2011/01/16

ESTLAND, EURON OCH EN LÄTTKRÄNKT IVAN...


Den stora, allt mäktigare grannen i öster - Ryssland - tar alla chanser landet får att börja tjafsa med den mest välmående av de baltiska republikerna. När Estland inför Euron som valuta, korkat eller klokt, så pryds ett av mynten av en karta över mitt andra hemland, och Ryssland skulle inte vara Ryssland om inte den lättkränkta och maniskt paranoida nationen gick i taket för att gränsen inte ligger exakt där den bör ligga...

Återigen så överreagerar Ryssland, och vägrar förstå att sådana tilltag som Sovjetunionen tog sig för under sitt tyranni och vidriga ockupation av våra grannländer på andra sidan Östersjön faktiskt är sådant som kan vara svårt för estern, letter och litauer att bara glömma. För några år sedan handlade det om ett krigsmonument mitt i Tallinn, några nedgrävda soldater ur den invaderande och ockuperande Röda Armén mitt i den estniska huvudstaden. Monumentet och kvarlevorna flyttades till en plats lite utanför staden - en plats där monumenten från förtrycket lever kvar och där hundratals ryska soldater redan har sin sista vila i en vacker krigskyrkogård.

Då blev det liv i luckan, och "horrah, horrah!" vad oroligt det blev i Moskva. Cyberkrig mot Estland, våldsamma kravaller och ett verbalt ordkrig mot ett litet land som bara skötte sina interna angelägenheter. Nu är det alltså dags igen, ett mynt, en karta och en provins i det fria Estland som Stalin gav till sovjetrepubliken Ryssland, och Ivan är lika lättkränkt som vanligt...

Provinsen Petseri tillhörde det fria Estland som reste sig ur spåren av det första världskriget och befrielsekampen för de baltiska länderna mot både tyskar och bolsjeviker. Petseri befolkades av Seto-folket, ett folk som hade rötter till både finnar och ester och hamnade under estniskt styre i samband med den första självständigheten. Provinsen Petseri blev estniskt enligt konstens alla regler i och med Tartu-fördraget 1920 mellan det fria Estland och Sovjetunionen.

Den första självständigheten blev kortvarig för Estland och esterna, och när Stalin i två omgångar våldtog det lilla värnlösa landet under andra världskriget så passade han på att ge provinsen Petseri till Ryssland. Tartu-fördraget snöt han sig i, den allt annat än gode diktatorn och den minsta sovjetiska rådsrepubliken blev ännu lite mindre.

Den andra självständigheten kom och till en början förde esterna diskussioner med sin stora granne om den annekterade provinsen i sydost. Förhandlingarna var fruktlösa och det var egentligen bara att gilla läget och år 1995 förkunna att man gav upp alla anspråk på sin gamla provins - något som senare har ratificerats 2005 i estnisk-ryska gränsöverenskommelsen.

Är det då inte plumpt att ha den där provinsen med på ett euromynt? Jo, om man är ett lättstött land med tydliga paranoida drag och med grälsjuka som huvuddiagnos så kan man ju anse att det är plumpt och ett våldsamt angrepp på Ryssland som nation att en karta på ett mynt "diffar" med någon millimeter just där man vet med sig att man snott grannens mark.

Ryssland är och förblir en alldeles för obehaglig granne, för både Estland, Lettland, Litauen som Sverige. Med ett grannland med en förkärlek för konfrontationer och diplomatiska holmgångar blandat med regelrätta invasioner av suveräna stater i intressesfären så bör vi i Sverige faktiskt börja ta vår egen säkerhet och vår solidaritetsförklaring på allvar. Det är dags att börja vakna för ett land som gått i säkerhetspolitiskt ide...

Länkar: SvD

OPINIONSONANI I (S)LASKVÄDRET...


Det som var en hausse under valrörelsen har blivit något som liknar baisse efter valet - alla dessa opinionsundersökningar som egentligen inte betyder ett smack. Men någonstans i alla de siffror som rabblas upp av SIFO, SKOP, Demoskop, Synovate eller United Minds så syns ändå tendenser som trots att de i dagsläget inte betyder något faktiskt kan ha betydelse i framtiden - bilden av vinnare och förlorare förstärks...

Efter valet 2006 dröjde det inte länge förrän sosseriet fick vind i seglen opinionsmässigt och Alliansregeringen sjönk som en sten. Så här i efterhand kan man krasst konstatera att det var en alldeles för tidig formtopp, en "peak-SAP" som sedan dess har förbytts i något som är att betrakta som ett fritt fall. Ett tidigare respekterat och statsbärande parti är i dag i fullt kaos, utan ledning, utan politik, utan ideologisk ryggrad. Ett tidigare överlägset och dominerande parti är i dag en driftkucku i svensk politik som inte ens attraherar var fjärde väljare - om man skall tro på SKOP. Själv är jag förvånad över att det fortfarande finns lite drygt 24% av väljarkåren som tycker att ett alternativ som inte själva vet vilket ben de skall på är det mest tilltalande valet.

När sosseriet når historiskt usla siffror, där inte ens var fjärde väljare vill kännas vid ett parti som inte för allt för länge sedan låg och sniffade på nästan varannan väljare som sympatisörer, så finns det en självklar arvtagare i de Nya Moderaterna. Fler än var tredje väljare anser tydligen att vi är det mest tilltalande partiet, och det skall vi naturligtvis tacka för, och känna stolthet för de förändringar som genomförts och lett oss till dessa nivåer.

Men det räcker inte med att tacka, vara stolt och sitta nöjd, det handlar om att förvalta folkets förtroende och ta politiken ett steg längre - samtidigt som vi faktiskt ödmjukt inser att 35.7% inte är majoritet utan att det finns tre, mindre, samarbetspartners vars välvilja vi är och förblir beroende av för att kunna bygga en politisk framtid...

Vi växer främst på grund av våra politiska huvudmotståndares oförmåga och inkompetens i detta nu, men imorgon är en annan dag. Det kommer en dag när man har krisat klart i "Rörelsem" och när man har haft sn räfst och sitt rättarting, och då måste vi redan vara med på banan - med nya lösningar på nya problem. Framtidens utmaning för oss är att kunna vara på tårna trots att motståndet är undermåligt, slappnar vi av och slår oss till ro är vi dömda att gå samma väg som det tidigare statsbärande partiet har gjort - ut i mörkret, som hopplöst otidsenliga och maktfullkomliga.

2011/01/15

DAHL, MYRDAL, OHLY OCH POL POT...


Lördagmorgon, ledig på riktig och jag håller på att jobba mig igenom en fantastisk bok. Inte för att den är fantastiskt spännande eller rolig, tvärtom så är den oftast äckligt obehaglig och skrämmande men likväl fängslande på ett sätt som gör att jag att jag var tvungen att läsa klart den så fort det bara gick. Boken handlar om Kambodja på den tiden då landet hette Demokratiska Kamphuchea, ett land som nog var ännu lite mindre demokratiskt än Demokratiska Folkrepubliken Korea och Deutsche Demokratische Republik - DDR. Boken handlar också om vårt lands tokvänster och deras syn på Pol Pots "samhällsbygge", ett "bygge" som handlade mer om att förvandla ett land till en mardröm och en ruin - "Pol Pots leende" heter mästerverket...

Under 259 korta och hoppande kapitel får vi följa terrorväldet i detta socialistiska samhällsexperiment, en svensk grupp med Jan Myrdal i spetsen på resa i samma experiment blandat med ofattbara beskrivningar av det enda tyranni som i mördandets konstart varit i klass med Hitlers Tredje Rike eller Stalins Sovjetunion.

Under 259 korta och hoppande kapitel är de bestående känslorna hopplöshet, illamående och ilska. Hur kunde kvinnan som kom att bli riksdagens talman så småningom gå ut och stötta en diktatur i ett land varifrån informationsflödet var stängt? Hur kunde socialdemokraten Birgitta Dahl 1976, utan en aning om vad som faktiskt hände på andra sidan jorden 18 månader eft Röda Khmerernas seger sitta i radio och försvara något som visade sig vara en terrorregim? Birgitta Dahl är ju sosse, inte kommunist - inte någon som skulle bli APK:are eller SKP:are. Lik förbannat satt Birgitta Dahl och sade något som inte var långtifrån Jan Myrdals stolligheter om Pol Pots "Demokratiska" Kamphuchea...

"Alla vet ju att mycket, ja kanske det mesta av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnomh Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är ju att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender..."

Jahaja? "Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender..." Sug på den, är inte det motsägelsefullt så det sjunger om det? Birgitta Dahl har inga vittnesmål som hon litar på, inga direkta kunskaper och då köpte hon versionen från ett land som strypt alla vittnesmål och som vägrade ge omvärlden kunskaper om vad som hände i "Demokratiska Kamphuchea". Kritiken mot Pol Pots experiment kallade Birgitta Dahl för lögener och spekulationer, totalt omedveten om att hon själv har köpt andra lögner och naivt spekulerar själv om att alla negativa nyheter om "Demokratiska" Kamphuchea var påhittade av Pol Pots fiender.

År 2005 debatteras revolutionen i Kambodja hos Arbetarnas Bildningsförbund, och Birgitta Dahl är på plats för att 21 år senare låta oss veta att "Det är en lögn att vi stödde Pol Pot!". Samma Birgitta Dahl blev senare talman för sosseriet, uppenbart minnessvag och överslätande...

Men mitt i allt elände finns ett kapitel som faktiskt fick mig att börja skratta och se att det även i de mörkaste av de mörka tiderna i historien faktiskt finns tillfällen då något litet händer som visar på något absurt, något som demaskerar dårar och något som visar att längtan efter frihet alltid lever kvar. Det handlar om en en saga, "Sagan om helikoptern" - saxat ur Peter Fröberg Idlings fantastiska bok...

"En dag hittade röda khmererna några övergivna amerikanska helikoptrar. Ingen visste hur man använde dem, för alla piloter arbetade på risfälten.

' - Det gör ingenting' sade partifunktionärerna. 'Revolutionen lär oss att flyga!'

En efter en försökte de starta helikoptern, men det gick inte. Rotorbladen förblev orörliga.

Till slut lyckades den smartaste av dem räkna ut hur man skulle göra. Helikoptern steg i vädret med den unge mannen vid spakarna.

' - Att flyga är lätt!' ropade han ner till sina kamrater på marken. De applåderade hans revolutionära inställning.

Efter att ha flugit en stund så bestämde sig mannen för att landa. Det visade sig vara svårare. Hur han än ryckte i reglagen och vred på rattarna så ville helikoptern bara stiga. När bensinen tog slut så störtade farkosten ner och krossades mot marken.

De andra partifunktionärerna rådgjorde. De bestämde att en pilot skulle hämtas från risfälten, som kunde visa dem både hur man startade och landade.

Efter en stunds letande hittade man en pilot. Han sade sig vara villig att lära partifunktionärerna.

De satte piloten i förarsätet och ställde sig i ring runt helikoptern.

' - Så här gör man kamrater' sade piloten och startade helikoptern. Sedan steg han mot skyn, satte kurs mot Thailand och flög sin väg..."

Några år senare sitter en av dagens partiledare och plitar ner sina tankar i Röd Press, tankar som borde ha fått Lasse Ohly att hamna under LPT.

"För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska.",

"Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.",

"Det kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till - avskaffandet av utsugningen och kapitalismen."

I dag slåss Ohly för sitt politiska liv, ett politiskt liv som rimligtvis borde ha tagit slut redan efter stolligheterna 1983. Men det är inga stolligheter enligt Ohly själv, eftersom hans enda lik i garderoben är att han en gång varit med i Folkpartiets ungdomsförbund. Att han senare i livet satte demokratin på undantag för att nå kommunismens framgångar är minsann inga lik garderoben, inga dödskallar på "The killing fields"...

Länkar: SvD, DN, AB

2011/01/14

FRIDLYS "RÖDINGEN"!


Det är inte utan att man funderar på om fridlysning av "rödingar" skulle kunna vara en aktuell åtgärd för att värna den politiska mångfalden i det här landet. I och med att en av de kändaste "rödingarna" - Gudryn Schyman - idag sällar sig till Mona Sahlin och Vanja Lundby-Wedin i ett nät där de har gett upp kampen för att ta sig loss så börjar det kännas som en genuin motström för "rödingarna".

Kring nätet simmar också den rödaste av de röda i "rödingarnas" stim, Lasse Ohly. Lasse jagas av ett antal andra "rödingar" som inget hellre vill än att just han fastnar där med de som inte ens duger till bete, men ännu så länge lyckas den rödaste "rödingen" parera påhoppen - men frågan är om det finns något hopp...?

Förr i tiden, på den tiden då Lasse Ohly mer liknande en sovjetisk stör var faktiskt Gudrun Schyman symbolen för de rödaste av de röda i "rödingarnas " stim men den historien fick ett lika abrubt slut som de vänsterpartistiska framgångarna under Gudruns era. I dag lämnar Gudrun återigen partiledarposten, men för ett helt annat parti - nonsensrörelsen Feministiskt Iniatiativ. Efter ett antal val där rabiat-feministerna inte lyckats få gehör för sin generaliserande retorik så förstod Gudrun att hon nått vägs ände som partiledare. Gott så, eftersom de flesta av oss nog skakat på huvudet när vi, de svenska toffelhjältarna helt plötsligt fick höra att vi minsann inte var ett dugg bättre än den kroniskt kvinnokränkande talibanen i Afghanistan.

Gudrun Schyman var en klippa som Vänsterpartiets partiledare så länge hon inte tittade för djupt i flaskan, kissade i biosalonger och lekte Sigvard Marjasin med sina kvitton. Gudrun Schyman var och är en av de absolut skarpaste retorikerna och opinionsbildarna på "rödingarnas" sida, men det fick hon aldrig visa i en organisation som FI. Sannolikheten för att FI dör den sotdöd man under hela sina tillvaro varit farligt nära gå under i ökar med flera 100 procent när nu det enda affischnamnet tar ett steg tillbaka och blir motivatör istället för galjonsfigur...

Men kommer någon att någonsin, någongång, någonstans sörja ett parti som inte gjort några andra intryck på Sverige än att vara löjliga och elda upp 100.000 spänn i Visby under Almedalsveckan? Inte jag iallafall, för mig kunde de gott ha gått under innan de uppfanns som ett tidsfördriv för en rastlös före detta partiledare som var på jakt efter strålkastarljuset igen. Tänk vad bortkatsade pengar Benny Andersson hade haft kvar då?

Nu blir hon föredetta partiledare igen, allas vår Gudrun, och precis som Vänsterpartiet är på väg att bli ett föredetta parti efter Gudrun så är chansen ännu lite större att FI snart bara är en fotnot i ett kapitel om Sveriges moderna politiska historia.

Länkar: SvD, DN, AB, Expr

2011/01/13

LASSE, LASSE LITEN - TRAMPADE I SKITEN...?




Mona har redan sagt adjö men sitter och gömmer sig i hallen. Vanja har också tagit farväl men gick letar fortfarande efter sina galoscher. Men kvar sitter Lasse, ytterligare en röd galjonsfigur som känns mer och mer oönskad bland värdfolket...

Rösterna höjs ännu lite mer för varje dag som går, det är dags för att byta ut den kommuniststämplade partiledaren mot någon annan, någon som kan vända en nedåtgående trend. Rösterna höjs för att den som skall ta över är den sympatiska och tilltalande vänsterpartisten Jonas Sjöstedt - och om jag får tycka till så är det en av de värsta sakerna som skulle kunna hända.

Med Jonas Sjöstedt som ledare skulle tokvänstern inte längre framstå som lika tokig som den har gjort under Ohlys ledarskap. Med Jonas Sjöstedt vid rodret blir det återigen lite svårare att klistra kommunismen på ett parti som säger sig ha gjort upp med sitt förflutna men som likväl har många övervintrande kommunister i sina led. Med Jonas Sjöstedt som partiledare så kan en allt gråare och alltmer intetsägande socialdemokrati börja oroa sig på allvar för ett väljarflöde även vänsterut.

Vill man som undertecknad Vänsterpartiet illa är Jonas Sjöstedt som ledare en mycket dålig nyhet, men vill man Vänsterpartiet väl så borde man applådera och skrika av entusiasm - och jag sitter och surar medan jag önskar att Ohly biter sig fast över 2014. Snälla Lasse, härda ut! Snälla Lasse, stanna kvar!

För att reta upp Lasse tillräckligt mycket för att orka ta striden mot de som vill få Vänsterpartiet att börja växa igen så bjuder jag den spontane gamängen på en milt omarbetad version av Asta Kasks mästerverk "Lasse, Lasse liten..."


"Lasse var en gubbe på femtiotre år.
Femtiotre långa, svåra år .
Lasse hade gapig röst och stripigt hår,
den stackars fan var dum som få.
Alla andra skrek och raggade väljare på sta'n,
men stackars Lasse, inte han...
Han var mobbad av alla, inga väljare ville ha han.
Han satt på partikansliet hela dagen,
att tjuvkoppla ett parti har aldrig varit någon konst...
Det ska dom få se,
nu ska det ske, nu ska dom få se,
Vem dom leker med!

Hör och lär av det här,
det har sitt pris att försöka bli populär.

Lasse tänkte visa alla djävlar på stan,
att han faktiskt var häftig utav bara fan.
När Lasse kom farande, då kändes allt rätt.
Men nånting måste ha gått snett,
men Lasse fick som han ville till slut.
Ja, polarna såg nog rätt snopna ut,
för i opinionskurvan från SIFO låg "döden" på lur.
Han smällde som mot en Berlinmur.
Det såg inte alls så häftigt ut
När den politiska karriären fick sitt slut...
Nej, det såg inte så häftigt ut,
när väljarna vällde ut...

Hör och lär av det här,
det har sitt pris att försöka bli populär!"




Länkar: AB, SvD, SvD, SvD, DN1, DN2, Expr1, Expr2,

Bloggar: Thomas, Kent

2011/01/12

FALLANDE TANTER OCH GUBBAR SOM STIGER


Vad vore väl den mörka hösten som vi genomlevt och den kalla, vita vintern som vi genomlider om inte socialdemokratin hade krisat? Inspirationen hade varit som bortblåst förmodligen, där en bloggare med politik som ämnesval så hade tiden sedan valet varit en enda lång ökenvandring utan några nyheter, utan något skojigt att skriva om...

Men nu krisar socialdemokratin, och de rykten som jag fick höra ungefär samtidigt som alla andra var i Almedalen tycks bli bekräftade ännu lite mer för varje dag som går - Sven-Erik Österberg är ute efter att efterträda Mona Sahlin. När den gråa eminensen Österberg nu öppnar dörren lite på glänt så är det måhända slutakten i Österbergs föreställning som börjar, och Österbergs roll går mer från statistens till huvudrollsinnehavarens.

Oavsett vem det än må bli så måste det snart bli klart vem som tar över efter den numera osynliga partiordföranden, Mona Sahlin. Tomrummet, det vakuum som "Rörelsen" befinner sig i mellan den avgående ledaren och den som någon gång i mars kommer att tillträda dränerar ett redansjukt parti på livskraft. Den långa processen med att hitta en efterträdare påverkar återhämtningstiden för sossarna på ett sätt de förmodligen inte inser själva.

Mona Sahlin har gått under jorden, syns ingenstans, hörs ingenstans och känslan av att Mona och hennes fiktiva alter-ego i (S)VT:s produktion Drottningoffret, Elisabeth Meyer, har en släng av samma diagnos vill liksom inte släppa taget. Jag minns att Mona mumlade om att hon minsann skulle fortsätta leda partiet till den dagen då efterträdaren tog över - men nu visar det sig att Mona har flytt, lämnat sitt parti i sticket och faktiskt låter oppositionsarbetet ligga nere. Ett parti utan ledare är ett skämt, ett parti utan ledarskap är inget parti och ett parti utan en välförankrad ideologisk kompass har knappast något existensberättigande...

En av Monas parhästar, Vanja Lundby-Wedin, avser också att lämna sin plats i solen. Vid nästa LO-kongress kliver Vanja ner från sadeln och ger fackföreningsrörelsen en möjlighet att ta sig an framtidens utmaningar med lite andra metoder. När jag läser nyheten kan jag inte befria mig från tanken att jag borde gratulera Landsorganisationen till möjligheten till en möjlig förnyelse. Vanja har under sin tid kört LO:s förtroende i botten, lämmeltåget har varit på väg ifrån facket och inte till - i en tid då det enligt all sosseretorik borde vara så att alla arbetare borde förena sig. Men precis som i fallet med symbios-organisation SAP så lever LO i en annan verklighet än den som deras medlemmar känner igen sig i.

Men till skillnad från sosseriet som parti så har sosseriets förlängda arm - LO - betydligt lättare att hitta en naturlig efterträdare till Vanja. Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte blev Metalls skärpta och hyfsat karismatiska ledare Stefan Löfven som fick chansen att efterträda en av de fallande tanterna i det röda laget. Med Löfven vid rodret så kanske, kanske, LO kan börja styra ut på lite andra vatten...

Om jag tycker att Stefan Löfven är den naturliga efterträdaren till Tant-fall nummer 2 så kan jag för allt i världen och trots att mina inspirationskällor på SvD:s ledarereadktion tycker att Österberg skulle vara det bästa valet som efterträdare till Tant-fall nummer 1. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken att den grå eminensen, Sven-Erik Österberg, är det bästa och mest tilltalande som Sveriges största parti har att slänga fram som lockbete till väljarkåren. Skulle det bli så att Sven-Erik Österberg tar hand om den position som han strävat efter sedan Monas förtroendekapital började synkroniseras med sossarnas opinionssiffror så är jag beredd att gratulera mig själv. Med Sven-Erik Österberg som ny partiordförande blir sossarnas förnyelse återigen bara ett eko av tomma ord, med Sven-Erik Österberg vid rodret så blir sosseriet ungefär lika tilltalande som en tallrik fesljummen pölsa på ett sunkigt lunchställe.

Problemet för socialdemokratin är att man får precis samma problem oavsett vem man än väljer i det urval av tre till fem kandidater som vi dagligen kan grotta ner oss i. Ingen duger, ingen är tillräckligt bra, ingen klarar av att förnya och lyfta partiet, ingen känns spännande och väcker nyfikenhet. Kort sagt, socialdemokratins krisande har bara hunnit halvvägs, och jag befarar att det värsta ligger framför ett parti som hamnat helt i otakt med verkligheten...

2011/01/11

FYRTAL I (S)...?


Socialdemokratins förnyelsearbete går vidare med full fart bakåt. Spelet om vem som skall ta över parantesen Mona Sahlin går vidare och nu börjar det bli mer och mer uppenbart om att förnyelse i SAP är detsamma som att damma av en gammal utsparkad finansminister vid namn Pär Nuder, eller att föreslå den gråa eminensen Sven-Erik Österberg. Förnyelse för socialdemokratin kan även vara den tvärhand höga men charmiga Leif Pagrotsky eller den enda kvinnan det talas om - Veronica Palm...

Ingen i det här gänget skrämmer mig mer än någon annan, vem det än blir så borde vi kunna hantera personen, doppa i tjära och rulla i fjädrar lagom till valdagen 2014. Oavsett om det blir Österberg, Pagrotsky eller Nuder så försvinner all trovärdighet om förnyelse eller återupplivning av ett närmast avlidet parti all världens väg, och skulle det bli Veronica Palm så har vi en socialdemokrati som profilerar sig "Vänsterpartiet light" med allt vad det skulle innebära för väljarströmmarna.

När dessa nyheter dyker upp, som de gör och kommer att göra med allt tätare regelbundenhet, om vem som sitter med fyra ess på handen i maktkampen och falangstriderna i "Rörelsen" så blir det ännu mer tydligt hur djup sossarnas kris är. Idag saknar sosseriet såväl ledarskap som politik, och vilken ideologi man säger sig förespråka är det ingen som begriper i en orgie av motsägelser och nonsensretorik.

De fyra som nämns är ingen vinnande hand. Där det skulle krävas fyra ä(s)s sitter man med en dam, en fyra i jokern Pagrotsky, en trea i Nuder och en tvåa i Österberg. Det är inget som skrämmer, det är inget sosseriet ens med spelad stolthet kan vara nöjda med att ha på handen - det är ingenting som kommer få väljarna att vända tillbaka till ett redan alltför sargat parti...

Med dagens opposition så krävs det väldigt lite av regeringen för att framstå som duktiga och kompetenta och det är den största faran för oss. Självgodhet och hybris följer ofta i spåren av en extrem överlägsenhet, och just det måste vi akta oss för. Oavsett vilket stolpskott sossarna än må välja som efterträdare till sitt nuvarande stolpskott så krävs det att vi är på tårna och driver våra egna förnyelseprocesser framåt.

Länkar: AB, AB, Expr