BLOGGRECENSION NUMMER 1: MARY

Jag vet inte hur elak jag kan vara när det är Mary som inleder mitt recenserande av de 10 högsta politiska bloggarna på den så kallade Knufflistan. Ibland verkar Mary väldigt känslig och lättstött, ibland ryter hon ifrån av bara den. Den där Knufflistan som sådan är väl egentligen en lista på vilka bloggar som ligger bäst till i andra bloggares ögon - och därför återfinns jag just nu på plats nummer 59, långt ifrån de respekterade och framgångsrika bloggarna som länkats till odödlighet. I dag faller min dom över Mary, och nästa vecka tar jag mig an en blogg som är en evig inspirationskälla för en stock-konservativ kuf som undertecknad, Svenskans Ledarblogg.

Det är ju nästan precis två år sedan jag började blogga, och det fanns ju en tydlig naivitet i mina första bloggpostningar. Jag sökte inte konflikter då, inte på det allt annat än konflikträdda sättet som jag skriver idag. Efterhand hittade jag andra bloggare som var så mycket bättre än mig på att formulera sina funderingar - på våren 2008 hittade jag Mina Moderata Karameller. Mary X Jensen, som är kvinnan bakom karamell-bloggen, var en av mina tidigaste inspirationskällor. Det var då, nu är nu...

Marys peak, enligt mig var när det debatterades FRA i bloggosfären på ett sätt som fick datorernas fläktsystem att haverera. Då visade Mary sin storhet, sin förmåga att entusiasmera och verkligen vilja påverka - Mary tillsammans med en gammal tant som heter Gun i Norrtälje var nog de mest framträdande FRA-motståndarna som jag läste på den tiden. Det producerades massor av underbara bloggar från Mary, och jag trodde aldrig att lilla, feta och töntiga jag någonsin skulle nämnas i samma andetag som Mary med sina Moderata Karameller...

Idag är jag 49 platser efter Mary på Knuff-listan och har lika ofta som Mary har fler läsare än mig fler än henne. Vi riktar oss mot olika "kundkretsar", något som Mary säkert kan vara stolt över. Mary är allt jag inte är, och jag är allt det där jag inbillar mig att Mary inte vill vara.

Jag lovade ju att betygsätta varje blogg i tre kategorier: Politisk korrekthet, Humor, Språkbruk. Det blir nu fyra betyg eftersom jag som den kulturvän jag är också blir påverkad av det estetiska, sålunda tillkommer ett betyg i bloggens skönhet. Betygsskalan är från 1 till 5, enligt den modell som gjorde att jag i juni 1986 lämnade Tumba Gymnasium med 4.3 i medelbetyg.

Politisk korrekthet: Under FRA-tiden var Mary rebellisk och gapig som en påtänd fjortis på McDonalds Vasagatan mitt i natten. Jag gillade konfrontationen mot partilinjen och sveket mot våra frihetliga ideal som Mary engagerade sig i. Mary är en lika benhård Moderat som undertecknad men bara för att vi är trygga i vår övertygelse så innebär inte det att vi kniper käft när det är något i den egna politiken som vi stör oss på. Men Mary kandiderade till Riksdagen och då får man uppenbarligen ge avkall på uppstudsigheten - men jag minns FRA-tiden med saknad och hoppas att det tycker upp fler frågor där Mary börjar veva. I dag saknas lågan titt som tätt, Mary skriver vad hon tycker, tänker och vill men det elden tar sig inte på det sätt jag skulle vilja se. Jag kan bjuda på tändvätska Mary... Betyg: 3 Kommentar: FRA-tiden lyfter betyget.

Humor: Jag tror säkert att Mary är en rolig dam, det har jag märkt i mail-konversationer och genom att chatta på Facebook. Men hennes Moderata Karameller finns inte i bloggosfären för att få folk att skratta ihjäl sig. Marys Moderata Karameller finns där för att man skall få ta del av Marys syn på verkligheten och livet, och ofta med en personlig prägel. Att Mary sedan inte skruvar sina inlägg så att de knorras in i det avlägsna och sjuka krysset får jag väl acceptera. Marys blogg är varken sämre eller bättre än den ordinära politiska bloggen när det kommer till skojsighet. Betyg: 2 Kommentar: Marys gästinlägg på min blogg ifjol var ett unikt och roligt mästerverk, jag undrade vilka färggranna svampar Mary tryckt i sig innan författandet av detta inlägg tog fart. Mer sådant på den egna sidan och lyckan är gjord.

Språkbruk: Marys starkaste sida enligt mig. Bokstäverna kombineras ihop till ord, ord kombineras ihop till meningar och meningar kombineras ihop till blogginlägg som nästan alltid har en mening eller ett budskap. Mary stavar bra, och eftersom jag stör mig något enormt på egna och andras stavfel så är det ett sant nöje att ögna igenom Marys kombinationer. Betyg: 4 Kommentar: Klockrent, men saknar starka ord och svordomar ibland.

Skönhet: Sidhuvudet är ren konst, med en söt unge som tittar in genom ett fönster och ser karameller. Men jag stör mig på den röda T-shirten i bakgrunden, rött är satans färg och besudlar varje blogg där man kan se färgen. I övrigt efterlyser jag lite mer struktur, lite mer ordning och reda samt tydligare uppdelning i "side-baren". Jag är lite som barnvakten i Handen som gungar vaggan, det skall vara perfekt uppställt och det är det inte hos Mary. Men smaken är som baken, kanske finns det de som uppskattar oordningen och ser något nytänkande i hela upplägget. Men min rekommendation är: Gör om, Gör rätt och förnya. Att sedan vi moderata bloggare inte har någon som helst back-up som sosseriets vapendragare har genom heltidsanställda bloggutvecklare och ett länkforum i Netroots ger oss större frihet att skapa det vi vill. Betyg: 2 Kommentar: Snyggt sidhuvud, ostrukturerat annars.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Mary är de moderata bloggarnas drottning, ingen annan av våra kvinnor läses av fler och ingen annan har fått bättre genomslag i bloggosfären. Nu var Mary först, och det finns säkert de som tycker att jag kunde ha varit snällare och de som tycker tvärtom. Ett som är säkert är att gränserna kommer att tänjas och att elakheterna öka ju längre upp på Knufflistan jag kommer. Marys sammanlagda betyg blir: 11. Kan SvD:s ledarblogg rå på det betyget?

Länk: MMK

JAG ERKÄNNER FACEBOOKBEDRÄGERI!

Klicka på bilden, den är underbar i full storlek...

När jag först fick nys om den där gruppen där man lovade att skänka 2 svenska kronor, en nonsens-valuta som blir allt mindre värd för varje dag som går, till de jordbävningsdrabbade Haitierna för varje medlem man rekryterade så började varningsklockan ringa tämligen omgående. Nyss hade ju de rätt skojiga påhitten med att döpa om tråkseriösa Facebook-grupper till "Vi som haft sex med våra föräldrar" och "Avskaffa kvinnlig rösträtt" avslöjats - och det sista är ju faktiskt en grupp vars värderingar jag kan känna viss sympati med.

När någon börjar lova att skänka pengar till plågade människor, oavsett om det handlar om dagens Haitier eller barn med cancer, så borde väl den normalfuntade personen fatta att det är en bluff. Eller är Svensson lika naiv på Facebook som hans folkvalda när de analyserar den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde? Uppenbarligen är det så, och jag vet att några av mina vänner på Facebook idag ses stödja Svenska Nekrofilföreningen i deras ambition att flyga hem färska kroppar att utforska. Låg nivå? Kan det finnas något lägre? Nä, knappast...

Jag har en rätt extrem form av humor, och kan skämta om det mesta men här ser jag inget roligt i namnändringen. Det blir bara osmakligt, plumpt och vidrigt - katastrofen pågår fortfarande och sjukdomar graserar bland ett redan drabbat folk. Det är absolut inte humor, det är vulgärt!

Själv har jag två rätt obskyra små grupper på Facebook som relaterar till den här bloggen: Tokmoderatens Fanclub, där enbart inbjudna medlemmar släpps in samt kampanjgruppen Tokmoderaten till Bryssel 2014 som om nu någon inte fattat det skall få mig till Bryssel som EU-parlamentariker efter valet 2014. För att förekomma eventuella avslöjanden så vill jag redan idag meddela att jag under en längre tid haft för avsikt att byta namn på dessa grupper på ett ganska radikalt sätt. Tokmoderatens Fanclub med sina utvalda medlemmar skulle döpas om till "Vi som gärna skulle vilja rulla runt i sänghalmen med isterbuken Fredrik" och Tokmoderaten till Bryssel 2014 skulle skifta namn till "Vi som vill att Tokmoderaten skall få ett Toscapäron med vaniljsås till efterrätt på födelsedagen".

Jag erkänner dessa tilltag innan de har skett och ber mina vänner om ursäkt för de planerade illdåden och lovar härmed att grupperna behåller sina identiteter för tid och evighet. Så stanna kvar, var inte rädda längre - inget kommer att hända och allt skall vara som det alltid har varit i sann konservativ anda.

Länkar: SvD, SvD, AB

DET RÖDGRÖNA FÖRSVARET...

Tokmoderaten presenterar stolt, och som första media, huvuddragen i det förslag för hur Sveriges framtida försvar skall se ut om Mona, Skönheten, Grottmannen och Marxisten får sitta vid rodret och styra. Det är en spännande väg vi skall få börja vandra ifall dessa planer blir verklighet. Och det kommer skilja sig rejält från det försvar vi tidigare haft och som på senare år mest liknat ett ruttnande kadaver efter det tidigare så stolta lejon vårt försvar en gång var.

Jag vill börja med att be Lars Ohly om ursäkt. I tidigare bloggpostningar har jag påstått att Vänsterpartiet minsann inte kommer få igenom något av sin politik genom att som det svaga kortet i Monas kortlek underordna sig ett statsbärande och ett framgångsrikt parti. Ack så fel jag hade, det är inte utan att man känner sig korkad. Hela det framtida försvaret andas ju Ohlynism och man kan se hans förebilder ligga i sina mausoleer lite här och var i världen med ett leende på sina balsamerade läppar...

Grundbulten i förslaget är att snabbt återinföra allmän värnplikt, och då en verkligt allmän värnplikt - här slipper man inte undan för att man har klaustrofobi, är färgblind eller bara är en landsförrädare i största allmänhet. Nej, vill man inte bära vapen för att skydda Sveriges nya regering och det folk som haft den goda smaken att välja dom så skall man in i fängelse på vatten och bröd - punkt slut. Värnpliktstjänstgöringen omfattar en 5 år lång utbildning där militär träning varvas med ideologisk fostran genom ABF:s försorg. Efter utbildningen övergår man till reservisttjänstgöring under 20 år för att därefter placeras i "Arbetarmilisen". Det av Tolgfors framfödda personalförsörjningssystemet dör en tidig död när Ohly låtit hammaren och skäran vina på Lidingövägen.

På en punkt får dock Tolgfors godkänt, och det är övergången från tunga till lätta förband. Visst kommer det finnas tyngre förband i det nya försvaret, Götalands, Svealands, Nedre Norrlands och Övre Norrlands Chockarméer med ett överflöd av antikvariska och från hyllan inköpta stridsvagnar från Ryssland, Ukraina, Moldavien, Nordkorea och Kuba. Artillerisystemet Archer får gå i graven och från samma hyllor där man hittade stridsvagnarna köps ett stort antal så kallade "Stalinorglar" som för den politiska korrekthetens skull döps om till "CH Hermansson-trumpeter" så fort de förslavade hamnarbetarna lastat av dessa från något rostigt nordkoreanskt lastfartyg. Men stommen i det svenska folkförsvaret blir den enskilda soldaten, hans Kalasjnikov som också är köpt från hyllan samt en gasmask modell WP man kan skrämma ihjäl fienden med...

Man kommer prata mycket om militär forskning och vår försvarsindustri. Här flyttar man dock fokus när det gäller samarbetspartners. Från Storbritannien, Tyskland och USA till Venezuela, Ryssland och Nordkorea. De vapensystem vi köper från hyllorna skall vara enkla att massproducera på nedlagda bilfabriker och lätta att sköta om, och våra egna produkter skall stöpas om i samma form för att lätt kunna säljas till antikapitalistiska motståndsrörelser och proletära stater lite här och där. JAS 39 byts ut mot en betydligt mer tekniskt beskedligt plan av typen MIG-21. Stridsvagn 122 ersätts av fullt användbara T-55:or och flottan får se sina halvfärdiga smygkorvetter bytas ut mot robotbåtar av OSA-klass samt en handfull nordkoreanska motortorpedbåtar med fascinerande prestanda.

Även utlandsmissionerna kommer få en ny inriktning. Insatsen i Afghanistan avvecklas skyndsamt och den svenska truppstyrkan kallas hem för att få ny utrustning innan man skickas till gränsen mellan Venezuela och Colombia för att stärka upp Hugo Chavez försvar av sitt hotade Venezuela. Kosovostyrkan genomgår samma process, hem och få ny utrustning innan man sänds till den nordkoreanska landsbygden för att hjälpa till med risskörden.

Rent ekonomiskt avser man spara 2 miljarder kronor per år, och det borde vara fullt genomförbart eftersom man kan sälja dyra och dekadenta vapensystem som JAS-39 Gripen, Stridsfordon 90 och de Archer man hunnit ta fram till hugade inköpare från de aggressiva staterna i väst. Även på personalförsörjningen kan man spara, och detta trots att överåriga och rundlagda skrivbordsofficerare erbjuds en livstidsanställning som "politisk kommissarie" ute på förbanden. Inköp av ny materiel från hyllan anses kosta betydligt mindre än det man kan dra in på genom att avyttra hela dagens materielbestånd på den öppna marknaden.

Det var grunddragen i det nya rödgröna folkförsvaret, med en numerär om cirka 2.000.000 män och kvinnor under vapen mot dagens tilltänkta 50.000. Det är en upprustning som heter duga han kommer ta för sig, vår framtida försvarsminister Ohly. Minns med andakt Lars Ohlys bevingade ord anno 1983: "De socialistiska staterna har i motsats till de imperialistiska staterna ett objektivt intresse av freden. De socialistiska staterna tvingas att rusta för att inte riskera sin egen utplåning."

Det är imponerande, det är nytänkande och faktiskt finns det små saker jag gillar med konceptet trots att jag befinner mig på andra sidan blockgränsen... Mänskliga vågor, det låter ju brutalt och tufft till exempel och att Högkvarteret på Lidingövägen ersätts med ett system av Vietnam-inspirerade råttgångar under Gärdet ligger också i linje med vad jag vill se. Dagens känsla blir därför "Ambivalens".

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr1, Expr2, Expr3, DN, DN, Puckot

SOUNDS OF A SUNDAY

Den knastertorre bloggaren Westerholm från Furusund plågar sin läsekrets med undermålig musik till och från. I dag plågar han oss med en labil Idol-lolla som brölar fram något som i bästa fall kan tas för ett försök till musik...

Med följande truddelutt så vill jag balansera upp Westerholms tråkig musiksmak med något mycket bättre, något som borde tilltala min egen läsekrets och alla som likt undertecknad spelar fickpingis eller drar en korv till riktiga synthdängor och välfriserade gossar i hängslen och snedlugg.


Detta är också startpunkten för något nytt, något revolutionerande där jag avser sticka in mitt runda plyte i bikupan för att börja recensera mina politiska bloggkollegor och deras skapande. Jag kommer börja från plats 10 på Knuff-listan och jobba mig till plats 1 på tio veckor. Alla bloggar kommer betygsättas i tre kategorier:

- Politisk korrekthet, där ett mer öppet, självständigt och kritiskt granskande ger ett högre betyg.
- Humor, där även försök till humor som inte alls liknar min egen belönas.
- Språkbruk, där jag på helt eget bevåg kommer klassa kollegorna från snille till analfabeter.

Den som i morgon bitti finns på plats 10 på Knufflistan kommer alltså få se sig själv recenserad elakt och rakt redan på onsdag. Se detta som ett litet surrogat för mina krönikor som nu flyttat till söndagen. Mutor som kan hjälpa mig att sanera min privatekonomi tas tacksamt emot och kan självfallet påverka min välvilja...

HELGKRÖNIKA: KRIG OCH FRED

Dags att styra över till söndagskrönika, nu när tiden finns.

Alldeles nyss slutade filmen "We were soldiers" med Mel Gibson i huvudrollen på kabel-TV:n. Jag och en av sönerna låg i soffan och tittade på blodbadets makabra skådespel. Kanske inte alls så pedagogiskt och korrekt när det kommer till att fostra barn, men just denna son förstår nu med all tänkbar tydlighet hur vidrigt kriget är. Och en film visar ju bara en liten del av lidandet, man känner inte doften av död eller bränt människokött genom TV-rutan och de hjärtskärande skriken på en krigsfilm är ingenting mot det man möter i ett verkligt krig...

Man präglas som ung, och den som följer min blogg fattar att något måste ha gått riktigt fel när jag formades till den "man" jag är. Men tidigt i livet, genom att prata med min morfar som var med i det andra världskriget och genom att med stort intresse lyssna igenom några veteraner från Falklandskriget 1982 på en språkresa i England knappt två månader efter att Argentina kapitulerat i Stanley och mitt framtida yrkesval var självklart. Man blir berörd, i annat fall vore jag ju ännu sjukare än vad jag redan är - och min ambition att se till att Sverige och landets folk skulle skonas från att uppleva något liknande fick mig att bestämma mig för att bli officer i det försvar Sverige en gång hade.

Problemet med dagens Sverige och synen på hur vi borde försäkra oss mot att slippa vara med om att vi angrips, hotas eller undermineras är just den att vi fått uppleva freden i 200 år. Den som inte har varit med om eländet förstår inte att freden och friheten kostar - och där är vi nu. Hotbilden just nu mot Sverige eller någon av de grannar vi förbundit oss att försvara är liten, men är det så för tid och evighet? Hotbilden idag är låg, men går det åt rätt håll i Ryssland? Nej, hotbilden har varit definitivt varit vackrare än den är nu och efter Rysslands ogenerade våld mot Georgien så börjar hotbilden mer och mer likna Picassos "Guernica".

Det vi gör idag och de beslut som fattas märks i bästa fall om 5 år, och vem kan med utan att framstå som en självgod lögnhals säga att man vet om hur vår del av världen ser ut då? Om man hade gått runt på gatorna i Kuwait City och frågat folk om de kände sig hotade 1988 så hade svaret varit ett rungande nej. Och på samma sätt som Kuwait blundade så hårt att man fick kramp i ansiktsmusklerna inför Saddams uppladdning norr om gränsen under sommaren 1990. Hur tydligt tecknena i himlen än må ha varit så såg man ingenting förrän blixten slog ner mitt i den tidigare så trygga huvudstaden Kuwait City. Man såg inget för man kände till sin egen svaghet, man såg ingenting för det var liksom skönast så...

Om det var något som Kuwait blev varse i gryningen den 2 augusti 1990 så var det att man som ett litet land måste förlita sig på att ha goda vänner när det blåser upp till sandstorm. Just där hittar vi den enda lilla, minimala ljuspunkten i vår nuvarande säkerhets- och försvarspolitik - nämligen det faktum att vi inte kan stå själva och utanför den dagen det börjar blåsa upp över Östersjön. Men Kuwait har fattat något Sverige vägrar att se, att man för att få hjälp även måste ha ambitionen att göra så gott man kan för sitt egen trygghets skull. Sverige förlitar sig i dag på Finlands gedigna försvarsförmåga, på baltstaternas NATO-medlemskap och sålunda kan vi skita i allt vad försvar av det egna territoriet innebär.

I Sälen såg jag under en skidtur i början på 80-talet två stycken JA-37 Viggen jaga iväg ett norskt skolflygplan som uppenbarligen kränkte vårt luftrum över Tandådalen. Det var gårdagens invasionsförsvar som kunde ingripa både här och nu, då och efter. I samma skidort Sälen vankas nu själva orgasmen för den som likt undertecknad betraktar sig som en försvarsnörd - Folk och Försvar.

Det skall ältas, det skall gnabbas och vi kommer säkert att få höra att allt är frid och fröjd från alla möjliga håll. Men är det inte så att man sitter där i Sälen och blundar så att man får kramp i ansiktsmuskulaturen? Är det inte så att man vägrar att se varthän omvärldsutvecklingen är på väg? Är det inte så att man skapar en parallell värld till den verkliga där det räcker med 8 små, löjeväckande manöverbataljoner i armén uppbackade av ett alltmer tynande hemvärn med sina hobbysoldater? Där det räcker med en flotta av halvfärdiga fartyg utan luftförsvarsförmåga och några få u-båtar som aldrig får öva? Där det räcker med ett flygvapen vars styrka försvarsministern skrävlar om men där man för varje inventering ser färre och färre flygtimmar för färre och färre flygplan på ett alltmer sårbart centrerat flygbasssystem? Makten ägnar sig åt självbedrägerier och önskedrömmande på ett sådant generande sätt att Neville Chamberlain vid hemkomsten från München framstod som en pessimist...

Jag blev lycklig när jag såg Folkpartiets uppvaknande, men när jag får en déjà-vu-känsla känner jag mig lika nedstämd som innan. Lät det inte precis likadant ifjol, var det inte då Björklund lyfte nästan samma frågor som nu? Och vad har hänt? Jo, försvarsminister Tolgfors jublar över att försvaret sparar så mycket pengar att man gör ett positivt ekonomiskt resultat... Man jublar över att det finns pengar över, medan våra killar i Långt-bort-i-stan (ser att Claes Arvidsson på SvD anammat mitt geografiska påfund här...) fortfarande saknar svenska helikoptrar för sjuktransporter och där USA fick träda in som en räddande ängel. Det jublas över att försvaret går med plus när det inte finns en tillstymmelse till återtagningsförmåga kvar i det framtida försvaret och där Gotland mer och mer känns lämnat åt sitt öde.

Att följa den svenska försvarspolitiska debatten blir mer och mer som en freak-show för varje gång man försöker frisera verkligheten efter den svenska doktrinen att snylta på våra grannars försvarsansträngningar. Sverige som land är värda bättre försvarspolitiker, sådana som ser nyktert på den omvärld vi lever i och som inte blundar för gasledningar, spänningar i Barents Hav, rysk upprustning och återtagen förmåga att flytta trupp över hav och i luften. De försvarsanställda är värda politiker som tar deras jobb på allvar, och som ger dem de medel de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Alliansen har svikit försvaret trots att man med en dåres envishet låter påskina något helt annat, den rödgröna röran kommer om det är möjligt svika mycket mer och rasera den mikroskopiska trovärdighet som finns kvar för oss som vän att hålla i handen när det blåser upp. En samling där två pacifistiska partier får veto-rätt i försvars- och säkerhetspolitiken är inte heller det vad landet Sverige behöver, eller en regeringschef som utesluter NATO-alternativet så länge hon lever. Sverige måste bli närande i stället för tärande, vi måste ta ansvar för vår egen säkerhet och detta genom att samverka med andra och fylla ut det vacuum vi är idag.

Sveriges folk är värda ett försvar - det är väl det minsta man kan kräva för 40 miljarder om året?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN

Krönikörer: Peter, Mary och Kent som verkar sena, Soilander, Puckot

ATT GÅ I IDE...

"Reinfeldt sover, Reinfeldt sover i sitt lugna bo,

Han är inte farlig, bara man är varlig.

Men man kan dock, men man kan dock honom aldrig tro..."

Man har ju känslan av att regeringens högsta höns har gått och lagt sig i ide för att slippa den kalla, obehagliga vintern - eller finns det någon genomtänkt taktik att gömma sig när valåret inleds och frågan om Alliansen verkligen vill vinna valet om 8 månader lyfts fram gång på gång.

Jag vill tro på Reinfeldt, jag vill tro att folket runtomkring ledaren har fyra ess att plocka fram ur kortärmen för att ta hem spelet. Jag vill tro det, men frågan är om jag innerst inne gör det? I bästa fall skiljer det enligt hyfsat samstämmiga opinonsundersökningar 10% mellan det alternativ jag föredrar och det som så många andra tydligen väljer istället, och då borde det finnas ett genuint intresse av att ge sig in i spelet och visa vad man vill och hur man vill. Men är det någon mer än partisekreterarna som vet hur vi vill fortsätta ta ansvar för Sverige?

I dagens SvD så skriver om regeringsalternativens svaga kort, och lyfter fram Vänsterpartiet och Kristdemokraterna - och jag delar inte alls synen på att just de partierna är de svaga korten. Vänsterpartiet begick ett historiskt idiotiskt misstag när man grät sig till en plats i den grönröda röran. Man kommer klara sig kvar i riksdagen trots att man sålt alla sina möjligheter att få vara med och påverka och trots att man har en kommunist vid rodret i herr Ohly. Man kommer klara sig på stödröster från ett sosseri som trots att man är störst i de fyras gäng är det svaga kortet i den leken från min synvinkel. Vänsterpartiet hade haft ett mycket bättre utgångsläge om man hade stått vid sidan och genom stenhårda förhandlingar och utpressning hade kunnat påverka Monas regering betydligt mer än inifrån som en marginaliserad medspelare...

Sosseriet är i mina ögon det svaga kortet, och det beror på att man kommer till ett eventuellt regeringsinnehav och skall samarbeta med ett uppstudsigt gäng från Miljöpartiet - några som om dagens siffror stämmer kommer vara redlöst berusade av framgången. Man är det svaga kortet för man kommer med en statsministerkandidat som har ungefär lika mycket förtroende bland folket som Benito Mussolini hade bland italienarna 1944. Bara för att man är störst så innebär inte det att man är den där trygga vännen att hålla i handen när det börjar blåsa. Det är nog snarare så att det är Maria Wetterstrand som leder Mona rätt, hållandes den lallande rörelseledaren i handen hela vägen till Rosenbad.

Inte heller KD är i mina ögon det svaga kortet, i detta fall på Allianssidan. Nej, det finns två svaga kort just nu - ett statsbärande parti som tror att taktiken med att inte synas eller höras när det blåser upp är en bra sådan. Men bara för att sossarna går framåt när Mona semestrar, gömmer sig eller bara håller sig undan media så är inte det en lösning för Moderaterna. Vi måste ut i rampljuset, vi måste berätta vad vi vill och vi borde redan ha varit på gång! Men icke då, jullov och sömngångaraktigt beteende tycks vara ledorden just nu, när närvaron behövs mer än någonsin. Centern är naturligtvis det andra svaga kortet, dels beroende på att man haft den stora oturen att få ansvar för de områden inom regeringsarbetet där motvinden har varit som hårdast. Men ett parti som Centern borde ha en bra grund att stå på med sin förankring i myllan, men det är just den man övergett för att försöka attrahera spolingarna kring Stureplan. Fotfolket har flytt, och den lilla "elit" man fått är lika pålitlig som SJ:s pålitlighet när det gäller att hålla tidtabellen. Gör om, gör rätt!

Moderaterna måste upp på banan, och med en avancerad form av balansgång även bära med sig de andra tre partierna ut i ljuset. Det är bara genom att regeringen syns som vi kan vända den negativa spiral som vi nu cirklar nedåt i. KD kan nog trots allt känna sig hyfsat trygga om man bara fortsätter att profilera sig som det värdekonservativa alternativet - det finns en del folk som saknar det alternativet nu faktiskt...

Man vinner inga val på det man har gjort utan på det man vill göra, så låt då för faen folket veta vad vi vill och det nu - vill ni att vi skall slåss för Er och för oss, ge oss välslipade vapen!

VAKNA! VISA ER! VRÅLA UT VÅRA BUDSKAP!

Länkar: SvD1, SvD2, Krassman

DEN GRÖNA DVÄRGEN

När jag vaknade imorse så var det som en kallsvettig, plågad och flåsande isterbuk - och orsaken var en mardröm som fortfarande gnager på mitt välbefinnande. Drömmen utspelade sig om lite drygt 8 månader, på någon diffus valvaka någonstans i huvudstadsregionen. Jag och några andra människor ur olika läger satt i ett gäng vidriga plyschsoffor modell bordell och stirrade in i TV:n där siffrorna över rösträkningen uppdaterades allteftersom. Det var undertecknad, det var en skrockande Krassman, det var riksdagsman Pettersson från Lohärad, det var den Ankarströms arvtagare Mattias Lönnqvist med fötterna i den folkpartistiska myllan samt två individer till som jag på utseendet placerar som Peter Andersson, partimegafon samt Johan Westerholm, rikspucko. Ju längre kvällen led, desto mer plågade blev vi med hjärtat till höger och ju mer dryga blev Krassman, megafonen och rikspuckot som höll de fyras gäng...

Det var så verkligt, men ändå så overkligt och när valvakan var över så hade Alliansen fått 15 procent av rösterna, och de grönröda 85% av desamma. Jag låg i fosterställning på golvet och grät hysteriskt samtidigt som jag förbannade de tomtar som lett oss till detta historiska nederlag, riksdagsman Pettersson mumlade något om att emigrera till England när han drog från lokalen och Mattias Lönnqvist, ja han hade bara försvunnit. Jag låg på golvet och de tre rödingarna dansade en segerdans runt min späda och krampande kropp.

När jag vaknade så reflekterade jag över att det ingenstans i drömmen funnits en tillstymmelse till ett centerparti, kristdemokrater eller semi-marxisterna under Ohly - de fanns inte med i drömmen och verkade som borttrollade ur verkligheten. I två fall upplevde jag detta som lite obehagligt, i ett fall så var det faktiskt tillsammans med avsaknande av Sverigedemokrater i drömmen det enda positiva som jag drog mig till minnes.

Och när jag vid genomögnandet av morgonens nyheter på en allt segare dator såg att alla de tre partierna som inte fanns i min dröm låg under 4%-spärren så kändes det som om Nostradamus ande hade tagit min inbjudande kropp i besittning. Har jag 8 månader innan valet sett verkligheten i vitögat? Knappast, om nu inte Mona Sahlin avgår och Maria Wetterstrand lyfts fram som statsministerkandidat... Men det kändes så verkligt, och när jag vaknade så var jag så glad att det bara var en dröm.

Men likförbannat så är det tre partier som idag med varierande framgång sitter i riksdegen som om Demoskops siffror skulle slå in kunde glömma en fortsättning. I mina ögon så bekymrar det mig att Centerpartiet och KD ligger så fruktansvärt illa till. Vad händer och varför? Handlar det bara om mediautrymme eller på att vi statsbärande moderater tar stora tuggor av våra småsyskon i den politiska kannibaliseringens anda?

När jag var ung var det Centern som var det starka borgerliga partiet, man hade en man som framstod som bortkommen, som inte kunde prata ordentligt och som i jämförelse med stjärnan Palme syntes vara ett hopplöst fall. Just därför lyckades borgarna vinna valet, just för att den mästrande Olof Plame förnedrade den i folkets ögon löjeväckande Fälldin. Folket tyckte synd om Fälldin när Palme började mästra och håna, folket tog till sig den stackars mannen i talarstolen som man gör när man ser någon som far illa - Centern vann på empatin. Är det lösningen på dagens problem, att byta ut Maud mot någon som folk kan tycka synd om - någon som Eskil Erlandsson eller Federley? Knappast...

Problemet ligger i mina ögon att Centern tappat sina rötter, att man på landsbygden där partiet fortfarande är en maktfaktor tycker att påhitt som "Stureplanscentern" bara är trams och löjligt. Om Centern skall resa sig som Fågel Fenix så måste man återigen lyfta på landet, det är där man har sina trognaste supportrar - ungefär som vi Moderater har vår grund i storstadsregionerna, KD sin styrkeposition i Bibelbältet och Folkpartiet lite här och där. Centern slåss ju om i princip samma väljare som det ständigt växande Miljöpartiet i storstäderna, och när nu Miljöpartiet är på väg förbi sosseriet i storstaden Stockholm så finns det inte mycket över för Maud och gänget att suga upp. Det kan samtidigt var en ljuspunkt, att den dagen så Miljöpartiets direkt storstadsfientliga politik faktiskt lyfts i mediabruset så finns det ett utrymme för Centern att lyfta litegrann. Men mitt råd är: Ut i dyngdoften och mobilisera, hitta hem igen och se var potentialen finns.

Kristdemokraterna har ett bättre utgångsläge än Centern. Man har alltid varit rätt små, och har inga sentimentala storhetstider att sitta och drömma om bortsett en period när Alf lyfte partiet rejält - men det var nyhetens behag, en engångsföretelse som jag gärna ser bli en tvågångsföretelse. KD kommer lyfta över 4%-spärren om man bara når ut med man gör och det man vill - det behövs nämligen ett mer konservativt alternativ i Sverige när nu de Nya Moderaterna abdikerat som konservatismens tillskyndare i landet. Det finns ett gäng gammelmoderater som nog kommer se sig om efter en annan hemvist när kvoteringssnack, vurmande om LAS och en fortsatt inskränkt syn på hur man hanterar det nationella försvaret bäst slår igenom fullt ut.

Vänstern då? I min värld så sålde man sin själ när man slog sig ihop med Mona, Skönheten och Grottmannen. Ohly med anhang hade nog tjänat på att stå utanför och vara opposition mot både opposition och den regering man avskyr. Den dagen då Ohly gjorde att Vänsterpartiet inte är en något lite skrikigare variant av sitt röda storsyskon så dog man lite - för alla vet ju att man med det klena stöd man har i ryggen knappast kommer få igenom något av sin politik. Hade man däremot stått utanför, så hade man på miljöpartiskt manér kunnat förhandla sig till mer makt än man egentligen är värda. Men Ohly vill bli minister istället för att driva igenom några hjärtefrågor - det är tydligt.

I drömmen vann de grönröda med 85% mot 15%, men riktigt så illa skall det väl inte behöva bli ens med vallokomotiven Flanking och Schlingmann som pådrivare? Nej, debatterna kommer och det blir snart mer och mer tydligt vad de olika alternativen i den svenska politiken innebär. Sedan är det faktiskt upp till oss som brinner för att påverka folket med våra politiska floskler att lita på att folket faktiskt väljer det parti som man gillar bäst, eller kanske ogillar minst...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr, Krassman