HELGKRÖNIKA: DET POLITISKA BLOGGANDETS EGET SCHACKPARTI...

Knappt två månader har gått sedan katastrofen slog till i den södermanländska residensstaden Nyköping. I dag när snön har börjat lämna oss så är det nästan svårt att tänka sig tillbaka till den där kalla februarinatten då mängder av snö knäckte taket på Nyköpings tennishall - en hall som då inrymde 1600 kaniner.

Det talades om den värsta tänkbara katastrofen, kaninuppfödarna grät floder och tårarna frös till is medan Sörmlandskustens räddningstjänst jobbade sig in i rasmassorna. Några kaniner strök med, men inte alls så många som man befarade men det var faktiskt de som överlevde som kom till paradiset. Rasmassorna knäckte kaninburar och hägn, och kaninerna tog sig snabbt ut ur fångenskapen för att bekanta sig med grannarna. När väl brandmän och annan räddningspersonal nådde fram så var det inte utan att även stenhårda män blev rejält generade - det där med "att knulla som kaniner" stämde ju exakt.

Hundratals små lurviga djur gjorde inget annat än att jaga efter varandra för partnerbyten och penetrationsmöjligheter, utan hänsyn till raser eller färg. Nu skördar kaninuppfödarna frukterna efter en natts orgie som skulle få en mänsklig swingers-klubb att framstå som rena rama söndagsskolan. Det föds nya kaninungar, där nya raser och spännande färgsättningar är en del av den nya verkligheten. Är det inte härligt när olyckor och tragedier utmynnar i njutning och nytt liv...?

Just nu är det mycket tankar om de sociala medierna i mina funderingar. De röda nätrötterna har genom ett gediget arbete jobbat sig till ett groteskt stort övertag på bloggosfären och det är först nu vi i Alliansen börjar formera våra trupper. Det krävs nya infallsvinklar, det krävs mod och skarpsinne för att börja jobba ikapp och just i detta nu så har jag kommit på en genialisk plan på hur vi från Alliansen skall möta våra motståndare på ett sätt som de ej kan hantera. Det är en djävulusisk plan, som fått sin inspiration från kaninorgien i Nyköping.

Planen går ut på att penetrera motståndaren riktigt djupt, se in i deras själ genom de där döda sosse-ögonen. Tanken är att sno deras bloggidéer och skapa alternativa bloggar som folk av misstag snubblar in på när man söker efter sosseriets åsikter på bloggosfären. Korsbefruktning mellan röd och blå bloggar, som mynnar ut i en rätt smaklös färgkombination men ett väldigt spännande innehåll. Det kommer att bli en hjärnornas kamp, bloggare mot bloggare, i en strid som starkt påminner om ett parti schack partier emellan.

Från sosse-håll framhålls den ännu rätt så okända bloggen "Storstad" som det skarpaste vapnet i framtiden - en blogg skapad av Marika Lindgren Åsbrink. Vem passar bättre att ta sig an denna bloggare än allas vår Kent Persson. Uppdragsbeskrivningen till Kent blir att snabbt sätta upp bloggen "Byhåla" - en drift med storstaden. Om Marika svävar omkring ovanför sin storstad på jakt efter en liten orange allianskanin så skall Kent beskriva verkligheten i en byhåla som är "mötesplats för folk med banjo och trätänder". Byhåla, en plats där sevärdheterna är två passerande europavägar, ett svampliknande vattentorn och där den enda metropolitiska känslan framkallas av det faktiskt finns två järnvägsstationer.

En annan batalj som man utan att överdriva kan betrakta som Titanernas kamp är den som jag avser Peter Anderssons "Med rätt att tycka" och Mary X Jensens "Mina Moderata Karameller" ta sig an. Mary skapar snabbt en trovärdig kopia till Peters framgångsrika blogg med undernamnet "Med rätt att hålla käft". Här skapas en snarlik, okritisk blogg där temat är medlöperi och partimegafonerande.

Ibland kan man vara generös och låta en stark centerpartist ta sig an tre stycken förskrämda sosse-bloggare. Fredrick Federley kan nog klara av Krassmans "In Your Face" samt makarna Einerstams "HBT-sossen" utan några större problem. Här kapar man två sossebloggar på en gång och skapar "In Your Butt" - en site där propaganda och sanningar från Alliansen trycks upp där man minst anar det.

Eftersom jag är stor, stark och lika rundlagd som sossarnas gamla husgud så faller det sig nästan lika naturligt att jag med min råstyrka tar mig an alla "Alliansfritt Sverige"-killarna. Svaret blir "Sossefritt Norden" - en blogg om hur sossar i alla hörn av Norden har misskött denna del av Europa och världen under decennier. Dessutom har sossar förenade uti alla nordiska länder det gemensamma att man alltid skyller allt elände på "de andra". Med mitt plagiat lyfter jag sanningen, och berättar om verkligheten som den ser ut.

Johan Westerholms "Mitt i steget" behöver självklart också klippas till, och det hårt. Eftersom Daniel Snällman redan idag har en blogg som heter "Mitt i livet" så är det ju inte mer än rätt att han tar sig an den anskrämliga spegelbilden av Johans blogg - "Mitt i tömningen". Daniel får till uppdrag att vara pompös och svävande, ordbajsande och intetsägande - och allt i samma mening. Inte mer, men inte heller mindre...

Skånes starkaste sosseblogg är den ofta läsvärda "Röda Berget", och i en del av landet där folk skriver begripligt men talar på ett motsatt sätt måste vi möta upp. Tur då att det handlar om ett skriftligt motangrepp när Mark Klamberg sätter tänderna i skapelsen "Blå hålet". Från denna liberala håla kan man gräva sig in i motståndarnas ledningscentral på ett sätt som bara folkpartister kan.

I Järfälla sitter en gravallvarlig byggare och betraktar världen från "Utsikt från ett tak". Calle Fridén må inte tillhöra de mest framträdande sosse-bloggarna men likväl så skall han ha en bloggande stalker. Med "Mummel från Operabaren" så förstärker vi bilden av oss alliansvurmare som verklighetsfrånvända så till den milda grad att det klart framgår att det måste vara ironi och satir. Vem kan ta texter om överklassens diskreta charm på allvar när KD:s mästerbloggare Peter Soilander tar sig an att leda bort trafik från taket.

Ett snabbt schack matt, eller en kamp till dess att kungen eller drottningen faller? Precis som i det politiska rävspelet är schack oförutsägbart och resultatet beror på hur motståndaren agerar och handlar. Endast genom att sätta sig i motståndarens tankebanor kan man hitta vägen till seger - en seger som är viktigare än någonsin.

...och förresten. Har ni tips på andra sossebloggar som måste bemötas och vet med vilket plagiat, skicka då en kommentar är ni snälla. Jag skulle vara tacksam ifall någon gav Per Ankersjö ett uppdrag, eller kom på hur man plockar bort Peter Högberg från brädet.

ETT GRANNLANDS FÖRTVIVLAN

Som halv-estländare så är det väldigt, väldigt lätt att känna med Polen och grannlandets folk. För precis som de baltiska staterna har Polen genom sin historia lidit alla helvetets kval, men ändå alltid lyckats resa sig.

Denna morgon, i dimman vid Smolensks flygplats, fortsatte den polska tragedin när den polska presidentens flygplan mötte sitt öde. Det är inte bekräftat ännu att president Kaczynski har lämnat det folk som valde honom i fria val, men det synes bara vara en tidsfråga. President Kaczynski var på väg till Katyn för att hedra de polska officerare och soldater som föll för den röda terrorns kulor i krigsfångenskap och som en våldtäkt på Geneve-konventionerna. Nu nådde han inte fram, men han presidenten gav sitt liv för att hedra de som också gav sitt liv.

Jag vill sända mina kondoleanser till Polens folk, dela sorgen och känna med Er när ytterligare en polsk tragedi läggs till rullorna. Presidenten och många andra polacker lämnade sina vänner, sina familjer och sitt folk alldeles för tidigt. President Kaczynski stod upp för frihetens ideal, han var tydlig i sina fördömanden av den förda ryska politiken mot grannländerna och han vågade stå upp för det han tyckte.

President Kaczynski var allt det där som inte hans giriga kollegor västerut inte längre är - en konsekvent frihetskämpe. Man blir sån när man har upplevt förtrycket, och det enda ljuset denna morgon i Polen är att man nått ditt man alltid strävat. Till friheten, till demokratin.

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN, DN2, DN3, Expr, AB1, AB2, Moderata Perspektiv, Snällman, Kent

MELLAN HOPP OCH FÖRTVIVLAN...

Dagens namnsdagsbarn är Ingvar och Ingvor. En av Sveriges mest kända Ingvar är den före detta statsministern, den enda partiledaren som fått ett plockgodis skapat till sin ära - Ingvar Carlsson. Ingvar får dagen till ära sin namnsdagspresent från Demoskop, en ny opinionsundersökning som visar att laget som Ingvar gillar mest återigen presterar bäst. Enligt Demoskop så lyfter de grönröda, medan alliansen faller - och lördagen kunde ju ha fått en bättre start...

Men nu skall man väl egentligen strunta i alla de här opinionsundersökningarna som kommer på löpande band och som aldrig stämmer överens. I den ena går alliansen framåt, i nästa rasar man för att i den tredje stå still medan siffrorna för de grönröda beter sig nästan likadant. Men, och det är ett stort men när valdagen bara är fem månader bort, det finns två hållpunkter som faktiskt överensstämmer hela tiden - och det är jobbiga fakta att ta till sig.

För det första så ökar Miljöpartiet närmast kroniskt, och tangerar nya rekord mest hela tiden och för det andra så leder de grönröda i opinionen varenda gång de ohyggliga siffrorna skall slängas i ansiktet på oss. Att de de två hållpunkterna synkroniserar med varandra är väl faktiskt en liten ljuspunkt, för utan Miljöpartiets framgångar så skulle inte det grönröda laget vara någon framgångssaga.

Kan man bryta Wetterstrand-effekten och få folk att se vilka konsekevenser en Miljöpartistisk politik får för en själv och för landet så finns hoppet kvar om att vända en gravt deprimerande utveckling till något annat. Om man däremot inte lyckas förstöra Miljöpartiets smekmånad med väljarna så är det nog ett rätt hopplöst läge vi Alliansvänner har framför oss. Föga förvånande är det då att vi moderater just i dessa dagar faktiskt lyfter fram en skräckinjagande verklighetsbeskrivning om vilka effekter den miljöpartistiska politiken får i det verkliga livet.

För även om Maria Wetterstrand är söt och begåvad, så är det så att den politik hon vill slänga på oss är allt annat än söt och begåvad. Det är en politik där samhällets svagaste inte skall ha råd att köra bil, där lysande glödlampor blir en klassfråga och där man betalar folk med skattemedel för att stanna hemma från jobbet i ett år...

Återigen en sådan där morgon när det är jobbigt att läsa opinionsundersökningar, kan ingen tidning bara slänga fram en ny förtroendemätning mellan Mona och Fredrik så man kan bli på gott humör igen? Jag vill ju känna hoppet komma åter, jag vill inte lägga mig ner för att dö - inte riktigt än iallafall.

Det är fem långa månader kvar till valet, fem månader som kan gå alldeles för fort eller alldeles för långsamt beroende på betraktaren. Vändpunkten måste komma snart, helst igår...

Länkar: SvD, DN, Expr, Expr, AB, Krassman, Kent, Peter

BLOGGUTMANING: TRISS I DAMER

Från sin plats på det Röda Berget har skåningen Peter gett mig en bloggutmaning, en utmaning om att lyfta fram tre stycken kvinnor som på ett eller annat sätt är värda att nämnas av mig. Självklart tar jag mig an uppgiften, och när Peter samtidigt skriver "bäva o värld" efter att ha gett mig uppdraget så blir det ju genast ännu lite mer spännande.

Kvinnan har alltid varit en varelse värd att beundras från min synvinkel - ofta helt överlägsen mannen på många olika plan. Maten smakar godare om det är kvinnan som har lagat den, tallriken skiner blankare om det är en kvinna som har diskat den, bostaden ser både bättre ut och luktar fräschare om det är en kvinna som har städat den - och som om inte det räckte så är det ju skönare att bära de kläder som kvinnan har tvättat. De kvinnor som jag kommer nämna som mina Triss i damer har dock gjort helt andra avtryck på mig än genom att underhålla mig på hemmaplan.

Ruter Dam: I ett tidigare liv måste jag ha bott på Falklandsöarna. Det finns ingen annan plats på jorden där jag känner mig så hemma som på de karga och vindpinade öarna i Sydatlanten. På Falklandsöarna är Margaret Thatcher ett helgon, helt naturligt eftersom "The Iron Lady" räddade öarna undan diktatur och förtryck. Som av en händelse firar man den 10 januari varje år Thatcher Day på ögruppen som en helgdag för att minnas att det var just den dagen 1983 som helgonet steg ner och besökte det folk hon räddat. En dam med ruter blir ruter dam...


Hjärter Dam: När jag flyttade till Sundbyberg styrdes staden av sossar, och hade så gjort i 87 år. Vid rodret satt en underskön kvinna vid namn Helene Hellmark-Knutsson. Hon ensam fick mig att se på sossar med andra ögon, där förakt faktiskt byttes ut till nyfikenhet. Jag skrev många blogginlägg om denna Helene, inlägg som hon måste ha missuppfattat totalt som satir och ironier. Allt jag gjorde var att regredera ungefär 35 år, till den tiden då man retade den man tyckte om. Om knappt två veckor lämnar Helene över styret av Sundbyberg till en politisk smörsångare vid namn Jonas Nygren, och min krisbearbetning börjar med detta inlägg. Hjärter dam kommer för alltid finnas i mitt hjärta...


Spader Dam: I unga dagar så var hon den enda kvinnan som gjorde musik som jag verkligen uppskattade, och som ett bra vin blir hon faktiskt bara bättre med åren. Då var det Kids in America, Cambodia och View from a bridge - idag upphottade versioner av You Came och en cover på husgudarna Depeche Modes bäst låt Enjoy the Silence. Precis som Margaret Thatcher kommer spader dam från England, men lyckas ändå med konststycket att vara snygg trots sina gener. Låten nedan är tillägnad både Ruter dam och Hjärter dam. Spader dam är Kim Wilde, kanske snart på Viking Line-båt nära dig. Spader dam gav mig spader i unga år och vilken heterosexuell man kan vara oberörd av den kråmande 40-taggaren i videoklippet nedan...?


Så skall tydligen utmana tre av sina bloggande vänner att hänga på, och mina val blir Peter Trixe, Nathalie Sundesten Landin samt Peter Soilander. Häng på, välj dina triss i damer! Inte mer, men heller inte mindre...

Andra som blivit utmanade och tagit sig an uppgiften är Kent Persson och Peter Högberg, båda med ett mer försiktigt spelande än undertecknad.

PARTIPISKOR & POLITISKA FRIBAJSARE

När jag plockar med mig röstkortet på valdagen, skuttar nerför trapporna, spatserar nerför Gjuteribacken och längs med Humblegatan med vallokalen på Albyskolan som slutmål så vet jag vad jag vill se för resultat av mitt röstande. Jag vill med min röst placera in folk i Svea Rikes Riksdag, i Stockholms Läns Landstingsfullmäktige och i Sundbybergs kommundito som står upp för mina värderingar - för mina moderata värderingar.

I dag skriver Centerpartisten Staffan Danielsson ett läsvärt inlägg på SvD Brännpunkt om politikens kalla verklighet, där partipiskorna viner och där de självständiga tänkarna i de folkvalda församlingarna har att välja på vilde eller träl. Frågan om hur mycket av personligt tyckande man skall acceptera i partierna är fruktansvärt svår, iallafall när det personliga tyckandet går emot partilinjen i en omröstning. Vad är rätt, vad är fel och när skall man böja sig för piskan eller stå upp för sina ideal?

Det här problemet existerar inte hos det hårt styrda, kollektivistiska röda laget där man faktiskt kan förvånas över att den sköna Veronica Palm faktiskt fortfarande har livet i behåll efter att tryckt på "fel" knapp under voteringen om uranbrytning. Partipiskan behöver inte användas hos ett gäng där man alltid röstar som ett kollektiv, där det egna tänkandet möjligtvis uttrycks bakom lyckta dörrar innan en omröstning för att därefter begravas djupt - sossarnas styrka är kollektivet.

Hos Alliansen har vi i dessa dagar ett gäng centerpartister som har svårt att förlika sig med att deras parti faktiskt har hittat rätt om kärnkraften. Jag förstår dom, Centern och den gamla motståndsrörelsen mot just kärnkraft levde ju nästan i symbios med varandra under den eran när man inbillade sig att kärnkraften var det största hotet mot mänskligheten. Vissa lever kvar i det gamla, vissa blickar framåt och ser andra hot mot oss på jorden - såsom växthuseffekten.

Det går inte att fördöma de som faktiskt lever kvar i dåtiden, enligt en övergiven politisk agenda men med sin fasta övertygelse om att det man tycker faktiskt är rätt. Dessa centerpartister är inga politiska fribajsare enligt mig - man står upp för ett ideal partiet än gång hade men som man nu har omprövat. Sedan finns det andra knäppgökar som man helst av allt vill skicka ut avloppet - politikens fribajsare.

I Riksdagen sitter idag Göran Thingwall, en man som enbart på grunda av girighet och omsorg för sin egen personliga ekonomi väljer att bajsa sina moderata väljare rakt i ansiktet. Herr Thingvall vill sälja sin privata läkarpraktik, och han vill göra sig en hacka på detsamma. Här spelar ingen ideologisk ryggrad någon roll, här skall de gamla kompisarna utpressas i frågor där herr Thingwall egentligen tycker samma sak som partiet - bara för att få igenom sin egen vilja där en majoritet av kollegorna tycker något helt annat. När man ser Thingwall på TV och media prata om det är dags för "Pay back-time" bara för att man stött på patrull i riksdagsgruppen så framkallar det en känsla av illamående hos mig.

Det finns ju vägar att välja som hedrar enskilda ledamöter som tycker annorlunda, ta Karl Sigfrid som ett bra exempel. Genuin och insatt i frågor beträffande övervakningssamhällets baksidor så kunde inte Sigfrid kompromissa om FRA-lagen. Statsministern överreagerade, var plump och kastade latrin över en ensam man som sades vara en politisk fribajsare - men som egentligen stod upp de frihetsideal i vilket vårt parti har haft sina rötter och fått sin näring. Thingwall tycker egentligen som partiet och fotfolket om kärnkraft men vill för sin egen vinnings skull sätta sig på tvären medan Sigfrid stod upp för de hedervärda ideal som egentligen borde vara partilinjen. Sigfrid var och är en hjälte, Thingwall en politisk fribajsare av värsta sort.

Men hur skall vi ha det i en riksdag där folket väljer partier och dess företrädare samtidigt? Skall man acceptera de enskilda ledamöterna att sticka i väg och tycka annorlunda varje gång den egna åsikten inte går hand i hand med partiets? Nej, inte så länge vi vill se en fungerande demokrati där vi inte byter regeringar lika ofta som i Italien. Att sedan öppenheten och det egna tänkandet borde belönas är ju egentligen rätt, men det fungerar inte när man har två lag som spelar efter olika regler.

Skulle det vara så att det i det där röda gänget fanns självständigt tänkande företrädare som faktiskt röstade efter eget huvud och inte efter kollektivets skalle så hade det ju fungerat. Ta kärnkraften till exempel, där sossarna för att vara vänner med Miljöpartiet och Vänstern övergett en politik som faktiskt förespråkas av fotfolk lite här och där. Tänk om de sossar som satt i riksdagen och egentligen förstår det här med kärnkraftens förträfflighet hade fått trycka på sina knappar efter eget övervägande - ja, då hade det ju inte gjort något att de där centerpartisterna faktiskt röstade efter sin egen fria vilja.

Men nu har vi två lag, där det ena gänget har noll frihet att sticka ut och ett annat gäng där man tror att man kan spela efter andra regler och ändå vara ett alternativ till de andra. Så länge sossarna bara spelar som ett lag så måste vi också tygla våra individualister tyvärr, även om det bär oss emot som de självständiga allianskramare vi är.

Det heliga målet är att hålla sossar, miljöpartister och kommunister borta från makten även i framtiden och då måste vi spela deras spel enligt deras regler hur illa vi än må tycka om de beslut vi fattar och på det sätt vi gör det. Att bjuda på handikapp fungerar inte i politiken av i dag, det krävs samspel och vinnarskalle - det krävs uppoffringar utöver det vanliga för att vinna ett jämnt val.

Länkar: SvD, Kent Persson, Kent på Moderata Perspektiv, Mikael P

VÅGAR MAN TRO...?

I dag skriver Försvarsminister Sten Tolgfors om att en lösning på Försvarsmaktens närmast tragikomiska situation beträffande helikoptrar i kronans tjänst kan skönjas vid horisonten. Regeringen avser att i vårbudgeten äska medel för att köpa helikoptrar från hyllan, färdiga och utprovade, anpassade och tillgängliga. En god nyhet naturligtvis, men man kan inte enbart ge sig ut i bloggosfären för att sjunga lovsånger...

Visst är det bra att man från regeringen och Tolgfors sätter ner foten och lätt uppgivet tjoar till "Att nu får det vara nog!" - problemet är ju bara att man gett långbänk en ny och ännu mer plågsam illustration och att trögheten i våra beslutsprocesser numera är avslöjad ännu lite mer. Det är bra att regeringen nu avser att göra något åt problemet, men det är alldeles för sent och vi får se om problemlösningen räcker till.

Det var ju en herrans massa år sedan det här landet bestämde sig för att köpa in helt nya, hypermoderna helikoptrar från ett europeiskt konsortium. När man beställde det system som i dag går under benämningen HKP 14 så var det moderna helikoptrar av senaste modell. Med de leveransförseningar vi sett och ser framför oss så kommer det moderna systemet i värsta fall vara antikvariskt och i bästa fall bara lite "out of date". Som konsortiet NH Industries har misskött den här affären så borde vi ha rätt till att bryta kontraktet och få ersättning för sveda, värk och ett alltför tålmodigt väntande.

För några veckor sedan besökte jag och sönerna den så kallade "Fast-Food"-restaurangen Max i Solna. Just den där kvällen, just när vi ville ha vår mat fort så var "Fast-Food" synonymt med en halvtimmes väntande på ett gäng kalla hamburgare och pommes frites som hade blivit likstela istället för krispiga. Jag gnällde, jag tyckte att det var uselt att jag hade fått vänta de där 30 minuterna på min burgare trots att arbetsbelastningen i restaurangen inte var helt kaotisk. Max fattade vinken, kompenserade upp mig med ett presentkort. Byt ut burgarna mot helikoptrar och Max mot NH Industries - fattar konsortiet det som Max fattar? Man skall vara rädd om sina kunder...

På DN skriver Tolgfors om hur han minsann skall rätta till den här situationen. Bra, men samtidigt alldeles för sent. Att Tolgfors dessutom bara säger sig vilja lösa situationen utan att berätta om hur många helikoptrar det kommer att handla om, vilka alternativ som finns och var pengarna skall tas ger mig en obehagskänsla som jag inte kan skaka av mig. Skall vi finansiera dessa helikoptrar genom neddragningar i en redan ihålig organisation, eller kommer det ett tillskott? Nä, det senare kan man nog "fetglömma" - och frågan är då vad som kommer att bli lidande i en insatsorganisation som knappt kan göra några insatser längre. Hur många? Vilken sort?

Spännande kommer det iallafall att se om man från regeringen kan vända ett stort fiasko till något som kanske, möjligtvis och eventuellt är en hållbar lösning på ett problem som inte borde ha fått bli ett problem. Fan tro't, för när det gäller frågor om rikets försvar så är det faktiskt bäst för den egna hälsan att klä sig i pessimistens kläder.

Som vanligt bör man läsa Wiseman när försvarsfrågor är uppe på agendan. Du hittar honom här.

Länkar: DN, DN, SvD, Westerholm

OM GAMMELSMURFEN OCH LIVSTIDSLÖNEN

"- Konstnärliga gärningar bör belönas och det är jag beredd att försvara" hörs det från golvregionerna i Sveriges Riksdag, och tittar man ner så står svensk politiks svar på gammelsmurfen där. Tre äpplen hög och med ett rufsigt skägg är likheten slående mellan det före detta socialdemokratiska statsrådet Leif Pagrotsky och de tecknade smurfarnas ålderman och vise ledare. Här sätter man agendan från det röda laget, man gör skillnad på folk och folk. Kultureliten skall belönas, de som jobbar i de hushållsnära tjänsterna skall sopas under mattan. Prioriteringarna blir tydliga...

Leif Pagrotsky är en sosse som jag av någon outgrundlig anledning alltid har gillat. För det finns något i Pagrotskys stil som är tilltalande i mina ögon, trots att han är sosse och dessutom tillhör rörelsens vänsterfalang. Det krävs mod och offervilja när man är tre äpplen hög och närmast mikroskopisk jämfört med sin gigantiska och adipösa chef och dessutom sätter ner foten och vägrar att ge avkall på sina grundläggande värderingar bara för att chefen tycker annorlunda. Så var det i Euro-frågan, och trots att jag inte alls delade Pagrotskys skepsis så hedrade det honom att han alltid stod upp för sin övertygelse.

Sedan kan det ju faktiskt också vara så att jag gillar den tre äpplen höga mannen just för att han ser så liten, och försvarslös ut - man får ju faderskänslor för Pagrotsky närhelst TV använder sina kameror på ett sätt så att de rätta proportionerna kommer fram. Att det sedan är svårt att inte få empati för en meningsmotståndare som får köpa sina kläder på Toy'r'Us dockavdelning är ju inte heller så konstigt...

I dag så tycker jag dock att det kommer ett förslag från Pagrotsky som är lika korkat som han är liten. Just i dag så går ju Pagrotsky ut och lovar att kultureliten skall få en återställd livstidlön bara de grönröda får ta över styret av landet. Här handlar det inte alls om att man skall leva på sitt eget arbete, på egna inkomster - nej, här är det du och jag som över skattsedeln skall se till att de som tecknat, författat eller bara havererat sig genom livet som kulturarbetare kan ha sin försörjning tryggad för tid och evighet. I de grönröda ögonen så har man minsann gjort ett så pass viktigt arbete att man är värd att försörjas av staten till den dagen man trillar av pinn. Tror inte Pagrotsky att sådana utsvävningar svider i ögonen på vårdbiträdet eller läraren som har en knaper pension att se framemot efter åratal av slit för en lön som mer är att betrakta som en allmosa från stat, landsting eller kommun?

Alliansen är nu på väg att avveckla livstidslönen för kultureliten, de 157 utvalda som skall hållas under armarna av skattebetalarna enligt de grönröda. Pagrotsky vill då inte bara stanna och backa tillbaka om han får makten. Pagrotsky sitter och styr med platåskor på sin kudde och rycker hysteriskt i växelspaken. När växelspaken hamnat i backläge trycker Leif gasen i botten för att se till att de så kallade konstnärslönerna som genom ett grönrött trollslag kan fördubblas...

Pagrotsky är extremt tydlig med vilka som gör mest nytta, och som bör prioriteras - i hans värld är det alltid kulturarbetarna som står i främsta ledet.

Länk: SvD