"APRIL, APRIL DIN DUMMA SILL...!"

Det var den första april som jag gick ut med att jag hade omfamnats av Netroots-kollektivet. Det var den första april som flera nätrötter tillsammans med mig berättade att jag från och med då - den första april - var en nätrot. Kanske inte riktigt som de andra, eftersom jag fortsatte att vara blå där de var röda - men jag inbillade mig att min progressivitet och mitt vurmande för ett regeringsskifte, från en minoritetsregering till en majoritetsregering, var tillräckligt.

Mitt varumärke är ju för övrigt "Inte som alla andra" och den bilden är ju lätt att bygga vidare på när jag, den första april, gick ut och berättade nyheten. Sedan dess, den första april, har jag tyckt att mobilen vibrerat med olika order från överstinnan Nätrot, Natalie Sial och så tyckte jag även denna morgon...

"Morgon, din vidriga typ! Tycker inte du att det är dags att du bryter nu? Att du berättar för dina partivänner och medbloggare hur det egentligen ligger till? Vad är det du försöker med din fåntratt? Är du ute efter att slå något längdrekord i aprilskämtande eller...?

Vi vill inte ha med dig att göra, det trodde vi att folk skulle ha vett nog att förstå men uppenbarligen så finns det de som sväljer ditt skämt med hull och hår. Berätta nu för dessa stackars enfaldiga och lättlurade individer att Netroots aldrig haft dig under sina vingar, aldrig någonsin kommer ta i dig med en tång - om den inte är glödgad förståss - och att vi hädanefter betackar oss från att vara en del av ditt oseriösa bloggande. Politiskt bloggande är något man skall ta på allvar, titta bara på hur du lyckats dupera stackars Mary och stackars iMike? När skall dom kunna lita på dig igen, de som borde vara dina vapendragare!?

Jag raderar dig från sändlistan. Hör aldrig av dig igen, du efterkomma av ett smutsigt vildsvin...

Med allt annat än vänliga hälsningar / överstinnan Nätrot"

Så var det alltså och så är det - det är bara att konstatera att dikten oftast överträffar verkligheten och att jag diktade på under flera dagar på ett sätt där jag trodde att det blev mer och mer uppenbart att allt bara var ett extremt utdraget april-skämt. Jag har haft rätt så svårt att hålla tillbaka mina skratt när det har kommit mail och sms som frågar vad f*n jag håller på med, när några enstaka bloggpostningar förstärker skämtet så att det efterhand blir mer seriöst än vad som var meningen.

Men nu är det dags att berätta sanningen som den ser ut. För trots att jag och många av nätrötterna på ett rent personligt plan har det väldigt trevligt tillsammans i någon form av ömsesidig hatkärlek så skulle de aldrig någonsin, någonstans, någon gång släppa in mig i det allra heligaste, deras nätverk Netroots. Det skulle innebära döden för nätverket som sådant, pestsmittat och besudlat för tid och evighet. Allt var bara ett utdraget aprilskämt som förvisso hade några kryddmått av verklig kritik mot mitt eget parti som grogrund.

Nu är det den fjärde april, nu är det dags att bryta nacken på skämtet och gå vidare - det är dags att börja fribajsa i politiska bloggosfären igen. Som jag har hållit mig...

VEM VILL INTE BACKA BANDET IBLAND...?

Att socialdemokratin skiter i att söndagen är den gudomliga vilodagen, en dag för lättja och återhämtning, blev väldigt tydligt för lite drygt en timme sedan. Jag låg i fosterställning där i en rörig och ostrukturerad säng när det återigen började vibrera under min kudde. Det var överstinnan Nätrot i egen hög person som levererade en dagorder...

"God morgon kamrater! Dags att gå upp och göra nytta. Idag handlar det om att flytta fokus från sådant som den missledda väljaren kan störa sig på i fiendens propagandablad Svenskan. Vi måste med gemensamma krafter få meningar som att "backa bandet" att verka tilltalande och "korrigera avarterna".

Däremot bör vi vara helt tysta om att mäster Håkan och kamrat Waidelich har stora problem att hitta de beröringspunkter där de är överens. Lyft inte de frågorna överhuvudtaget!

Med vänlig hälsningar / Natalie"

Jag klev upp, jag lufsade fram till datorn som slogs på och kopplades upp - och där fanns han överst på Svenskans hemsida. Rubriken var "Håkan Juholt vill backa bandet", men vem vill inte det inte ibland. Själv skulle jag vilja spela tillbaka mitt eget band till den tid då jag var formbar och påverkbar, en tid då jag kanske hade kunnat få lite vett, etikett och vanligt folkhyfs inbankat i min på den tiden späda kropp. Det fanns en tid då jag "backade band" mest hela dagarna på min gamla kassettbandspelare, för att gång på gång lyssna på den där låten som var bäst på just den där inspelade Depeche Mode-skivan...

Nu handlar det om att mäster Håkan vill ta oss tillbaka till dåtiden, en tid då de statliga monopolen stod där som garanter för människovärdet. Håkan vill backa bandet till den tid då Domus hette Domus, då Televerkets service var den enda service man behövde bry sig om, en tid då apoteken inte drevs av utsugande kapitalister vars enda uppdrag är att kränka kundernas människovärde. Håkan vill backa tiden till de dagar då man gick i den närmaste kommunala skolan oavsett om man upplevde den som dålig eller inte. Håkan vill backa bandet till den tid då samhället med sina moraliska pekpinnar kunde mästra medborgarna och berätta för dessa vad som var bäst för dom utan att behöva ta hänsyn till att olika människor har olika behov. Håkan Juholt vill backa bandet och det är skönt med politiker som inte hymlar med vilken väg de vill gå...

Samtidigt så finns det en spalt till höger i Svenskans intervju med mäster Håkan, den där spalten som Natalie bad oss att strunta i, den där spalten där det framkommer att mäster Håkan och kamrat Waidelich är som svart och vitt, som döden och livet, som forntiden och framtiden. Det är en spalt där man på ett bedrövligt övertydligt sätt avslöjar partiets nya taktik - där ingen skall veta vad partiet egentligen tycker. Det är en genialisk taktik, eftersom socialdemokratin helt plötsligt blir ett parti för hela folket oavsett vad man tycker eller vilken ideologi man har.

Natalie Sial får ursäkta när jag ändå måste få hylla detta genidrag. Det är så påhittigt att jag saknar ord, och alldeles oavsett vilka bilder motståndaren försöker klistra på oss ifråga om otydlighet eller olika budskap så kan partiet med rak rygg säga att "Vi är mindre otydliga idag än för tre månader sedan. Vi är mer tydlig med våra budskap nu än för två månader sedan. Vi är på rätt väg!". Ingen kan säga att partiet ljuger, ingen kan längre uppröras över att mäster Håkan valde en ekonomiskpolitisk talesman som tycker precis tvärtom mot Håkan i nästan alla viktiga frågor.

För hur lätt är det för väljaren att förstå vad socialdemokratin tycker om den ekonomiska när mäster Håkan tycker att det är ganska dåligt att sänka skatterna på arbete när kamrat Waidelich tycker att det är mycket bra? Hur lätt är det att veta vilken politik som kommer gälla när mäster Håkan tycker att det skall bli slut på utförsäljningar av staliga bolag när kamrat Waidelich tycker att man gott kan fortsätta i alliansens fotspår? Hur lätt är det att veta åt vilket håll Rörelsen rör sig när mäster Juholt mer än gärna begränsar antalet friskolor medan kamrat Waidelich tycker att de gott kan få bli flera?

Allt handlar om att förvirra väljaren, få väljaren att bli osäker på vad socialdemokratin vill och varför. Det är en fulländad strategi, en klarsynt taktik där partiet äntligen har förstått att det enda sättet för sosseriet att vinna val i framtiden är genom att hela väljarkåren drabbas av massförvirring och massosäkerhet. Förvirrade och osäkra väljare brukar titta tillbaka in i dåtiden med fuktiga ögon - och det är dit mäster Håkan vill leda partiet, folket och landet. Länge leve mäster Håkan, vär tänkare och ledare!

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr,
Bloggar: Er ledamot , Kamrat Krassman, Fru Hagbom

"BOMBA INTE DE DROGADE BARNSOLDATERNA!"

Knappt hade jag hunnit svälja den sista tuggan av den där Toscasnäckan som tillsammans med ett stort glas Orangina var lördagens frukost förrän det vibrerade till i fickan. Det var överstinnan Natalie Sial igen, och med ytterligare en "order". Kraven på en nätrot är höga, väldigt höga tänkte jag medan jag hasade mig ut till datorn igen...

"God morgon kamrater! Dags att gå upp och göra nytta, om ni inte redan har gjort det. För knappt tio minuter sedan lyfte de första svenska stridsflygplanen mot Sardinien och Libyen, och det kan i denna stund vara lämpligt att berätta för alla våra vetgiriga läsare att det var mäster Håkans förtjänst att det bara blir kapitalisternas flygplan som kommer att bomba ihjäl de drogade barnsoldaterna som härjar i Libyen i allmänhet och i Misurata i synnerhet.

Den här morgonen har även Håkan ringt till divisionschefen i Kallinge och utverkat garantier för att de bombkåta stridspittarna i sina dyra leksaker inte bombar ihjäl drogade ungar på vägen ner till Sardinien. De finns ju lite överallt i utanförskapets EU. Lyft gärna denna fråga, länka till varandra och sätt press på gammelmedia att köpa vår bild.

Med vänliga hälsningar / Natalie"

"Jaha?!" suckade jag när jag klarat av att avsluta sms:et med hennes namn som avslutning. Här blev det till att dagtinga med mina egna värderingar och mina egna åsikter för att få vara kvar i det gäng som trots allt har varit vänliga nog att ta emot mig med något som med lite fantasi kan liknas vid öppna armar. Men där mina nya kollegor är så mycket fredsduvor att jag blir fysiskt illamående så är jag bombhöger så det smäller om det...

Visst är det fint ifall Håkan lägger in barnperspektivet i vårt säkerhetspolitiska solidtaritetsarbete, och visst måste det vara så att det är Håkan Juholts gedigna bakgrund som försvarspolitiker som får honom att tro att våra svenska piloter bara kommer att bomba bort drogade barnsoldater från Libyens yta om de ges den möjligheten. Håkan har säkert träffat de där mördarmaskinerna på F17 som nu är någonstans över Europa på väg mot värmen och hettan i en konfliktzon, och visst måste det vara så att de är så inkompetenta att de måste bakbindas för att inte riskera att göra fel.

Själv tycker jag - trots NATO-chefen Fogh-Rasmusens inställsamma trams om att våra JAS-plan minsann behövs för att patrullera den libyska himmel där inga libyska plan har synts på tid och evighet - att skall man vara med så skall man vara med fullt ut. I min värld spelar det liksom ingen roll om det är redlöst berusade legoknektar, Muammars påtända livvakter eller drogade barnsoldater som skjuter ihjäl värnlösa civilister - då måste man i den internationella solidaritetens namn ingripa och det direkt. Då spelar det liksom ingen roll ifall det är ett belgiskt, ett franskt, ett norskt eller ett svenskt flygplan som passerar...

Men nu är de första svenska flygarna på väg, med Konungens välsignelse i ryggen, med sina förhållningsorder och sina undantag för att försöka göra skillnad. De skall försöka göra skillnad i en konflikt som tycks vara ändlös och där rebellerna ena dagen tycks knacka på tältduken till Muammars hem för att nästa dag jagas iväg längs Via Balbia i riktning mot Benghazi. De som åker ner till konflikten, frivilligt , är hjältar - det kan ingen ta ifrån dom. Det korkade var bara att man inte gav dom ett uppdrag som kunde uppfattas som ännu lite mer hjältemodigt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2, GP1, GP2, SydS1, SydS2
Bloggar: Kamrat Westerholm,

SAMMA GAMLA GNÄLLIGA MAUD...

Inte ens på helgen får man vara ledig när man är nätrot, inte ens då...

Klockan var inte ens halv åtta denna gråa morgon då mobilen under huvudkudden väckte mig med ett antal kraftig vibrationer, det var ett sms från Natalie Sial - den nya överstinnan Nätrot. Det var alltså dags att gå upp, plugga i nätverkskabeln i datorn och börja lyda order och ordern var tydlig.

"God morgon kamrater! Dags att gå upp och göra nytta. I Dagens Nyheter går Maud Olofsson till våldsamt angrepp på allas vår Juholt och allas vår Waidelich. Täpp till truten på centerhaggan när ni låter era flinka fingrar spela över tangentbordet. Med vänliga hälsningar / Natalie"

Jag satte mig på sängkanten, kliade mig i håret och släppte lite morgonväder som en konsekvens av att jag åt rätt mycket gul lök till mina tacos igår kväll. Jag tittade på sms:et igen och förstod hur de har haft det under alla dessa dagar, alla dessa månader och alla dessa år - mina vänner i Netroots. Min prioritering var egentligen att få sova lite till, men det blev till att prioritera annorlunda när Maud skulle få sina fiskar varma...

Maud gnäller alltså på socialdemokratins nygamla politik som herrar Juholt och Waidelich lyfte fram i en debattartikel i samma tidning härommorgonen. Visst, jag är fortfarande den blåa broilern i den röda hönsgården - den enda moderaten i Netroots men för att få vara kvar i detta gäng så förväntas det nog att jag bemöter Mauds påhopp på mina kompisars missförstådda ledare.

Risken är rätt stor att Maud Olofsson kommer att kunna ikläda sig rollen som riksgnällare nu när Thomas Östros har sparkats så långt bort från Sveavägen 68 att han ligger i omloppsbana runt vår planet. Samtidigt så skall man som politiker göra det man är bäst på, och Maud är riktigt bra på att gnälla - precis som Håkan är bra på att sparka föräldralediga mammor från sina poster när han skapar ett nytt lag. Precis som Tommy Waidelichs osynliga framgångar under alla sina år i Riksdagen när det handlar om ekonomisk- och finanspolitik är svåra att missa för den insatte...

Maud avslöjar sig själv i det näst sista stycket i sitt svar på Juholt och Waidelichs debattartikel, detta när hon skriver "Faktum är att Juholts och Waidelichs artikel lämnar fler frågor än svar!". Faktum är att Maud inte vill se vad Juholt och Waidelich är ute efter. De vill så små frön av ångest hos de som lämnade partiet, man vill visa att man ser på samhället och politiken med samma ögon som huvudmotståndarna och rättar sig därefter. Man vill ha en artikel där det ställs fler frågor än det kommer svar. De vill skapa en politisk "Cliffhanger" där folk med nyfikenhet ser framemot nästa steg i tillbakagången till de gamla hederliga sossarna där den mest framträdande ekonomiska formeln var att man betalade 50% i skatt som offentliganställd, pengar man sedan fick tillbaka med ett tillagt bidrag från borgarbrackorna.

Maud konstaterar att de enda jobb Juholt och Waidelich tycks vurma för är de jobb som skall lösa jobbkrisen är de offentliga jobben, inga andra - och visst har hon rätt i sin analys. För att ha ett alibi att inte "justera skatterna" eller "inte kraftigt höja skatterna" utan bara lite, måttligt eller lagom mycket så är det ju bra om det finns offentliganställda som kan få tillbaka sin inbetalade skatt i lön.

Håkan Juholt och Tommy Waidelich försöker sig på exakt samma sak som vi moderater har utvecklat till perfektion under vår förnyelseprocess. Man försöker sno motståndarens frågor och retorik, man lägger sig nära motståndaren rent illusoriskt och man börjar låta som motståndaren har låtit när motståndaren har varit som mest framgåmgsrik. Man gör detta trots att agendan egentligen är densamma, där vi moderater bakom den putsade fasaden ändå får svårt att brotta ner morgonståndet om det står "Sänkta skatter", "Nya valfrihetsreformer" eller "Avskaffade monopol" på framsidan av Svenskan. I sossarnas fall handlar det om samma vurmande för fler offentliganställda, ett höjt skattetryck som man kallar för "justerat" eller "inte kraftigt höjt", återskapade monopol för människovärdet - där bara en staligt anställd farmaceut har vett att berätta för ledaren Juholt att det finns billigare tabletter än Eeze...

Så slutsatsen denna morgon är att allt är precis som det alltid har varit i politikens Svedala igen, efter en vinter av sosse-krisande. Maud gnäller. Moderaterna märks inte. Sossarna anpassar sig till moderaternas tidigare kända politik och retorik. Detta medan man egentligen vill det man alltid har haft som ambition - att justera skatterna, anställa bort arbetslösheten i offentlig sektor utan att för den skull behöva höja skatterna - inte kraftigt iallafall - och återskapa monopolen för människovärdets skull!

Nu har jag skrivit att Maud är dum. Hoppas att Natalie Sial är nöjd, och att mina nätrotskollegor vaknar snart och börjar länka till mig...

Länkar: DN1, DN2, DN3, Expr
Bloggar: Kent,

VISST ÄR MONA VÄRD SIN FALLSKÄRM!

Det här är mitt första inlägg som medlem i Netroots, och det blir till att känna sig för när jag försöker tacka för förtroendet från min position som en blå broiler i ett gäng av röda tuppar och röda hönor. Till att börja med så kör jag en plågsam uppgörelse med mig själv, eftersom jag så sent som igår hade synpunkter på att mina kollegor och alla andra medlemmar i "Rörelsen" fick betala Mona Sahlin 140.000 kronor per månad i så kallad fallskärm. Nu ser jag på saken med helt andra ögon, och förstår faktiskt att det är helt rätt att dessa solidariska människor bidrar till Monas leverne under ett år...

Så jag börjar med att be Mona Sahlin om ursäkt för min hånfulla och insinuanta bloggpostning från igår, där jag ställde orimliga krav mellan en fallskärms storlek och den utförda arbetsuppgiften. Nu minns jag hur det var när jag spelade brännboll med Unga Örnar i min ungdoms dagar. Då spelade det ingen roll om man blev bränd, missade en lyra eller behövde ta till "plankan" för att få iväg bollen - det viktiga var att man försökte och att man ställde upp för laget. Oavsett uselhetsgrad så hurrades det efteråt för alla kämpar, och alla fick exakt 2.5 dl svag apelsinsaft i plastmugg och en kanelgiffel modell mindre i rättvisans namn.

Kanske är det så man skall se på Monas fallskärm. Hon försökte, men räckte ändå inte till och vad spelar det för roll när man belönar folk för lång och trogen tjänst ifall man lyckats infria förväntningarna eller inte. Mona var ett stolpskott, hon var faktiskt inkvoterad men hon gjorde sitt bästa och då skall man ha lika mycket i fallskärm som de andra som försökte och lyckades bättre.

Dessutom hade det varit fruktansvärt taskigt om Partiet, som partiet faktiskt gjorde - sparkade ut Mona från hög höjd om man inte samtidigt skickade med en fallskärm som gör att Mona landar mjukt på den plats där hon nu lär landa när hon reser ut i världen. Mona Sahlin har jobbat i politiken i 30 år, så visst är hon värd vartenda öre och varenda krona av de där 140.000 kronorna som medlemmarna ställer upp med, slantar som annars skulle kunna gå till någon kampanj eller utbildningsinsats om Mona tog ett jobb istället för att resa iväg.

Själv har jag jobbat i vården i tjugo år, och om tio år skall jag alltså ges möjlighet att klanta mig på jobbet, få folk att tappa förtroende för den arbetsplatsen där jag jobbar och som en konsekvens därav också fly densamma med kaos och katastrof som följd. Om, eller rättare sagt när, detta sker så skall jag med samma logik alltså kunna kvittera ut 72.000 kronor i månaden under ett år när jag får sparken - för att resa runt och tänka tillbaka på de där 30 åren då jag tog hand om folket.

Men 72.000 i månaden? Så mycket tjänar väl inte en underskötare? Nä, inte alls. Det är vad verksamhetschefen har i lön och som genom ett mirakel lyckades jag anamma sosseriparametern där lilla jag fick lika mycket i ersättning som högsta hönset bara för att det skulle vara så utan att någon kan motivera varför...

Med detta vill jag säga att vi absolut inte skall gnälla på att Mona behöver en fallskärm, en fallskärm som hon själv tycker att hon har rätt till efter 30 år i rödingarnas tjänst. Den politiska adeln måste ha samma förutsättningar att leva på gamla meriter och synder som den riktiga adeln, och detta alldeles oavsett vad man står och gapar om i talrstolar på 1:a Maj eller i Riksdagens Plenisal.

Så slutklämmen blir - självklart och självfallet i mina nya roll som nätrot - en kärleksfull önskan om en trevlig semester till familjen Sahlin. Tänk inte på oss, de som SMHI lurade på 15 grader och sol till helgen och som nu upplever något som bara ser ut och känns som den värsta sortens oktoberkväll...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, DN, Expr1, Expr2
Bloggar: Kamrat Krassman, Kamrat Högberg, Kamrat Johansson, Kamratinna Einerstam

NYA TIDER, NYA UTMANINGAR, NYA VÄNNER

För att komma ifråga som medlem i det röda bloggnätverket NetRoots så finns det två grundkrav som man skall uppfylla, och inget av dessa är att man är socialdemokrat faktiskt. Nej, det handlar om att man är en progressiv bloggare och att man är villig att bidra med sitt skrivande och opinionsbildande för att få ett regeringsskifte till stånd.

Att jag titt som tätt har lättat på mitt hjärta i beundran över hur ett bloggkollektiv, förvisso ideologiska antagonister, lyckas flytta debatten dit man vill ha den är ingen nyhet. Jag är avundsjuk på NetRoots på många sätt, alltifrån att partiledaren benämner sina krigare i de sociala medierna som hjältar och inte alls som i vårt parti. Där är fallet att partiledaren tillika statsministern krasst och uppriktigt sätter ett likamedtecken mellan bloggaren och "en människa som inte mår bra, som kan avreagera sig, säga och tycka vad som helst."

Jag mår inte bra, jag avreagerar mig och jag säger och tycker vad jag vill - men jag gör det för att opinionsbilda för ett parti där jag har min ideologiska hemvist. Att jag inte mår bra beror på att samma parti inte tycks värdesätta det jag och mina kollegor bland de moderata bloggarna försöker göra tillsammans, med olika medel och olika målgrupper. Jag vill att vi moderater skall äga de sociala medierna såsom vi äger den politiska debatten - när vi vill. Jag vill att vi skall bli bättre på att sprida vårt evangelium på nätet, men jag har kört huvudet i väggen tillräckligt många gånger nu för att orka bry mig om framtiden. Jag vill veta mer om vad vi vill som parti, vilka frågor som är viktigast att banka in i skallen på väljarkåren och jag vill låta mina tusentals läsare följa med.

Men det är inte intressant för partiet, och därför tvingas jag söka nya vägar utan att för den skull kompromissa med den ideologiska ryggraden som tycks vara den enda ryggrad jag har. Därför har jag och flera av Nätrötternas ledande bloggare hittat en gemensam lösning på min ensamma vandring i bloggosfärens utanförskap - där vi hittat en genväg in i den enda fungerande gemenskapen för mig. Från och med idag så är jag en i NetRoots-kollektivet, med en förvisso lite annorlunda agenda och några undantag i det regelverk som styr nätverket.

Johan Ulvenlöv använde alltså sin sista arbetsdag som "överste Nätrot" med att trolla in mig i Netroots, som en liten välkomst-present till efterträdaren Natalie Sial. Att jag var progressiv så det räcker och blir över var vi rörande överens om, och efterhand kom vi också fram till en lösning på "måste"-kravet om att arbeta för regeringsskifte. Det löste sig med att jag kommer arbeta för en moderat majoritetsregering, alltså ett regeringsskifte...

Johan Ulvenlöv är fullt införstådd med att min blogg framöver också kommer att vara kritisk till det parti som de övriga nätrötterna sympatiserar med, och att jag kommer väcka ont blod i leden med mitt plumpa sätt att argumentera mot sosseriet. Det jag förbundit mig till är att aldrig någonsin kritisera nätverket som sådant och att med jämna mellanrum lätta på hjärta om den kritik jag har mot regeringens regerande. Samordningsvinsterna med detta samarbete blir stora, eftersom jag kan räkna med fler inlänkar och "motståndarens" stöd när de betalar mig för att bevaka moderata Sverige-möten, partikongresser och Cinderella-kryssningar.

En annan uppoffring jag fått ställa upp på för att få detta efterlängtade stöd är att jag lovat att aldrig någonsin lyfta de politiska frågorna och svaren från dessa moderata tillställningar utan att bara sikta in mig på vem som hånglar med vem på minglet, vem som är för full för att gå eller vilka som inte skulle dela hytt eller hotellrum men som gjorde det ändå. Lite politisk "Se och Hör" alltså...

Vad gäller mina utfall mot Håkan Juholt och andra ledande sossar så har jag fått fria tyglar, och herr Ulvenlöv konstaterade kallt att "om man kastar tillräckligt mycket skit på någon så får de efterhand sympatier hos lågpannorna." Med detta i åtanke kan jag lova att inte speciellt mycket kommer att förändras på bloggen, tonen kommer att vara densamma men jag kommer blogga med en stark organisation i ryggen som förstår kraften i det jag gör - mot dom, mot mig själv, mot politiken och mot mänskligheten...

Jag tackar självfallet Johan Westerholm, Peter Högberg, Alexandra Einerstam, Peter Johansson, Martin Moberg, Peter Andersson med flera för denna ynnest. Jag lovar att inte göra Er besvikna.

Mot lite olika mål - Tillsammans in i framtiden!

ATT BÖRJA GÅ ENSAM ELLER INTE...?

En både otroligt klok och otroligt vacker kvinna mailade mig när hon såg att jag funderade på att ta livet att min blogg, den du nu läser. Andemeningen var att inte ge upp, att fortsätta med det jag gör men kanske att göra det lite annorlunda framöver...

"Politik är ett maratonlopp. När man tror att man inte orkar mer orkar man minst lika länge till. Fyra gånger ungefär.

Konsten att överleva i politiken bygger på att aldrig, aldrig bli bitter. Politiken gör människor befogat och berättigat bittram men ögonblicket man blir det är man slut. Man måste hitta sim drivkraft i något annat, något som gör det meningsfullt trots allt det som gör dig arg. Partiet älskar en aldrig tillbaka, man måste hitta drivkraften i något större."

Detta skrivet till mig, som under de skov då jag känner mig missförstådd, åsidosatt och utnyttjad klär mig i bitterhet från topp till tå och i så många lager att till och med en pompös och bastant man som undertecknad blir ostadig - både psykiskt och fysiskt. Den här veckan har varit så, och jag har grubblat mycket över vad jag gör, varför jag gör det och för vem jag gör det för. De pusselbitar som dessa funderingar är har ännu inte format en bild jag kan förstå.

Nya pusselbitar trillar in, och alla säger samma sak. "Gör det inte enkelt för 'Dom'!"."'Dom' skulle säkert jubla ifall du lade ner!"."'Dom' förstår inte styrkan i det du gör!" och ungefär där fick jag tillbaka lite hybris igen...

Så jag fortsätter tillsvidare, jag fortsätter mot nya mål och med nya måltavlor och nya utmaningar framför mig. Som avslutning vill jag klistra in texten till  Green Days "Boulevard of Broken Dreams", av den enkla anledningen att den sätter ord på mina känslor i detta nu med en närmast kirurgisk precision.

 "I walk a lonely road,

the only one that I have ever known.

Don't know where it goes,

But it's home to me and I walk alone...

I walk this empty street,

on the Boulevard of Broken Dreams.

Where the city sleeps,

and I'm the only one and I walk alone...

I walk alone

I walk alone

I walk alone

I walk a...

My shadow's the only one that walks beside me.

My shallow heart's the only thing that's beating.

Sometimes I wish someone out there will find me,

'Til then I walk alone...

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah, Aaah-ah,

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah

I'm walking down the line,

That divides me somewhere in my mind.

On the border line,

Of the edge and where I walk alone...

Read between the lines,

What's f*cked up when everything's alright.

Check my vital signs,

To know I'm still alive and I walk alone...

I walk alone...

I walk alone!"

Mars har blivit april, och försöker glömma bitterheten och hitta ny inspiration. För även om känslan är att jag går ensam, med endast min skugga som sällskap så vet jag att jag på en nätverkskabels avstånd har de som faktiskt går bredvid mig och vars förtroende jag bär. Jag fortsätter, och om någon vill komma fram ur skuggorna för att gå bredvid mig när jag söker hitta lösningar på de problem som uppstår när jag skall försöka ta den här bloggen vidare i utvecklingen så är ni alltid mer än välkomna!