KAMPEN OM MAKTEN - AFFISCH VERSUS POSTER

Budbilen bromsade in framför porten, och innan jag ens hann dra upp brallorna så försvann den iväg i mörkret med skrikande däck. Men leveransen hade utförts, jag hade fått tio små särtryck av de affischer som jag på omvägar fått veta att Håkan Juholt tryckt upp för att trycka tillbaka mig i kampen om vem som skall bli ny S-hövding...

Det började med att jag släppte några seriösa och informativa planscher - som den ovan - där jag på allvar utmanade Håkan Juholt vid den kommande extrakongressen. Trots att Berit Andnor lekte arga leken med sitt parti och pekade med hela handen i riktning mot Juholt så blev jag snabbt varse att det fanns de som tyckte det kunde vara begåvat att plocka över en person som vet hur motståndaren tänker och funderar - det vill säga jag.

Dussintals sossar bönföll mig att kliva ner från pressläktaren för att under buller och bång tillkännage min kandidatur i absolut sista sekunden, för att därigenom minimera tiden för motåtgärder från NetRoots, från Andnor, från Juholt i egen hög person. Men motåtgärderna kom redan idag, då något arbetarkollektiv till tryckeri började trycka upp Juholts egen kampanj - den kampanj som jag blev varse i samma sekund som jag slet bort skyddspapperet från det paket som budbilen dumpat...

Nedan följer de första fem affischerna från Juholts läger för att trycka tillbaka mig i mina ambitioner att någon gång kunna börja leva på och av politiken. Knappt har har de blivit av med Östros innan de vänder vapnen mot mig. I morgon kväll kommer ytterligare fem alster som bara har som mål att ena partiet och rörelsen mot mig - och ge Juholt en monopolsituation när han för människovärdets skull skall bli partiledare till helgen. Ett erkännande kan jag undslippa mig, han är duktig och vet vilka budskap han skall trumma in. Frågan är om jag har något att hämta längre?

Länkar: SvD, DN, AB1, AB2, Expr

JA TILL JAS MOT EN TOKIG TYRANN I TRIPOLI...?

Eftersom Sverige har förvandlats till ett land där vi i allra högsta grad är beroende av våra vänners och grannars godhet och välvilja ifall vårt land skulle utsättas för de hotbilder som ingen längre vill se och ännu mindre tala om så faller det sig naturligt att vi hjälper våra vänner också när de kallar...

Det handlar om en förfrågan från FN via NATO till oss Svenskar i PfP - Partnership for Peace - att faktiskt låta svenskt stridsflyg agera i ett skarpt läge igen, för första gången sedan 1961 då sammanlagt 11 J och S29 Tunnan användes i Kongo i FN:s färger under benämningen F22. Från det att regeringen beslöt att Sverige skulle skicka i väg det enda stridsflygplan som till formen påminner om undertecknad till Kongo så tog det sju dagar innan man fanns på plats.

I dag talar en sömnig, dryg officer från F17 i Kallinge ut via telefon i TV4:s nyhetsmorgon och säger att vi kan vara på gång med våra JAS-39 Gripen vid Medelhavet om tio dagar. Insatsförsvar heter det visst. Det gamla invasionsförsvaret kom mer än dubbelt så långt bort på kortare tid. Danskarna har redan varit i farten, norrmännen är på väg - men så är de ju med i NATO och moraliskt skyldiga att hjälpa till...

Själv anser jag att vi bör åka, att vi redan borde vara på plats med de vapensystem som krävs för att hålla Gaddafis flygvapen på marken och för att se till att den våldsamt tokige tyrannen i Tripoli inte får några som helst möjligheter att slakta det folk som rest sig mot honom. Naturligtvis bör svenskt stridsflyg med svenska piloter bidra på det sätt vi kan bidra, efter förmåga och med ett så tydligt humanitärt mål som det går att ha i en situation där omvärlden tvingas lägga sig ett inbördeskrig.

När nu även socialdemokratin finns med på noterna så ser jag även en sällsynt politisk enighet i landet när det kommer till ett säkerhetpolitiskt agerande, om man bortser från extremistpartier. Därför bör vi redan nu förbereda oss med ett positivt svar på den fråga som väntas och förbereda oss för att så snart det bara går kunna finnas på plats i luften över Libyen med även svenskt flyg.

Förväntar vi oss solidaritet av våra vänner om det bränner till här upp i den kalla Norden så måste även vi vara solidariska när vi kommer att behövas för att skydda ett folk som reser sig mot en vedervärdig och överlägsen tyrann utan empati för folk som skriker efter frihet. Få nu den där sömnige och dryge snubben i Kallinge att vakna och börja förbereda - det är nu vi kommer att behövas, inte om två veckor eller ett halvår...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, SydS, GP

Bloggar: Ledamoten, Wiseman, CIng, Ekonomisten, Böhlmark

MIDVINTERMÖRKER - EN MÖRK BERÄTTELSE

"Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och Spetnaz"

För första gången någonsin har en författare, i detta fall mannen bakom bloggen Cornucopia - Lars Wilderäng - haft den stora ynnesten att skicka över ett recensionsex av en bok. Wilderäng har skrivit boken Midvintermörker, som damp ner i brevlådan för en vecka sedan. I många fall skulle jag nog ha tagit emot boken, läst den lite förstrött och i bästa fall krystat ur mig ett pliktskyldigt inlägg. När det gäller Lars Wilderängs bok så är det med ett tacksamt engagemang jag skriver och rekommenderar boken Midvintermörker - en mörk berättelse om en mörk tid för det svenska försvarets tillvaro efter åratal av mörker...

Jag blev vuxen till trilogion om Operation Garbo, tre böcker om ett ryskt anfall mot Finland och Sverige i slutet av 80-talet. Den första Garbo var extremt bra, den andra anständigt bra medan den tredje var med nöd och näppe i närheten av bra. Men Garbo-serien var likväl lika upphetsande i all sin vidrighet för en ryssofob som jag, lika upphetsande som de där kanin-försedda magsinen jag köpte på det internationella presscentret längst bort i Gallerian.

Garbo-böckerna skrevs under pseudonymen Harry Winter - en författare som egentligen var fyra, däribland Bo Hugemark och den nuvarande SD-riksdagsledamoten Stellan Bojerud. Där Garbo i mångt och mycket handlade om hur sårbart mobiliseringssystemet i dåtidens invasionsförsvar var- men som ändå var ett försvar - så handlar Midvintermörker om ett insatsförsvar i papier mache. För alla de som liksom jag förfärades men fängslades av Garbos inbyggda defaitism i all sin ärlighet så är Midvintermörker ett måste.

Jag fick boken, jag fastnade och var jag än rörde mig följde den med tills den sista sidan var färdigläst. I en rulltrappa på T-Centralen såg jag Försvarsmaktens stora rekryteringsaffischer medan ett kapitel där stora svenska förluster bland de professionella amfibiesoldaterna som nyss landstigit på ön Asunden i Slites inlopp fortfarande bearbetades av min ryssofoba hjärna. En stor del av handlingen handlar faktiskt om den ö där jag verkade under min tid i gröna kläder, platserna som beskrivs från Gotland är platser där jag känner igen mig. Från flygplatsen i Visby, via den gamla vägbasen i Bro, vidare via Tingstäde till Slite, Åminne och platsen där Gotlands kustartilleri hade sitt mest moderna batteri - de två 12/70 pjäserna på ön Asunden och den ensamma "stackaren" på andra sidan bron till det "fastland" som Gotland faktiskt kunde bli för oss som besökte Asunden, Gotska Sandön och inte minst Fårö.

Precis som i Garbo-böckerna handlar Midvintermörker om ett strategiskt överfall på vårt land och de konsekvenser en alltför naiv och önsketänkande försvars- och säkerhetspolitik får för utgången av det som kommer att utspela sig i boken. På Gotland känner jag igen mig, och frågan är om inte författaren ändå är lite väl optimistisk när han låter det finnas svesnk trupp övandes på ön just där och just då - eftersom Gotland av idag är det närmaste en demilitariserad zon vi kommer i ett land som annars mest kan anses vara en demilitariserad nation. Men kanske måste man herr Wilderäng skapa någon form av spänning i det som sker.

I Karlsborg känner jag igen mig, i Karlskrona kan jag se bilderna av staden framför mig när det mörkaste scenariot för den svenska flottan målas upp. Jag har också sett svagheterna i vårt samhällsbygge, ett samhällsbygge som trots allt är bräckligare och svagare nuförtiden när sårbarheten i IT-samhället är mer påtagliga än på den tiden då Ines Uusman inbillade oss svenskar att internet skulle bli en fluga som flög förbi. I dag är vårt försvar ett nätverks-baserat försvar, utan uthållighet, utan förmåga att växa till sig, utan den numerär som skulle behövas för att verka trovärdigt.

Värnpliktsarmén som vi en gång levde med hade sina svagheter, men den var inte lika sårbar, hade lite mer uthållighet och kunde växa till sig. Med tanke på att Sverige under det Kalla Kriget mobiliserade Försvarsmakten från 50.000 värnpliktiga under grundutbildningen till en fälthär på över 800.000 man på 48 till 72 timmar så känns det mer som ett insatsförsvar än det vi i dag kallar för ett insatsförsvar som kan verka efter en vecka och som saknar det djup vi en gång hade...

Wilderäng lyfter fram vilka vapensystem som skulle kunna vara till vår fördel - ubåtsvapnet och ett stridsflyg som finns på fler ställen än på några få sårbara baser i oskyddade hangarer. Tunga, mekansierade förband som kan möta och slå behövs i ett land som tar sin egen säkerhet på allvar, inte små, nätta och lätta bataljonsstridsgrupper lämnade åt sitt öde utan möjlighet till att interagera med andra i ett större förband.

Jag skall inte avslöja mycket om boken annat än att historien med rätta är mörk. Det är ett mörker, ett midvintermörker där Sverige utsätts för aggressioner från arvfienden i öster på ett snabbt och skoningslöst sätt några dagar kring julen 2012. Historien kan tyckas långsökt, men med min fantasi hade jag inga problem att se händelseförloppet som något som skulle kunna bli verkligt. Det enda som kändes overkligt var väl att kvinnan som man med ännu lite mindre fantasi kunde få till Maud Olofsson fick spela en roll som liknade en hjältes...

Betyget kan bara bli en femma, eftersom jag är uppväxt med det betygssystemet. För er andra så betyder det ett stort A eller ett rejält MVG. Wilderäng har skapat en bok som trots att vissa personer i boken känns som riktiga sterotyper ändå känns levande trots bokens inbyggda vidrighet. Boken är ett måste för den som har det minsta intresse av att förstå och tycka till om hur vi i Sverige återigen kan få landets ledning att ta Rikets försvar på allvar igen. För en stridssnopp som undertecknad en gång var ett definitivt måste, för den försvarsintresserade borde viljan att ha och läsa vara stark. Läs!

Midvintermörker hittar du bland annat hos Bokus, Ord och Bok, Adlibris, Bokia

Läs gärna vad CIng tyckte om boken här.

LAGBYGGANDE OCH POLITISK TERRORBALANS

"Det förslag vi nu lägger ska därför inte ses som ett utpekande av enskilda personers förmågor och insatser. Alla i den nuvarande partiledningen har gjort sitt yttersta för partiets framgång. Problemet är att just framgången har uteblivit och kraven på förändringar därmed vuxit sig starka".

Det är ju jättefina plåster som Berit Andnor och hennes valberedning nu delar ut till de definitvt avpolleterade och med största sannolikhet sårade sossarna Thomas Östros och Ylva Johansson. Andemeningen är att de förmodligen gjorde vad de kunde men att de ändå inte dög, att bristen på framgång beror delvis på Östros och Johansson, tillsammans med de som gick av egen fri vilja eller för att de saknade snippa - det vill säga Mona Sahlin och Ibrahim Baylan.

Men slutmeningen säger att valberedningen trots allt skulle kunna köpa att dessa personer jobbade kvar - trots att de inte räckte till och trots att bristen på framgångar står att finna hos dessa individer - men att gapandet, gnällandet, krävandet, tjafsandet tvingade fram dessa förändringar...

Det heter att Håkan Juholt bygger sitt eget lag, och det gör han säkert. Men när det handlar om socialdemokratiskt lagbyggande så handlar det om socialdemokratins egen terrorbalans - där olika falanger och grupperingar skall balanseras mot varandra, precis som storstad och landsbygd, norr och söder, öster och väster måste behandlas rättvist. Ryktena säger att Micke Damberg skall ta över efter Östros, och det vore väl jättebra ur ett valfrihetsperspektiv - om det nu inte var så att att Dambergs chef Håkan tycker att det enda som är människovärdigt är monopol-lösningar där staten driver allt.

Någon säger att den förmodade utnämningen av Damberg visar att Juholt inte alls är så mycket vänster som några, däribland jag, vill göra gällande. Då tänker man inte på att Veronica Palm i samma rockad ersätter Ylva Johansson, ett tydligt steg åt vänster trots att Ylva är en gammal VPK-are...

Det handlar alltså inte om att Håkan Juholt fritt kan välja och vraka bland de skarpa hjärnor och politiska broilers som står honom närmast. Nej, det handlar om att i möjligaste mån välja folk ur de olika grupperingarna för att hålla acceptabelt nöjda och hålla ihop ett parti som faktiskt verkade vara farligt nära en partisplittring för bara en månad sedan. Håkan Juholt bygger sitt lag med benäget bistånd av Valberedningen under Andnor, ett lagbygge som inte är någonting annat än socialdemokratins egen variant av terrorbalansen - en balans där den totala självutplåningen ligger i den ena vågskålen ifall man inte lyckas balansera rätt.

Samma typ av terrorbalans är förmodligen också en av orsakerna till att Micke Damberg aldrig kunde vara verkligt aktuell för posten som Monas efterträdare. Damberg är och förblir en 08:a, precis som Mona var och är. Ännu en stockholmare vid rodret funkade inte som sammanhållande kitt i det kracklerande partiet. Det gjorde däremot en Eneroth som tackade nej, en Pagrotsky som också tackade nej och en Juholt som tackade ja...

Micke Damberg som ny finanspolitisk talesperson är i mina ögon ett bra val, långt mycket bättre än vad Thomas Östros någonsin var - trots att Östros gjorde sitt bästa men ändå lyckades med att vara med om att köra partiet i botten. Micke Damberg blir en svårare motståndare för Anders Borg, om han tillåts att driva den politik han tror på och inte den politik som chefen Juholt hittade frälsning i på ett statligt Apotek på A6-center i Jönköping.

Spänningarna cementeras in i det nya lagbyggets grundplatta, och frågan är inte om Rosornas Krig tillåts blossa upp igen, utan när och i vilken omfattning. Även i tider av terrorbalanserande så blossar små men ack så blodiga lågintensiva krig upp här och där, och de framtida slagfälten ligger precis där de låg förut - vid LO-borgen, Norra Bantorget, vid partihögkvarterat på Sveavägen 68 och vid Riksdagsgruppens kryp-in på Cephalus vid Riddarhustorget. Att man sedan kommer spela teater och leka charader om enighet vid Stockholm Waterfronts kongresscenter om mindre än en vecka är bara naturligt i ett parti där även terrorbalanserandet innehåller rätt stora doser av hyckleri.

Man har lurat väljarna förut när man klistrade fast bilder om att man trodde på sin politik inför valet, när man uttryckte sitt gillande av att få med Ohly på det rödgröna tåget efter många om och men. Samma väljare som läser nyheter och tittar på nyheter kan inte ha missat höstens och vinsterns apokalyps i det gamla statsbärande partiet. Ni lär inte kunna lura dom igen, hur mycket ni än försöker...

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, DN3, AB, Expr, SydS, GP

Bloggar: Moberg, Högberg, Lidby, Kent

SÖNDAGSSVAMMEL OM MIGRÄN OCH MONOPOL

Ursäkta mig kära läsare, förlåt mig för min enkelspårighet - ett skov i bloggande där jag numera tycks göra mitt bästa för att nöta ner tangenterna "J", "U","H","O","L" och "T". Till och med jag tycker att det är våldsamt tröttsamt och tjatigt att gång på gång återkomma till mannen, myten, legenden från Oskarshamn - "Partiets" tillträdande ledare...

Kanske är det så att jag känner någon sorts gemenskap med Juholt, där beröringspunkterna blir fler och fler för varje ny upptäckt jag gör om den mannen som kommer att vara måltavlan för de flesta elakheterna på den här bloggen. För det räckte liksom inte med att Håkan Juholt och jag har ungefär samma bakgrund - uppväxta i hem där "Rörelsen" satt i väggarna, där någon av föräldrarna var en djupt engagerad sosse och där vi så småningom landade i gymnasieskolans 2-åriga sociala linje. Nu får jag höra att Juholt har migrän också, och oron växer sig fast i mig - är jag en Juholt-klon?

Men sedan hittade jag ovanstående Youtube-klipp, och lugnet lade sig över min isterhydda. För lyssnar man på vad Juholt stod och snackade om framför ett gäng sossar i Alstermo så är det nästan omöjligt att bortse från att Juholt är mer vänster än vad jag är höger. Försvaret av apoteksmonopolet och de små nätta antydningarna om att det minsann borde vara monopol på det mesta i samhället ger oss en bild av en man där valfriheten sträcker sig till att kunna välja olika produkter i en statlig butikskedja. I Juholts Sverige är det däremot inte valfrihet att kunna köpa samma produkt i olika butiker med olika ägare...

Trots att Håkan ger ett sympatiskt och rentav empatiskt intryck när han berättar om sin upplevelse på det statliga, fantastiska och människovårdande apoteket på A6-center i Jönköping så ligger det ett antal brasklappar i resonemanget som säger oss att Staten förstår sig på vad vi människor behöver här i livet. I Håkans fall så var det just då och just där en billigare migrän-tablett än Eeze, ett läkemedel tillverkat enkom för att ytterligare dränera arbetarklassens ihåliga plånböcker.

Håkan talar sig varm om Apoteksbolagets anställda som gav honom ett människovärde när han där på A6-center blev upplyst om att det fanns andra, billigare varianter av Eeze av andra tillverkare. När Juholt fick veta detta så värderades han av det statliga monopolet utifrån sitt människovärde, inte som en kund som Apoteksbolaget kunde tjäna pengar på. I Juholts värld hade något sådant aldrig någonsin, någongång, inträffat någonstans där någon annan än Staten äger Apoteket. Själv har jag varit med om det rakt motsatta på den tiden monopolet fanns kvar, när otrevlig personal kunde fortsätta att vara otrevliga eftersom man visste att folket ändå inte kunde svika deras butiker...

Helt plötsligt blir jag en kopia av Brasse Brännström när jag pekar finger åt Juholt och skriker "Fel! Fel! Fel!". För jag har upplevt samma sak som Juholt fstän på Apoteket Hjärtat i Sundbyberg, Kronans droghandel i Tyresö och några andra apotek som tack vare det avvecklade monopolet har ploppat upp ur jorden. På dessa ställen har jag fått information om att det finns tabletter som är precis likdana som Alvedon men betydligt billigare - trots att det handlar om kapitalismens utsugare som driver butikerna.

Mitt männsikovärde har varit konstant trots att jag besökt andra än Statens folkapotek, jag har fått råd och tips om vad som är bäst, vad som är billigast. Till skillnad från den monopol-tid som Juholt längtar tillbaka till så kan jag numera även handla mina mediciner även på andra tider än under kontrorstid. Själv minns jag tillbaka till de tider då jourapoteket CW Scheele på Klarabergsgatan hade köer i klass med en sovjetisk brödbutik. Numera har jag inte bara flera apotek att välja bland, utan även ett stort antal leverantörer i form av matvarubutiker, bensinstationer eller andra när behovet blir akut, och Juholt migrän kan ha funnit sin orsak...

Den valfrihet och det människovärde Juholt finner i att Staten har monopol på att kränga läkemedel till honom finner jag i att kunna välja att handla var jag vill, när jag vill och av vem jag vill. Erbjuder dom inte mig bra service drar jag till nästa ställe. Tipsar inte dom mig om ett bättre val av värkdödare så kan jag svika och hitta en ny leverantör. Men det jag uppskattar, uppskattar alltså inte Juholt. Han går omkring och inbillar sig att ett apotek tjänar mer på att sälja en dyr tablett än en billigare - utan en tanke på att det är tillverkaren som indirekt sätter priset. Det går ju förvisso att lösa genom att förstatliga läkemedelsindustrin...

Håkan Juholt raljerar om att han aldrig varit med om något liknande det han var med om på A6-center i Jönköping i en "ICA-affär, i en bilaffär, på en bensinmack, i en Konsumbutik - faktiskt inte ens där" under sitt då 45-åriga liv. Håkan blev frälst där på A6-center och frälsaren var apoteksmonopolet. Läser man mellan raderna så kan man lätt tro att det skulle vara så mycket mer människovärdigt ifall både Konsum och ICA ägdes av Staten, att bilaffärerna var statliga precis som bensinmackarna. Tänk om det vore så bra, hur bra skulle då inte Juholt må när han överallt och alltid kunde känna sitt människovärde?

Själv börjar jag oroa mig för att socialdemokratin är på väg att göra samma sak som vi Moderater - lämna sin fastställda plats på höger-vänster-skalan för att flytta någon annanstans. Men medan vi moderater har lämnat vår plats på högerflanken och vandrat mittåt så lutar det mer åt att Juholt med sitt vurmande för monopol snart passerar Vänsterpartiet på sin väg vänsterut. För det är ju inte utan man känner igen dragen i talet från Alstermo - där valfriheten möjligtvis kan handla om att välja produkter i en, statlig butikskedja och där alla andra alternativ bara är utsugning.

Håkan Juholt må vara folklig, skojig, gilla Elvis Presley och allt det där - men bilden av en man som står till vänster om vänster etsar sig fast. En Juholt-effekt i morgonens SIFO på 0.3% kan nog snart vändas till ett tiofallt minus när ett folk med en annan bild av valfrihet och en annan syn på monopol vaknar upp och ser vad den nya Frälsaren själv har funnit sin frälsning i - i återskapade statliga monopol...

Länkar: SvD, SvD, AB, DN1, DN2

Bloggar: Böhlmark, ledamoten, Högberg

DAGS ATT SÄGA ADJÖ ÖSTROS...?

Socialdemokratins långsamma inredningsarkitekt Berit Andnor fortsätter att möblera om i "Partiet". Om jag nu blev lite förvånad och samtidigt skadeglad när den vänsterställda bokhyllan Juholt bars in i grannens hus så är det med full förståelse men medkänsla jag ser hur den söndersuttna soffan Östros nu baxas ut för att slängas i containern tillsammans med byrån Ylva, byrån Baylan och den sedan länge avpolleterade garderoben Mona. Soffan Östros matchade inte den nya bokhyllan Juholt, och det blir till att montera upp den lilla fåtöljen Paggan för "Partiet" att vila sig mot. Frågan är bara vilka fler möbler och tavlor som ryker när Andnor möblerar om kring den nya bokhyllan...

Från de källor som jag har haft inne i "Partiet", i "Rörelsen" har jag under en längre tid fått höra hur mannen från vildmarken - Thomas Östros - pratat om hur han skulle stöpa om partiet när han flyttade in i Monas rum. Möjligtvis har Östros fått griller i huvudet av att folk som den gamle landsfadern Persson stod bakom honom, möjligtvis har stödet från rätt många län från Mälaren och uppåt gjort att Östros trodde att "Partiet" kunde leva med honom som ny ledare trots två förlorade val med Östros som huvudansvarig för den socialdemokratiska ekonomiska politiken.

Så blev det som bekant inte, eftersom Juholt var en man som alla kunde leva med medan Östros inte gick att leva med hos rätt många. Det måste kännas jobbigt att bli bortsållad i en process som man tror sig ha kontroll på, och ännu mycket värre måste det nu kännas när Östros förmodligen ryker från både VU och posten som "Partiets" ekonomiska guru. Skulle jag vara empatisk och inställsam skulle jag kunna skriva att jag lider med Östros men detta är inte en kväll för hyckleri...

Tvärtom tror jag att Andnor i rollen som valberedare gör rätt när hon nu enligt ryktet skickar ut Östros i kylan. Bilden av Östros är bilden av en gnällspik med en faiblesse för svartmålning trots att alla andra ser ljuset, en man som klagar och surar på ett närmast rabiat sätt och som ger allt annat än bra vibrationer in i en "Rörelse" som inte behagat röra på sig med Östros på sin position. Två förlorade val och noll trovärdighet för SAP i ekonomiska frågor i förhållande till Borg och Alliansen - klart att Andnor gör rätt till slut.

I och med att Thomas Östros symbiotiska förhållande med socialdemokratin tycks vara på väg mot vägs ände så försvinner ytterligare en sosse som det har varit tacksamt att driva med. Östros var en man som med sina milt galna framträdanden och ständiga överspelande gav en bloggare på jakt efter angreppspunkter hos motståndaren massor med bränsle. Av det skälet - och bara det skälet - kommer jag att sakna Östros. Skulle det bli Leif Pagrotsky som sedan axlar Östros roll så är det faktiskt en sosse som jag både gillar och respekterar som kommer i stället.

Så denna lördagskväll kanske ger mig anledning att brista ut i ett uppriktigt "Grattis sossarna! Verkligen!"

Om det sedan hjälper att bara skifta ansikte och personlighet på sina talespersoner förtäljer inte historien, när den tilltänkte ledarens bakgrund talar om en vänsterstyrning av monumentala dimensioner och en uppenbar vägran att lyssna till fotfolkets krav på en kongress i höst för att väcka liv i ett dött parti. Men likväl, inget kunde vara värre än att behålla Östros....

Länkar: SvD, DN, DN, AB, Expr

Bloggar: Kent, Ekonomisten, Monte Rosso, Böhlmark, Westerholm, MP

UPPRIKTIG ÖMHET ELLER EN JUDAS-KYSS...?

Med mitt politiska analyserande i neanderthal/guppy-klass så drog jag slutsatsen att Thomas Östros möjligheter att bli ny partiordförande dog ungefär samtidigt som det blev en nyhet att Göran Persson ringde runt till "Rörelse"-folk med möjligheter att påverka. Göran agerade på sitt mest övertalande sätt när han försökte få kongressombud och politrucker att välja just Östros - men det blev något av en Judas-kyss istället...

Nu är den gamle HSB - Han Som Bestämde - i farten igen, och berättar för oss att Håkan Juholt är en karbon-kopia av Göran Persson, trots att vi andra ser att Håkan har mer hår både på huvudet och under näsan. Håkan Juholt ses av Göran Persson som en fin, klassisk sosse som har så många gemensamma nämnare med Persson att det nästan är tur att mustaschen och dialekten skiljer de två från varandra.

Frågan är hur Juholt nu ställer sig till att bli offentligt hyllad av en man som i princip helt på egen hand dräpte Östros möjligheter att få det jobb som nu är vikt åt Juholt i egen hög person? Blir han glad och stolt, eller är det en Judas-kyss på mustaschen han får en förnimmelse av? För hur kul kan det vara att som ny partiledare bli omnämnd som en "fin, klassisk socialdemokrat" när väljarna har sågat det konceptet två val i rad? Hade det inte varit mysigare att få höra progressivt tänkande, en förnyare eller en utvecklare av ett parti som gått i stå? Men nej, HSB sätter bilden åt oss - "en fin, klassisk socialdemokrat" - inte alls olik Göran Persson själv.

Det finns många som anser att Göran Perssons ledarskap är det som har lett till att sosseriets kris av årsmodell 2010/2011. HSB:s förmåga att bara omge sig med personer som var nickedockor och tillräckligt svaga för att låta sig köras över av chefen är förvisso historia. Personer som herrar Österberg och Östros, damer Sommestad och Johansson är tydligt förknippade med att vara just lydiga redskap för att då bistå Göran Persson med sitt allsmäktiga styre över konungariket. Juholt blev inte mer än en biträdande partisekretare under samma tid...

Kongressen står för dörren, och om en vecka sitter Håkan Juholt på samma stol som HSB och Mona Sahlin värmt upp åt honom. Frågan är om Håkan Juholt är glad över att i elfte timmen få stöd från den gamle landsfadern eller ifall det är ett stöd som han känner att han kunde vara utan? Vill han bli en förnyare så borde han gråta när nu epitetet klistras på honom, som en "fin, klassisk socialdemokrat". Vill han det jag inbillar mig att han vill, att vrida klockan tillbaka och leva i en dåtid som inte längre är gångbar så är han nog stolt - vår blivande huvudmotståndare...

Länkar: SvD, DN
Bloggar: Kent