MONAS JUL - 19 DECEMBER

Det är lördagen den nittonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här lördagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får sin upp-piffning inför julen, det är dags för julstäd.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall städas så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och skrapar skraplotter från A-lotterierna som han fått av en ideologisk själsfrände och med en engelsk cider vid sin sida. Bosse känner inte alls för att städa, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har på arbetsförmedlingen och letar efter ytterligare några jobb att ta sig an. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 32 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande städhjälp, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och skrapar frenetiskt med en ny cider vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i grovköket där den Sahlinska städskrubben är belägen. När Ibbe ser den uråldriga Hugin-dammsugaren blir han avigt inställd och vägrar att städa, det är minnsann kvinnogöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är feminist även genom handling och inte bara med tomma ord. Ibrahim föreslår att man skall ringa efter någon billig städfirma för att göra jobbet. Mona tänker till, men känner inte för att stötta det där vidriga borgarpåhittet med hushållsnära tjänster och skatteavdrag för dessa.

Trots att Mona en gång sagt att det är tufft att betala skatt så vill hon försöka vara folklig, och vill köpa städhjäpen svart. Mona har missat att reformerna med ROT-avdrag och avdrag för hushållsnära tjänster gjort att det svarta blivit ljusgrått och att det som ses som vitt växer för varje dag som går. Men Mona är beslutsam, här skall man hitta någon som vill städa hos Sahlins svart. Ibbe ringer, Mona ringer - man letar i Nacka, man letar i omgivande kommuner men ingen vill längre blåsa staten på skattepengar. Mona börjar tugga fradga och Ibrahim Baylan börjar bli orolig för ett emotionellt vulkanutbrott.

Ibrahim börjar bläddra i sin adressbilaga i den kladdiga almanackan som är Baylans ostrukturerade hjälpreda. Ibbe har några kvinnor från de forna öststaterna som hjälper honom med städning hemma hos Baylans ibland. När Ibbe ser numret till "Ryska kvinnor" så är han övertygad om att det måste vara rätt nummer, men ack vad den oorganiserade partisekretaren har tagit fel - hjälpen fanns under "Städhjälp". Ibbe ringer och ber om städhjälp till Nacka och ett visst mått av språkförbistring gör att katastrofen inte kan stoppas i tid. På andra sidan etern svarar en burdus ryss att det kommer två kvinnor inom kort men att Ibbe får betala deras taxi. Ibbe godkänner detta, och priset på 300 kronor i timmen.

Det ringer på dörren, och två synnerligen lättklädda "städerskor" står utanför och huttrar i kylan. De har små tygstycken, svarta minimala klänningar med ett vitt förkläde i sensuell spets på sig och som man med lite fantasi kan ta för städutstyrsel, och har små dammvippor i sina små händer. Mona tittar frågande på de två, och Ibrahim har inget minne av de gamla polska kvinnor som brukar polera upp hans lya någonsin har varit så här snygga. De två släpps in, och börjar omedelbart dansa konstiga danser med Monas klädhängare. Mona blir rasande och skriker något om "förtryckta kvinnor och antifeministisk skitkultur". Ibbe börjar förstå att sitt misstag och hejdar taxin på gatan och skickar hem de två flickorna med vändande bil. Mona kokar när Ibrahim kommer in, och Ibbe börjar städa det Sahlinska hemmet ytterst noggrant. I bakgrunden springer Mona och gapar om att Juholt minsann skulle kunna ha fått en seriös städfirma med svarta fingrar att komma över. Ibrahim Baylan är så trött, Ibrahim är så ledsen och går och grubblar över livets fördärvlighet.

Ibrahim är jätteledsen och föreslår efter det att städningen har avslutats att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där kampen mot feminism och jämställdhet lett till att halvnakna kvinnor springer omkring i kylan och försöker överleva genom att tränga sig hos folk för att försöka julstäda. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

EN ONÖDIGT UTDRAGEN DÖDSKAMP

Har man som undertecknad slitit i vården i nästan halva sitt liv så har man ju sett liemannen komma och hämta hem den människa där ljuset av en eller annan anledning slocknar för alltid. Oftast har dödsprocessen varit rofylld, stillsam och värdig men ibland även kaosartad och vidrig. Den icke förutsägbara döden är alltid värre och mer smärtsam än den död där man hinner förbereda sig för det oundvikliga och där man i lugn och harmoni tar farväl.

Hur det är med SAAB:s hädangång kan man fråga sig, för man har hoppats och man har bett om mirakel, trots att det har handlat om en extremt svag "patient". Det är nästan som om en cancerpatient med en obotlig diagnos och spridda metastaser i hela kroppen går omkring och hoppas på att han eller hon en dag vaknar upp och helt frisk. Det finns ju oseriösa helbrägdagörare som går och lovar bot och bättring, i bilbranschen har dessa roller spelats upp av Koenigsegg och Spyker. Inte ens en sosse som Mona Sahlin kan bota SAAB genom att tala i tungor, hur gärna hon än vill tro det...

Denna dag när de kalla vindarna drar in över Sverige och ytterligare en stor arbetsplats dra den sista sucken i sin dödskamp så lider jag med såväl SAAB-arbetare som anställda på Ericsson i Gävle och andra industrier som fått ge upp kampen. I SAAB:s fall så handlar det inte om att man bygger en usel produkt, tvärtom. Det handlar om att man bygger något bra som alltför köper. Döden var oundviklig, men dödsprocessen alltför utdragen. Det var en kamp där slutet var förbestämt, men där man lurade de anställda att hoppas på ett mirakel, det har varit en plågosam process.

Sossarna lär börja spy galla över den regering man anser har gjort för litet för att hålla SAAB levande. Mona ville ju gå in med statliga pengar tills dess krisen blåst förbi och någon ville köpa SAAB. Nu var det ju inte direkt så att det var gräddan av bilbyggarbranschen som jagade SAAB, utan små obskyra entreprenörer som hade någon vacker illusion någonstans. Det handlar om en kris som i SAAB:s fall har varat i mer än 20 år, och som med statliga pengar hade fortsatt i minst 20 år till. SAAB med statlig hjälp hade tyvärr dränerat statskassan, frestat på välfärden och varit en löjlig uppföljning på debaclet med varvsindustrin.

Sossarna kommer att börja gnälla, det är liksom deras roll men se förbi svammlet. Den grönröda röran har ju ett parti som inombords jublar när bilindustrier får sina respiratorer avstängda, det Miljöparti som helst ser åsnor och hästar i rusningtrafikens köer. Det Mona säger är bara ett sätt att försöka få de mest naiva människorna, de som växte upp med barnprogrammet "Pojken med guldbyxorna", att tro att allt går att fixa med sosseriet vid rodret.

Visst finns det säkert saker som den här regeringen kunde ha gjort annorlunda eller rentav bättre, visst finns det saker som tidigare sosse-regeringar kunde ha hanterat annorlunda för att lyfta SAAB. Men SAAB:s kris är SAAB:s kris, och GM:s kris...

Det enda vi kan göra nu är att sörja med och framöver stötta, ty efter regn kommer solsken - till och med i Trollhättan.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

MONAS JUL - 18 DECEMBER

Det är fredagen den artonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön fallit, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här fredagssmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona sätta sig ner och skriva julklappsrim till de julklappar hon och Ibrahim införskaffade igår.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är så pass många julklappar att rimma kring så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och satsar på Betson med ett glas hemkört vid sin sida. Bosse känner inte alls för att hjälpa frugan med rimmande, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter i ett möte med Claes Borgström om hur de skall kunna bli ännu lite rikare på sin gemensamma bisyssla. Den gode Thomas kan inte komma loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha rimmandet klart innan mörkret faller.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Att Mona igår lovade Ibbe ledigt kan hon inte ta hänsyn till, här skall det ju rimmas. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men befinner sig denna lediga dag i någon suspekt stadsdel i Hamburg - Ibbe kan inte komma till Mona, hur gärna han än vill…

Mona Sahlin blir desperat, och ringer återigen upp Bodström. Efter en stunds smörande så faller Bodström till föga och kopplar upp sig över sin mobil med ett så kallat videosamtal. Mona går till Bosse med mobilen så att Thomas skall kunna säga hej till herr Sahlin som sitter fast framför datorn och Betson med ett påfyllt glas hemkört, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona tar ut mobilen till paketverkstaden i det Sahlinska förrådet.

Mona Sahlin plockar fram paket efter paket, och rörelsens mästerförfattare lägger sin panna i djupa veck under den spretande luggen. Det här blir inte lätt, konstaterar både Mona och Thomas, som är med via sin mobilkamera. Man börjar med den där polermaskinen till Thomas Östros. Man klurar och funderar, och efter en stund når man konsensus: "En kraftig maskin till dig vill jag skänka, en maskin som kommer att få din hårlösa hjässa att blänka". Mona ler nöjt, det här går ju som på räls. Därefter så filosoferar de två om Pagrotskys platåskor en stund och kommer snart fram till ett mästerverk: "Det kan inte vara lätt att vara dvärg, med dessa blir du stor som ett berg". Veronica Palms munkorg får också ett träffande rim: "Den här kan du behöva när du blir rabiat, då kan du behöva något som stoppar ditt hat!" medan Bosse Ringholms defibrilator snabbt förses med de passande orden "Den här kan du behöva, du som verkar moribund. Annars finns risken att du snart blir en sjukhuskund".

Språkrörens rakset förses med samma textrader för jämställdhetens skull: "Väljarna tycks se er som håriga troll, här får ni något som kan ge er en ny roll" medan Bodström och Mona har svårare att hitta ett rim till Lasse Ohlys plastkopia av en Kalasjnikov. Det slutar med det föga politiskt korrekta julrimmet "Med den här kan du panga och knalla, tänk vad skönt att se borgaren falla". Monas gamla vän Margareta Winberg får det gamla ALGA-spelet Monopol och det rimmas naturligtvis även till det paketet: "Du ser ut som en ål, verkar sakna en doftande tvål, men vi vet att du älskar...".

Därefter kommer man in på de mer privata klapparna. Monas gåva till Bosse, två dussin Triss-lotter och en påse lördagsgodis får texten "Du kommer aldrig att få tur, men jag vill inte skicka dig på en sådan där kur. God Jul älskade!", och eftersom Bosse inte vill vara med och rimma så får Mona rimma till sitt eget paket: "Mums filibaba, den var fin! Lika god som Sven-Otto Littorin." Under morgonen har även Mona fixat en julklapp till Ibrahim, denna hjälpande ängel i julstöket. Det blev en livstidsprenumeration på en tidskrift som Mona vet att Ibbe gillar - Slitz. Bodström är snabb som en vessla och slänger ur sig "Till skumma klubbar du brukar lunka, nu kan du sitta hemma och..." Mona ser ut som ett frågetecken och undrar "dunka? eller är punka?". Bodström ler och konstaterar krasst att Ibbe vet vad som menas. En känd sosse-bloggare vid namn Kristian Krassman skall också få en julklapp av Mona som tack för alla rättrogna blogginlägg under året som gått. Krassman får ett uppblåbart får vid namn "Pålly". Det var en svårrimmad julklapp, men det slutar med "Du har ju hår, du är ju svår. Har dina byxor resår? Annars kan du värma dig med ett...". Så var det klart, alla klappar utom en hade fått sina rim. Mona knäpper bort Bodström ur mobilen, med ett torrt tack.

Mona skall ju ta sig an rimmet på Thomas Bodströms julklapp, den där groteskt stora almanackan. Mona klurar och funderar men poletten vill liksom inte trilla ner. Men just då står han där i dörren, Ibbe! Ibrahim rimmar snabbt ihop "Mycket att göra, ett jobb hit - ett jobb dit. Till denna bok kan du ha tillit!". Mona är ju lite stött över att Ibbe trots allt inte dök upp trots sin lediga dag och häver ur sig att Juholt hade kommit även när han var ledig och att Juholts rim säkert hade blivit bättre. Men låt gå, Ibrahims rim får duga. Ibrahim blir jätteledsen och föreslår med en tår i ögonvrån att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där man inte tillåts att misslyckas med sina julklappsrim utan att det kan få vittgående konsekvenser för hela välfärdssystemets uppbyggnad. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. I förrådet ligger det en stor hög med nyrimmade julklappar. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

FYLLE(S)VIN...?

Det finns faktiskt några få människor i umgängeskretsen som är mer tilltagna rent fysiskt än undertecknad. De flesta av dessa har jag någon gång druckit alkohol med, och det brukar nästan alltid vara trevligt. Några av dessa fläskberg har försökt att göra något åt sin form genom att snörpa åt magsäcken genom en så kallad "Gastric By-pass", ett effektivt sätt att gå ner i vikt genom - det kan jag intyga. Själv försöker jag gå ner i vikt genom en diet bestående av Angus-burgare och lökringar, nedsköljda med stora mängder öl, med en fördröjd effekt på viktminskningen...

Jag har alltså supit tillsammans med folk som snörpt åt magsäcken, och det har aldrig någonsin slutat med att någon av dessa har stått i och bankat på dörrar där damer gömmer sig, och där dörrbankaren endast har varit iklädda kalsonger och skjorta. Just den rollen, den antastande galningens roll brukar jag prenumerera på - och min mage är inte snörpt. Mitt beteende har alltså ingenting att göra med en eventuell operation av den översta delen av matsmältningskedjan, snarare handlar det om sexuell frustration och ett ego som bara poppar upp när jag är full, en känsla av att jag faktiskt duger som jag är - till och med för kopulering.

Efter sosseriets uppenbarligen trevliga och härliga julfest så var det uppenbarligen en av de folkvalda som hamnade i samma tillstånd som jag brukar hamna i. Rund under fötterna och med en snurrande skalle skulle han bara "doppa i grytan" för att kvällen skulle bli fulländad. Eftersom det kan bli så att vettet går ut där spriten går in så tänker jag inte klanka på honom för att han uppenbarligen är sexuellt svältfödd eller bara ensam. Jag kan till och med känna lite sympati för den folkvalde sossen, för så ser min tillvaro också ut till och från...

Om jag skall klanka på något så är det väl bortförklaringen om det där med magoperation. Stå upp som en man, erkänn att du blir pilsk inför synen av tilltalande grisfötter eller en griljerad och härliga skinka som bara ligger där och retas. Oavsett hur mycket man opererat sin buk så är det ingenting som omvandlar alkoholen till galenskap. Hitta inte på undanflykter, du blev bara den där stenåldersmannen som vi alla kan bli om inte någon bitter kärring till flickvän eller fru sitter och glor med en arg blick medan man njuter av livet.

Den här stackars riksdagsmannen, diversearbetare när inte folket har valt honom, har nu fått se sitt tilltag uppmärksammas i Politikerblogg och gammelmedia. Och som inte det vore eländigt nog så har den där gruppledaren som kanske inte beter sig som en stenåldersman men som definitivt ser ut som en haft ett allvarligt samtal med den frustrerade sossen. Usch, vad jobbigt... Tänk att man inte skall kunna få supa till ordentligt på en julfest i riksdagen. Tänk på det alla ni som nu sitter och sörjer över ett halvdåligt resultat i ett moderat provval - ni har fortfarande chansen att supa och "uppvakta" kvinnor på det där spontana sättet som bara en full man klarar av utan att mediadrevet går igång. Skall man sitta i riksdagen skall man vara felfri, man skall torr som fnöske och ingenting skall media hittar med sina förstoringsglas, så är det ju bara.

Så ibland kan en förlust faktiskt vara en vinst, tänk på det... Själv sitter jag å grubblar på vems dörr det bankades. Var det Veronica Palms tro?

Länkar: SvD, AB, Expr1, Expr2, Expr3

MONAS JUL - 17 DECEMBER

Det är torsdagen den sjuttonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön fallit, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här torsdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona ge sig ut för att julhandla, det börjar ju bli dags att köpa klappar till nära och kära. Endast en vecka återstår till självaste dopparedagen...

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är så pass många julklappar som skall inhandlas så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n där han sitter och ringer frenetiskt till något suspekt spelprogram där programledaren för en gångs skull inte spyr rakt ut med ett glas rött vid sin sida. Bosse känner inte alls för att följa med till COOP Forum för att julhandla, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter i ett möte med Svenska Akademien för att kunna till en lösning om hur Bodström skall kunna utses till Nobel-pristagare i litteratur anno 2010. Den gode Thomas kan inte komma loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha shoppingen klar till innan mörkret faller.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Katysha att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 23 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande shopping-hjälpreda, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med ett påfyllt glas rött, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe till familjen Sahlins Volvo för åka till Coop Forum i Gustafsberg och en shopping-orgie.

Ibrahim Baylan och Mona Sahlin vandrar omkring i de ändlösa butiksgångarna för att plocka ihop julklappar. Man plockar ner en polermaskin till Thomas Östros, man plockar ner en almanacka modell groteskt stor till Thomas Bodström, man plockar ner ett par vackra platåskor till Leif Pagrotsky, en munkorg till Veronica Palm och en defibrilator till Bosse Ringholm. Dessutom hittar man det gamla hederliga brädspelet Monopol från Alga till Margareta Winberg. Många klappar blir det, och för att hålla ihop den grönröda röran så blir det ännu lite fler klappar till språkrören och till den gamle kommunisten. Det är svårt att välja julklapp till Ohly faktiskt, Ibbe och Mona står i valet och kvalet om man skall ta en plastmodell av en MIG-21 eller en plastvariant av AK-47 Kalasjnikov? Det slutar med att man väljer den tilltalande vapenkopian, eftersom man tror att platsmodellen kan vara får svår för lille Lars.

Språkrören Maria och Peter är det lättare att hitta klappar till, Mona hade redan bestämt sig för att de båda skulle få varsitt rakningsset med såväl borste och tvål som en riktig rakkniv. Mona vet att Bosse aldrig brukar köpa någon julklapp till henne, så hon köper en till sig själv som hon sedan låtsas är från just Bosse. Detta år, precis som alla andra år, bli det en 400-gram chokladkaka i triangulärt format. Till Bosse köper Mona två dussin Trisslotter samt en påse "Lördagsgodis". Men Ibbe, då? Vad skall Mona köpa till Ibbe egentligen? Vad har Ibbe för intressen här i livet förrutom att resa runt på studiebesök till olika platser i landet och hjälpa Mona med hennes liv i största allmänhet? Mona kan inte hitta på någon klapp till Ibrahim, inte här och inte nu. Hon får kolla ifall hon kan fixa ett färdtjänstkort genom någon politruck i landstinget så att hans taxiresande inte behöver bli så kostsamt...

Väl framme vid kassalinjen på Coop Forum i Gustafsberg så lassar Mona och Ibrahim julklapp efter julklapp på det band som rullar så fascinerande. Det blir dyrt, väldigt dyrt och Mona tittar med sina insjunkna rådjursögon på Ibrahim. Ibbe förstår inte vad blicken innebär, men det går upp för honom när Mona ber honom hala upp sitt VISA-kort. Ibrahim Baylan blir fötvivlad, han har ju bara så mycket på kontot att han skall ha råd med julklappar till sin egen familj. Men Mona insisterar och förtydligar snabbt att hennes kort är övertrasserat och att Bosse knappast har något kvar på sitt efter det att han firade Kalle dussins dödsdag på Casino Cosmopol med LO-toppen. Ibrahim föreslår att de skall ta klapparna och lägga benen på ryggen, hans gamle mentor Göran brukade ju göra så i godisbutik efter godisbutik. Men Mona vet att Bodström denna dag inte finns på Nackapolisen, och det räckte ju liksom med att konfronteras med snuten igår...

Ibrahim blir jätteledsen och betalar slutligen med sitt VISA-kort. Han vet inte riktigt hur han skall förklara för familjen att det bara blir högläsning ur Göran P:s litterära mästerverk "Den som är satt i skuld är icke fri" som julklapp till allihop. Ibbe föreslår med en tår i ögonvrån att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där inte ens den politiska eliten har råd med julklappar och där klasskriget har tagit de mest cyniska uttrycksformer. En bra idé tycker Mona medan hon packar in paketen i bakluckan. Medan Mona och Ibbe rullar mot Nacka igen så kommer Mona på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna. De kommer fram, de packar ur och Ibbe blir lovad en ledig dag imorgon av Mona...

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. I förrådet ligger det en stor hög med julklappar att slå in, en kommande uppgift får Mona. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

FORTSATT FRIA FÖRSVARSFUNDERINGAR

Man häpnar ju faktiskt över det som har hänt. Först går landets försvarsminister Sten Tolgfors ut i sin blogg och försöker ta hedern av rikets i särklass bästa försvarsbloggare, Wiseman. Tomma ord staplas på varandra, flosklerna penetrerar mina pupiller medan jag läser och jag blir inte klok på karl'n...

Det måste ju vara så att Sten Tolgfors själv går omkring och tror på det han säger, en form av självbedrägeri i den högre skolan. Men samtidigt börjar man fundera på vad han säger? Om vi börjar med den solidaritetsförklaring som ibland betyder så mycket, oftast när det handlar om eventuella framtida hotbilder mot konungariket, och som ibland betyder nästan ingenting alls, när det handlar om vår förmåga och vilja att ställa upp för våra grannar och vänner. Vad skall man tro när man läser "...att nationellt beslut måste fattas i varje enskilt fall om hur vi skall agera". Jaha, tomma ord med tanke på att vår försvarsförmåga här och nu, precis som där och då är otillräcklig ens för att skydda Sverige mot de mest vaga hotbilder som kan segla upp. Själv ser jag Hans Blix i min favoritfilm "Team America" framför mig, när han "hotar" Kim Jong-Il. Det är ju bara att byta ut Blix mot landets nuvarande, blivande eller sannolika statsminister, och Kim Jong-Il mot Putin - och där har vi solidaritetsförklaringen i sitt rätta element...



Oftast när man diskuterar Försvar så kommer Tolgfors in på sosseriets vanstyre av denna för nationen ack så viktiga fråga. Men jag köper inte det där snacket längre - det är här och nu det handlar om, vad vi moderater gör eller inte gör. Jag vet också att det är Göran Perssons, Leni Björklunds, Thage G:s och von Sydows fel att det ser ut som det gör, det är en sanning inte ens den mest hängivna rödstrumpan kan förneka. Vi har haft makten i 3 år och vi har svikit i vår tidigare kärnfråga - hade inte Georgien råkat illa ut så hade även en moderatledd regering fortsatt den process som är på gränsen till landsförräderi. Man kan inte gå omkring och önskedrömma när det handlar om säkerhetspolitik, inte ens när Putin tillfälligt lämnat över presidentämbetet.

Om inte moderaterna värnar försvaret, vem gör det då? Det finns sossar som säger att man fått sjukdomsinsikt, förstått hur förbannat korkat det var att göra allt man kunde och göra det fel för att slå sönder varje tillstymmelse till nationellt försvar. Men nu pratar von Sydow om brigader igen, ett begrepp Tolgfors inte ens vill ta i med tång. I Tolgfors värld skall allt vara lätt, förband, omvärldsanalyser och bortförklaringarna.

Tolgfors bjöd upp Wiseman på duell, och Wiseman sköt med en Archer bort Tolgfors från scenen. Jag hade många synpunkter på Tolgfors orginalangrepp, allt har Wiseman redan avhandlat med sedvanlig precision. De punkter jag tog upp i ett utkast var följande:

Vad svammlar Tolgfors om egentligen? Vet han det själv? "Intressant är att den bedömningen verkar utgå från förekomst av ett territoriellt hot av storskalig invasionskaraktär när frågan ställs: ”vilket län skall försvaras”? Det finns ingen aktör som har vilja och förmåga att rikta ett storskaligt invasionshot av den gamla typen mot Sverige idag, eller under överblickbar tid.

Skulle det komma genom att annat land verkligen skaffar förmåga och vilja att agera storskaligt utanför det egna omedelbara närområdet och hotet mot landet förändras, så påverkar det dimensioneringen av svenskt försvar. Den struktur vi nu bygger är medvetet skalbar.
Nuvarande och tidigare ÖB har varit entydiga med att Sverige kan försvaras mot de hot som går att se idag"

1. Jaha ja, storsaklig invasionskaraktär? Det hade ju liksom räckt om ryssen styrde om från ZAPAD 09 och körde över oss, vi klarar inte ens en fiende som inte förbereder sig, som inte behöver kraftsamla.

2. Vilja? Nä, inte än - men Putin kommer snart tillbaka och med honom en allt annan än behaglig politik mot Balter och Polacker. Förmågan visade sig i ZAPAD 09, och kommer ju inte bli sämre med fem Mistral-fartyg... Det är förmåga.

3. Dimensionering? Det är ju bara att titta på hur lång tid det tar att fixa några helikoptrar till Afghanistan. Hur lång tid kommer det då inte ta att dimensionera upp vårt lilla försvar till något som iallafall har en tröskeleffekt? Om vi börjar nu kan vi kanske se ljuset i tunneln om 15-20 år.

4. Medvetet skalbar? När reservist-system saknas, när officerskåren flyr och när den enda möjligheten till hotanpassning (värnplikten) slagits sönder och samman? Skalbar? Ja, men bara för att kunna skala bort fler förmågor...

5. Nuvarande och tidigare ÖB har varit entydiga... skulle de våga något annat?

Detta var mina korta funderingar jag hade för avsikt att publicera långt tidigare. Men när Wiseman svarade så kände jag att det var fel att sparka på den som redan ligger, men så kommer vi till det som nu har skett... När en minister kastar sig över en bloggare, när bloggaren lyfter sina funderingar men bara möts av tystnad och ignorans. Har man sagt A får man säga B, har man skrivit Här får man svara Nu. Vakna Sten, svara på Wisemans frågor och funderingar - beslå honom med felaktigheter om du kan. Jag väntar med spänning, men jag väntar inte i evighet...

Länkar: Tolgfors, Wiseman, Johan, SvD

MONA OCH BUBBLAN

De senaste dagarna har mina oanade förmågor i diktandets och poesins konstart fått kultur-Sverige att häpna, och det lär väl inte dröja alltför länge förrän jag tilldelas Sundbybergs stads kulturstipendium. Och varför ändra ett vinnande koncept? När jag nu skall kommentera att Mona bjudit upp till en orgie i debatterande så tar jag återigen till denna konstart.

"Mona svävar i sin bubbla,

snart på sina floskler snubbla.

Tanten gnäller rabiat,

allt hon säger framstår som bittert tjat.

Alliansen, ja de är ena riktiga svin,

berättar Mona med ett självgott flin.

Att ingen Mona tycks uppskatta,

det vill hon inte fatta.

Mona vill nu ta debatten,

om det var så smart det vet'e katten...?

Vänstersvammel, vänstersvammel, vänstersvammel,

ord lika sjuka som en text av Povel Ramel.

När Mona sin vanliga galla spyr,

det är då hennes väljare flyr.

Mona är djupt impopulär,

men det bekymrar henne inte där hon svävar i väg till en annan sfär..."

Länk: SvD