilket förtroende de har för för den lovar vitt och brett så kommer även den bild man har av den förtroendevalda att spela in. Då, om inte för så kommer kallsvetten att börja rinna längs med fasaden på Sveavägen 68, då kommer man få stå där med en inkvoterad partiledare som endast tilltalar particykloper och "rörelse"-megafoner ur alla led... Det talas om en mardrömssits, men sossarna håller för öronen och vägrar lyssna.

Då, om inte förr kanske vi med hjärtat till höger kan börja läsa andra opininsundersökningar än förtroendemätningar med ett leende på läpparna. Sambandet finns där, men sossarna blundar och vägrar titta.

Länkar: DN, DN, Expr, Kent Persson, Per Ankersjö

UR ASK(AN) I ELDEN...

En fantastiskt givande dag på Hotell Anglais fick mig att vakna till på flera punkter där jag låg i dvala, bland annat öppnades Twitter-världens storhet upp för mig av fru Karamell. Men medan vi satt där och förkovrade oss så hände något som fick mig att tro att det ansvariga statsrådet på justitiedepartementet, allas vår Bea, lever kvar i en tid då folk trodde på tomtar och troll, en era då tjuven fick sitta i skampåle utanför kyrkporten. Något måste hon ha drabbats av, lilla Beatrice Ask, ett tillstånd, då orden som kom ur hennes mun inte alls synkroniserade med hjärnan.

Eller kan det vara så att justitieministern på fullt allvar menar att vi skall straffa sexköparna på ett sätt som vi inte straffar någon annan som sysslar med kriminella handlingar? Skall sexköparna förrutom det straff de får i våra domstolar också straffas med skampåle och offentlig förnedring? Här handlar det ju dessutom om misstänkta, inte dömda individer. Hårresande är ju bara förnamnet. Hade nu inte Mona Sahlin redan tjatat ihjäl begreppet skampåle i den politiska debatten så hade hon ju haft alla möjligheter att ta och svänga sig med sitt favoritord igen.

Det har ju varit mycket Beatrice Ask nu på sistone, först förslaget om att drogtesta ungdomar under 15 år utan att föräldrarna får säga bu eller bä - naturligtvis helt förkastligt enligt de värderingar om frihet och syn på familjen som vi borde ha. Vi använder ju ofta det i vår argumentation om familjen, att man själv vet bäst i den minsta formen av de beslutsfattande organen - familjen Nu klampar vi omkring som en elefant i en porslinsbutik, och levererar ett förslag på ett så klumpigt och dåligt underbyggt sätt att jag nästan börjar tvivla på att vi vill ha frihetsvurmarna med oss in i valrörelsen... Att sedan intentionen må vara god och att det är livsviktigt att upptäcka missbruk i unga år är en helt annan sak, faktiskt.

"De tycker att jag är lite vild ibland" säger justitieminister Ask nu om ett annat förslag som går ut på att skicka myndighetsbrev i kuvert som i praktiken blinkar, tutar och skriker ut "Sexköpare!" till en mottagare som kanske eventuellt har köpt sig njutning. "De" är hennes kollegor och de måste ju undra vad som felar sin kollega. Jag som i min enfald trodde att vi hade ett rättssystem som höll sig på mattan och faktiskt inte har som ambition att kränka folk annat än genom det straff man döms till. Det känns som ekon från en svunnen tid, det känns som taget från den del av vår historia då tomtar och troll var en del av faunan - det känns inte modernt.

Skulle hon inte sitta på sin kammare nu, justitieminister Ask, och önska att den där jättepaddan aldrig hade tillåtits hoppa ur hennes lilla mun så är det något riktigt fel. Det krävs mer än en pudel för att jaga in den där groteska paddan i Asks mun igen, det krävs ett halvdussin undernärda Grand Danois som jagar paddan med mord i blicken. Sedan får Ask faktiskt svälja såväl stolthet som padda och be om ursäkt för att munnen var snabbare än tanken och att det bara blev så fel, så fel...

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, DN, Mary, Inslag

EN NY DAG - NYA MEDIERS DAG

Så var det dags, dags att om möjligt börja knapra in på det där gigantiska övertaget som NetRoots-gänget jobbat till sig under lite drygt ett år av kampanjande på bloggosfären. I dag är det dags att visa att vi som inte är kollektivister ut i fingerspetsarna faktiskt kan och vill göra något vettigt av de de möjligheter som bjuds. Denna dag på Hotell Anglais är det dags att möta likasinnade, nyfikna och vetgiriga moderater - det är dags för Nya Mediers dag...

Det skall bli riktigt roligt, jag andas morgonluft och hoppas innerligt att det här är de första trevande stegen i en återtagningsprocess som vi ser. Att träffas och lyssna på ett gäng inspirerande föresläsare är nog så trevligt men A och O är att träffa varandra, nätverka och få ett ansikte på den där bloggaren man följer.

Som spindeln i nätet denna dag hittar vi fru Karamell, Mary X Jensen. Otroligt nog så har jag aldrig träffat kvinnan trots att vi båda är baserade i 08-området, men likväl tycker jag att jag känner Mary väl. På Facebook igår kunde man ta del av att denna spindel i nätet hade svårigheter att välja klädsel inför dagens evenemang. Skönt att hon verkar känna sig såpass trygg nog i själva "roddandet" att hon kan fokusera på det estetiska.

Frågan är ju om Mary kommer att bryta mot partiets klädkod genom att ha på sig knutblus och vadmalskjol, eller kommer hon vara sådär modern och tilltalande som partiet vill att vi skall vara...? Själv struntar jag i slipsen men har på mig min skjorta, min slitna kostym och ser ut som den där halvlodisen jag är. Oj, vad ytligt det blev.

Många spännande föreläsningar, många spännande personer att knyta an till och jag ber att få återkomma imorgon med en liten redogörelse om hur det gick till när moderaterna som parti vaknade upp och började gnugga sanden ur ögonen.