SÅ BRA MEN ÄNDÅ SÅ OROANDE

I går vann Malena Ernman med "La Voix"- franska för rösten, nu på morgonen verkar det som om vi Moderater har vunnit rätt många röster. Det känns ju helt underbart om man rent egoistiskt tittar på den Moderata stapeln och ser att vi snart är ikapp en socialdemokrati med ett inre kaos, med en ihålig floskel-retorik i dessa kristider som uppenbarligen inte biter på väljarna utan snarare ger oss Moderater vind i seglen. För hur mycket osakligheter och dumheter som kommer från Mona, Ibbe och Östros så är det ändå så att väljarna tycks se att vi moderater klarar av att styra landet, i allians med våra tre vänner utan allt för mycket gruff...

Men inget är ju så bra att det inte kan bli bättre, och just KD:s ständiga balanserande runt 4%-spärren är en källa till oro, liksom Folkpartiets kräftgång på alldeles för låga nivåer. Eftersom Jan Björklund uppenbarligen fått regeringen på en lite bättre kurs när det gäller försvaret så unnar jag ju faktiskt våra liberala vänner mer stöd i väljarleden. Och så unnar jag ju det Mauderna Centern mer röster för deras tillnyktring i kärnkraftsfrågan, medan jag unnar KD röster för att de skall komma över 4%... Just KD måste hitta någon ny profilfråga som biter sig fast i folks medvetande för att börja hämta röster vänsterifrån. Men vilken?

Det har talats om att skapa en gemensam allianslista inför valet 2010, en lista i fyra olika utföranden men som garanterar att vi inte skall behöva oroa oss för att något partis röster skall ses som bortkastade. En tanke jag gillar och som ytterligare befäster vår Allians som ett alternativ som vinner tillsammans och, Gud förbjude, förlorar tillsammans...

För socialdemokratin är situationen trots ett rätt litet tapp denna gång prekär. Uppenbarligen hade väljarna som mest för partiet när man var tysta som musslor, ingenting ville och ingenting sade medan man nu lämnar en opposition där politiken formulerats och ett lagbygge formerats. Det brukar ju vara lätt att vara i opposition när världsläget är i ekonomiskt fritt fall, när arbetslösheten stiger. Men folk ser igenom en tramsande Mona, folk förstår att det inte är Mauds fel att SAAB varslar sina anställda eller att det är Anders Borgs fel att siffrorna i statsbudgeten inte längre visar plus.

Ett sundhetstecken är att Svensson förstått att vi i Sverige inte är en skyddad frizon där vi kan skapa oss vår egen lilla drömvärld medan runt omkring rasar ihop. Det gäller att skapa förutsättningar för ett Sverige som ligger i ytterfil den dagen det vänder, som tar för sig och bygger den nya välfärden. Vilka som gör det bäst är det valet 2010 kommer handla om, och jag ser med hopp framemot den valrörelse där alternativen aldrigt har varit tydligare...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB, Din Ledamot

MEN HERREGUD - VAD HAR JAG SKRIVIT...?

"Eftertankens kranka blekhet" satte in redan i onsdags, när jag i partilokalen fick en mildare form av avhyvling av min partivän Janne Bojling. Han gillade inte alls vad jag hade skrivit om Caroline af Ugglas, en av hans stora idoler. Redan då började min hjärna arbeta litegrann, kunde det vara så att det jag tycker och tänker inte alltid är rätt? Kan det vara så att jag med mina elakheter kränker folk som andra uppskattar...? Uppenbarligen, för hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte idiotförklara Janne Bojling och hans musiksmak - en smak som dessutom verkar delas av rätt många. Så förlåt för att jag varit elak, förlåt för att jag inte respekterar era åsikter och inser att andra av outgrundliga anledningar inte alltid tycker precis som jag.

Eftertankarna fortsatte när jag idag fick se en intervju med Caroline af Ugglas i Aftonbladet. Men herregud - vad har jag skrivit ...? Hon må framföra en musik som jag finner vara usel, hon har ett scenspråk som hör hemma på en sluten psykiatrisk avdelning och jag inte för mitt liv förstå att det finns folk som uppskattar det hon gör - men Caroline af Ugglas är just Caroline av Ugglas, eller ibland en blek klorinkopia av Janis Joplin. Det hon gör, det brinner hon för. Hon skapar känslostormar, hon lämnar ingen oberörd och det skall hon ha all heder av.

Att sedan Caroline af Ugglas inte ens vill gå in på internet och söka upp bloggar och artiklar om sig själv gör att jag känner mig än mer eländig inombords. Jag har ju spytt galla så det räcker att fylla de gamla gasklockorna i Hjorthagen över en artist som jag inte gillar men som i sann demokratisk anda har rätt att sjunga, bete sig och hålla på bäst fan hon vill - så länge hon håller sig inom lagens råmärken det vill säga. Och sedan så är det ju så att i sann kapitalistisk anda att det är så att det även i musikens värld är så att publiken väljer vad de vill köpa/höra och här har tydligen tillräckligt många efterfrågat den... Tillgång och efterfrågan sätter priset och snart vet vi vilket pris man gett Caroline af Ugglas.

Nu har jag svängt 180 grader och tycker att vi gott kan skicka Kungsängens egen lilla gaphals till Moskva, kanske inte så mycket för att jag tycker att låten har blivit bra, Caroline mindre galen eller för att jag tycker att alstret representerar det Sverige som jag vill att Europa skall lägga märke till. Nej, huvudorsaken är att jag gärna ser att Caroline ger sig på ryssarna i deras egen borg. Tortera dom, sjung på, stampa på med ditt ena ben i sann psykotisk anda - visa att vi fortfarnande kan bita ifrån trots ett undermåligt försvar mot vår arvfiende.

Narva 1700, Rauge 1701, Grodno 1706, Malatitze 1708, Stäket 1719, Gåsefjärden 1981 och nu...

Moskva, Olympiska inomhusarenan 2009. Bäva moder Ryssland - Sverige slår till, lågt under bältet! Horrah! Horrah! Vi för de uteslutna georgiernas kamp vidare! добрый, добрый, добрый...

Slutlig reflektion - ser inte Caroline lite ut som en kvinnlig Jahn Teigen, nordens genom tiderna största schlagerprofil?

Uppdatering 22:07: Bäst idag var nog trots alla tävlande låtar "Tingeling" som rysk euro-disco-version! Tala om att sparka björnen i magen, Dorsin är Gud...! Och att Malena Ernman vann har jag inga synpunkter på, kan bli bra - och jag lade märke till tittarnas stöd för Caroline af Ugglas, det gjorde jag...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, AB4, Elaking1, Elaking2

MED SÅDANA VÄNNER BEHÖVER MAN INGA FIENDER - DEL 2

"Det var bättre förr..."

Klockan har passerat 14:30, jag sitter framför datorn och nynnar "God morgon Sverige, tingelingeling...", signaturmelodi till ett morgonprogram på monopol-TV under uppväxten lett av bland andra Fredrik Belfrage och Per Ragnar. För trots att eftermiddagen är här så är det morgon för en trött nattarbetare.

Det är Fredagen den 13:e, en dag man på många sätt bävar för och en som verkligen har en lite tyngre dag än oss andra är nog Mona Sahlin, babblande ledare för sosseriet. Jag må ju vara partisk, elak och allt det där men jag känner mig inte ensam i mitt eviga gnällande på denna stackars Mona. I Aftonbladet vaknade jag upp med en insändare från en gammal Dala-sosse som dessutom varit en pre-Greider på Dalademokraten som väcker liv i den interna debatten om Monas lämplighet som partiledare, den minnesgode kommer väl även ihåg TV4:s Kalla Fakta häromveckan när ett gäng gubbar från sossarna i Uddevalla satt och spydde galla över sin älskade ledare. Med sådana vänner behöver inte Mona några fiender...

Den som vurmar för Mona kanske då säger att det här är ett tecken på det patriarkala förtrycket, där en kvinnlig ledare med ett annorlunda sätt att leda motarbetas av oss män... Är det så enkelt? Mitt svar är ett rungande "Nej!" - svaret är ännu enklare. Kritiken kommer för att Mona är otydlig, svag, velig och hoppar i galen tunna mest hela tiden. Och är det verkligen så att 83,6% av de läsare i Aftonbladet som röstat på att Mona är en usel partiledare alla är mansgrisar som är rädda om sin egen position, och att Aftonbladets empatiska kvinnliga läsare endast uppgår till 16,4%?

Svaret är "Nej" där också, motståndet mot den politiska vingelfärden och de populistiska grodornas mästarinna sitter djupare än vad som är manligt och kvinnligt att tycka. Mona har en motvind som får henne att kröka rygg, och i ren desperation kasta ur sig sådan dynga som hon gjorde häromdagen om regeringens och Maud i synnerhets ansvar för SAAB-varslen. Centerledaren har med sin enorma pondus under 20 års tid påverkat världens bilköpare att vägra köpa SAAB:s förträffliga bilar - det är Monas andemening.

Den gamle chefredaktören på Dalademokraten vill byta partiledare innan valet, och ersätta Sahlin med ett annat PR-mässigt geni - Sven-Erik Österberg, partiets egen "Hulk" och urman. Kanske skulle Sven-Erik kunna vara mer tydlig, mindre velande och lite tryggare än vad Mona är, det skulle nog vem som helst kunna vara, men jag hoppas vid Gud att man ändå ger Mona chansen att köra sitt välgenomtänkta race i Valet 2010 med Lars Ohly och Peter Eriksson vid sin sida. Kanske finns det någonstans en mikroskopisk chans att alla vi som gnäller, raljerar och hånar Mona har haft fel och att väljarna kommer gå på hennes floskler - men låt oss se, låt oss ge Mona chansen. Det kan ju knappast bli värre än de senaste 6 månaderna, eller kan det...?

Länkar: AB1, AB2

SMÅ, SMÅ "MYRSTEG" I RÄTT RIKTNING...

I förrgår kväll hade vi celebert besök av ordföranden i försvarsberedningen, den bildsköna och skärpta kaptenen i Amfibiekåren, Karin Enström hos oss i Sundbybergsmoderaterna. En gedigen redogörelse för hur erbarmerligt dålig situationen är hos den Försvarsmakt som har det yttersta ansvaret för rikets och medborgarnas säkerhet kombinerades med vissa meningar som iallafall andades en förståelse för den kritik som riktats mot regeringens försvars- och säkerhetspolitik. Regeringen är inte nöjd med dagens situation fick vi höra, och det är väl tur det - annars hade hela ministären med största sannolikhet kunnat omhändertas enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag har ju själv skällt som en bandhund närhelst regeringen visat sig vara på väg åt helt fel håll... men när jag nu läser om de förslag som uppenbarligen kan tänkas komma från Sten Tolgfors och regeringen så ser jag ett litet ljus långt borta i den mörka tunnel vi nu har vandrat i under ett antal år.

Förslagen i sin helhet är ju ännu inte kända och därför väntar jag med min fullödiga amatöranalys men jag är väldigt nöjd med att rikets mest strategiska område Gotland uppenbarligen avses få en militär närvaro om än med bara 14 stycken STRV 122. Det visar en vilja som tidigare saknats, positivt. Men tydligen är ambitionen bara att förrådsställa stridsvagnarna på den kalkrika gotländska myllan, med besättningar och övriga system på fastlandet - och jag som vill se en "manöverbataljon" på Gotland! I övrigt så anser jag dessutom att de fyra reservbataljoner som avses tillskapas vara ytterligare ett steg i rätt riktning, även om det behövs så mycket mer - men visst är 12 bataljoner bättre 8. Det kanske finns hopp ändå...

Själv saknar jag ambitionen att låta bataljonerna ingå i brigader, samtränade och sammansatta för att verka tillsammans med kraft. Med 8 stående bataljoner borde underlaget finnas för en struktur med 2 brigader (1 i Norr, 1 i Söder/Mellan). En bataljonsstridsgrupp är hur mycket man än vrider och vänder på det för svag och otillräcklig för att med uthållighet och styrka verka mot en fiende. Dessutom bör man när det gäller personalförsörjningen säkra att de soldater och befäl som efter avslutad tjänstgöring lämnar kronan binds upp i ytterligare några år som reservister. Reservförbanden skall ha fastställda rullor, förrådsställd matriel och vara gripbara inom någon vecka. Kan man ur varje bataljon efter avslutad tjänst knyta upp och rekrytera en reservbataljon är det OK, även om jag helst ser jag två. Möjligtvis gapar jag efter för mycket... Med de 4 reservbataljoner som det nu talas om har man iallafall kommit halvvägs till minimimålet.

Det handlar mycket om armén nu men även i våra andra vapenslag finns det mycket att åtgärda. Även om jag anser att dagens numerär för Flygvapnet och Marinen är acceptabel så krävs det ju att vapensystemen är funktionsdugliga: Att våra korvetter kan försvara sig mot luftmål och u-båtar, att U-båtarna har besättningar och att våra JAS-plan kan interagera med varandra och STRIL utan att den lede Fi kan lyssna borde ju vara självklarheter. Kraft måste läggas på att göra dessa dyra system värda de pengar som skattebetalarna redan plöjt ner, en korvett utan allsidig förmåga är värdelös oavsett hur mycket den har kostat att utveckla och bygga... Ett JAS-plan i luften med en pilot med för lite flygtid och utan kontakt med sina kollegor eller ledning är ingenting värt oavsett hur bra planet än må vara.

Har man nu börjat gnugga skönhetssömnen ur ögonen? Har man börjat förstå att trygghet och säkerhet kostar pengar? Jag har börjat hoppas - gör mig inte besviken!

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, DN

GLAPPKÄFTARNAS GLAPPKÄFT

Jag vill någon gång bli positivt överraskad av att oppositionsledare Sahlin klämmer ur sig något som är genomtänkt, välformulerat och innehåller något som kan vara värt att fundera lite över. Jag vill någon gång kunna erkänna att även Mona Sahlin har en poäng i det hon säger. Jag vill någon gång kunna erkänna att jag varit alldeles för hård i mina förklenande omdömen om Mona, jag vill ju vara snäll!

Men det är ju tamejfan helt omöjligt, det enda som kommer ur den Sahlinska munnen är ju dumheter så korkade att till och med SAAB-arbetarna i sin förtvivlan ser förbi de tomma orden, den skenheliga populismen och den minst sagt verklighetsfrånvända syn med vilken Mona står och betraktar SAAB. För vad menar egentligen Mona när hon skyller 750 SAAB-anställdas varsel på Maud Olofsson, centerkvinnan som med en klart mer verklighetsförankrad synvinkel förmedlat den tragiska, obehagliga men ack så tydliga sanningen...

De senaste 20 åren har SAAB haft ett år då bokslutet varit positivt, ett företag som trots bra bilar - för det är bra bilar SAAB har producerat - inte säljer någonting i vår omvärld. Av patriotiska skäl så går det marginellt bättre här hemma, men långt ifrån så bra att man kan se framtiden an med något som liknar hopp. Trots att SAAB är ett företag under rekonstruktion, där ägaren GM drar sig ur på ett fegt sätt och där köpare eller spekulanter inte verkar vara några andra än SAAB-ledningens egen uppsättning av "Mållgans" så tycker Mona att vi skall rädda detta framgångsrika företag. Mona vill att vi skattebetalare skall ta från vård, skola och omsorg för att rädda SAAB, ett projekt som utan en ny, stark ägare är lika hopplöst som att försöka rädda ett sjunkande skepp med ett gäng personer med grav muskeldystrofi vid pumparna.

Jag lider med arbetarna på SAAB, det gör jag - GM har väl knappast varit den bästa ägaren man kan önska sig, och jag hoppas att det finns någon intressent som inte ser allt i svart utan bestämmer sig för att försöka ge SAAB en framtid. Jag lider också med vårt största oppositionsparti som i sin tur lider av att ha en partiledare som säkert gör sitt bästa, men där det bästa bara är floskler, populism, tomma ord och rena dumheter. Sosseriet borde själva önska en valförlust 2010 så SAP får ett motiv att göra det nödvändiga skiftet för att inte bli helt utan trovärdighet för all framtid.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2

EN BILD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD...

KSO visar med all tänkbar tydlighet att den flickans tecknade hyllning till den i Brasilien välkände och evigt drömmande Tokmoderaten inte går hem. Flickan ser ut att skämmas, Siyamak är lite glad...

Sundbybergs stad har tydligen återhämtat sig så pass ekonomiskt under det året då Alliansen fick chansen att styra att pengarna på kontot för politiska turistresor räckte hela vägen till Brasiliens högsommarvärme för vår älskade KSO Helene Hellmark-Knutsson och hennes inte fullt så älskade stf KSO Siyamak Sajadian Sasanpour.

Att just staden Taboao da Serra valdes ut till vänort är ju helt naturligt eftersom vi i Sundbyberg sedan urminnes tider haft djupa kontakter med Brasilien och landets befolkning. Ryktet säger ju till exempel att det var i ett buskage på Golfängarna som en ung och attraktiv Pelé i samband med Fotbolls-VM 1958 förlorade sin oskuld till en blond, yppig svenska... Att sedan produkter från Nybergs mekaniska, Spis & knäckebrödsfabriken Kronan, Marabou, Alpha samt Max Sieverts funnits i vartenda Brasilianskt hem från Amazonas djungler till Copacabanas sträder gör ju att de historiska banden mellan just Sundbyberg och Brasilien är så starka att stadens skattebetalare mer än gärna sponsrar en resa till solen och de evigt tacksamma brasilianarna för de två "folkvalda" och ett lämmeltåg av tjänstemän...

Dock kan man ju förstå Helenes min på bilden ovan, hur kul är det egentligen att dag efter dag besöka skolor i Brasilien där ungarna ritar lika fula teckningar som skolbarnen hemma i Sundbyberg? Vad är väl en dag i hett klassrum bland kladdande barn jämfört med en dag på stranden med en kall paraplydrink i handen?

Men om det nu är så tråkigt att besöka skolor att man måste grimasera när man tittar på de små barnens "konstverk" så kanske det hade varit mer förståndigt att lida bland barn i vår närmiljö. Idag har Sundbyberg fem vänorter, vid sidan av Taboao da Serra även Aluksne i Lettland, Kyrkslätt i Finland, Sankt Veit i Österrike samt Haringey i Storbritannien... Varför ingen tysk motsvarighet till Sundbyberg - någon förort till Berlin eller en lagom stor stad i Ruhrområdet? Eller någon stad i Frankrike, Polen eller Italien - länder som Sundbyberg verkligen kan ha ett utbyte med. För hur många tror att skolklasser från Tabaoa da Serra kommer upp och hälsar på sina jämlikar i Sundbyberg eller att något av Sundbyberg IF:s flicklag reser ner till Brasilien för att lära sydamerikanerna hur man spelar fotboll "The Sundbyberg way"?

Nej, de enda som någonsin kommer att ha något som helst utbyte av detta utbyte är de politiker och tjänstemän i vår stad som med jämna mellanrum och finansierade av stadens skattebetalare kommer hitta på lämpliga studiebesök på den behagliga sydamerikanska kontinenten när vädret är som värst hemma. Skulle gissa att vi innan valet 2010 får se hur Kajsa Adenbäck, ordförande i Äldrenämnden snart kommer att resa ner för att titta på hur man i lönndom och utan att upphandla tvångskommunaliserar äldreboenden med en diakonisk fasad, hur Jan Jogell, stadbyggnadsnämnden, studerar snöröjning utan salt i Tabaoa da Serra med omnejd samt hur Bert Jageby, individ och familjenämnden studerar polisens framgångsrika uppsökande verksamhet när det gällar brasilianska barn som hamnat snett... Vi har som sagt mycket att lära oss av vår nya vänort!

Sedan kan ju gärna Taboao da Serras ledning, om de nu har råd att resa hit, studera hur man på bästa sätt skaffar sig den sämsta äldreomsorgen i sitt land och hur en modern representativ demokrati där väljarna väljer ett styre men får ett annat kan bedrivas med högburet huvud och utan skam i kroppen...

28 ÅR AV REN KÄRLEK...

Jag minns det som om det vore igår, platsen var den lummiga badplatsen Karlskronaviksbadet i Rönninge och det var en varm och härlig sommardag 1981. Tillsammans med min vänstervridna mor, mina två påfrestande lillebröder hade en 12-årig, spenig och gänglig pojke som 28 år senare skulle sitta dagen efter sin födelsedag betydligt mer adipös och äta upp resterna av tårtan till frukost och samtidigt blogga, lagt sig tillrätta på gräsplätten vid stranden...

På stranden fanns även en lika ung, betydligt sötare varelse som den unge Tokmoderaten var smått nerkärad i, den vackra Susanne Törnberg. Sussi hade med sig en bandspelare och var så modern man bara kan bli - bara någon månad tidigare hade en obskyr samling fåniga killar från Basildon släppt sina andra singel, "New Life", och just den hade Sussi varit generös nog att banda in. När tonerna och Gahans spröda röst nådde mina öron så var det som kärlek från den första tonen - så djävla underbart. När sedan b-sidan "Shout" följde var jag fast, kärleken var total - jag var "Devoted"!



Åren gick och kärleken till Depeche Mode utvecklades till något som jag aldrig kommer få uppleva igen, det handlade om att viga sitt liv till en grupp som mina hårdrockande antagonister föraktfullt kallade för "bögar" - det var på den tiden då det var OK att vara homofob. Oavsett vad Depeche Mode gick i gång på så var det inte värt att bry sig om - de hade kunnat haft sina nattliga eskapader med får eller kossor - jag hade fortfarande inte blandat ihop deras musik med det liv de levde vid sidan om. Idag vet vi ju alla att gubbarna i bandet är hetero, även om Martin Gore till och från har en klädstil som får de exhibitionistiska fjollorna att framstå som urmän...

Jag kan stolt erkänna att jag faktiskt varit på alla turnéer som passerat Sverige med en utveckling som gått från den lilla biografen Draken vid Fridhemsplan en mörk novemberkväll 1982, via Eriksdalshallen, Hovet, Globen till Stockholms Stadion en underbar julikväll 2006. Alla tilldragelser har på ett eller annat sätt varit emotionella orgasmer för mig men en konsert står ut på ett speciellt sätt - den i Eriksdalshallen den 16 november 1984. Det var då jag förstod att Depeche Mode älskades av långt många fler än jag eller EMA Telstar kunde ana. Mina två biljetter, den till mig själv och min vän Alexander, hade jag fått genom ett gediget köande till det lilla biljettkontoret på Svala och Söderlund vid Hötorget. Biljetten var tyck på ett mintgrönt papper, inte alls svår att kopiera - och det var det uppenbarligen några som gjorde...

När vi kom till Ringvägen så var det knökfullt med folk, långt fler än de 3.000 trogna fans som hade äkta biljetter, det var nog dubbelt så många. Horder av långhåriga hårdrockare svepte förbi för att slå ner någon fjantig synthbög... Själv stod jag och alla andra med mörka kläder, knälånga rockar och många med slipsar och myggjagare - syntharnas kännetecken i kön av alldeles för många och väntade tålmodigt. Vakterna förstod att något var fel och det djupa genomanalyserandet av biljetterna gjorde att jag kom in i Eriksdalshallen när alla t-shirts var slut, när enbart platser på läktarna fanns kvar och när ljuset började släckas. Och när tonerna till "Master and Servant"-introt började så tänkte jag på alla de som i god tro hade köpt sina förfalskade biljetter och som nu inte fick komma in. Konserten var sedan helt underbar, med alla hits som på ett pärlband. En konsert från samma turné spelades in på video i Hamburg, en av de få VHS-klossar jag sparat - den ger mig minnen från en på många sätt oförglömlig kväll.



Men i år kommer tyvärr trendbrottet, Arvika...? Jag är ju medelålders, slö och bekväm så jag står dessvärre över en resa till dansbandens hemland, Värmland. Hoppet är att DM gör som 2006, kommer igen lite senare för spelningar i Stockholm och/eller Göteborg - ryktet går iallafall.

Jag fyllde år igår, men min finaste present kommer inte förrän den 22 april, den nya "Songs of the Universe"! Som man längtar, som man trånar och som man älskar. Singeln "Wrong" ger ju ett tydligt tecken på att det kommer bli underbart, helt underbart, att låta hammaren och städet börja arbeta till Gores och Gahans alster. Jag längtar så det gör ont, jag längtar på samma sätt som jag längtar efter mina söner när jag är på resande fot...

Slutligen, lite om vad jag har för favoriter i den gedigna spårbank av Depeche Mode-alster som nu finns på datorn.

Album: Bästa: 1) Black Celebration. 2) Violator. 3) Some Great Reward. 4) Playing the angel
Album: Inte riktigt lika bra...: Exciter
Låtar: Bäst - just nu: 1) Stripped. 2) Photographic. 3) Enjoy the silence. 4) Lie to me. 5) Nothing's impossible-"bare version" + många fler.
Bästa DM-ögonblick: 1) Att ha sex till Enjoy the Silence på ett hotellrum. 2) Konserten i Eriksdalshallen. 3) När Photographic ekade mellan Stadions väggar juli 2006.
Sämsta DM-ögonblick: När Alan Wilder tillkännagav att han lämnade bandet, och när Gahan var död i någon minut efter en överdos. Då trodde jag att min kärlekssaga var slut...

Men den lever vidare i allra högsta grad...! Och är det inte underbart att efter 28 år, från 13-årig spoling till 41-årig gubbe ha samma favoriteter? Är inte det äkta konservatism så vet jag inte vad det är...

"I want you now, Tomorrow won't do, There's a yearning inside, And its showing through, Reach out your hands, And accept my love -We've waited for too long,Enough is enough. I want you now!!!"

Länk: DN