LITE MER RUSSIN TILL RUSSINEN

Två inlägg om skatter på en dag, nu får man akta sig så man inte växlar in på ett stickspår och blir alltför seriös...

Men inte tusan kan man hålla fingrarna i styr när Alliansen helt plötsligt slänger fram det första, riktiga vallöftet - nämligen det löftet att man kommer sänka skatterna för landets pensionärer igen, och nu ännu lite mer. Detta blir den tredje skattesänkningen för våra pensionärer, och om det löfte uppfylls så kommer de gamla, gråa och snart hädangångna att ha fått påfyllning i sina penningpungar på i runda slängar 10 miljarder kronor. Fantastiskt, säger jag.

Men naturligtvis så skickar det parti, som gjort gnällandet till en konstform, fram sina evigt negativt malande företrädare för att... gnälla! Sossarna gnäller alltid, på allt som Alliansen gör eller tänker göra. Det börjar bli lite påfrestande nu faktiskt. Aldrig är det något som är gott nog åt firma Östros/Sahlin - alltid finns det fel att gnälla på. Denna gång är de dessutom ivrigt påhejade av sin geriatriska kamporganisation, PRO.

Nu är ju felet att pensionärernas skatt inte harmoniseras fullt ut med de som jobbar, och som har ett jobbskatteavdrag. "Orättvist" hörs gnällandet och så kan man ju också se på saken. Östros gläfser och Mona svammlar, för i deras värld så skapas inga jobb genom jobbskatteavdrag eller genom att göra det mer lönsamt att gå från studier eller bidrag till yrkeslivet. De får ha sin tro, vi på högerkanten tror oss veta bättre.

Något jag inte betvivlar ett dyft är att sosseriet har som ambition att harmonisera skatterna mellan de som jobbar och de som jobbat klart, men tro då för guds skull inte på sänkta skatter för gamlingarna. Nej då, trovärdigheten när det gäller att sänka skatter finns inte och har aldrig funnits hos ett parti som har skattehöjningen som patentslösningen på alla problem mellan himmel och jord. Skatterna kommer att harmoniseras, men genom att man höjer skatten för alla de som idag faktiskt har fått behålla lite mer av sin lön...

Alla människor är unika, så även de som gått och valt att bli pensionärer. Vissa pensionärer har det riktigt bra, med en hyfsad pension och rätt små omkostnader här i livet - och trots att man har det gott så kan man unna sig att välja bort att fira sonens 42-årsdag. Men vissa har det riktigt knapert, speciellt kvinnor som skött hemmet under den eran då folk faktiskt kunde leva på en lön. Det är mot dessa eftersatta kvinnor som satsningarna skall riktas, det är då vi är rättvisa.

Dagens besked om sänkta skatter för de som byggt Sverige är goda nyheter, men eftersom jag är uppväxt i ett sosse-hem så finns ju gnällandet även i min genuppsättning. Det kunde ha kommit tidigare, det kunde ha jobbats in i tidigare budgetar. Till exempel kunde regeringen ha valt att välja bort det fjärde steget i jobbskatteavdraget. Med ett sådant beslut hade man kunnat köra ner en disktrasa i halsa på den kroniskt gnällande oppositionen. Den hundralappen det fjärde steget i jobbskatteavdraget gav oss som jobbar betyder egentligen varken till eller från, de slantarna kunde istället ha gått till de mest plågade pensionärerna.

Men nu är det som det är, vi visar viljan att faktiskt låta folk få behålla mer av sin lön eller sin pension. Det andra gänget, gnällspikarna, de vet inte ens hur man använder sina stämband för att trovärdigt utstöta ordet skattesänkning...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB, Expr1, Expr2, Expr3

Bloggar: Mark Klamberg, Magnus Andersson, Kent Persson, Moderata perspektiv, Niklas Frykman, Den hälsosamme..., Per Altenberg, Stefan från Gagnef

DEN YTTERSTA SKILJELINJEN...

Kanske var det så att jag faktiskt vände socialdemokratin ryggen när jag satt framför TV:n som en ung parvel och tittade på Kalle Ankas jul? Omöjligt är det ju inte, ty en bättre bild av skatternas fördärvlighet finns ju knappast. Ett av klippen handlar ju om Robin Hood, som förvisso sades ta från de rika för att ge till de fattiga, men där andemeningen egentligen är en helt annan - nämligen att låta folket behålla sina pengar själva.

Att se Sosse-Sverige som Prins Johns Disney-animerade sovrum är faktiskt rätt enkelt. I den breda sängen, med skattebetalarnas surt inarbetade och numera inhåvade slantar under armen och med tummen i munnen ligger allas vår Mona och snarkar. Vid fotgaveln ligger den lilla ormen Östros, rätt bildlik faktiskt, och ser till att Mona håller fast i det hon snott åt sig. Östros är allid vaken, ständigt beredd att försvara det heliga uppdraget att sno åt sig så mycket som möjligt av de stackars undersåtarnas pengar.

När Robin Hood och Lille John i form av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sedan börjar återföra slantarna till de som blivit beskattade till ruinens brant så blir det ju ett sjuhelvetes liv i det där sovrummet. Östros biter sig fast i skattepengarna och Mona vaknar yrvaket upp för att se hur folket utanför faktiskt jublar när skatteåterbäringen kommer.

När Östros idag på Svenska Dagbladets Brännpunkt försöker sig på konststycket att få svenska folket att förtränga att inte bara Sverige utan hela världen har gått igenom en monstruös kris. Att sossarna lämnade efter sig 70 miljarder i budgetöverskott och att regeringen har sänkt skatterna för lånade pengar är ett mantra som den lilla ormen i vaggan hoppas skall fastna hos folket. Här blir ju bilden tydlig, socialdemokraterna anser att alla pengar är statens och att när man tar in lite mindre i skatt av sina hårt arbetande medborgare så gör man det på lånade pengar...

Nej, Östros. Det handlar inte om att låna till skattesänkningar, det handlar om att ge folket möjligheter att arbeta sig ur den beroendeställning man har till staten och det statliga bidragssystem som sosseriet byggt upp för att hålla folket som gisslan. Pengarna man lånar, lånar man till statens drift, till vård, skola och omsorg, till försvar och rättsväsende, ja till allt det där som är statens ansvar - och man gör det enbart under den tid då effekterna av finanskrisen lever kvar.

Östros säger att välfärden i Sverige är sämre nu, för att sjuksköterskor, fritidsledare, lärare och socialsekreterare har fått mer i plånboken. Östros gläfser och gnäller, och ormen förvandlas likt en transformer till en rabiessmittad hund. Östros säger att välfärden i Sverige är sämre, när skolorna börjar göra upp med flumkulturen, när de av sossarna skapade vårdköerna betas av i en allt snabbare takt och när staten faktiskt har vett nog att prioritera i sina huvuduppgifter.

Det är den yttersta skiljelinjen i svensk politik, frågan om vems pengarna egentligen är - är det dina pengar där du faktiskt gör en uppoffring och skänker bort en rätt stor del av din lön till staten för att den skall kunna utföra sina uppdrag? Eller är det statens pengar, som Östros tycker, där du möjligtvis kan få behålla litegrann av "din" lön för att du skall ha en illusorisk känsla av frihet och självbestämmande?

Jag förstår att vi inte kan sänka skatterna hur mycket som helst, det samhälle vi har och vill se, kostar pengar. Men A och O är att alltid betrakta de pengar man samlar in som en dusör från medborgaren, pengar att vara rädda om och som man måste förvalta med allas bästa för ögonen. Det handlar om att prioritera, se var någonstans det bara rinner i väg skattekronor utan att man får någon effekt i det ekonomiska kvarnhjulet. Det handlar om att förstå att pengarna man tar egentligen är någon annans, inte statens.

Men när vi Alliansen letar efter möjligheter att se till att folket verkligen skall få behålla så mycket som möjligt av sin lön, så kallar Östros det för oansvarigt. I Östros värld är lösningen på varje hål i statens fickor att sno ännu lite mera av folket, bara så kan man hålla folket som gisslan med ett cyniskt bidragssystem som är sosseriets signum. För inte kan väl folket själva avgöra bättre än Östros hur man skall lägga upp sin hushållsekonomi...?

Länkar: SvD, Kent, Peder, Cornucopia, Krassman, Röda Berget, Peter A

HELGKRÖNIKA: PÅ PROMENAD I DEN SOCIALA SANKMARKEN

Gårdagens mest intressanta blogginlägg kom faktiskt från Närkes metropol, från Örebro och Kent Persson. Kent lyfter fram frågan om varför han i sin roll som politiker använder sig av de sociala medierna - sin blogg, sitt Twitter-flöde samt Facebook - för att nå ut till väljarna.

Det är ingen tvekan om att Kent tar sitt uppdrag på största allvar, han dominerar i mångt och mycket ett alltför efterblivet moderat krigande på nätet. Tillsammans med Mary X Jensen så är Kent de moderata affischnamnen på den arena som kallas bloggosfären, medan jag av någon outgrundlig anledning aldrig kommer att få bli ett affischnamn. Skämt åsido så tror jag att mitt eget bloggande har en helt annan ambitionsnivå än den Kent och Mary har med sitt författande. Där parhästarna från Österåker och Örebro håller seriositeten i högsätet så strävar jag ju i många fall om att framstå som hyfsat oseriös.

Det var lite mer än en vecka sedan som vi moderater tog de första stapplande stegen för att ta oss upp på den arena som man inför valet måste upp på - arenan där de sociala medierna används politiskt. På Scandic Hotel Anglais, med utsikt över ett slaskgrått Humlegården satt vi och fick oss några dos av entusiasm, av kunskaper och goda råd från de som vet bäst. Kents blogg nämndes som ett föredöme, Marys likaså men inte ett ljud om Tokmoderaten men jag var trots allt ändå glad att bara få vara med. Frågan dök upp vem man bloggar för och varför, och jag saxar svaret ur mitt Twitterflöde: "Vem bloggar jag för och varför? Den som orkar med mig när jag spyr galla". Mer om mitt eget bloggande några stycken neråt...

Vi på Allianssidan har suttit och plaskat i vattengraven under en längre tid medan sossar och piratpartister dominerar alla grenar till perfektion. Måhända ett resultat av att vi gav motståndaren på käften 2006, var nöjda med det och trodde att allt skulle lösa sig bara regeringen drev igenom vallöfte efter vallöfte. I det röda gänget så sved förlusten ordentligt, och man började slipa alla sina vapen för att återta den där makten som man har fått för sig att man prenumerar på. Ett vapen var att utveckla gnällandet till en konstart, medan ett annat vapen var en kraftsamling på de sociala medierna - man skapade NetRoots.

Lite krasst kan man ju erkänna att vi Alliansbloggare är mer av individualister medan sossarna är kollektivister ut i de fingerspetsar man knappar ner sina sjuka budskap med. Inte nog med att man då har ett års försprång när vi nu klivit upp ur vattengraven för att börja torka av oss, man har även förmågan att genom kollektivet lyfta varandra.

Kent är Kent, Mary är Mary, Ankersjö är faktiskt Ankersjö precis som Klamberg otroligt nog är Klamberg och Peter Soilander är ingen annan än Peter Soilander. Alla olika, men med en gemensam syn på vilket valresultat vi vill se om ett halvår. Vi är företrädare för olika partier som faktiskt måste upp på banan, jaga på varandra när någon börjar sacka efter och uppmuntra varandra till stordåd. Vi måste börja ta igen på det röda lagets försprång, för att minska avståndet så gott det går... Individualister som stöttar varandra, som inte inordnar sig i ett kvävande kollektiv men som faktiskt ser storheten hos sina bröder och systrar.

Det politiska bloggandet ser jag faktiskt fortfarande som ett spel under utveckling. Ett spel där man ägnar sig mycket åt nagelfarande mellan bloggare, som ett rätt pinsamt forum för inbördes beundran och som ensamt har svårt att skapa de effekter man vill åt. Nej, det vi kan och det vi gör är att elda på gammelmedia - få dessa att lyfta vissa frågor och att hålla dessa kvar i fokus lite längre än vanligt. RUT-avdraget var en sådan fråga, Ask och de gredelina kuverten ett annat ämne där de politiska bloggarna fick folk att sätta sig in olika resonemang i tidningar och på nyhetssiter. Vi är inte så stora som vi vill tro, vi måste leva i symbios med de gamla tidningarna för att verka och påverka - ensamma så lockar vi ju bara de som kan klassas som politiska nördar och redan frälsta...

När jag för lite drygt 2 år sedan skapade den här bloggen så var mina ambitioner minst sagt grumliga - jag hade inte en tanke på vem jag skrev för och varför. Målet var att skriva av sig, ge min bild av hur jag upplevde nyhetsflödet och få ha lite kul. Två år har gått, och jag har faktiskt inte kommit närmare någon genomtänkt idé om vem jag vill nå med mina budskap och varför. Det jag vill är bli bekräftad, att folk som läser mina texter faktiskt skall tycka att det jag skriver är skoj, vidrigt, tänkvärt eller bara sanningen.

"Vem bloggar jag för och varför? Den som orkar med mig när jag spyr galla" skrev jag ju på Twitter när frågan dök upp på dagen om Sociala medier - och det stämmer ju faktiskt. Min blogg är lite speciell, inte som alla andra, och jag tror mig veta att mina läsare är både speciella och inte alls som alla andra. Antingen följer man Tokmoderaten på hans irrfärder för att man är lagom sjuk och gillar det han gör, eller så gör man det för att man älskar att reta upp sig på dumheterna. Vilken grupp man än tillhör så uppskattar jag att man tar sig tid att läsa svammlet och de obalanserade utläggningarna jag krystar fram. Alla läsare är välkomna, älskare och hatare...

När jag för 2 år sedan började skriva blogg kunde jag inte tro att jag skulle ligga på runt 1000 läsare per dag, besökande från olika länkar, trogna vänner samt en hel del som prenumerar på bloggens RSS-flöde. Jag är stolt, men jag är inte nöjd - jag måste vilja utvecklas, jag måste ha ambitionen att bli bättre. Bättre, mer utvecklad men utan att för den skull tappa den tråd som löpt genom de nästan 1100 blogginläggen - en tråd av sjuk humor, av egensinnigheter...

För att utvecklas så läser jag ju självklart mycket media, gammelmedia och nya, sociala media. Att Svenska Dagbladets ledarredaktion med herrar PJ Anders Linder, Gudmundsson, Arvidsson samt den underbara Sanna Rayman tillhör mina största inspiratörer är väl inget att hymla om. Sedan har vi ju mina kollegor på bloggosfären, ett spretande gäng där alla bidrar till mitt skapande på olika sätt. Jag länkar nedan till de, enligt mig, mest läsvärda politiska bloggarna. Alla ger mig inspiration, en inspiration som präglas av dagsformen och nyhetsflödet.

Just nu är inspirationsnivån låg, nyhetsflödet tråkigt - men valrörelsen närmar sig, och med den möjligheten att veva hysteriskt på den politiska bloggosfären. Vill du följa med? Välkommen!

Tre bästa M-bloggarna: Kent, Mary samt den gömda pärlan Anders Olsson.

Tre bästa FP-bloggarna: Mark Klamberg, Seved Monke och Amanda Brihed.

Tre bästa C-bloggarna: Per Ankersjö, Magnus Andersson och Hanna Wagenius

Två bästa KD-bloggarna: Peter Soilander och David Högberg

Tre bästa S-bloggarna: Johan Westerholm, Kristian Krassman samt Peter Högberg

Den bästa V-bloggaren: Johan Lindahl

Den bästa MP-bloggaren: Birger Schlaug

Fotnot: Helt subjektiva bedömningar, naturligtvis. Det finns band som måhända grumlar min opartiskhet i mina åsikter om vad som är bäst, och i V och MP-fallen är det faktiskt så att dessa är de enda bloggar som jag tittar till med någon form av stimulans...

Intresserad av fler och måhända andra politiska bloggar? Titta till den undersköna Martinas lika undersköna Politometer - en guldgruva för politikernörden... Trevlig Helg, vänner!

OPINIONSLUGNET INNAN VALRÖRELSESTORMEN

Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmys. En soffa och ett ljus, ett bord med massa gott. Man kopplar av ihop och mumsar i sig nåt...

Just denna fredagmorgon så är det där nåt som man vill mumsa i sig en opinionsundersökning från Synovate. I den politiska snacks-skålen finns det åtminstone två smakfulla nyheter som man sväljer med välbehag. Självklart så smakar det gott när Sverigedemokraternas framgångssaga tycks vara inne på det sista kapitlet. Ett statistiskt säkerställt ras och ett SD utanför riksdagen smakar ju helt underbart.

Att sedan Alliansen är på väg att jobba i kapp de grönröda ger ju också det en härlig eftersmak i munnen när man sitter där och tuggar i sig siffror. Att mina egna Moderater backar litegrann stör mig inte det minsta, när de 0.2% som sett sig om efter en annan smaksättning vänt sig till något av de något mindre Allianspartierna. Centern +0.2%, Kristdemokraterna +0.5% och Folkpartiet, som är denna undersöknings välsmakande dip som lyfter med 0.9%. Uppenbart är att folk faktiskt tagit klivet över blockgränsen igen, kommit från de grönröda till gänget med världens fulaste logotype...

Begreppet de rödgröna har jag ju sedan länge övergett för de grönröda, och anledningen är ju enkel. Utan Miljöpartiets framgångar så skulle Mona Sahlin inte vinna. Sosse-bloggarna kommer gå man ur huse för att skönmåla morgonens siffror, påstå att de är riktigt glada och tillfreds över att de egna väljarna faktiskt ser ett bättre alternativ i Miljöpartiet, ja till och med hos Vänsterpartiet. Man har ju en förkärlek från Nätrötterna att skönmåla tillvaron så till den milda grad att det nästan blir löjligt, när man inte kan acceptera att folket gillade Reinfeldt bättre i rutan häromkvällen. Eller som nu, när man kommer att påstå att man är genuint glad att de egna väljarna nu ser koalitionskollegorna som mer tilltalande än ledarpartiet...

Sossarna presterar -1.5% i denna undersökning, medan parasiterna på sossekroppen i form av Miljöpartiet och Vänstern suger åt sig 0.5% respektive 0.4%. Inga stora strömningar av väljare, inget att yvas över men ändå - trenden är tydlig, det är Miljöpartiet som är loket som drar det grönröda valtåget.

Men vad händer den dagen då bevakningen av Miljöpartiet handlar mindre om hur spännande och tilltalande Maria Wetterstrand är som språkrör och mer om konsekvenserna av den politik som den spännande kvinnan vill driva igenom? "Den dagen, den sorgen"...

Det är fredag morgon, en opinionsundersökning som bara är en i raden publiceras och egentligen borde man ta den som alla andra med en nypa salt. Knappt tre veckor återstår innan vi som tycker det här med politiskt krigande på bloggosfären kan gå igång ordentligt, knappt tre veckor tills vi vet vad de olika alternativen verkligen vill. Det är då Anders Borg trollar fram sin budget, och därefter kommer de grönrödas svar på vad man innerst inne vill och kan komma överens om. Det är då kampen kan börja, det är då opinionsvindarna kommer övergå från en lätt bris till en ökande storm...

Länkar: DN1, DN2, SvD, SvD Ledare, AB1, AB2, Krassman, Röda Berget

ATT BLUNDA SÅ HÅRT ATT DET GÖR ONT

Förmodligen satt varenda politisk bloggare eller tyckare av rang bänkade framför TV:n igår kväll för att se på spektaklet på TV4 - debatten mellan Mona och Fredrik. Vi satt där och tittade på en rätt intetsägande tillställning, vi tittade på de två utifrån våra redan fastetsade bilder av vem som är god och vem som är ond, vem som har rätt och vem som har fel. Med dessa cementerade åsikter, som aldrig går att rucka på, sätter vi oss sedan för att skriva av oss antipatin om motparten och den okritiska kärleken till den egna husguden - så även jag.

När jag satt igår framför TV:n och knappade ner mina funderingar om den pågående debatten så var jag ju fast i min övertygelse om att det var Fredrik Reinfeldt som var minst dålig av de två. På samma sätt satt mina kollegor i sosseriets NetRoots och tyckte att Mona Sahlin var den som väckte mest beundran. Men jag ville ju se hur kreti och pleti, tittarna väljarna såg på debatten - och tack vare de tre nyhetssidorna på Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen så kan man se en rätt tydlig indikation på vem som faktiskt "vann".

På Aftonbladet har lite drygt 20.000 läsare tyckt till, och resulatet blev 68.9% som tyckte att Reinfeldt var bäst, och det matematiska snillet räknar då snabbt ut att 31.1% var förförda av Monas retorik och leende. Hyfsat tydlig utslag ifall ni frågar mig...

Klickar mig vidare till Expressen, där 4.200 har uttryckt sina åsikter och ger statsminister Reinfeldt ett övertag på 81% mot 19% för oppositionsledare Sahlin. Färre tyckare men ett ännu tydligare utslag.

Slutligen vidare till nyhetsvärldens motsvarighet till Bibeln, till Svenska Dagbladet. Som den lite mer exklusiva tidning man är så har man lite färre läsare som väljer att bidra till att bringa klarhet i frågan om vem som vann debatten. Sahlin når upp till 14% medan Reinfeldt borde vara nöjd med att 86% gillade honom bäst. Ännu färre tyckare, men ett resultat som inte ens den mest enögda sossen borde kunna negligera.

Tre undersökningar, samma resultat - samma strömningar i opinionen. Men man kan ju välja att blunda för det uppenbara, att blunda så hårt att det gör ont eller leta rätt på en sandlåda i trakten av Quality Hotel Nacka som man kan leka struts i. Just så beter sig Peter Högberg, röd bloggare från Vimmerby, när siffrorna inte passar hans bild av vad som är rätt och riktigt. Det är just när man inte vill se det uppenbara som den politiska enfalden blir som tydligast...

Ni kan titta till Peter Högbergs resonemang här, ett blogginlägg som inte andas ett spår av oro över det faktum att i runda slängar 75% av tittarna igår tyckte att Reinfeldt var bäst. När 3 av 4 tittare föredrar den sittande statsministern så grottar Högberg ner sig i akademiska resonemang och en verklighetsflykt där det inte är alltför avlägset att tycka att Högberg vill idiotförklara alla de som inte tyckte att Mona var bäst.

Peter Högberg tillhör i vanliga fall de mest läsvärda sossebloggarna i mina ögon, lätt att känna med och lätt att tycka om men här blev ambitionen att lindra Monas smärtor löjeväckande. Ofta får man höra snacket om att Nätrötter och sossar äger de sociala medierna och håller i taktpinnen på Internet. Borde då inte fackmedlemmar och particykloper tvångsmobiliseras för att kunna frisera de mörka siffrorna till något mer ljust? Eller är det så att man innerst inne tycker att det här med TV-debatter inte är Mona Sahlins forum?

Jag är övertygad om att undertecknad och Mona skulle ha det trevligt över en lunch, en fika eller en öl. Hon utstrålar ju ofta en folklighet som förmodligen gör sig bättre på en annan arena än en TV-studio eller en plenisal. Vi skulle nog kunna sitta och spåna, Mona och jag, tills dess det gick upp för henne vem jag var och det skållheta kaffet hälldes över mina genitalier eller den iskalla ölen råkade spillas innanför min åtsittande tröja. Mona är och kommer aldrig framstå som bekväm i formatet med att mötas i en debatt i TV - gång efter gång blir de negativa siffrorna en plågsam repris för en kvinna som inte når ut genom rutan...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB, Mary

EN DEBATT I SAMMA, GAMLA HJULSPÅR...

Jag erkänner direkt. Ja, jag är partisk - och ja, jag har fruktansvärt svårt för Mona Sahlin närhelst hon dyker upp i media. Att då tro att man skall kunna författa något objektivt om den debatt som nyss avslutats hos Lennart Ekdahl på TV4 är ju att ägna sig åt hyckleri.

Mona kan ju säga vad hon vill egentligen, jag har min dom klar i skallen. Allt hon säger är nonsens och trams medan allt som Fredrik Reinfeldt kläcker ur sig är felfritt och seriöst. På samma sätt som jag sitter och retar upp mig på Monas darrande röst med ett evigt gnällande och konstpauser som inte passar in så lär det sitta sossar lite här och där som stör sig på Reinfeldts överlägsna flin och pompösa stil...

Debatten började bra, de två var eniga och snälla nog mot varandra att erkänna att det är på valdagen den 19 september som slaget avgörs. Just där, just då var Mona som bäst - men sedan barkade det åt helvete. Sedan började Mona att gnälla på regeringen för att den inte bedrivit sosse-politik under sina 3,5 år vid makten - helt omedveten om att väljarna valde Alliansen för att man var trött på bidrags-Sverige, på flumskola, på höga skatter och en arbetsmarknadspolitik som syftade till att gömma folk. Inte ett ord om vad Mona och de grönröda verkligen vill, det enda vi fick veta var att såväl Mona som Fredrik skulle få höjd skatt med Östros som skattmästare...

Debatten gick in i de vanliga hjulspåren, där Fredrik Reinfeldt fick stå där till höger och förklara varför Alliansen har drivit de frågor man drivit medan Mona drog upp stupstockar och gnällde vidare. Tjafs, tjatter och väldigt lite av vad man kan förvänta sig av kommande mandatperiod. Mona väljer som vanligt att blunda för att världen har gått igenom en finanskris och fortfarande kämpar med. Mona maler på om att regeringen förstört statsfinanserna genom att sänka skatterna på lånade pengar, stupstock, stupstock och sänka skatterna på lånade pengar.

Jag är färgad, jag är partisk men om jag nu hade varit neutral så är jag övertygad om att jag faktiskt hade tyckt att Fredrik Reinfeldt var bäst denna kväll. Mona svammlar på, osäkert och malande om sänkta skatter på lånade pengar och den heliga stupstocken. Kvällspressen lär ju som vanligt ha sina egna undersökningar om vem som lyckades bäst, det skall bli intressant att se om fler än undertecknad faktiskt ser igenom gnällandet, tjatet och ser ihåligheten i Monas försök att argumentera.

En som förtjänar beröm är faktiskt programledare Ekdahl, som höll i trådarna på ett förtjänstfullt sätt. Ett mycket bättre format än tidigare debatter på SVT:s Agenda, mer avslappnat och faktiskt mer givande. När kamerorna slocknade och eftertexten rullar fram så blir det tydligt - valrörelsen har börjat på allvar...! Som jag ser fram emot det som komma skall, med kampanjer och möten med de som i september skall välja.

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3

Bloggare: Westerholm, Högberg, Kent, Paul

EN KVÄLL MED MIN IDOL OCH EN SOM INTE ÄR DET

Det finns små ögonblick i livet som man aldrig kommer att glömma, oavsett om man super bort hjärnan med belgisk öl eller drabbas av någon åldersrelaterad sjukdom som får minnet att svikta. Ett sådant ögonblick fick jag vara med om på Conventum i Örebro för lite mindre än ett år sedan.

Våren hade kommit till Örebro, precis som hundratals moderater som hade samlats för Kommunal rikskonferens i Kent Perssons hemstad. Många hundra partivänner men lik förbannat kände jag mig ensam, övergiven och helt vilse. De fåtaliga personerna som jag hade en ytlig bekantskap med hittade alltid någon annan att snacka ihop sig med och där stod jag i ett hörn och funderade på om det var okej att peta sig i näsan på ett politiskt massmöte.

Per Schlingmann hade nyss avslutat sitt tal och mediaföreträdarna rumlade ut ur kongressalen. Mats Knutsson, Lena Smedsaas, en massa andra halvfigurer på parad. Men så kom hon där, Sanna Rayman...

Sanna smög upp bredvid mig, yppade några ord om att hon gillade min blogg skarpt och helt plötsligt förvandlades jag från ett mähä till en stolt tönt som fått bekräftelsebehovet tillfredsställt för flera år framåt. Erkännandet värmde, och ännu mer när det kom från en kvinna vars skriverier på SvD:s ledarsida alltid har varit en av mina största inspirationskällor. Resten av dagen gick, och jag gick omkring mellan de olika seminarierna med ett leende på läpparna - stolt och nöjd.

Kvällen kom och den stora festen med den. Min blick svepte över Conventum Arena där fotfolket festade med såväl de poltiska högdjuren som tillresta journalister - jag letade efter Sanna Rayman. Ölen rann ner i strupen, maten förpassades till magsäcken och jag mådde riktigt, riktigt bra trots att min allt dimmigare blick inte lyckades pejla in min beundrade beundrarinna. Men helt plötsligt så satt hon där, med en Star Wars-inspirerad frisyr á la prinsessan Leia med hårkringlor på skallen, och precis lika plötsligt gick jag från att vara en berusad, burdus självgod bloggare till att bli ett mähä igen...

Sanna satt och snackade med massor av folk, och det verkade vara ett "tajt" gäng så jag ville inte tränga mig på. Jag fick istället för att suga åt mig beröm från Sanna Rayman prata försvarspolitik med Sten Tolgfors, få hjälp med att putsa mina glasögon av Carl Cederschiöld samt få lite värme av Fia Arkelsten. Sedan den kvällen har jag dock drömt om att sitta ner med Sanna Rayman, för att över en öl eller tre prata om bloggande, om politik - och i går var vi där.

Platsen var Internationella Pressklubben på Vasagatan, denna kväll informell mötesplats för Makthavaröl. Undertecknad, Sanna Rayman och sosse-bloggaren Westerholm hade en givande kväll i varandras sällskap. Det pratades politiskt bloggande, det pratades dagsaktuella frågor med fokus på färgade kuvert samt spånades om livet i största allmänhet. Djupare än så dyker jag inte, det som sades stannar mellan oss - men jag fyllde på bekräftelsebehovet igen.

Som om inte det räckte med att jag somnade med ett leende på läpparna igen, med många goda tips från en proffstyckare ekandes i min skalle - idag kan jag se att Aftonbladet uppenbarligen har förstått att jag och Sanna Rayman är rörande eniga om Ask-affären. De lyfter frågan om hur vi ser på det faktum att Ask suger sig kvar vid sin post när hon borde förstå bättre. Sanna Rayman får fritt spelrum i en annan tidning, och min blogg nämns i förbigående - men den nämns iallafall.

En minnesvärd kväll, som gav mig mycket. Tack, Sanna. Tack, Johan! Kan inte det här bli en oregelbunden tradition...?

Länk: SvD, AB, Westerholms minnesbild