ATT BINDA RIS ÅT SIN EGEN RYGG...

När till och med finansminister Anders Borg har varit hyfsat generös med beröm till tidigare sosse-regeringar för deras förmåga att balansera plus och minus och hålla en god budgetdisciplin så kan väl även jag stämma upp i hyllningskören. Man har kunnat lita på herrar som Sträng, Feldt, Persson, Åsbrink med flera - alla har de gjort det de skulle. Förvisso har de snott för mycket av löntagarna i skatt, och man har prioriterar annorlunda när man skulle göra av med skatteslantarna - men plus och minus har ändå gått ihop. Man har gjort sitt jobb, men man har gjort det själva, ensamma och bara med ett pliktskyldigt stöd av tafatta nickedockor i stödpartierna

Men trots detta så tycker jag att dagens lilla insteg i debatten från allas vår svammel-kärring med efternamnet Sahlin ändå är som att binda ris till sin egen rygg. Om nu sossarna skulle kunna få betyget VG eller till och med MVG i budgetprocessande så har man ju nu bjudit in Slösas vettlösa kusiner. Kusin Frossa med något som liknar ett ryskt pessar på huvudet och Kusin Misshushålla med en nött, grönaktig Fjällräven-jacka på den gängliga och tärda kroppen bjuds rakt in i regeringen. Miljöpartiet har väl fortfarande än viss förankring i verkligheten när det kommer till addition och subtraktion även om man slirar rejält jämfört med sossarna och oss i Alliansen, men så har vi ju Vänsterpartiet...

När det gäller Vänsterpartiet och dess ambitioner med statsfinanserna så kan väl betyget bara bli ett IG eller i värsta fall ett tunnt rött streck. Visst vill Ohlys gäng ta ut så mycket skatt man bara kan av sina kamrater, men man har ju också målet med sin politik där staten skall äga allt, göra allt. Med de visioner Vänsterpartiet har för sin framtid kommer stabilitetspakten att bli lika betydelselös i Sverige som i Grekland, som i Portugal eller Italien...

Det fanns ju liksom ett skäl till varför Mona Sahlin inte ville ha med Vänsterpartiet i sitt regeringsalternativ från början. Det fanns ju liksom ett skäl till varför det var först efter våldsamma tillrop från "Rörelsens" vänsterfalang som ett förödmjukat Vänsterparti bjöds in med armbågen. Mona vet att Vänstern skiter i att lika med-tecknet skall ha något att göra med plus eller minus, Mona vet men hon har med dom ändå eftersom det skreks från alla håll och kanter - och är det Mona inte gillar så är det när andra låter värre än hon själv.

Vi har fått höra skrönor om att Ohlys gäng minsann har fogat in sig i ledet, att man från Vänsterpartiet har gått från från att vara oansvariga till ansvariga, men ingen sansad människa tror på det som berättas. I Ohlys värld skall alla betala massor i skatt, om man nu inte livnär sig på att spela fotboll, men få ännu så mycket mer tillbaka och då i synnerhet om man livnär sig på att spela fotboll. Mona säger att Ohly och hans gäng fattat det där med att få plus och minus att gå ihop, men fortfarande så kommer det ena utspelet efter det andra från Lasse där minustecknen travas på hög. Att sedan Ohlys alla plus inte kan bli verklighet om de andra i den grönröda koalitionen får tycka till har inte med saken att göra...

När då Mona sätter sig ner och jollrar om indraget jordbruksstöd och hårdare straff för de EU-länder som sköter sin ekonomi blundar hon totalt för vem hon tvingades bjuda in med armbågen. När Mona säger att "stabilitetspakten ska vara något mer än vackra ord på ett papper så måste den betyda mer än bläcket den är skriven med" så binder hon tyvärr bara ris åt sin egen rygg - oavsett hur bra sossarna skött ekonomin genom historien. Nu har man andra med sig i båten, andra som vill annat.

Länk: DN1, DN2, Expr

DITT OCH MITT, VÅRT OCH ERT - POLITIKENS BRYTPUNKT

Ibrahim "Bagdad Bob" Baylan kastar sig handlöst in i debatten om vad som borde skötas av staten, kommuner och landsting - och vad som högst eventuellt, och definitivt på nåder av Rörelsen, skulle kunna lämnas i händerna på de giriga kapitalistsvinen i marknaden. Ibbe tar strid mot utförsäljningarna, Ibbe lovar att göra försäljningen av statligt ägda och förvaltade bolag till en central valfråga. Jag säger varsågod och tack i samma mening...

En annan totalt okänd sosse men ändå det tynande partiets regionalpolitiska talesman, Peter Hultqvist, har synpunkter på det mesta när det gäller Centerpartiet. Det handlar om allt från att Centern har mage att träffas på Clarion Hotel i centrala Stockholm istället för i någon gudsförgäten byhålas skabbigs motell. Det handlar om att det gamla bondepartiet inte längre är något bondeparti. Jag förstår att Hultqvist vill att Centern bara skall vara ett parti för bönder, ty då om någon gång skulle man bli det där bihanget som Hultqvist vill ha Centern till.

Men mest av allt handlar det om Vattenfall och det som upplevs som Centerns svek i kärnkraftsfrågan i kombination med den hedervärda viljan att så snabbt som möjligt låta den av Ibbe Baylan så hatade marknaden ta över några väl valda delar av företaget. Hultqvist börjar svamla om att en försäljning av Vattenfall per automatik skulle leda till högre elpriser. Hultqvist glömmer vintern då elpriserna rusade i höjden trots att vi hade några reaktorer kvar. Hultqvist blundar för att prisern dränerade varje svensk sparbössa trots att hela Vattenfall var i statliga händer. Det som det handlar om är ju inte vem som driver elproduktionen, uatn om tillgång och efterfrågan...

Hultqvist blundar sålunda ännu lite mer när han gapar om att en försäljning av Vattenfall skulle leda till skyhöga elpriser bara för att marknaden får makten. sanningen är väl den att det är ett huvudlöst och vanvettigt avskaffande av kärnkraften som kommer få priserna att skena, en politik som tjocktarmen sossarna tvingas till av sitt binhang i Miljöpartiet och sin gallblåsa i Vänsterpartiet. Det handlar om att möta upp behovet med produktion, inte att lägga ner eller förbjuda det alternativ som fungerar bäst.

Helt plötsligt förstår jag varför Peter Hultqvist är såpass okänd som han ändå är, helt plötsligt förstår jag att det fortfarande finns massor med sossar som tror att Nirvana är det samhället där staten äger allt - till och med medborgarna. När Hultqvist tycker att han får till det med följande "liknelse" säger "Att sälja ut Vattenfall är som att sälja huset för att sedan bo på hotell! Det är en mycket dålig affär". Jag skulle vilja göra den här liknelsen istället: Att sälja Vattenfall är som att sälja sommarstället för att få råd med underhållet av bostaden. Det är det enda vettiga att göra.

Kent Persson hade en rätt bred fråga som ämne i Veckans Bloggdebatt - om vilken fråga som man såg som viktigast i valet. Jag spinner lite på ämnet här, även om jag inte anser att varken kärnkraften eller försäljningar av statliga bolag är de viktigaste frågaorna för mig. I årets val är det vilken politik som kommer att skapa nya jobb, andra jobb än de som försvann i finanskrisens spår.

Men frågan som är viktigast, i alla val, är vilket samhälle vi vill se och skapa. Där ligger den stora skillnaden mellan Alliansen och det grönröda gänget. Sossarnas bloggnätverk NetRoots kallar sig progressiva, sossarna kallar sig progressiva men vad är då progressivitet egentligen? Framåtsträvande har jag hört, men är inte det enda sossarna vill att backa bandet till valnatten 2006 för att sedan förvalta det land som man ansåg var det bästa landet som fanns? Vad är det för progressivitet i det, att man tar med sig miljömupparna och kommunisterna in i Rosenbad? Det är och förblir socialdemokratins stora dilemma, att man står stilla och bara förvaltar. Förändring är fel, förädling är läskigt, förvaltande det enda man kan...

Det märks så tydligt i Baylans och Hultqvists retorik, att det enda man vill är att vrida klockan tillbaka och fortsätta från ögonblicket innan Göran Persson sade tack och hej. Nu har de en ny ledare, men politiken är densamma. Alliansen däremot ser faran i ett samhälle som sitter nöjt, där alla förändringar är farliga och där staten är det enda som fungerar. Vi förvandlar, vi förändrar, vi förbättrar - för vi vet att ett stillastående samhälle är ett samhälle som bara går mot mörkret.

Baylan och Hultqvist målar upp sina bilder av det socialistiska drömsamhället där staten äger det mesta av det bästa. Själv sitter jag och tycker att det var rätt bra av den nuvarande regeringen såg till att 56 miljarder ramlade in i statens skattkista. För de slantarna kunde man sänka skatter, betala av på statsskulden och en hel del annat. Men Baylan gnäller, och Hultqvist vill inte veta av de slantar som skulle kunna ramla in om delar av Vattenfall fick andra ägare. I sossarnas Sverige är det bara staten som kan producera sprit och el, det är en del av välfärdens kärna i sosse-Sverige...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr, DN

Bloggar: Kent, Holma, Radikalen, Böhlmark, Edvin

BJÖRKLUND OCH BURKORNA...

Dagens snackis i den politiska debatten är folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om att med lagen som vapen ge rikets rektorer möjligheten att förbjuda burkor och niqabs i de svenska skolorna. Det handlar alltså inte om något förbud mot att spöka ut sig med en närmast heltäckande klädsel, det handlar om att ge rektorn möjligheten att faktiskt markera vad som gäller på skolan just då och just där.

Naturligtvis kommer reaktionerna som ett brev på posten, och för en gångs skull så känns alla reaktioner från höger till vänster helt relevanta. Det här är en fråga där det är nästan omöjligt att landa i en åsikt för att sedan tycka att man har landat helt rätt. Det som känns rätt medan man tänker den ena tanken, känns fel när man börjar grubbla över nästa aspekt...

Självklart tycker jag att läraren skall kunna se på eleven under lektionen, läsa av kroppsspråket som ibland säger mer än alla de där frågorna man kan få av en elev. En ung tjej bakom en niqab eller burka som genom sitt minspel visar att det finns frågetecken i lärarens resonemang går inte att fånga upp om nu inte de där frågorna kommer som ett brev på posten. Att man dessutom måste vara säker på att det verkligen är rätt person som skriver proven, deltar på lektionerna och inte någon annan är ju också det en självklarhet. Med de synpunkterna på hornhinnan så är ju Jan Björklund helt rätt ute när han vill använda lagboken för att ge landets rektorer stöd i sitt arbete.

Men sedan kommer vi ju till de som faktiskt andas kritik, från både höger och vänster. Sossarnas Littorin-mobbare Astudildo kommer med påståendet att förslaget är att göra en höna av en fjäder, och det är väl rätt när man ser till hur litet problemet ändå är. Vänsterns taleskinna Rossanna Dinamarca ser lite längre, och en mörkare bild framträder där dessa tjejer inte ens kommer att släppas i väg till skolan av det dominanta patriarket - också det en risk som jag kan se.

Margareta Pålsson, våran moderata taleskvinna, börjar tala om integritet och visst kan man se det på det sättet. Kan man acceptera att andra elever piercar sig till oigenkännlighet så borde väl rimligtvis även andra varianter av att markera vem man är eller var man anser sig höra hemma vara helt okej. Centerpartiets snygging till taleskvinna Sofia Larsen är inne på Status Quo-linjen, att det som finns i regelverket idag också är fullt tillräckligt. Det skulle man ju kunna tycka om det nu inte vore sp att det faktiskt pågår en rättsprocess där man utrönar vad gränsen för rektorns makt på skolan går...

Stödet för Björklund kommer föga förvånande från KD. Kristdemokraterna köper Björklunds argument rakt av, och KD, Folkpartiet och Moderaterna är rörande överens om att det inte kan finnas skäl för att låta en lärare komma till skolan med bara en glipa framför ögonen. Frågan är svår, det är så många frågor som där svaren drar iväg åt olika håll. Jag tycker att Björklund är rätt ute, men jag tycker samtidigt att Astudildo har rätt när han målar upp bilden av en icke-fråga.

Det är inget stort problem, det finns andra problem i både skolan och integrationspolitiken som kräver mycket mer engagemang och tankekraft för att jobba sig igenom. Låt oss ta de problemen först, där skolan skickar ut eleverna utan fullgoda kunskaper och där folket som flyttar hit bosätter sig i ett utanförskap utan hopp om något bättre. Vad man sedan har för kläder på sig till skolan borde ju vara en icke-fråga.

Vem som har rätt och vem som har fel kan ingen säga med bestämdhet, för vad man än gör så blir det lite fel. Jag vet ju för tusan inte ens vad jag själv skall tycka...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, Expr

Bloggar: Krassman, Holma, Röda Berget, Kulturbloggen - alla har rätt, alla har fel.

ETT FÖRSVAR PÅ SVÄLTKOST

Det finns dagar då man verkligen funderar på om man verkligen har valt rätt parti och det finns nätter när man drömmer mardrömmar om den politik som mitt älskade moderata parti vill inbilla oss försvarsvänner faktiskt är en bra politik. Visst, jämför man med vad det andra regeringsalternativet vill med försvaret så är det mindre dåligt - men absolut inte bra...

Medan Sverige och naivitet när det kommer till säkerhets- och försvarspolitik tycks vara en och samma sak så är bilden desto tydligare att vi fortfarande lider alla helvetets kval över att inte ha behövt genomlida ett riktigt krig på 200 år. Det som inte har hänt kommer inte heller att hända tycks våra försvarspolitiker, oavsett politisk hemvist, resonera. När försvarsminsister Tolgfors idag går ut och stolt berättar att Försvarsmakten inte kommer att få en krona till under nästa regeringsperiod så visar han så tydligt upp bilden av det önskedrömmande landet.

När finnarna minns sitt Suomassalmi, sitt Taipale och alla andra blodiga slag som räddade Finlands oberoende så tänker inte vi svenskar överhuvudtaget. När ester, letter och litauer med ångest minns det ryska intåget 1940, tyskarnas terrorvälde efter Operation Barbarossa och Röda Arméns återkomst 1944 och en halvt sekel lång ockupation så funderar vi svenskar på hur Allsången på Liseberg skall hämta sig efter Lotta Engbergs genomklappning igår. När norrmän och danskar drar sina slutsatser efter de tyska invasionerna den 9 april 1940 så är det ingen svensk som bekymrar sig om att Skåne samma morgon som Köpenhamn blev tyskt försvarades av några plutoner kavalleri och ett gäng överåriga landstormsmän...

Hotbilden var en annan då, men den var lättare att förstå. Hotet fanns i söder, i Hitler-Tyskland och det fanns i öster, i Stalins Sovjet-tyranni. Det var mer lättläst, inget var egentligen komplext och allt var enkelt men vi i Sverige vägrade då som nu att förstå att det värsta tänkbara scenariot faktiskt kan bli verklighet. I dag finns inget direkt hot mot Sverige, inte heller mot våra grannar om man bortser från att det då och då mullrar från Kreml i riktning mot de små baltstaterna.

Men innebär det att allt är frid och fröjd för tid och evighet? Innebär det att det är bäst att vi gör precis som vi gjorde efter det första världskriget - nedrustar hela försvaret och blundar för det som sker runtomkring oss? Ryssland blev Sovjet, och rustade upp - Sverige blundade, Hitler vann ett val och avskaffade demokratin i Tyskland som genom ett trollslag men vi i Sverige överträffade till och med Neville Chamberlain i kampen om Europas största naivister.

Tolgfors skönmålar återigen tillvaron i det enda tänkbara hotet mot Sverige, vår granne i öster Ryssland. Trots att man visade att tröskeln för att använda våld mot ett grannland var så låg att man behövde ett mikroskop för att se den i samband med Georgien-kriget så väljer Tolgfors att se den påstådda avspänningen mellan Ryssland och USA som ett gott tecken. Må så vara, i fall Sverige nu skulle vara förstahandsmålet för ryska eller amerikanska kärnvapen - men vem tror det? Orsaken till att man börjar komma överens om att skära i sina groteska arsenaler av kärnvapen handlar ju om att 1) lösgöra medel för andra insatser och en minskad försvarsbudget som i fallet med USA och 2) lösgöra medel för en satsning på de konventionella vapensystemen och en våldsam upprustning av alla de tre vapenslagen i Ryssland...

Ryssland avser att öka sina anslag till sitt försvar med 60% på tre år, och i Sverige jublar försvarsministern triumfatoriskt om "inga mer pengar till försvaret!". Medan vi i Sverige brottas med problemet om hur vi skall lyckas rekrytera frivilliga soldater till patetiskt låga löner så köper Ryssland nya landstigningsfartyg med överlägsen förmåga att snabbt flytta trupp över ett hav. Medan Sverige har ett flygvapen som knappt flyger så utvecklar det ryska ditot nya flygplan och övar mer och mer för varje månad som går - men som sagt "inga mer pengar till försvaret!"

Med raderna som lyder "Utvecklingen av den nya insatsorganisationen och det nya personalförsörjningssy­ste­met kan bara ske i den takt ekonomin medger" så visar vi var skåpet skall stå - där det är den svenska statsbudgeten som sätter hotbilderna i vår del av världen. Om eller när bränner till i närområdet så står vi där med Tolgfors sommarskäggstubb i brevlådan, ty det enda som kan påverka vår säkerhet måste inträffa efter nästa försvarsbeslut - om tidigast 2.5 - 3 år och i samverkan med våra budgetprocesser där löftet är "inga nya pengar till försvaret!".

Hotbilder förändras från dag till dag, från månad till månad - men vi står där och konstaterar att försvarets insatsorganisation bara kan ske i den takt som ekonomin tillåter, inte efter hur omvärlden förändras.

...och detta är det minst dåliga alternativet som finns när det kommer till säkerhets- och försvarspolitik! Hade det funnits någon världsomspännade "Socialnämnd" i den här världen så hade det nästan varit läge att tvångsomhänderta den unga och uppenbart omyndiga kvinnan som skall föreställa Moder Svea. Svea lider av att ha några verklighetsfrånvända politiker som målsmän, ett gäng som tror att önskedrömmar löser dagens och morgondagens eventuella problem.

Jag tycker så synd om Moder Svea, och det tycker faktiskt alla grannar på gatan som får ta sitt ansvar för att Sveas tillvaro blir så trygg som möjligt i det dysfunktionella livet. Det är ett liv där inga försäkringar någonsin behövs. I den skyddade verkstaden där Svea bor går aldrig strömmen, där snöar aldrig infarten igen, där hälsar aldrig någonsin inbrottstjuven på, där brinner det aldrig och där slår aldrig någonsin blixten ner. Om det är synd om Svea i dag så finns det en morgondag där ett annat gäng vill låta henne svälta ihjäl...

Länkar: DN

Bloggar: Peter A, Wiseman, Westerholm, CIng

NYA SIFFROR - SAMMA, GAMLA SCENARIO...

Den här morgonen var det alltså United Minds opinionsundersökning som släpptes till allmänhetens beskådande, och vad finns att kommentera egentligen...? Skall man tro United Minds så är vi moderater inte längre störst, bäst och vackrast - sossarna har plockat tillbaka "störst" igen. Skall man tro United Minds så är det en fruktansvärt jämn valrörelse vi står inför, och även om man kan misstro opinionsundersökningarna så är det väl en av de få slutsatserna som är trovärdig. Skall man tro United Minds så är Sverigedemokraterna på frammarsch, och positionerar sig i mitten som den där vågmästaren ingen vill ta i ens med en tång...

Det går inte längre att blunda för att det faktiskt är så att en rätt stor del av svenskarna köper Sverigedemokraternas bilder av verkligheten, såpass många att man om man nu skall tro United Minds faktiskt är större än tre av de partier som redan finns i Riksdagen. Skall man tro United Minds så är Sverigedemokraterna större än Centern, än Kristdemokraterna och större än Vänsterpartiet. Man har även tagit rygg på Folkpartiet, och bilden skrämmer.

Oavsett vilken stämpel man kan sätta på det ledarskap som styr Sverigedemokraterna så skall ingen inbilla mig att det finns över 6% extrema rasister i det här landet, folk som föraktar folk för att de råkar ha en annan hudfärg, ett annat ursprung, en annan kultur. Att det däremot finns över 6% av väljarna som är kritiska, i olika grader, till hur vi i de etablerade partierna skött integrationspolitiken. Våra gemensamma oförmågor att ta oss an denna fråga är det som göder Sverigedemokraternas tillväxt, vår gemensamma ambition att inte prata högt om de problem som över 6% av väljarna tycks uppfatta som den viktigaste frågan gör att de enda som pratar om frågan framstår som det enda alternativet...

Just nu så byggs bilden upp av den tredje statsmakten, och faktiskt även i den socialdemokratiska retoriken, där man redan har satt bilden av Sverigedemokraterna finns i Riksdagen och som vågmästare. Man målar fan på väggen istället för att ta debatten om de frågor som de där 6 procenten verkligen bryr sig om. Debatten måste tas, man måste visa att man förstår den kritik mot en integrationspolitik som inte har fungerat som den skall - men man skall ta debatten på ett annat sätt än Sverigedemokraternas ledning önskar. Debatten måste tas med alla lika värde framför ögonen, med en humanistisk grundsyn istället för en destruktiv. För även om de där 6 procenten som säger sig vara Sverigedemokrater inte kan vara kallhamrade rasister allihop så är partiledningen faktiskt det.

Det är bara genom att ta debatten, inte genom att demonisera och trycka ner, som vi kan möta hotet från ett parti som bygger upp sin blotta existens på rädslan för andra, för de som inte är som alla andra. Gör man det på rätt sätt så behöver inte någon oroa sig över en vågmästare som ställer till kaos efter valnatten.

Att som sossarna alltid har gjort och fortsätter att göra, att styra in diskussionen på vem som skall regera med vem och om det verkligen inte kan vara så att Alliansen kanske, eventuellt eller sannolikt kan tänka sig att samarbeta med de där Sverigedemokraterna är helt fel väg att gå. Vi vill inte, vi kommer inte att samarbeta med Sverigedemokraterna, men det är inte den debatt vi bör ha. Vi skall diskutera Sverigesdemokraternas enkla problembilder och sjuka problemlösningar, vi måste visa att det finns andra lösningar på en intregrationspolitik som rätt många är missnöjda med än att slänga ut folk ur landet. Istället för att sitta och misstänkliggöra varandra bör de partier som idag sitter i Riksdagen ta debatten med Sverigedemokraterna, överallt närsomhelst. Allt annat är fegt och korkat...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD, DN

Bloggar: Altenberg, Opassande, Holma, Högberg, Kent

NATIONENS STOLTHET - MIN SLÄKTING EMMA

Det är inte speciellt ofta här i livet då jag och sossebloggaren och nätroten Peter Andersson tycks brinna för samma saker. Men genom att följa Peter Anderssons Twitter-flöde så har jag iallafall hittat en beröringspunkt - mitt kusinbarn Emma Green, höjdhopperskan från Göteborg och Särö.

Den här kvällen, i Kataloniens huvudstad så var det faktiskt mina söners syssling som räddade Sverige undan ett totalt fiasko. Räddningen kom i den elfte timmen vid detta friidrotts-EM i Barcelona och bara genom att Emma Green plockade hem den där efterlängtade silvermedaljen. Sällan har väl jag varit så fruktansvärt stolt över att någonstans i min dysfunktionella genuppsättning ändå ha ett blodsband till den enda svenskan som kan prestera när det verkligen gäller...

Hela detta EM har ju varit en lång Golgata-vandring på Barcelonas Olympiastadium, där det gula kors som pryder vår blåa flagga har släppats fram och tillbaka på löparbanor, på hoppbanor och överallt där man kan misslyckas av halvskadade atleter. Alla har svikit, men inte min släkting Emma Green - tjejen som lyfte när det behövdes, hon som satte personligt rekord i den där höjdhoppsfinalen. I ett totalt mörker behövs bara ett ljus för att lysa upp tillvaron - Tack Emma, tack för att du fanns där.

Från att ha varit en framgångssaga så har det så kallade svenska friidrottsundret utvecklats till en tragikomisk såpa där var och varannan va våra tidigare så framgångsrika stjärnor har åkt på någon okänd variant av epidemisk benskörhet eller ledband som brister bara man tar ett djupt andetag. Christian Ohlsson var oslagbar i trestegsgropen tidigare, nu grinar all olycka den sympatiske göteborgaren i anskitet mest hela tiden. De ack så snygga systrarna Kallur får inte ordning på sina stressfrakturerade ben, och helt plötsligt är 100 meter häcktittande inte längre något som får mig exalterad och intresserad.

Hela Sveriges lilla mysflicka Carlina Klüft, har det inte heller så lätt när hon gång på gång landar alldeles för tidigt i sandlådan efter att försökt hoppa lika långt som alla de andra tjejerna. Carolina Klüft var guds gåva till friidrotten när det gällde att vara hyfsat bra i sju olika grenar, men när det kom till att vara riktigt jäkla bra i en gren så tog de högre makterna bort sin skyddande hand från vår nationalklenod. Så kan man fortsätta gnälla över succéer som förvandlats till ett radband av misslyckanden, från alla - alla utom mitt kusinbarn Emma Green.

Det här var kvällen då nationens heder stod och föll med en person, och när ribban slutligen föll på 2 meter och 3 centimeter så var det ändå så att vi svenskar stod där med Emma Greens medalj. Det var hennes bedrift, hennes silvermedalj men det var en metallbit som faktiskt betydde mer än något annat den här kvällen för det desillusionerade friidrottsvurmarna i konungariket.

Än finns det alltså hopp och tydligen då i höjdhopp. Om och när jag äntligen får träffa kusinbarnet igen för första gången på en herrans massa år så tror jag att jag skall ta och bjuda henne på en gräddbakelse. Det ser hon, och alla andra höjdhopperskor ut att behöva om någon frågar mig. Själv strävar jag mot ett BMI runt 50 och en elektronisk våg som skrikar ut sin smärta när jag tvingar den till underkastelse.

Tack Emma Green, tack för en alldeles för spännande kväll.

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, AB

Bloggar: Peter Andersson

NÄR GNÄLLET KÖRS ÖVER AV KOMPETENSEN

Det finns stunder i livet då till och med jag har satt mig ner på mitt breda arsle för att fundera över hur statsministern kunde välja att utse Anders Borg till Alliansregeringens finansminister. Som en gammal stock-konservativ quasi-gubbe tycker jag naturligtvis att en respektabel finansminister skall ha en tilltalande och kortklippt frisyr, att öronen skall vara befriade från stora metallringar och att glasögonen skall lyfta fram den blick som ser den finansiella verkligheten som den är.

Trots att sossarnas motkandidat som finansminister, den ständigt gläfsande terriern Thomas Östros klarar min kravspecifiktations alla tre punkter, och Borg bara den sistnämnda, så väljer jag Borg framför Östros 366 av årets 365 dagar. Jag får strunta i ytan, i det yttre som som kanske inte alltid är så representativt som jag skulle önska och titta in i Anders Borgs enastående intellekt istället. Där Östros har en icke-frisyr och ett icke-hål-i-örat så har Anders Borg en enastående förmåga att faktiskt sköta landets finanser på ett sätt som jag inte tror kan bli mer fulländat. Där Borg har hästsvans och metallskrot på örsnibben så har Östros ingenting annat än gnäll och bakåtsträvande ambitioner...

I dag skriver SvD en artikel om att Borg är statsminister Reinfeldts äss i kortärmen i den stundande valrörelsen. Jag kan inte annat än hålla med om alla superlativer som strös över Borg, och det är väl ungefär lika förvånande som att det var just SvD som publicerade denna artikel. När i princip varenda oberoende betraktare ger regeringen beröm för hur man tagit sig igenom finanskrisen så gnäller sossarna, när statsfinanserna är välskötta så skriker samma sossar sig hesa över "skattesänkningar på lånade pengar".

Oppositionen gnäller bara för att man måste gnälla, utan att förstå att verklighetens folk i föregångslandet upplever och ser något helt annat än de nidbilder som ständigt målas upp av amatörkonstnärerna skolade i ABF:s kladdkurser. Visst är det oppositionens roll att gnälla, men gnällandet blir lite lättare att ta till sig när man också visar att man lever i samma verklighet som det folk man vandrar sida vid sida med. När Anders Borg ger sina företrädare med röd partibok beröm för att ha skött ekonomin så bra som man ändå har gjort så blir det mycket lättare för den neutrala och påverkbara väljaren att ta till sig de negativa synpunkter man sedan lyfter fram med antagonisternas politik...

Folk har förtroende för regeringen Reinfeldt i allmänhet, och för statsminister Reinfeldt och finansminister Borg i synnerhet och detta alldeles oavsett vilka nidbilder som hängs upp på oppositionens vernissage. Det är ofta löjliga bilder, bilder som ingen tar på allvar annat än de som redan har bestämt sig för att regeringen i största allmänhet är elak och dum, och i synnerhet då statsminister Reinfeldt och finansminister Borg.

Man försöker på det mest menlösa sätten att få väljarna att tro att regeringen inte kan komma överens när det har varit fyra år av enighet och hårt arbete genom en kris av episka proportioner. Sossebloggarna i NetRoots har bestämt sig för att regeringens valmanifest skall presenteras absolut senast den 10 augusti, så att de har får ännu mer färg till sina nidbilder. Skulle det inte dyka upp något valmanifest till den 10 augusti så kommer man gnälla vidare, trots att Alliansen inte har ett kryddmått av de åsiktskillnader som faktiskt finns i det socialistiska gänget. Socialistkoalitionen skrävlar om alla sina överenskommelser, om att se till hur de imperialistiska USA-trupperna jagas hem till Amerikat av svenska diplomater. Politiskt snömos och retoriskt misch-masch om jag får gnälla lite jag med...

Folket kommer att ha sin bild klar av vad de olika regeringsalternativen står för i god tid innan den 19 september. Redan i dag har folket fattat vilka företrädare man har förtroende för, kvar återstår att få samma människor att se att den politik Alliansen har stått för och fortsätter att stå för är precis lika fantastisk som våra företrädare. Man kan ha en hur bra politik som helst, men om man har inkompetenta politiker så blir det inget annat än tomma ord av visionerna. Tack och lov har vi Alliansen både politiker och politik som står pall, sådana som Anders Borg. Motståndarna påstår sig ha en politik, man påstår sig ha politiker som åtnjuter väljarnas förtroende. Pyttsan...

Länkar: SvD, Lotta, Högberg, Andersson, Ekonomisten, MMK