DAGS ATT FRITA EN KIDNAPPAD UTRIKESPOLITIK?

Sosseriets kriskommissioner har inte börjat jobba ännu, om man bortser från nätrötternas egna "öppna kriskommission" som såg sitt ljus häromdagen. Oavsett om det handlar om öppna eller stängda kriskommissioner så handlar det om att man måste lyfta på alla stenar som man hittar för att rädda sitt parti från det fria fall man nu befinner sig i. Under den första av stenarna som man lyfter lär man hitta Lars Ohly, under den andra hans parti, under den tredje hans ideologi och under den fjärde ett spår om vad de tre tidigare fynden betytt för det egna partiet...

De flesta omedelbara analyserna om varför många tidigare sossar hade lämnat sitt gamla parti handlade om just samarbetet med Ohly och hans parti. Många var de som absolut inte kunde leva med att rösta fram en regering där den gamle tågmästaren skulle ingå som en naturlig del av ett rödgrönt samarbete. Efter valdagen var väljarnas dom tydlig, de gillade inte att ha med tågmästare Ohly på tåget - medan ett samarbete med Miljömupparna inte fick så många sossar att gå i kupétaket.

Visst måste det ha varit en lång och plågsam process där man var tvungen att ta till sig Vänsterpartiets sjukligt anti-amerikanska utrikespolitik och faktiskt göra den till alla de tre partiernas. Det kom krav på att alla amerikaner i uniform skulle åka till USA och stanna där oavsett vad som händer i världen, och Urban Ahlin - sosseriets utrikespolitiska talesperson såg ut att skämmas när han tafatt försökte försvara dumheterna i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiska plattformen. Vänsterpartiet kidnappade frågan och inget lösen i världen kunde få herrar Ohly och Linde att släppa offret.

I en fråga där Mona bara några månader tidigare hade rest till själva kokpunkten av verkligheten - till Mazar-e-Sharif - och där Urban Ahlin bara ett halvår visat att sosseriet faktiskt fattade vad som behövs i Afghanistan kunde man sedan se att sossarna inte hade några ambitioner att ta sig för en fritagningsoperation. Den utrikespolitiska retoriken dikterades av kidnapparna Lars och Hans, och Monas erfarenheter från sin långa resa och Urban Ahlins verklighetsförankring betydde ingenting när det gällde att hålla buset på gott humör. Vänsterpartiet satte agendan, Vänsterpartiet berättade för Mona vad som gällde och precis så lät det sedan...

Det var nog inte den enda orsaken till att sosseriet gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten blev ett faktum, men svagheten i förhållande till några gapiga men mindre busar blev tydlig. Kunde Vänsterpartiet utan problem få det större partiet att dansa efter deras pipa i en fråga så varför inte i fler?

Tragedierna i Afghanistan fortsätter, en svensk soldat har stupat och fyra av hans kollegor har sårats i strider mot terrorister, men det är ju inte de enda tragedierna. Afghanska flickor som går till skolan skjuts ihjäl bara därför av terroristerna - ett exempel av de fortlöpande tragedierna. Men Sverige vore ju inte Sverige om inte diskussionen kom upp om att dra hem våra soldater så fort det blir en motgång. Ohly skriker naturligtvis högre än vanligt, Mona är passande nog tyst och bilden av att det är just Ohlys linje som gäller blir ännu lite tydligare. Vad effekterna skulle bli för Afghanistan eller för de länder som avser ta ansvar för att folket i det landet slipper ännu mera terror bryr sig inte Ohly om, och i och med Monas tystnad inte heller hon. Vi samarbetar ju med USA, och bara det är skäl nog att vi skall packa och dra fortare än kvickt. Att vi samarbetar med USA på uppdrag av FN betyder ingenting alls, eftersom vi aldrig någonsin, någonstans eller någongång skall gå sida vid sida med "jänkarna"...

Idag har statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt bjudit in oppositionen för att hitta en gemensam väg ut ur Afghanistan, när den vägen är farbar och lämplig att åka på. Mona går själv, Ohly skriker ännu lite mer om att regeringen försöker splittra oppositionen. Faktum är att det är Ohlys gapighet och Mona Sahlins svaghet som har splittrat landet. Det fanns en genuin samsyn som delades av alla allianspartierna och de mer verklighetförankrade sossarna. Den samsynen är bortblåst av Ohly, Linde och en sosse-ledning som tycker att det är viktigare att framstå som eniga med ett gäng tokskallar i samma regeringsalternativ än att stå upp för det som är rätt.

Nu har Mona och Urban Ahlin chansen att ställa tillrätta, att lyssna på de som inte dikterar sina utrikespolitiska tankar med enbart USA-hatet för ögonen. Skulle de våga skulle de vinna, för inte förrän den dagen då man klipper banden till Vänsterpartiet så kommer någon kriskommissions förslag att någonsin betyda något. Det är dags nu, låt er splittras - det kommer ni att vinna på. Det kommer Sverige att vinna på. Det kommer Afghanistan att vinna på. Alla vinner på att Vänsterpartiet får yla i ensamhet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB

Bloggar: Caroline Szyber, Kent

...och ibland dyker de där tillfällena upp, då man kan ta Nätrötternas tystnad i en fråga för var det är - en skamkänsla över att partiet tillsynes går i Ohlys ledband.

NÄR NÄTRÖTTERNA GÅR UTAN MONA...

Där satt jag vid middagsbordet, en gigantisk tallrik pommes, cevapici, sallad och hemgjord vitlöksyoughurt stod på menyn och medan jag satt och smaskade så bläddrades det i pappersupplagan av Aftonbladet. När jag kom fram till debattsidan så stannade bläddrandet upp, högst upp på en helsidesartikel kunde jag läsa "Nu går vi utan dig, Mona!" och författarna var välkända antagonister ur de röda bloggarna. Artikeln var undertecknad av bland annat Peter Högberg, Johan Westerholm, Alexandra Einerstam och Peter Johansson - alla med sin maktbas i bloggosfären.

Rubriken fick mig att hoppas på att sprickorna i Rörelsen skulle vidgas, att NetRoots stjärnnamn skulle göra upp med det parti som de säger sig stötta i vått och torrt. Var det en ny frontlinje i den drabbning som kallas Rosornas Krig som jag fick se växa fram inför min fascinerade blick? Var det en revolt som seglade upp?

Nä, tyvärr inte. Det finns ett antal ideologiska och strategiska skärmytslingar hos vår politiska huvudmotsåndare som man utan att överdriva kan kalla för ett förstadium till ett nytt Rosornas Krig, men Nätrötternas debattartikel och krishanterande är det inte - bara i rubriken. När Ilija Batljan tar ton och sjunger ut så drar han vapen mot sitt eget partis totala misslyckande, han öppnar en ny front. När Jens Orback skjuter in sig i Afghanistan-frågan, där han känner sig obekväm över att finna sig i att hans parti har anammat Vänsterpartiets linje, så är det vapenskrammel i riktning mot de kamrater som tycker att det är en vettig idé att fortsätta låta Linde och Ohly att diktera den rödgröna utrikespolitiken.

När personer som stått på första plats på en landstingslista kallar det egna partiets förslag om en skatt perversa, eller när en gammal minister vägrar anpassa sig till partilinjen så är det mer av Rosornas Krig än när några bloggare säger att de går utan Mona - nu...

Nätrötterna gör det de skall när de är frusterade över att partiet utsett en kriskommission som är så stor att den kräver allmän mobilisering och ett tidsödande samtrimmande innan den kan börja fungera. Nätrötterna vill att partiet agerar snabbare, mer samlat och mer fokuserat - något som inte moderpartiet mäktar med när det skall tas hänsyn till höger och vänster, neråt och uppåt, inåt och utåt. Socialdemokraterna fattar att det är kris men partiet kan inte fatta varför eller hur det gått så illa - partiet ser inte att förändring krävs i en förändrad värld. SAP lever kvar i samma form nu som under de 60-, 70- och 80-tal då man dominerade rikets politik-

Jag ser Nätrötternas debattartikel som en blåslampa i arslet på partiets nomenklatura i allmänhet och Mona med sin Ibbe i synnerhet. De är inte nöjda, Höberg, Westerholm, Einerstam med flera, så de startar sin egen kriskommission med nätet som arena för att komplettera den stora, orörliga kriskommissionens tröga arbete. Nätrötterna agerar blåslampa och även om jag tror att de gör precis rätt sak i rätt tid så är jag osäker på om det egna partiet fattar det. Lyckas de är de värda all respekt - då har de lyckats pissa in sitt revir i partiet på ett sådant tydligt sätt att urindoften ligger tung i kvarteret runt Sveavägen 68.

Länkar: AB, SvD

Bloggar: Westerholm, Högberg, Johansson, Moberg

DÅLIGA DAGAR PÅ LÖPANDE BAND...

När jag gick upp imorse så trodde jag att den här dagen iallafall skulle bli bättre än gårdagen, en gårdag som var usel och plågsam på flera sätt. Men det kunde bli värre och den här gråa, regniga och vidriga höstdagen slog gårdagen med hästlängder - iallafall ur ett rent självcentrerat och sjukt egoistiskt perspektiv. Mer om vad som gjorde den här dagen så jobbig ber jag att få återkomma till i min söndagsskröna, där jag har både tid och möjligheter att ta ut svängarna i frågor som jag betraktar som lite mer personliga...

Gårdagen då? Vad var det som gjorde gårdagen till en usel dag trots att vädret faktiskt var okej för att vara en svensk oktober-måndag? Det fanns ju ett antal anledningar att deppa ihop, och den första var att nya svenska förluster i Långt-bort-i-stan. Inga stupade förvisso, men två allvarligt skottskadade soldater i en eldstrid med terrorister på landsbygden utanför Mazar-e-Sharif. Det var absolut en nyhet som när den ploppade upp i nyhetsbruset var spiken i kistan på en dålig dag som då blev ännu sämre.

Redan tidigare på dagen hade vi som kallar oss moderater fått dåligt humör av att få höra att statsministerns högra hand, statssekreteraren och majoren Hans Gustaf Wessberg, skulle lämna sin post. En djupt deprimerande nyhet som satte sin prägel på dagen. HG Wessberg har skött sin uppgift galant, en uppgift han fick tack vare eller på grund av att hans kvinnliga företrädare Ulrica Schenström hånglade upp en TV4-reporter inför paparazzi-fotografernas mörkerkameror.

Wessberg blev den trygga utpost som den faktiskt orutinerade och nya statsministern Fredrik Reinfeldt så väl behövde. Känslan av att allt vände när HG Wessberg kom in med sin medfödda trygghet och organisationsförmåga var påfallande, iallafall för mig. Jag hade hoppats att Hans Gustaf Wessberg skulle sitta på statsministerns, den allsmäktige Fredriks, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda - men tji fick jag och får nu sitta och ha panikångest medan jag funderar på vem skall sätta sig bredvid statsministern nu.

Men då kom jag att tänka på att HG Wessberg minsann hade valts till Riksdagen, och att hans övergivande av post skulle föra något gott med sig. En rätt ung moderat riksdagsgrupp som genom Anton Abeles intåg hade blivit ännu yngre skulle nu få förmånen att få in en mentor av monumentala dimensioner i gänget, och man skulle bli av med Anton Abele. Två flugor i en smäll, och två goda saker som balanserade upp den dåliga nyheten om att Reinfeldt får leta ny statssekretare...

Men så kom eftermiddagen, och HG Wessberg lät meddela att han inte hade några ambitioner att flytta in på Helgeandsholmen, - Hans Gustaf ville ut i näringslivet. Efter allt som HG ändå har gjort vägrar jag tänka tankar om svek, trots att hans beslut befäster Anton Abeles nya maktposition som rikets yngsta riksdagsledamot. Jag tänker absolut inte på svek a la Bodström, jag tänker på att jag vill önska HG Wessberg all lycka till med vad han än tar för sig. Tack HG!

Anton Abele då, varför är jag så avigt inställd mot honom? Kanske beror det på att jag känner mig som 42-årig ärke-loser när en knappt byxmyndig snorhyvel lyckas jobba sig till en position som riksdagsledamot - en position jag aldrig någonsin kommer att komma i närheten av. Det är ren och skär bitterhet, massor med avundsjuka och ett sjukligt Jantelag-lydande det handlar om med andra ord.

Men det finns även spår av ilska över att samma unga herre, Anton Abele, är en historierevisionist av stora mått. Anton har nämligen ägnat sig åt själv-censur, där hans tidigare valfilmer suddats ut av honom själv. Det är filmer som dyker upp på Youtube nästan dagligen, men som sedan raderas av Abele och kretsen runt honom. Rena nidbilder, visst ta bort dom - men själva orginalet, avtrycket i den virtuella världen, måste få leva kvar som ett animerat monument av en ung mans ambitioner att jobba sig uppåt ännu lite till...

Det handlar om valfilmer som gav Anton Abele uppmärksamhet, och all PR är väl bra PR...? Mitt tips till Anton Abele för att återvinna respekten han behöver är att stå för det han gjort, alldeles oavsett om den där kaffekoppen på bordet i valfilmen inte matchade varken soffan, gardinerna eller Metros framsida. Stå upp för den konst du skapat, oavsett om du skäms för den i efterhand, Anton Abele. Lägg upp filmklippen igen, och du kommer att bli en hjälte som vågar stå upp för att allt du gör och gjort inte är perfekt. Gör du så, Anton Abele, så önskar jag även dig lycka till i ditt heliga uppdrag de kommande fyra åren...

Länkar: SvD1, SvD2

HÅRD PRESS - HEMIFRÅN, UTIFRÅN OCH INIFRÅN

Det börjar kännas jobbigt att återigen kommentera vår svenska Afghanistan-insats med ett blogginlägg om sårade soldater, om nya strider och en svensk militär närvaro som blir jobbigare och jobbigare för varje minut. Häromdagen stupade en svensk soldat medan två av hans kollegor sårades, och idag var det dags igen med två skadeskjutna svenska soldater. Summa summarum så har alltså vår truppkontignent i Mazar-e-Sharif på några dagar fått 1% av sin numerär försatt ur stridbart skick...

Betyder dessa mörka nyheter att jag tycker att vi skall plocka hem våra soldater? Nej, absolut inte - det vore förödande för våra soldaters framtida säkerhet i framtida utlandsmissioner, angelägna eller inte. Skulle våra politiker fega ur så fort någon svensk stupar så kan vi ju kallt räkna med vilka soldater som hamnar i skottlinjen först från de som inte vill ha några utbölingar i sitt "krig".

Jo, de som drar så fort det börjar bli jobbigt, de som tror att krig inte kostar i blod, svett och tårar - de som skulle kunna vara svenskar om Ohlynismens utrikespolitiska grundbult skulle bli den svenska linjen. Förvisso är Ohly och hans hejdukar bara rabiata motståndare till svenska insatser så länge vi råkar slåss på samma sida som de förhatliga jänkarna. Det lär vi förvisso göra varje gång det blir aktuellt att stå för demokrati, mänskliga rättigheter och freden i någon avlägsen del av världen.

På samma sätt som jag tycker att det vore förödande att dra oss tillbaka för att vi råkar ut för förluster så anser jag att några av ÖB Sverker Göranssons uttalanden idag är precis lika korkade som de krav på att vi skall lämna. När ÖB går ut och konstaterar att vår reducerade svenska bataljon "är hårt pressat i många dimensioner" så föder han ännu mer mod hos de som är våra motståndare och fiender i den delen av Afghanistan som är vårt ansvarsområde. Om fienden känner att vår våra soldater blir hårt pressade i många dimensioner för att en kollega stupar, och fyra såras på kort tid så lär de utsätta oss för en ännu hårdare press.

Jag vill inte måla varken fan själv eller Mulla Omar på vägen, men jag tror att det kommer att bli värre, rentav mycket värre innan det börjar bli bättre i Afghanistan. Om ÖB Göransson pratar om ett hårt pressat förband nu, vad skall han säga när det blir värre? Ett extremt pressat förband? Ett förband så pressat att reträtt är den enda utvägen? ÖB har satt bilden av vad som krävs för att pressa oss, och det spelar ingen roll vad han säger om beslutsamhet, vilja och ambitioner.

Utan att för den skull se ner på de svenska killar och tjejer som uträttar stordåd med hjältemod i en alltmer ovänlig miljö varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn i trakterna av Mazar-e-Sharif så frågar jag mig hur hårt pressade våra duktiga soldater är om man jämför med de franska soldaterna i Dien Bien Phu 1954? Irakierna i sina egenhändigt grävda gravar i den kuwaitiska sanden 1990? De tyska tonårspojkarna och krymplingarna som utgjorde Berlins sista försvarslinje mot den röda stormen? Vi må ha det jobbigt, men det handlar om ett krig som kommer att bli värre och att redan nu sitta och säga att vi är hårt pressade är kontraproduktivt.

Soldaterna måste få känna stödet hemifrån, utifrån och inifrån för att kunna leverera det de är skickade att göra. Att de idag känner sig ifrågasatta av en rätt stor del av den befolkning som valt de politiker som skickat dem till Afghanistan är en skam, när de borde känna att hemlandet långt borta står bakom dem i deras uppgift. De behöver veta att vi delar deras umbäranden så gott det går, att vi delar deras sorg och frustration när det blir förluster och jobbigt. Idag lever våra soldater under en hård press, men det handlar lika mycket om press hemifrån, inifrån som utifrån...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, Expr3, DN, AB1, AB2

Bloggar: Wiseman, CIng, Min Ledamot

GÄSTBLOGG: SVEN-ERLAND VÄSTROS – SVERIGES MEST PROGRESSIVA BLOGGARE...!

Den politiska vinden har vänt - dessa rallare från Arvidsjaur har tröttnat på att vara utförsäkrade och sluter upp kring partiets nya devis "Förnyas - men inte förändras"

Denna morgon presenterar jag stolt en gästblogg från en ny favorit bland de progressiva bloggarna till vänster, Sven-Erland Västros, här på Tokmoderatens blogg. Genom att läsa Sven-Erlands blogg så förstår man bättre vilken fiende vi står emot och hur hård kampen kommer att bli...

Så varsågoda vänner, Sven-Erland – Sveriges mest progressiva bloggare - inbjuden att reda ut begreppen.

"Det säger en hel del om det bedrövliga tillstånd som högern befinner sig i, när jag, Sven-Erland – Sveriges mest progressiva bloggare – bjuds in till eftervalsanalys av den nya högerns främste tänkare, Tokmoderaten. Redan av namnet framgår varför högern upplever en sådan ideologisk vilsenhet – men jag förstår den: Ni har räddat regeringsmakten, men förlorat er själ. Ni saknar värderingar. Ni vet inte hur det är att dela värdegrund med andra – i gemenskap. Jag unnar er att ha varit med på Bommersvik, se den röda fanborgen, symbolen för internationell solidaritet, ta varandra i händerna, höja dem i luften, sjunga Internationalen och uppleva den varma och innerliga känsla som sann solidaritet innebär! Men nu när Alliansen förlorat och riksdagsmajoriteten glidit er ur händerna så har ni inte ens en ideologisk grund att falla tillbaka på.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: Högern har vunnit i storstäderna, men vi progressiva krafter mobiliserar, partiet omgrupperar - ”Om vi nu inte kan lära oss av våra misstag, så kan vi i alla fall lära av framgångarna” som Mona, vår partiordförande, säger. Det fruktlösa fjäsket för den urbana medelklassen - villaägarna i Södra Ängby - måste upphöra. Vi måste lära av våra framgångar: De kommuner i Norrlands inland där socialdemokratin varit framgångsrik, som Åsele, Dorotea, Lycksele, Arvidsjaur etc – är alla orter där Partiet ligger på nästan 50% i kommunalvalen. I exempelvis Vilhelmina fick vi 51,75% i riksdagsvalet, men den riktigt stora framgången är kommunalvalet där Partiet gått från 41,3% 2006 till 54,9% i årets val – egen majoritet alltså. Jag har utförligt beskrivit denna exempellösa framgång i mina rapporter från Vilhelmina. Kampen fortsätter!

Vi på partikansliet på Sveavägen har därför formulerat vår paroll för valseger 2014: Förnyas - men inte förändras! Just nu verkar det kanske som om loser takes it all: Moderaterna kommer larvande sist i kön, som den tjocke killen i klassen – men lyckas på något sätt få den snygga tjejen. Och denna snygging är det social-liberala samhället, som samtliga partier konvergerat mot. Ja, utom Ohly, men honom ville vi ju egentligen inte ha med i den rödgröna båten.

Men den trygghet i opinionsvindarna som högern känner är en illusion: Jag kan som landets mest progressive tänkare förutspå medelklassens död. Och tillägga att Partiet bör stödja och påskynda denna utveckling. Jag citerar Jan Myrdal: Ett samhälle måste alltid ha ett folk och en härskarklass – och det var aldrig meningen att härskarklassen skulle bestå av Arkelstenar och Schlingmän. I en globaliserad värld utsätts den svenska medelklassen för konkurrens av sina växande och välutbildade motsvarigheter i Asien. Här ligger vårt stora hopp: Medelklassen kommer inte att har råd att vara medelklass. Ett nytt trasproletariat skapas och det är slut med platt-tv och resor till fjärran mål. Stora grupper av unga kommer att stå där med sina undermåliga högskoleutbildningar från nyöppnade universitet – och Partiets varma famn är redo att ta emot dem. Dessutom får vi hjälp av 40-talisterna: De unga hittar inga bostäder samtidigt som hus och våningar gapar tomma när 40-talisterna fotvandrar i Toscana. Dessa själviska seniorer skall vi för övrigt också få att ansluta sig: Mängder av Stockholmare har bostäder värda mångmiljon-belopp. Det är dags att införa en progressiv fastighetsskatt, som börjar på 0% för våra kärnväljare i Norrlands inland och når 5% för de allra dyraste radhusen i Vällingby.

Kampen fortsätter och framtiden är ljus för Partiet – borgarbrackor!"

Länkar: DN, SvD

TOKMODERATENS TOKIGA TÄVLING NR 2

Att få läsarna att känna sig delaktiga i det jag skapar är faktiskt av stort intresse för mig, om inte rent av ett av de största målen med bloggen. Förra veckan gick en tävling av stapeln och gensvaret från läsarna var bra. Men ingenting är ju så bra att det inte kan bli bättre, så det är bara att köra vidare. Därför, och för att fortsätta öka delaktigheten, ge alla och envar möjligheten att påverka innehållet så avser jag från och med nu till och med fredag den 23 oktober klockan 18:00 låta läsarna tävla om några fina priser...

Bilden ovan säger väl egentligen mer än tusen ord, den okända bebisens blick i Thomas Östros omedelbara närhet säger väl egentligen allt om vad den där söta "bebben" tycker om oppositionens rabiata gap-apa till ekonomisk talesperson - men vad tror DU att det lilla barnet tänker?

Plita ner ditt förslag med bebisens funderingar just där och just då på mailen och skicka iväg detsamma till tokmoderaten@gmail.com senast ovan nämnda tidpunkt för att delta i tävlingen. Alla förslag som undertecknad tycker är tillräckligt bra, tillräckligt roliga och som inte kan anses vara tillräckligt stötande för att hamna i rätten kommer publiceras nästa lördag tillsammans med pristagaren och ett hedersomnämnande...

Nästkommande söndag är det sedan dags för en ny bild, en ny bubbla att fylla och en ny tävling. Nya förslag på lämpliga bilder med rötterna i den svenska politiken tas tacksamt emot på samma mailadress som ovan. Om det är någon bild som används belönas även detta bidrag med ett pris av samma värde som priset i "fylla i bubblan"-tävlingen.

Priserna då? Beroende på vad man har mellan benen eller om man som man föredrar trosor eller som kvinna kalsonger så kan man fritt välja mellan ett par trosor eller kalsonger ur Tokmoderatens unika klädkollektion som ni hittar här och här. Kontakt kommer att tas med vinnarna för att utröna vad som är mest åtråvärt...

Dessutom kan man naturligtvis få vara anonym i tävlingen, källskyddet är heligt för mig för de som önskar stå vid sidan av strålkastarljuset. Vissas vurmande för den här bloggen kan påverka deras livssituation på ett negativt sätt har jag förstått.

TOKMODERATENS SÖNDAGSSKRÖNA - OM ATT VÄLJA VÄG OCH INTE ALLTID RÄTT VÄG

Nyhetsflödet denna morgon är så brett att det faktiskt känns svårt att välja vad jag skall blogga om. Det har kommit en ny opinionsundersökning som visar att vi Moderater fortsätter att gå som tåget, om det då inte handlar om ett svenskt SJ-tåg som alltmer sällan rullar som det skall. Visst skulle jag kunna kommentera dessa siffror som är glädjande för oss moderater men mer ångestframkallande för våra små alliansvänner i KD och Centern.

Men denna morgon landar jag i en nyhet som berör mig djupt samtidigt som jag faktiskt äcklas över att Anna Lindhs och Bo Holmbergs söner skall få lida ännu lite mer bara för att en TV-kanal som TV4 vill fullända sin förmåga att skapa sensationsjournalistik.

Anna Lindhs tragiska och alltför tidiga bortgång tillhör de politiska händelser som berört mig mest. Tillsammans med mordet på Olof Palme så är mordet på Anna Lindh det svartaste kapitlet i historien om den svenska politikens öppenhet och landets naivitet om att vi levde i en skyddad verkstad - långt bort från hotbilder och lönnmördare, långt bort från psykfall i en blå keps med en mora-kniv i fickan. Morgonen då Göran Perssons röst brast i direktsändning samtidigt som tårar rullade ner för de plufsiga kinderna så föll även jag i gråt...

När jag gick och kröp ner under täcket på kvällen den 10 september så var jag i chock efter illdådet på Filippa K, första våningen på NK - bourgoisens "hovleverantör" av det mesta mellan himmel och jord. Trots att Anna Lindh var svårt skadad så talade ändå mediarapporterna om ett hyfsat stabilt tillstånd. Anna fanns ju på KS, själv flaggskeppet i Stockholms sjukvård och en inrättning som vi på SöS fnyste åt för att det var ett så drygt och självgott bygge utanför stadsgränsen. Då jobbade jag nämligen på Södersjukhuset, nu finns jag i lokaler på ett barnsjukhus med utsikt över den akutmottagning där Anna Lindh togs om hand.

På morgonen kom så det hemska dödsbudet, och det dröjde faktiskt inte speciellt lång tid innan skvallret och baktaleriet tog fart i vårdkedjan. De som hade tagit hand om Anna Lindh hade överarbetat situationen bara för att det var utrikesministern, man hade försökt sig på en betydligt mer avancerad vård än den som till exempel hade givits till en uteliggare som fått kompisens förskärare i levern. Anna Lindhs lever var sargad, hon blödde enormt och medan man sydde, brände och försökte stoppa hennes blödningar så hade man kunnat göra annorlunda, mer "basic". Ryktena gick om att om att man bara gjort som man skulle ha gjort med uteliggaren så skulle resultatet kanske ha blivit ett annat...

Ingen kan få mig att tro eller ens inbilla mig att alla de där läkarna på KS inte gjorde det som man trodde var bäst just där och just då, man ville rädda Anna Lindh. Man kämpade som djur, man slet sitt hår i förtvivlan när nya blödningar dök upp samtidigt som man fått stopp på en annan - man gjorde det man trodde var bäst för Anna Lindh.

Idag drar Kalla Fakta fram det skvaller och de rykten som cirkulerat i åratal i vårdsvängen, bland oss som då jobbade under landstingets vingar. Allt handlar om "tänk om...", om att allt kunde ha varit så mycket mer annorlunda om man hade gjort på ett annat sätt. Så kan man ju filosofera om de flesta händelserna i livet, det finns ju alltid vägval där man undrar hur livet sett ut om man valde den andra vägen.

Det är inte omöjligt att Anna Lindh hade överlevt och blivit Göran Persson kronprinsessa om man hade kört "packa och lägg tryck på blödningarna" istället för att öppna, sy och bränna. Men det är ju inget vi kan vara säkra på, och hade man gjort kört "basic"-varianten och Anna Lindh trots det hade gått bort så hade kvällens Kalla Fakta handlat om varför man gjorde si stället för så. Anna Lindh var svårt skadad och utgången inte alls självklar.

Nu blev det som det blev, Anna Lindhs söner miste sin mor, Bo Holmberg miste sin fru och Rörelsen miste sin kronprinsessa. När Kalla Fakta denna kväll börjar älta i det som var och som vi inte kan göra någonting åt så lider jag med Anna Lindhs söner igen, två grabbar som redan lidit mer än vad någon skall behöva. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt yttersta för att rädda deras mor, men det går aldrig att vara helt övertygad om att man valde rätt väg. Hursomhelst har någon lärt sig något, något som man kan ha nytta av nästa gång någon kommer in med någon form av skada på levern.

De processerna behöver absolut inte ske i TV, de kan gott ske på ett sådant sätt att man inte rör upp ett redan hanterat trauma för en omgivning som också vet att alla gjorde vad trodde var rätt och riktigt den där natten på operationssalen på KS. De som har lämnat oss har lämnat oss för gott och det enda vi kan göra är att ta med oss erfarenheterna från sjukvårdandet in i framtiden...

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, Expr

Bloggkrönikörer: Högberg, Westerholm, Kent, Mary