Ibland är det rätt lätt att avslöja att Lasse Ohlys avståndstagande från kommunismen inte är mer än ett billigt, politiskt och kosmetiskt trick. Det är när de röda ledarna börjar fantisera ihop en parallell värld som man vet att det är en riktigt verklighetfrånvänd kommunist som man har framför sig, här i Sverige Lars Ohly och i Nordkorea Kim Jong-Il.
När de nordkoreanska nyhetsmedierna rapporterar om att Kim Jong-Ils smakfulla klädsel numera sitter på i princip varenda modemedveten västerlänning så spinner man på i samma spår som Lars Ohly försökte sig på för några år sedan. I flera intervjuer så försökte den röde bollvirtuosen att få de förslavade arbetande massorna att tro på att han minsann hade spelat fotboll mot "Nacka" Skoglund - folkkär gamäng.
Men Lars Ohly blev hastigt, men inte alls så lustigt plågsamt medveten om att vi i Sverige har fria och granskande journalister som gärna gräver ner sig för att hitta sanningen om en fotbollsmatch för 30 år sedan. Skillnaden mellan Sverige och Nordkorea blev övertydlig när Ohly ertappades med att fabulera ihop den där parallella dimensionen där allt är sant bara för att det är en kommunistledare som säger det. Eller kan hans verklighetsuppfattning ha påverkats av drömmar, rus eller en livlig fantasi...?
Nu vill jag ju inte vara riktigt så elak så att jag bara rakt av säger att Ohly och Kim Jong-Il är varandras kopior. Nä, men barn av samma anda och mentalitet - där den stora ledaren skall glorifieras genom att förstärka bilden av den där folklige och fantastiska mannen som arbetarna kan se upp till. Lars Ohly är ju ledare för ett litet parti i det lilla landet Sverige, en man som aldrig lär bli landsfader så länge demokratin fungerar som den skall. Kim Jong-Il styr ju med järnhand i ett land där folket äter grus men där kärnvapenprover och robottester är en del av vardagen, så inte undra på att Kim Jong-Il vill vara värre än att spelat fotboll mot "Nacka" Skoglund.
Enligt media från Nordkorea så sprider sig nu Kim Jong-Ils mode över världen som en löpeld, och folket innanför järngardinerna får aldrig veta något annat. Men det finns ju mer som Kim Jong-Il har gjort för världen förrutom att ha säkrat sig en plats som H&M:s nästa stjärndesigner.
Han skapar filmer som ingen annan kan göra, och det borde vara en gåta varför det är Peter Jackson och inte Kim Jong-Il som tar sig an nästa Tolkien-filmatisering. Nordkorea har ju dessutom en utvecklingsnivå i sitt land som gör att man enkelt kan skapa filmer med sagotema och medeltida kulisser som inte är kulisser. Kim Jong-Il spelar golf som ingen annan, och första gången han gav sig ut för att svinga på en 18-hålsbana så lyckades han med 11 hole-in-one och skulle sålunda kunna vara ett hyfsat kap för Elin om hon vill lämna den där misslyckade Tiger Woods.
Medan Ohly fabulerar ihop fotbollsmatcher mot "Nacka" Skoglund så kan Kim Jong-Il flyga jetplan som ingen annan kan samt knåpa ihop opera-stycken så rörande att regnbågen skiftar färg och fåglarna faller i trans - allt enligt nordkoreansk media. Dessutom är Kim Jong-Il världens störste poet, undrar bara om Svenska Akademien någon gång kommer att förstå sig på det...
Länk om matchen Ohly - "Nacka" finner du här med en uppföljning här.
Länkar om Kim Jong-Ils framgångar i klädbranschen hittar du på DN, SvD,
När Kent Persson förra veckan drog upp ridån och lät oss se att det var skatterna som var den veckans ämne i "Veckans Bloggdebatt" så var det ju inte sådär himla skoj. Visst, skatterna är alltid ett ämne som tydligt visar på den yttersta skiljelinjen mellan de politiska alternativen vi har i Sverige, och som dessutom alltid är roligt att debattera. Nu föll det sig dock inte bättre än att jag bara dagarna innan hade knappat ner två inlägg om skatter och med det kände jag mig mätt. Dessutom kan bilden av mig som en oseriös drift-kucku rasa samman ifall jag grottar ner mig allför mycket i alltför seriösa ämnen. Det osäkrade vapnet fick säkras, jag gjorde patron ur och väntade med spänd förväntan på vad som komma skulle...
Medan jag laddade om och osäkrade mitt vapen så kom då Kent dragandes med barnen, och ett ämne som handlar "om att ge barnen bästa tänkbara start i livet". Har man då lust att börja skjuta hej vilt? Nä, knappast - men ämnet är alltför viktigt för att lämna därhän. Frågan är om inte just ämnet om hur vi skapar trygghet och harmoni för våra avkommor inte rent av är en av de absolut viktigaste frågorna...?
Här tror jag egentligen att man kan sopa ideologin under mattan, och enas om att vi innerst inne - från höger till vänster - faktiskt har en samsyn om hur viktig dessa de första åren av en människas liv är i formandet av den individ vi senare blir. Oavsett om man är röd eller blå så vill man faktiskt väl, men vägen till "väl" har olika kartor och hur "väl" ser ut kan man väl också tvista om. Men A och O är ändå det faktum att man genom ett tidigt engagemang faktiskt kan slå undan benen för framtida misslyckanden, eller med feltänk och försummelser leda utvecklingen i motsatt riktning.
Se bara på mig som ett avskräckande exempel. En son som inte ens en socialdemokratisk mor kan vara stolt över - hånfull, mobbande och med en hel drös av andra mindre smickrande attribut. Föräldrarna kan förvisso känna att man inte är stolta över den lilla illbatting man satt till jorden, men man kan inte ha de känslorna utan att granska sig själv som förälder med kritiska ögon.
Det är inte samhällets ansvar att fostra barnen, det är föräldrarnas uppgift. Men för att ge föräldrarna stöd i processer som kan vara nog så jobbiga så behövs ibland samhället som en stöttande kraft i bakgrunden. I vårt samhälle är det naturligt att förskolor och skolor reagerar när det börjar barka åt helvete för enskilda elever och att man reagerar i tid. Skall man krysta fram den första politiska motsättningen så finns den här. Att ställa krav är för en borgare att bry sig, att ställa krav för en sosse är att vara hård och elak. I min värld ställer man krav för att man vill ge möjligheten att förbättra det som kan förbättras eller för att förändra något som behöver justeras. Konstruktiv kritik är alltid bra, just för att den vill skapa förbättring.
Flumskolan talas det mycket om, och ingen kan få mig att tro att sossarna med berått mod har kört den svenska skolan i botten av ren illvilja. Alls icke, men det hela grundar sig enligt mig på att man tänker fel och tror att att kravlösheten skapar personer som per automatik söker egna vägar och utmaningar. Kanske det, men då hos de barn som redan har lätt för sig. De med inlärningssvårigheter eller något annat problem lämnas därhän, lär sig ingenting och får ingen chans att komma igen. Den socialdemokratiska politiken, som enligt uppgift sägs vilja stå upp för samhällets svagaste, blir milt kontraproduktiv och cementerar skillnaden mellan de som har lätt att lyckas och de som har ännu lättare att misslyckas.
Det finns ju en tid innan skolan, tiden mellan vaggan och skolbänken. Återigen kan man krysta fram en konflikt mellan rött och blått, mellan höger och vänster. I det röda Sverige så är politikern superhjälten, den som vet bäst och som lanserar enhetslösningar som alla barn mår bra av. I det blåa Sverige är politikern i sämsta fall den där som skall ha en alternativ utväg ifall man i föräldrarollen stångar sin panna blodig i ett uppdrag som kan tyckas vara omöjligt. I det blåa Sverige så är det alltid familjen som vet bäst vilken barnomsorg man vill använda sig av, hur man fördelar föräldraförsäkringen mellan mamma och pappa - kort sagt så fattas besluten vid köksbordet istället för i plenisalen eller en fullmäktigesal. Men precis som förut vill jag poängtera att jag inte alls tror att sossarnas vurmande för stora förskolor och enhetslösningar för alla barn är ett uttryck för att de vill barnen illa. Alls icke, det handlar om en strävan om den där millimeter-noggranna rättvisan som bara de röda kan trassla in sig i.
Det är på mig som förälder det faktiskt ankommer att fostra barn som tänker självständigt, kritiskt, förutsättningslöst och nyfiket på vad framtiden kan lära av historien och vilken framtid man vill se. Om de sedan landar i den ideologi som jag har landat i, så trevligt då. Landar de i någon annan ideologi där människovärdet är heligt, så bra. Engagemang är alltid bra, men intolerans och förakt kommer jag som förälder alltid ta strid emot - men med vettiga argument, förklaringar och inte genom att bara skrika "nej!".
Det är på mig som pappa det ankommer att skapa den trygghet mina söner behöver för att mogna som människor, och jag kan inte påstå att jag alla gånger har varit bra i min fadersroll. Men jag vill väl, jag vill bättre och jag känner mig trygg när samhället i form av skolan eller förskolan fungerar friktionsfritt med mig i föräldrarollen. Vi har gjort våra val, vi står upp för möjligheten att välja barnomsorgsformer, kommunal eller fri skola, idrottsaktiviteter eller annan fritid, hemma eller borta - vi skall kunna välja, vi vet bättre än någon folkvald vad som lämpar sig bäst i vårt hem.
Det är där den yttersta skiljelinjen står i frågan om hur vi ser på våra barn och den framtid vi vill skapa åt dem. På ena sidan förtroendet för föräldrar och barn att själv utforma sina liv efter sina önskemål och förutsättningar med samhället som en trygg skugga i bakgrunden. Å andra sidan ett samhälle där politiker och samhället har placerat sig i förarsätet för att styra den fastspända familjen i baksätet eller nedtryckt i bagageluckan på rätt väg, mot enhetslösningen där det egna tänkandet kan sättas i viloläge...
Innerst inne vill vi alla våra barns bästa, men med lite olika åsikter om vad som är bäst och hur vi når dit. Jag vet vad jag tycker, men jag kan inte kräva att just du skall tycka likadant. Huvudsaken är att vi vill väl, sedan får resultaten i framtiden visa om det var du eller jag som i denna fråga hade rätt. Just här ligger dock en rätt stor hög med ångest, ty fattar vi beslut som inte får avsedd effekt på våra barns trygghet och lärande så får vi lida för generationer framåt. Inte mer, men inte heller mindre.
En av de två viktigaste listorna för de politiska bloggarna är den så kallade Knuff-listan, en lista som anses mäta hur betydelsefull en blogg är. Knuff mäter inlänkningar, och en länk från en högt rankad bloggare är mer värd än en dito från en inte lika framgångsrik bloggare. Visst, man kan se listan som ett forum för bloggarnas inbördes beundran, där man masserar varandra med länkar och uppmärksamhet. Men i brist på en funktion som mäter såväl länkar, besöksstatistik, RSS-prenumerationer och vilka bloggare som når samhällets toppskikt i form av höga politiker eller journalister så är Knuff ett av två bra alternativ. Det andra alternativet är Martina Linds fantastiska kreation, Politometern, som på allvar utmanar Knuff och så ännu lite mer när topplistorna hos den fagra Martina uppdateras varje måndag.
Orsaken till att jag då skriver ner dessa siffror och jämförelser beskrev jag förra veckan, och med tanke på att Kristian Krassman, Knuffanalysens fader, fortsätter att vara enögd så kör jag min arbetsbeskrivning i repris: "Under en lång period så samlade sossen Krassman in information om hur de politiska bloggarna stod sig jämfört med varandra, och han gjorde det på ett förtjänstfullt sätt. Men som den sosse Krassman är så fick vi Alliansbloggare bara vara med i jämförelserna så länge vi var långt efter och tappade mark. När den dagen kom, dagen då Alliansbloggarna såg att det barkade åt helvete, började lyfta varandra i kragarna och så sakteliga började flytta fram sina positioner - ja, då var particyklopen i Krassman framme. Hux flux började bara sosse-bloggarnas interna positioner att redovisas, och där dog den okritiska granskningen och trovärdigheten hos Krassman..."
Jag har ju nu haft koll på Knuff-listan under veckan som gått för att fortsätta utvärdera bloggarnas framfart och tillbakagång på det slagfält som är de sociala medierna för politikernördarna. Tydligt är det att när man jämför månader och veckor så är det ju så att man på en enskild vecka inte kan se några stora förändringar, med det underbara undantaget denna vecka som heter Seved Monke. Kan någon annan hoppa upp elva platser nästa vecka tro?
Så varsågoda, Tokmoderatens andra Knuff-lista för bloggar med rötterna i något riksdagsparti.
Som synes finns det några frågetecken där jag ställer mig tveksam till om Politometern har riktigt rätt - Jinge och den sockersöte CUF-ordföranden. Nästa vecka kommer dessa möjligtvis att ha rätats ut till utropstecken. Under veckan som gått och storhelgen som har passerat sedan jag började mitt nördiga analyserande så kan man konstatera att de stora "vinnarna" är Seved Monke, den sockersöte Magnus Andersson samt satans bistittare i Bergshamra, Kristian Krassman - två allianskramare och en sosse. Värt att konstatera är också att alla de som faller mer än en placering är sossar...
Jag fortsätter att ta de första trevande stegen i att faktiskt låta alla bloggare att följa med upp och ner på listan, utan politisk censur i med- eller motgång. Man kan tydligt se att Politometern och Knuff har olika infallsvinklar, där Knuff är lite mer färskt och där Politometern belönar långt och träget arbete framför bloggen. Nästa steg i att utveckla listan blir med parametern offentlig besöksstatistik, inte heller alltid korrekt. Detta för att om möjligt hitta den där listan som faktiskt säger det den vill säga - inte mer, men inte heller mindre!
Solen skiner, storhelgen är över men påsklovet kommer för en vecka framöver plåga oss med understimulerade och speedade ungar. Några dagars ledighet kommer om några timmar vara slut när ett kvällspass börjar, faktiskt rätt skönt.
Något annat som var rätt skönt var att titta till Sara Yazdanfars blogginlägg om de fem mest moderata namnen i Sveriges riksdag. Politisk humor när den är som mest läsvärd, ett bevis på att man kan ta några adelsnamn för att mixa ihop med några andra namn tills man har förstärkt bilden av oss nya moderater som ett gäng som alla har sina rötter i den bördigaste jorden. Visst, elakt är det men jag kan inte låta bli att dra på mungiporna trots att det är mina "egna" som förlöjligas.
Men självklart måste jag svara upp på fröken Yazdanfars inlägg och dra upp de fem sägensomspunna sossarna i riksdagen som har fått ett namn eller en kombination av namn som gör att man inte kan missförstå att det är bland olja, svett och gnällande man har fått sin politiska fostran. Om nu Walburga Habsburg Douglas och Peder Wachtmeister som de sörmlandsmoderater de är ändå är själva illustrationen av Moderaterna så måste jag ju lyckas hitta fem i det röda laget som berättar historien om sossarna av i dag...
Låt oss börja med Margareta Israelsson på plats nummer fem, lågstadieläraren från Västmanland. Inget uppseendeväckande namn, men hon gör nog klokt i att inte hälsa på sin partivän Ilmar Reepalu i Malmö. En sosse med Israel i namnet kanske fungerade under Sankt Görans kippa-era, men knappast nu när en av partiets högsta företrädare gång på gång anklagar den judiska lobbyn och Malmös sionister för att ligga bakom allt elände i Malmö. Det är strongt att stå upp för sitt sionist-klingande efternamn i det sällskapet, lika strongt som det är att stå upp för en partiledare som inte ens de närmaste har något förtroende för.
Ytterligare en kvinna följer som med sitt namn visar vad sosseriet anno 2010 kan ses som. Plats fyra är vikt för Catharina Bråkenhielm, Västra Götaland. Catharina sitter på plats nummer 69 i riksdagen, en plats med en inbygd erotisk laddning i den annars så kalla plenisalen. Bråkenhielm då? Debattera med en agiterad sosse, och du behöver en hielm och de är ju fruktansvärt duktiga på att bråka bara för bråkandets skull också de där rödingarna. Just bråkande och gnällande är ju ett signum för ett parti som tror sig ha ensamrätt på att kunna styra landet alldeles oasvett om man har en partiledare som inte ens de närmaste har något förtroende för.
För att balansera upp de två kvinnorna så är det ju självklart dags för en man, sossarna gillar ju det här med kvotering. När man dessutom kan balansera upp fröken Yazdanfars partsinlaga om att moderaterna endast består av överklass genom att sätta in en "von " även bland sossarna så tar man ju chansen. Inkvoterad på plats tre hittar vi den tidigare talmannen och försvarsministern Björn von Sydow. Den här mannen har under senare år lyckats kläcka ur sig en hel del bra saker om just försvaret på sitt nasala sätt. Riktigt bra försvarsfunderingar, om man nu inte visste att Vänstern och Miljöpartiet har veto-rätt i försvarsfrågan i ett grönrött samarbete. Just eftergifter brukar ju bli en effekt av att man har en partiledare som inte ens de närmaste har något förtroende för.
Två kvinnor måste ju följas av två män, och andraplatsen lägger allas vår näringspolitiska talesman Tomas Eneroth beslag på. Ene, eller En är ju som bekant ett litet barrträd, ett träd. Rot kan ju faktiskt vara något annat än rötterna, det kan ju vara en synonym till skalle. Slutsatsen är ju att Eneroth faktiskt får betydelsen Träskalle. Riktigt passande om ni frågar mig, eftersom just träskallighet kännetecknar många i just socialdemokraterna av idag. Just träskallighet kan ju innebära att man utåt sett står upp för en partiledare som inte ens de närmaste har något förtroende för.
Skall man fortsätta på den inslagna vägen med kvotering och fixering vid träd så är det rätt att en kvinna som tar topplaceringen. Sossarnas motsvarighet till Beatrice Ask när det kommer till spritt språngande galna inlägg i det politiska samtalet hittar vi hos Monica Green. Där Ask ville skicka färggranna kuvert till misstänkta sexköpare så ville Green att incest skulle betraktas som något normalt. Just Monica Greens namn passar in på det där med incest då det behövs någon med en tilltalande gren för att få igång i en incestuös process... Att sedan Monica Green är så spännande i riksdagen att KD-ledaren gör orala obsceniteter under pågående debatt är ju också det ett tecken på att hon är speciell och utvald, den där Monica Green. Just att vara speciell eller utvald är ju annars inte så bra i ett gäng där man har en partiledare som inte ens de närmaste har något förtroende för.
Green, Eneroth, von Sydow, Bråkenhielm och Israelsson - där har ni de fem namnen som tillsammans och var för sig ger oss en bild av vilket parti Socialdemokraterna av idag är och förblir. Inte alls lika spetsigt roliga som de moderata namnen på Saras blogg, alls icke, utan mer en spretig samling människor där den enda röda trådarna är kärleken till makten och föraktet för den som stjäl makten.
Påsken är ju utan tvekan lidandets högtid, en helg då man skall försöka minnas Jesus Golgata-vandring, uppspikning och återuppståndelse genom att trycka i sig sötsaker. Jag har aldrig sett det där naturliga sambandet mellan påskens lidande och godisfrossa. Det faller sig liksom inte lika naturligt som att se alla klappar på julen som en förlängning av de tre vise männens gåvor till mannen som senare i livet skulle bli uppspikad på ett kors. Men häromkvällen, på Belindas eget forum i statstelevisionen Debatt, så pratades det straffskatter på sötsaker - och helt plötsligt såg jag sambandet.
En godishandlare berättade att hans försäljning gått upp från 200 kg i veckan för några år sedan till 2000 kg i dessa dagar. En skrämmande utveckling, som handlaren förklarade med att folket tröstäter. Folket tröstäter när sommaren ser ut som 2009, folket tröstäter när vintern är lika hård, snöig och kall som säsongen 2009/2010. Kanske, kanske kan man även ge det evigt gnällande sosseriet rätt. Rätt i sitt gnällande om hur fruktansvärt eländigt allt är i det land som Alliansen styr med sina kalla händer och med den enda ambition att sätta samhällets svagaste i den där mytomspunna stupstocken. Folket lider och tröstäter, och allt måste ju vara Alliansens fel...
Eftersom påsken är lidandets högtid så borde det ju vara så att vi tröstäter massor med godis för att Jesus för snart 2000 år sedan användes som ett substitut för ett renoveringsbehövande sommartorp av Ernst Kirchsteigers föregångare Pontus Pilatus. Jag har iallfall tröstätit skumharar, drageägg och sega råttor så till den milda grad att jag verkligen lider fullt ut.
En som lider ännu lite mer lär väl vara min äldsta son, som denna dag - annandag påsk 2010, fyllde 14 år. Han hade fått ett presentkort på 500 kronor på Team Sportia av sin morfar och mormor, ett kort han hade tänkt köpa en snygg och moderiktig tröja för - men även den äldsta sonen skulle få känna av påsken som lidandets högtid. Stolt visade han upp presentkortet för föräldrarna under ett gemensamt födelsedagsfirande i sommarstugan, och därefter lades det på en bänk och försvann...
Det hade städats, det hade slängts och den naturliga förklaringen var att presentkortet hade följt med soporna och slängts i en stor soptunna för avfall vid Grangärdes södra infart. Hela familjen dit, jag svor och min föredetting var helt rabiat när hon baxade in en lång kratta i bakluckan på bilen. Här skulle det fiskas soppåsar ur den stängda soptunnan med den där krattan.
Den äldsta sonen fällde sina tårar, ty han anade nog att det där presentkortet var borta och att ingen återuppståndelse skulle ske vid den där P-fickan nästan exakt 14 år efter det att han kom till jorden. Soppåse efter soppåse fiskades upp, ingen matchade de sopor som vi hade slängt. Soptunnan var djup, trång - lite som en bunker när man tänker efter och presentkortet kommer aldrig någonsin att ge den äldsta sonen något annat än lite ångor när de eldar soporna. Ingen tröja, ingenting alls på Team Sportia - och vi har inte råd att täcka upp hans förlust förrän lönen ramlar in om lite drygt tre veckor.
En bild av Sverige 2010, under Alliansens styre och under högtiden då lidandet står i fokus - en familj som står och plockar upp soppåse efter soppåse vid vägkanten medan påsktrafiken svischar förbi... Kan den kalla handens politik bli mer tydlig?
Men nu har ju jag mitt hjärta till höger alldeles oavsett, och förstår att sonen lider för att han var korkad nog att lägga ett presentkort och att det även kan tyckas vara mitt fel som slängde de där soporna på bänken utan att närmare kontrollera vad det var som följde med. Eget ansvar, eget lidande liksom. Det är ju vårt eget fel att vi fick stå där som en svensk motsvarighet till "White thrash" längs med vägen Björbo-Ludvika och vara ett spännande inslag bland sevärdheterna i Grangärdes socken under 75 minuter. Men man kan ju lida trots att man själv har orsakat eländet, och som vi led när påse efter påse var fel påse och när vi inte längre nådde fler påsar.
En annan som förmodligen lider denna påsk är ju allas vår Mona Sahlin, politikens egen lilla påskkärring. Ytterligare en undersökning publiceras, på Aftonbladets löp och förstasida så för de stora svarta bokstäverna ut budskapet - nästan ingen har förtroende för Mona Sahlin. Jag har blivit anklagad för att hata Mona Sahlin, jag har fått höra att jag är för elak mot Mona Sahlin och det sistnämnda stämmer säkert men hat är ett lite för starkt ord när det gäller mina känslor. Det handlar nog mer om förakt...
Men nu börjar även mitt stenhjärta krackelera, det börjar nästan att bli så att jag tycker synd om Mona Sahlin som gång på gång får läsa hur lite förtroende folket har för henne. Hon är som hon är, satt på en plats som hon inte kan lämna 5 månader innan valdagen om hon nu skulle vilja det många andra vill. Det är synd om Mona, motvinden så total och ensamheten i den utsatta positionen rejält plågsam även för oss som inget hellre önskar än att hon skall misslyckas i valet.
Sanningen är ju den att det inte enbart är Mona som saknar förtroende, även om det blir tydligast just där. Jämför herrar Borg och Östros med varandra, och resultatet blir nog snarlikt förhållandet Reinfeldt versus Sahlin. På plats efter plats kommer man se det sosse-bloggarna inte vill se eller låtsas om - att förtroendet är större för Alliansregeringens företrädare.
Som ett brev på posten skyndar ju Nätrötterna till sin ledares hjälp närhelst någon ur de egna leden vågar sig på att ifrågasätta Mona. Den här gången var det Lena Melin som var borgerlighetens lakej, satanismens överstepräst och tidigare var det Lotta Gröning som blev så öppenhjärtlig med vad hon såg hos Mona att hon förpassades från LO:s Aftonbladet till den lite friare Expressen. Så fort någon ur de egna leden sätter fingret på Monas situation, så är man en quisling enligt sosse-normen - och detta alldeles oavsett om man är en journalist satt att granska vad folk tycker, tänker och förväntar sig av sina partiledare.
"Borgarbloggar och andra borgerliga mediemegafoner kommer att kasta sig över detta som en gädda slukar en mört. jag förstår dem, de har ingen sakpolitik att komma med" skriver Röda Berget. Hur hade Nätrötterna agerat ifall situationen hade varit den omvända? Om det var Mona som folket hade förtroemde för, och Reinfeldt som var den där opålitliga trashanken som katten släpat in? Kom inte och påstå att det hade varit något annorlunda ljud i skällan då, alls icke. Inte mer, men heller inte mindre...
Nätrötterna börjar när dessa förtroendemätningar dras upp svammla om att det minsann inte handlar om person utan om den stora politiken, och de har väl rätt så länge opinionssiffrorna ser ut som de gör mellan partierna. Men de vägrar se sambandet mellan personen och politiken som faktiskt måste finnas. Det spelar liksom ingen roll hur tilltalande politiken må vara för folk när man samtidigt anser att den personen som skall uträtta det politiska hantverket är inkompetent. Man blir ju inte en bra målare bara för att man har med sig en schysst blandning av färgburkar när man dyker upp för att renovera folkhemmet, det krävs ju att man vet hur man hanterar sin pensel...
Fyra dagar utan dator, fyra dagar av bloggabstinens - men nu är jag tillbaka. I morgon in i de vanliga bloggandet igen, skönt värre. Kvällens postning må vara udda, spretande och utan den där röda tråden jag vill ha. Lätt är det då att skylla på att jag faktiskt hade skallen i en trång, djup soptunna i mer än en timme. Påsken är lidandets högtid, jag och Mona led lite på varsitt håll på varsitt sätt. Avslutar med en låt som går varm på CD-spelaren just nu, lite Depeche Mode när de är som bäst - avgrundsdjupt negativa...
Det är fredagen den andra april, det är Långfredagen 2010 - valåret. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute börjar likna vår, solen skiner och små lökar börjar titta upp ur den rabatt som Ibrahim Baylan hjälpte Mona med i höstas. Här och var syns spåren av vintern, den kalla och vidriga vintern som var ett tecken från ovan, ett tecken från han som korsfästes just den här dagen och hans pappa, att de minsann ser vad Alliansen har gjort med det svenska folkhemmet.
Solen strålar, och det gör faktiskt Mona också. Hon strålar trots att DN igår hade ytterligare en opinionsundersökning som sågade Monas ledaregenskaper i höjd med den där förhårdnaden under trampdynan. Ibbe ringde ju tidigt och berättade att just den mätningen faktiskt var DN:s aprilskämt och med den förklaringen så blev Mona nöjd.
Men påskstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan påskaftonen. Den här långfredagen skall Mona ta och måla sina ägg, och det är massor med ägg som skall målas.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är minst fyra dussin ägg som skall färgläggas så krävs det att Mona kan locka fram sina tidigare kunskaper i färgläggning, utlärt av Unga Örnar när Mona var ung och söt. Det gäller att komma i gång med målandet så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite påskstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför en gammal lottorad, svärandes in i en mobil där motparten är Margareta Winberg. Bosse spyr ut sin galla över att en "gammal skånsk gubbjävel" tilläts vinna de där 215 miljonerna istället för Bosse. Herr Sahlin hade ju bara varit ett nummer ifrån att kamma hem storkovan, kunde inte Maggan ha manipulerat den där bollsugen så att det blev en sexa istället för en sjua?
Mona röjer sig en väg genom tomma ölburkar, knackar Bosse på axeln och frågar om han inte vill vara med och måla påskägg. Det är inte ofta Bosse hånskrattar, men nu händer det. Bosse känner inte alls för att måla Monas påskägg, han är upptagen av mycket mer angelägna saker - han skall minsann prata vett med Maggan Winberg... Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han spelar rollen som påskhare på en kombinerad personalfest och påskfirande på ett av Pysslingens förskolor. Den gode Thomas kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha äggen klara innan mörkret faller.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Signalerna som går fram påminner absolut inte om svenska kopplingstoner. När Ibrahim Baylan väl svarar så gör han det med en flåsande och uppjagad röst, Ibbe verkar vara i någon form av kaos. Efter några minuters svammlande så framkommer det att Ibbe inte är i Sverige, han är i Belgrad. Mona drar sig till minnes att Ibrahim faktiskt inte har varit sig själv sedan den kombinerade frukost, lunch, middags och after-work-lokalen på Döbelnsgatan 4 utsattes för ett sprängattentat, kan det vara den händelsen som spökar nu när Ibbe har fått påskledigt?
Med hjälp av LO, SSU, PRO, Hyresgästföreningen och Aftonbladets kriminaljournalister har Ibbe lyckats spåra gärningsmännen från Club Kino-attacken till just Serbien och Belgrad. "Det är jugge-maffian, Mona, det är juggarna!" skriker Ibbe innan han börjar tala i tungor om något som starkt påminner om "hämnd", "död" och "förintelse". Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den allt annat än glade gamängen på rätt usel skolengelska ber någon som heter Dragan att fixa fyra RPG-7 samt åtta hejdukar med AK-47:or för att "pay back".
Mona blir förtvivlad, och gråten sitter i halsen när hon krasst kan konstatera att alla nära och kära sviker henne. I rummet bredvid sitter Bosse och gormar åt Winbergs mobilsvar, i sitt inre kan Mona se Bodström skutta omkring som en påskhare bland privatanställda förskollärare samt ett gäng harmonska illbattingar samtidigt som partisekretare Baylan är i full färd att arrangera en "pay back" i Belgrad. Vem kan hjälpa Mona, vem?
Som en blixt från klar himmel kommer Mona på att det finns tre andra som säkert gärna skulle vilja hjälpa henne, Monas nya bästisar Maria, Peter och Lars. Eftersom Mona ogillar patriarkets osynliga maktstrukturer så faller det sig naturligt att ringa till Maria först. Under en tid har relationen mellan Mona och Maria varit minst sagt frostig eftersom Maria är mer populär än Mona i alla läger, något som Mona har svårt att svälja. Maria svarar på sitt sedvanliga besserwissermanér och lämnar beskedet att hon minsann har tagit sig ett friår. Maria kan inte och vill inte hjälpa Mona med äggmålningen, "men prova du med Yvonne Ruwaida" blir de kyliga avskedsorden innan Mona knäpps bort. Mona provar att ringa till Yvonne Ruwaida men det tutar upptaget... Mona ringer då Peter.
Peter Eriksson svarar snabbt men pratar långsamt. Nej, inte heller det andra språkröret kan hjälpa till. Peter är på studiebesök hos en miljöpartistisk bonde i trakterna av Vimmerby som vid sidan av att tro sig vara väl bevandrad inom politiken dessutom har fått för sig att han är en tupp. Peter känner ömkan för Mona och vill lämna tupp-mannen och lovar att gaspedalen i botten på sin stadsjeep för att så snart som möjligt komma till Monas hjälp. Mona drar en suck av lättnad, och inte blir hon mindre nöjd när även Lars Ohly lovar att komma. Hos Yvonne Ruwaida tutar det fortfarande upptaget...
Två och en halv timme hinner passera innan Lars Ohly och Peter Eriksson kommer till Monas residens. Mona och Peter tar kurs mot Bosse, som Peter vill hälsa på. Men Bosse sitter fortfarande och gapar i sin mobil, och Mona börjar fundera på om det är så att det är Yvonne Ruwaida som Bosse snackar med. Det har ju nämligen tutat upptaget hos Yvonne under hela eftermiddagen. När Peter Eriksson får höra att Mona försökt ringa Yvonne så skrattar han högt ur sitt yviga skägg. "Henne når man aldrig på mobilen, man får skicka telegram om man har bråttom eller ett brev om det är något vanligt..." berättar Peter samtidigt som de två hör ett fasligt oväsen från köket.
Väl framme i köket möts Mona och Peter av en hemsk syn, minst 10 krossade ägg och ytterligare några på väg att krossas av Lars Ohly. Äggslakten pågår medan Lars sjunger en sång om Stalins storhet. Mona halkar fram i sörjan av blandade äggvitor och äggulor, och snor äggkartongen från Lars Ohly just som han hämtar luft för att sjunga vidare. "Men vad gör du Lars? Är du alldeles från vettet?" skriker Mona och önskar att det fanns en stupstock man kunde sätta fast den häringa haveristen i. Lars svarar snabbt "Man kan inte göra omelett utan att krossa några ägg som den gode Lenin sade." Mona och Peter skakar på sina huvuden medan de plockar fram vattenfärgerna grön och rödd tillsammans med tre penslar.
Färgläggningen tar sin början, man målar alla äggen i tre fält. Två röda fält och ett grönt, som en bild av koalitionen. Peter Eriksson känner sig missgynnad när han sitter och eggar upp sig. Peter börjar i smyg måla över de röda fälten med grön färg, och alla ägg blir helt plötsligt bruna. Mona upptäcker vad som händer, och skriker till. "Vad gör du Peter? Är du inte klok?" och Peter förklarar att det faktiskt är de gröna som sett till att koalitionen fortfarande leder i alla opinionsundersökningar. Inte mer än rätt att det blir mer grönt då tycker Peter...
Oväsendet i köket får Bosse att avbryta sitt enkelriktade samtal med Margareta Winbergs mobilsvar. Väl ute i köket får Bosse syn på äggen i korgen, alla bajsbruna och rent ut sagt äckliga till färgen. Bosse blir glad, tar äggen i tron att det är något annat och jublar att "nu skall den där Winberg få se sina fönsterrutor riktigt skitiga!" medan han springer ut på gatan och hoppar in i den sahlinska bilen. Den risiga Volvon, belagd med körförbud på grund av en missad besiktning och en missad inbetalning av fordonsskatten rullar snabbt i väg. Mona känner desperationen komma, och vet inte vad hon skall ta sig till. Tänk om media får syn på Bosse när han kastar bajsfärgade ägg mot Maggans kåk? Tänk om de får se den där Volvon på rull igen?
Peter Eriksson och Lars Ohly förstår att man måste skademinimera om man vill vinna valet om 6 månader. De två oppositionsledarna hoppar in i Peters törstiga stadsjeep för att jaga ikapp Bosse Sahlin innan skadan blir förödande. Mona står och ser på medan stadsjeepen tar kurvan ut från Monas gata på två hjul. Kommer de hinna, kan de stoppa Bosse när han lever ut sin förtvivlan över att inte ha fått vinna den där högvinsten funderar Mona medan hon söker tröst i sin ensamhet, bland krossade ägg och ett kök där grön och röd vattenfärg får den oinsatte att tänka på Calici...
Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte längre vit på fur och gran, snön lyser heller inte vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken, och förmodligen även Margareta Winberg...
Turerna har varit många kring hur de grönröda skall ta sig ur de skyttegravar där de olika kombattanterna grävt ner sig för att skjuta ner sina allierades förslag - och som vanligt landar holmgången i en magnifik kompromiss. Som första media, före mina bloggande kollegor och tidningar, kan jag stolt avslöja vad det är för kompromiss som Lena Hallengren, Peter Eriksson och Lars Ohly har jobbat sig fram till.
Tydligt var det ju redan från början att sossarna inte skulle vika en tum från kravet på en förbifart, men redan tidigt så kom man fram till att en förbifart i huvudstaden var ett förslag som skulle få den grönröda koalitionen att brytas sönder på samma sätt som Warszawapakten löstes upp 1991.
Språkröret Peter Eriksson hade av Yvonne Ruwaida fått höra, genom ett långt mobilsamtal, fått höra att trafiken på Stockholms gator, infarter och huvudleder flyter bra - iallafall om man åker taxi för skattebetalarnas slantar och får susa fram i bussfilerna. Därmed var Peter Eriksson övertygad om att det minsann inte fanns några problem överhuvudtaget. Men han är ju inte omöjlig, det där språkröret och en kompromiss om en förbifart kunde accepteras om man bara fick igenom avskaffad moms på cykelreparationer och friår...
Kommunistledaren Lars Ohly sade också och naturligtvis nej till Förbifart Stockholm. Detta beroende på den enkla anledningen att ordet nej har upprepats så många gånger av Ohlys talorgan att det blivit ett kroniskt läte.
Lena Hallengren och de andra sossarna i toppen av det ständigt statsbärande partiet bajsade sina kamrater i Stockholm i ansiktet under de hårda förhandlingarna man hade med herrar Eriksson och Ohly. Vad Carin Jämtin ville och drömde om betydde föga när den grönröda koalitionen till varje pris skulle hållas ihop. Men en förbifart skulle byggas, och som vanligt var det Peter Eriksson och Miljöpartisterna som gick vinnande ur striden. Förbifarten hamnade längs E4:an strax norr om Stockholm - på en vägsträcka där IKEA-shopparna korkade igen Europavägen mitt igenom en trafikplågad tätort. Förbifart Stockholm blev hastigt och lustigt Förbifart Kalix...
Peter Eriksson lär le så mycket när denna nyhet kommer presenteras i eftermiddag att man faktiskt kan se leendet genom det ovårdade skägget, mannen som räddar Kalix från trafikinfarkten. Det blir ett storartat projekt, med en 6-filig motorväg i tunnlar under skogarna och kullarna strax norr om Kalix tätort. För 22 miljarder kommer man se till att såväl Bodenserare som Lule-bor kommer till och från IKEA i Haparanda smärtfritt, och att bussarna med ryska kvinnor på väg till något norrländskt danspalats slipper stanna för rött i centrala Kalix. En bra affär för Sverige, en bra affär för Norrbotten och 6 miljarder billigare än en eventuell Förbifart Stockholm, pengar som man kan använda för att ta bort momsen på cykelreparationer.
Förbifart Kalix, denna gigantiska infrastruktursatsning, kommer att ha sin sträckning från Dagelös där E4 leds ner i en tunnel under Kalixälven. Den första trafikplatsen hamnar vid Åkroken, medan tunneln fortsätter parallellt med järnvägen för att sedan nå den andra trafikplatsen Gammelgården. Förbifarten kommer därefter att sammankopplas med den starkt trafikerade vägen mellan Björknäs och Kälsjärv vid Sklörbacken. Tunnlarna fortsätter under skidbacken vid Rudträskberget och når därefter trafikplats Vitvattenvägen, som kommer att bli den naturliga infarten till centrala Kalix samt avfallsanläggningen.
I väl utsmyckade tunnlar fortsätter därefter Förbifart Kalix i det norrbottniska urberget till ytterligare en orgie av småtunnlar som kommer att bilda trafikplats Björkforsvägen, infart till Kalix östra delar. I några kilometrar till ringlar sig tunnlarna fram, som ett monument över nytänkande och politisk problemlösning i den högre skolan. När så tunnlarna dyker upp ur berget vid gamla E4:an mellan Byträsket och Vånafjärden så möts man av den sista trafikplatsen, den enda ovan jord. I brist på något vettigt geografiskt namn så döps denna planskilda trafikplats till trafikplats Peter Eriksson, som en hyllning till bygdens store son.
Ni vet nu vad som väntar, där infrastruktursatsningar i det grönröda Sverige per automatik placeras så långt ifrån huvudstaden som möjligt. Kom ihåg var du läste denna nyhet först, och kom ihåg varför man kallar sossarna Stockholmsfientligt - samma sossar som grubblar över varför man snart bara är fjärde största parti i huvudstaden...
"Årets mesta Underdog har tagit sig till Almedalen mot alla odds av helt eget engagemang och på helt egen bekostnad. Mannen som sovit i båtcafeterian och gått direkt från båten till jobbet för att kunna komma hit ger allt för sina läsare och förtjänar sin trogna och engagerade läsekrets. En tongivande Almedalsbloggare som samtidigt inte liknar någon annan. Med en kombination av lättklätt, humor och politisk analys har Tokmoderaten etablerat sig med besked 2011." - Silver - Årets Almedalsbloggare anno 2011
"Varudeklaration"
Välkommen att ta del av mina högst personliga åsikter om det mesta i livet. Det handlar huvudsakligen om politik, om mitt liv och mina åsikter - ibland inte helt rumsrena. Till och från så författas även inlägg av min spökskribent Högerspöket, och då är det inte ens mina egna åsikter som publiceras.
Det som skrivs kan inte läggas Moderaterna som parti till last, även om det är där jag har min ideologiska hemvist - åsikterna är mina egna och mitt balanserade på partilinjen sker ibland på slak lina...
Politisk korrekthet, ödmjukhet, vett och sans ingår sällan, däremot ironier, sarkasmer, bombastiska inlägg och rena provokationer. För de som önskar en helt seriös politisk blogg utan humor rekommenderas andra bloggar...
Kommentarer som lämnas tar inte bloggaren något som helst ansvar för.
Bli en vinnare på aktier!
Tokmoderaten rekommenderar Tobbe Roséns nya bok - helhjärtat!
Inlägg
