STACKARS, STACKARS HELENE...

Helene tar med glädje del av hur Sundbybergs effektiviseringar av skolan kommer ge vår stad samma storlek på klasserna som i vår vänort Taboão da Serra.

Det var ju inte alltför länge sedan som Sundbybergs Kommunfullmäktige hade den goda smaken att välja just mig till Vice Ordförande i stadens globaliseringsråd. Ordförande i samma råd är min politiska motståndare, Helene Hellmark Knutsson - Sosseriet. Eftersom detta Globaliseringsråd har till uppgift att sätta Sundbyberg på världskartan ännu lite mer så känns det trots allt extremt och stimulerande att på alla sätt få "jobba" under vår bildsköna, vältaliga och helt fantastiska "borgmästarinna" i detta grandiosa arbete. Jag skall ta mig an uppgiften med största seriositet, något annat finns inte på min agenda...

Men det finns de både bland mina egna, bland alliansbröder/systrar samt meniningsmotståndarna som har fått för sig att jag är en oseriös person, en man som satts i Globaliseringsrådet enkom för att förstöra, håna och underminera. Så är alls icke fallet, jag är där enbart av rent egoistiska skäl - för att jag vill hänga på till nya vänorter världen över med min "borgmästarinna" som ledsagare. Eller så finns jag där för att hålla koll på hur våra vänner i det röda laget spelar spelet om världsherraväldet.

I morse när jag vaknade så var det som om jag hade varit vaken lite tidigare, och pratat i telefon. Jag kunde inte minnas vad jag pratat om och med vem, men jag kände mig hyfsat säker på att det hade varit ett spännande samtal eftersom jag var extremt yr i huvudet av en rejäl felfördelning av mina blodtillgångar, alltför lite fanns i skallen... Efter en bastant frukost bestående av ett glas Cola Zero samt en näve jordnötsringar så tog jag en promenad till Sundbybergs egen spåkärring, med förhoppningen att hon skulle kunna gräva fram det samtal som gömde sig djupt i mitt undermedvetna. I en sunkig Förvaltarlägenhet om ett rum med kokvrå på Prästgårdsgatan började min seans, sanningen uppdagades!

Klockan var 06:12 när mobilen ringde, sömndrucken svarade jag i densamma och hörde hur det snyftades i andra änden av etern. Någon hade en jobbig morgon, det var uppenbart...

- Hallå, vem är det? frågade jag nyfiket medan jag kliade mig innanför de alldeles för små kalsipperna.
- Hör du inte det din dumskalle, det är din ordförande i Globaliseringsrådet - det är ju Helene!
- Oj, f'låt Helene. Du väckte mig och jag vet knappt vad som är dröm eller verklighet just nu. Du verkar ledsen Helene, är det något jag kan göra för dig? jaag vill ju att vårt samarbete i rådet skall bli fruktsamt för oss alla.
- Ja Fredrik, snyftade kvinnan i luren. Du har en ledare som bara gnäller på alla mina välfärdssatsningar, överallt och hela tiden - han får för mycket media den där snorhyveln Carl! Och så Bonnierfamiljen, dessa kapitalistsvin med sin politikerblogg och sin TV-kanal som inte annat gör än angriper mig. Och så har vi ju Sanna Rayman, hon den bittra tokan på Svenskan, vad förstår hon av mina satsningar? Gråten övergick i någon form av frustrerat raseri medan orden nådde mina välskapta öron...
- Men Helene, välfärdssatsningar är väl ändå inte rätt ord...
- JO! Det är satsningar för min välfärd! Jag älskar konstmuséer, jag älskar baseball och jag älskar att ligga vid poolen och känna doften av Kanadagässens restprodukter. Det är välfärd, Fredrik, välfärd för mig och några till!
- Men du fattar väl att Calle inte trivs vid poolen, hans kropp attraherar ju inga väljare så som din gör? Sedan är han ju helt körd när det gäller idrott också, han håller ju på Färjestad i ishockey så baseballarenan ligger inte för honom heller.
- Nu börjar jag förstå, viskade Helene. Han vill att eleverna skall bli smartare och att de äldre skall ha en dräglig tillvaro? Är det välfärd för den klagande Carl det?
- Ja, eftersom han är med i Mensa och närmast överintelligent så vill han att så många som möjligt av stadens elever skall komma i närheten av hans superförmågor. Sedan har en empatisk ådra som gör att han bryr sig om de äldre faktiskt.
- Obegripligt, totalt obegripligt suckade Helene. Hur väljer ni era politiker i Moderaterna egentligen, förstår ni inte att en ledare måste ha förmågan att prioritera, vara känslokall och sätta ner foten när folket skriker efter absurda satsningar... Se på oss, vi ser vad Sundbyberg behöver och vad jag behöver och tonläget hade nu skiftat från snyftande till triumfatoriskt.
- Jag tycker nog att det är vi som har rätt...
- Det har Ni inte skrek Helene, det har Michael och Arne också upptäckt. Vi har rätt, jämt-alltid-i evighet. Och varför gnäller Politikerbloggen på min resa?
- Möjligtvis för att inte jag fick följa med, svarade jag ödmjukt. Det ser bättre ut när folk från alla politiska läger får ut och resa jorden runt.
- Men det skall jag ändra på, nu får ju du hänga med på framtida uppdrag. Tror du att Alliansen håller snattran då Fredrik? frågade Helene
- Knappast, men jag kommer iallafall inte döma dig så hårt på min blogg om jag får steka mitt bacon under den brasilianska solen sade jag medan tröttheten tog ett bastant grepp om mig igen.
- Bara det är ju underbart, vi måste resa snart igen så du blir snäll Fredrik...
- Zzzzzzzzzzzz, snarkade jag högt.
- Sover du Fredrik? Hallå!?
- Zzzzzzzzzzzz, fortsatte jag omedvetet.
- Din feta borgargris, somna mitt i ett samtal. Oförskämt suckade Helene innan hon bröt förbindelsen.

Och jag låg i min sköna säng, släppte morgonväder och drömde vidare. Jag sov så gott att när jag vaknade vid 10-tiden inte mindes den ovan nämnda konversationen annat än som ett väldigt vagt minne. Jag anade att något viktigt hade utspelat sig, mobilbatteriet var nästan urladdat och det senaste numret som ringt upp mig var dolt. Det hade ringt 06:12 och bara ett synskt psykfall på Prästgårdsgatan kunde ge mig svaren om vad som hade sagts under en seans av den skönaste hypnosen man kan tänka sig.

Texten ovan är spåtantens anteckningar från en servett med spår av rödbetssallad, skrivet med blyerts och med ett antal obegripliga illustrationer på sidorna. Efter att ha betalat 50 kronor och en förköpsremsa på SL åt tanten så fick jag servetten och hennes välsignelse att publicera det samtal som uppenbarligen ägde rum denna morgon. Själv minns jag inget än, och förmodligen är det en försvarsmekanism som slagit till...

Och i natt kommer jag förmodligen drömma något om mig själv som agent 007 med Filippa som Bond-brud. Hallelujah! Och om inga försvarsmekanismer slår till så kommer jag att redogöra för detta under morgondagen. Roger Moore vill ju se just statsministerfrun som ny Bond-flamma...

Länkar: PolBl1, PolBl2

VERKLIGHETSFLYKT?

På planschen bakom Helene står det som synes "JA, till sänkta kostnader" och då menas naturligtvis kostnader för vård, skola och omsorg. På en annan plansch i närheten stod det "NEJ, till sänkta kostnader för politisk byråkrati, konst och kultur och baseballarenor"...

I dag så skriver KSO-Helene på två ställen, hon skriver på sin blogg om hur fantastiskt Paris är med sina konstmuséer - hur glada människorna i Paris är för att de har sina enorma konsthallar, sin kultur och hur stolta Parisarna är mest hela tiden. Men tro mig Helene, om Paris befolkning skulle få se konsthallarna byggas ut medan skolor och äldreboenden fick ett gigantiskt sparbeting över sig så skulle dessa annars så lyckliga och stolta människor storma ut på gatorna, anställa kravaller och bete sig allt annat än lyckligt. Fransmännen är utåtagerande till sin läggning och skulle ALDRIG acceptera något av det som nu sker i Sundbyberg...

Sedan skulle jag vilja påpeka att det är en viss skillnad mellan världsmetropolen Paris och min hemstad Sundbyberg. Sundbyberg är på många sätt en bättre plats än Paris, men vi kan aldrig mäta oss med världsmetropolens kulturliv, hur gärna Helene än vill tro att en baseballarena och konsthall skall få vår folkhälsa att som genom ett trollslag bli bättre. I dag har Sundbyberg den sämsta folkhälsan i länet och bland den sämsta i landet - och det tror Helene att vi råder bot på genom att bygga en pool som kommer förvägra våra utslagna att komma in genom ett saftigt inträde, eller en konsthall som ligger för långt från bolaget för att locka stadens mest olyckliga innevånare att gå på en spirituell tillfriskningsvandring i vår konstbunker.

Att faktiskt tro att vi i Sundbyberg skulle bli lyckligare av att bada i en utomhuspool full med gås-träck eller gå på en konsthall i Marabouparken är inget annat ren cynism från den politiska ledningens sida. Om man samtidigt låg vid poolkanten och brände sitt ister medan tankarna var hos ungarnas nedkörda skola och om man vandrade i en konstbunker och tittade på tavlor medan ens gamla mormor var inlåst på ett äldreboende med minimalt med personal och ingen möjlighet att ens gå ut eller få hemlagad mat - hur lycklig blir man då, Helene? Själv skulle jag vara betydligt lyckligare om jag bodde i en stad där ledningen hade vett att prioritera det som betyder mest när det är knapert i plånboken. Det är vi på Allianssidan som ser var man verkligen behöver prioritera när medlen inte räcker till allt man vill ha, medan Helene med vänner ägnar sig åt en verklighetsflykt...

Sedan skriver Helene ett försvarstal i SvD, efter det att Sanna Rayman lyft Sundbybergs absurda prioriteringar till riksmedia. Ber att få citera, och kommentera Helene ur dagens SvD:

Sundbyberg är en av de kommuner i Sverige som verkar klara sig bäst i krisen. Vi har under flera år arbetat målmedvetet med att få hit fler skattebetalare, fler jobbtillfällen och med att anpassa verksamheterna efter den nya tidens utmaningar. ( Sämst skola, sämst äldreomsorg, sämst folkhälsa trots 87 år av obrutet maktinnehav - Sundbyberg under S klarar inte ens av nutidens utmaningar!)

Sundbyberg har idag god ekonomisk likviditet – det vill säga vi har mycket pengar på banken. Det betyder inte att det är klokast att ha dem kvar där eller att använda dem i löpande drift. När lågkonjunkturen är här behöver vi investera för att få igång ekonomin igen. Det är dessutom nu det är billigt att investera och att rusta skolor och äldreboenden. Det är att planera långsiktigt. ( Det är inte skolan, det är inte äldreboendena eller socialtjänsten som får mer pengar av Helene, det är baseballarenan, poolen på Golfängarna, det kommunala caféet i vattentornet, det är en fördubbling av de heltidsanställda politikerna, det är en satsning på en konsthall och allt annat än det som våra barn, äldre och utsatta behöver just nu...)

Sundbyberg är en av de kommuner i Sverige som lägger allra mest pengar per elev i skolan. Resultaten är dessutom på väg att långsamt förbättras. De effektiviseringar som staden gör i skolan handlar om allt från energibesparingar till lokaleffektiviseringar. Vi höjer kvaliteten i skolan bland annat genom att rusta lokaler och öka lärarbehörigheten. Idag är Sundbybergs mål om 100 % lärarbehörighet ganska unikt. ( Skolan är lik förbannat sämst i länet när det gäller studieresultat, skolan ska spara 26 miljoner nu och hur det skall räcka till att rusta loklaer samt anställa fler lärare kan ju Helene kanske förklara...)

Finanskrisen drabbar Sveriges kommuner hårt. Vi vet att aktivitet i ekonomin, jobbsatsningar, människors livskvalitet och investeringar i såväl välfärd som hälsa och kultur är viktigare än någonsin i en lågkonjunktur. Vi kan inte sitta och vänta som regeringen valt att göra. Då fördjupas och förlängs lågkonjunkturen och dessutom står vi dåligt rustade när det vänder. ( Vilken tur att Sundbyberg, Sveriges minsta kommun till ytan och den 69:e största till folkmängd genom sina satsningar på en pool, ett konstmuseum och en baseball-arena ser till att lågkonjunkturen bli kortare och mindre djup i vår omvärld. Helt plötsligt ser jag sanningen, Sundbyberg leder världen - eller är det bara en groteskt variant av hybris?)

Länk: SvD, SvD2, HHK, Grufman

VALET 2010 - FRAMTIDENS TV-PROJEKT?

Härmed så skyddar jag denna idé, kom ihåg var just Du läste den först...

Därefter så vill jag be alla mina läsare med någon fot i mediavärlden om hjälp, tror inte Ni att denna idé skulle bli bra TV? Både samhällsinformation och nöje på en gång, eller...?

Att jag älskar Falklandsöarna har väl knappast undgått någon av de trogna läsarna, och nu tänkte jag kolla ifall 5:an, 4:an, 3:an eller Stats-TV vill köra mitt koncept, uppfunnet över en tallrik snabbmakaroner, köttbullar, stora mängder svartpeppar samt några moderata klickar ketchup. Till måltiden, och för att öka inspirationen, dricks ett eller flera delikata glas chilenskt vin.

Idén är en variant av politikens Robinson - med toppnamn ur alla riksdagspartier - på den vackra ön Pebble Island norr om den västra Falklandsön. Det ena laget kommer förslagsvis att bo i den avlägsna stugan på bilden ovan, kallad Marble Shanty medan det andra laget bor i en övergiven byggnad i Pebble Island Settlement. När tre av de sju partirepresentanterna röstats ut så flytta man in i Pebble Island Lodge för en lite mer bekväm tillvaro. Tävlingarna kommer visa partiföreträdarnas styrkor och svagheter, kunskaper och brister samt ge väljarna en bättre bild av vilka människor som de faktiskt valt som sina företrädare...

Varje dag under en veckas kommer en av de tävlande röstas ut, och partiet kommer få betydligt mindre tid i media på grund av att man har undermåliga företrädare. Och efter en vecka så står han eller hon där - Politiker-Robinson 2010!

Som programledare hade jag naturligtvis tänkt mig själv, och för att balansera upp det politiska litegrann - jag kan ju bli partisk ibland - så skulle jag vilja ha med mig Kristian Krassman som bloggar ifrån det röda perspektivet. Sedan skall man ju fylla deltagarlistan, och dessvärre tror jag att det är kört när det gäller att få ner partiledarna. så vad blir då över. Partisekreterarna? kanske, men lite för grabbigt och gubbigt i mina ögon. Visst det skulle vara kul att se Anders Flanking och Ibrahim Baylan brottas om ett ätbart pingvinägg, eller att se Schlingmann vända sin kappa efter de Falkländska stormarna...

Nej, följande personer skulle nog kunna göra succé på Pebble Island:

Moderaterna: Göran Pettersson - För det är han värd efter att gett mig "15 min's of fame"

Folkpartiet: Birgitta Ohlsson - Tackar aldrig nej till konflikter...

Centern: Fredrik Federley - Tackar aldrig nej till mediautrymme...

Kristdemokraterna: Lennart Sacrédeus - Tackar aldrig nej till att skapa konflikter...

Miljöpartiet: Mehmet Kaplan - Vältalig och massmedial...

Socialdemokraterna: Veronica Palm - Snygg, verbal och kontroversiell...

Vänstern: Rossana Dinamarca - Brukar sticka ut näsan och beröra...

Skulle inte det bli bra TV så säg? Tänk om romantiken börjar spira mellan Sacrédeus och Veronica Palm, vad säger då Roger Mogert? Tänk om Fredrik Federley omvänder Göran Pettersson? Tänk om Birgitta Ohlsson börjar fuska i tävlingsmomenten?

Jag inväntar nu TV-kanalernas anbud, vad är man beredda att betala för min idé? Vill man köra på våren 2010, och skapa ett nytt historiskt forum i valbevakningen?

Politiken måste hitta nya vägar för att nå ut, detta skulle väl attrahera sådana som man skulle behöva tortera för att få att sitta ner och titta på en partiledardebatt. Vad tror Ni? Visst skulle det bli succé?

ETT RABIAT RYSSLAND?

I dag, medan led efter led av ryska soldater paraderade - under det gamla Sovjet-tyranniets fanor - så öppnade Putins nickedocka, Rysslands formella ledare Medvedev munnen och upprepade det som mäster Vladimir hade lärt honom...

"- Vi försäkrar att varje aggressivt utspel mot våra medborgare kommer att bli besvarad".

Sug på den du som inte betraktar dig som Ryssofob. Förra sommaren så handlade det om innevånare i den suveräna staten Georgien som av Putin fått ryska pass, och som hux-flux blev ryssar. När sedan den georgiska militären slog tillbaka mot separatister, terrorister och rövarband så kom ju Putins och Medvedevs legioner in över den internationellt erkända gränsen för att skydda "sina medborgare".

Det finns ett antal länder i vårt omedelbara närområde där det finns ryska medborgare i drivor, länder som av Moskva ses som fascistoida till sin läggning redan nu - Baltstaterna... De ryska medborgarna i dessa länder kan närhelst Moskva hittat på ett Casus Belli påräkna sig ett fantastiskt skydd från det andra hemlandet i Öster.

Jag har ju min släkt i Estland, jag har släktingar i Estland som arbetar i den estniska försvarsmakten och som idag tackar Gud för att Estland liksom grannarna hunnit in i såväl NATO som EU. Samtidigt som man är glad för sitt medlemsskap i dessa säkerhetsbefrämjande organisationer så är en del av den estniska folksjälens största beståndsdel en form av cynism, måhända formad av landets allt annat än lyckliga historia. Kommer de stora länderna i NATO, EU att bry sig om ett litet land med knappt 1.2 miljoner innevånare när gas och olja står på spel? Kommer man starta ett Tredje Världskrig för ett folk på knappa miljonen som borde vara vana vid att styras av en maktgalen despot? Man är osäker, och det är jag faktiskt också...

Men då finns ju den regionala stormakten Sverige, världens goda samvete som lovat att hjälpa till när ofreden drabbar våra grannar. Med vår enorma försvarskraft så kommer vi broderfolken till hjälp, det har ju utlovats i regeringsförklaring efter regeringsförklaring. Att 40% av marinen är på väg till Somalia är ju inget som oroar, och att armén behöver ett år på sig att sätta sina fåtaliga bataljoner på krigsfot oroar inte heller ty vi har ju flygvapnet... Ett flygvapen utan fungeramde stridsledning och med minimal flygtid för våra piloter. Ofreden i vårt närområde står inte bankar på Narvas stadsport idag, eller i morgon - men den kan komma fortare än vad vi tror. Se på Georgien bara.

Ett land som lovar saker måste ha täckning för det man lovar, men Sverige ljuger sina grannar rakt i ansiktet. Vi lovar ett stöd som inte finns, vi lovar något bara för att vi efter 200 år i fred tror att ofreden aldrig kommer tillbaka till Sverige igen. Själv anser jag att en basal kurs i hur Sverige genomled det senaste världskriget som Europas driftkucku, vindflöjel och mest lättpåverkade land borde vara obligatorisk läsning för de ministrar som beslutar hur vårt försvar skall se ut, hur det skall organiseras och vilka medel man får sig tilldelade. Den dagen vi förstår att vi inte kommer att få den tid vi behöver till anpassning när det börja blåsa upp, den dagen kanske vi tar vår egen och våra grannars säkerhet på allvar igen.

"- Vi försäkrar att varje aggressivt utspel mot våra medborgare kommer att bli besvarad" sa Medvedev i dag medan trupperna paraderade förbi. Gäller det också en rysk fiskare som grips av gotländsk polis för fylla, gäller det ett gäng ryssar anställda av ett lettiskt byggföretag som får den svenska fackmobben efter sig - ja, då lever även vi i Sverige farligt... Och, ja - jag är ryssofob!

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB

ROGER MOORE SER SANNINGEN I VITÖGAT

Roger Moore som hedersgäst på Blondinbellas mammas släktträff innan han började hysa otrevliga känslor mot bloggarna och deras nära & kära...

Jag har alltid tyckt att Roger Moore har varit den klart bästa 007:an som har visats på den vita dukan. Betydligt bättre än torrbollen Connery, bra mycket roligare än Brosnan och några miljarder gånger än Dalton men enbart marginellt mer tilltalande än Daniel Craig. Varför? Jo, humorn och glimten i ögat - ett sätt att göra Bond-filmerna till något mer än bara action. Att sedan Moore fick vara med i de sämsta filmerna kan väl inte han lastas för... Vem glömmer Moonraker?

Men i dag, i pappersupplagan av LO:s flaggskepp Aftonbladet så berättar Roger Moore något fantastiskt, något som får mig att uppskatta karl'n ännu lite mer - han berättar sanningen om oss som bloggar. Jag ber att få citera:

"Har du sett de där personerna som skriver bloggar? Om du såg dem skulle du förstå varför de skriver bloggar. Och varför de är så bittra och hatiska mot allt och alla..."

Mitt i prick skulle jag vilja säga, precis så är dom - alla dom som bloggar. Hat och bitterhet är lika livsnödvändigt för den som bloggar som syret och en Angus-burgare är för oss andra. För det kan väl inte vara så att jag är en av de där som klassas som bitter och hatisk? Sådan är väl inte lilla jag, eller? Nej, det måste vara Jinge, Krassman eller Blondinbella han syftar på - så måste det ju självklart vara. Puuuhh...

Länkar: SvD1, SvD2, AB (Plus-artikel som kostar slantar...)

PRINSESSAN SANNA OCH KAMPEN MOT DET ONDSKEFULLA IMPERIET

Det krävs väl knappast någon fantasi för att se att det är Jabba the Tokmoderat och prinsessan Sanna som här ryckts ur mitt undermedvetna drömmande...?

Det finns ju ögonblick då tillvaron förändras på några sekunder, ett av dessa tillfällen var i Conventums lokaler i Örebro när jag helt ensam, övergiven och närmast tafatt hade krupit upp i ett hörn i en foajé och kände mig helt malplacerad. En skön kvinna sökte ögonkontakt, och helt plötsligt hade jag fått veta att Sanna Rayman - ledarskribent på den renläriga Svenskan - uppskattade min obskyra blogg. Sanna svepte förbi och yppade snabbt något om att hon verkligen gillade Tokmoderatens blogg, och helt plötsligt växte jag från en liten fet kyckling till en stor, fortfarande rejält fet, tupp som spatserade omkring med näbben i vädret och kände sig rätt nöjd med att just jag var så bra...

Senare på kvällen satt jag snett bakom Sanna Rayman på ett partaj av stora dimensioner. Sanna såg ut som prinsessan Leia i sin håruppsättning, och jag visste inte om jag skulle ta på mig rollen som Han Solo, Luke Skywalker eller den mest passande gestaltningen Jabba the Hut för att gå fram för att visa mitt lilla lasersvärd och kanske konversera lite mer med en kvinna som kanske skulle kunna se förbi mitt anskrämliga ytte och se mig för den ömtåliga lilla skribent som jag är. Men mina fyllepolare höll mig kvar, och inte förrän jag såg Sten Tolgfors släppte de loss mig för en holmgång om vårt försvar...

Natten kom, och fyllan satte sina spår i mitt sedvanliga drömmande. Det blev en dröm i Star Wars-tappning, så verklig efter min skymt av Sanna Rayman tidigare på natten. Självklart så förvandlades jag hastigt och lustigt i drömmarnas värld till mitt Sci-Fi Alter-ego Jabba the Hut, medan Sanna Rayman satt nedanför min ståtliga kroppshydda fastkedjad för att inte fly. Men prinsessan Sanna satt mest och beklagade sig över tillståndet på sin hemplanet. Prinsessan Sanna kom från det ondskefulla Röda Imperiets planet - Sundbyberg. En planet där ondskan styrde, och där den kvinnliga och extremt bildsköna kejsarinnan Helene satt i sin fästning högt uppe i det gamla H2O-Tornet. Tornet hade renoverats för 6 miljoner till ett imperieägt café där en konstig orkester spelade upp till dans. Kejsarinnan Helene blickade ut över sitt rike och log sitt mest hänförande och förtrollande leende medan hon såg putsen rasa ner från eftersatta skolor, hur vinden blåste rakt igenom ett nedlagt äldreboende...

På den andra sidan av planeten, nära boplatsen Ör så stod kejsarinnans närmaste man, Darth Jogell och beundrade bygget av en majestätisk anläggning. En ny form av Dödsstjärna för 8 miljoner av de beskattade trälarnas pengar byggdes framför Darth Jogells ögon och frustande andetag i form av en oskyldig baseballarena. Från de stora strålkastartornen i anläggningens hörn fanns dock möjlighet att närhelst det blev ont om pengar enkelt "stråla bort" någon onödig skola eller något gravt eftersatt äldreboende. Att stråla bort sådant som den rabiata motståndsrörelsen kallade för "kommunal kärnverksamhet" hade redan lyfts upp på agendan av kejsarinnan Helene, dock var man ännu inte på det klara med hur mycket av socialtjänst, äldreomsorg och skolor som skulle behöva få sig en kanonad av Darth Jogells gigantiska Laserkanon. Det enda som var klart var att laserkanonorna skulle gå varma för att man skulle ha råd med alla sina egocenriska satsningar.

Allt detta berättades av en prinsessan Sanna för en häpen Jabba the Tokmoderat, i form av undertecknad, som satt och gapade. Gapandet berodde dels på det jag hörde och dels över att jag fick se prinsessan med kringlor i håret och en alltför avslöjande rymdbikini. Jabba the Tokmoderat förstod i all sin vishet att prinsessan hade det svårt på sin hemplanet, att det faktiskt rent av kunde vara så att den där halskedjan var onödig - för vem vill väl återvända till en sådan misär? Just när Jabba inte trodde det kunde vara värre berättade prinsessan om kejsarinnans påhitt om en nya underjordisk anläggning för 60 miljoner där olika konstverk från planetens delar skulle visas upp för de stackare som inte längre hade någon skola, något äldreboende att vara i...

Men vad kunde Jabba göra annat än att känna empati för den stackars prinsessan och drägla över hennes kvinnliga uppenbarelse. Men polletten föll ner hos det perverterade fettot och Jabba släppte prinsessan fri. "Åk i väg Sanna, far härifrån. Skriv ner dina berättelser för resten av galaxens innevånare, berätta om tyranniet och deras felsatsningar. Skriv ner och publicera detta i en tidskrift som läses av de respekterade, av de kloka och av de lärda. Snart har du dina bundsförvanter hos dig och då kan Ni stoppa tramset en gång för alla. Yoda Grufman finns där för dig, den gode talaren och folkupplysaren Obi-Wan Holmér likaså... Ni kan sätta stopp för kejsarinnan, om Ni bara för den plågade befolkningen att öppna sina ögon. Din penna är mäktigare än ett lasersvärd, tänk på det prinsessan Sanna!" sade jag och låste upp den opassande halskedjan med mina feta, fumliga fingrar.

Kedjan föll till marken, och med lätta och graciösa steg sprang Sanna i väg genom katakomberna med sin penna i ena handen och ett block i den andra. Från underjorden släpade det perverterade fettot Jabba upp en av kejsarinnans språkrör som tagits tillfånga, en imbecill kvinna vid namn Katrine Kielos som också skrev mycket men i princip bara dynga. Denna också rätt bildsköna skribent fick ta plats vid som den feta Jabbas nya kuttersmycke.

Medan jag i form av Jabba satt och dräglade över en liten ömklig kvinna som på en påfrestande dialekt och en ohejdbar svada bad för sig själv att prisjägaren och falskmyntaren Boba Östros skulle komma och rädda henne så kom då drömmandet till sitt aprupta slut. Jag vaknade med hela huvudkudden full av dräggel, med ett rejält morgon..... samt på ett synnerligen gott humör. Jag hade släppt prinsessan Sanna fri, och den dagen hon skulle ta kampen mot kejsarinnan Helene var nära förestående - det kände jag på mig. Den dagen då kampen började, den var i dag. Sanna Rayman visade denna dag att pennan är starkare än svärdet. Tänk att man är en sanndrömmare ändå...

Länk: SvD, Grufman, Sanna

"HUR VET MAN ATT MAUD ÄR MAUD..."

Center - Underbart...

Centern är en av våra trevliga alliansvänner, en vän att hålla i handen och ta en promenad med för att filosofera om hur vedervärdiga våra motståndare på vänsterkanten är. Centern leds av en kvinna, en kvinna som tar för sig, som låter rätt jobbigt och där jag faktiskt har viss förståelse för att det finns de som uppriktigt stör sig på kvinnan. Kvinnan är Maud Olofsson, kvinnan är vår näringsminister och kvinnan skall trots sitt påfrestande röstläge ha all heder för att ha tagit sig an uppgiften att modernisera ett parti där motstånd mot Öresundsbroar och kärnkraft länge fick mig att fundera på om just Centern var de gröna khmererna...

Dagens Centerparti, precis som våra andra alliansvänner lider faktiskt en hel del av att vi Moderater i mångt och mycket framstår som det enda regeringspartiet i media. Vi har en statsminister som är tydlig, stark och ambitiös i min namne Reinfeldt. Den moderate finansministern Borg syns och hörs med största sannolikhet mer än de tre partiledarna för KD, FP & C i mediabruset. Våra vänner måste belönas de med, för sina insatser och jag hoppas att Jan Björklunds insatser för den svenska skolans omvälvning kommer ge avtryck i väljarstödet, jag hoppas att Göran Hägglunds kabinett belönas för sina insatser att ge Sverige ett apotekssystem som har kunden i fokus och inte monopolet. Och så har vi då Maud och de övriga centerministrarna...

Maud hon syns och hörs ju, men var är Andreas Carlgren eller Eskil Erlandsson, var är hon infrastrukturtanten som jag alltid glömmer namnet på - Thorstensson eller? Men var och när märks centerns politik i vår regerings politik bland väljarna? Jo, det märktes ju när Maud och gänget fattade att kärnkraft inte är tillnärmelsevis så vidrigt som den energi vi importerar från danska och tyska kolkraftverk - då kom ju gnällandet från vissa gamla centerstofiler. I dag är det Börje Hörnlund, en gammal halvröd skugga från tiden när just Centern var emot allt och nästan alla, som sågar Mauds ambitioner att bygga det Nya Centern...

Jag tror att Centern behöver göra just det, en extrem make-over där man fixar en ny agenda utan att ge avkall på sin gamla ideologi med vissa justeringar. Centerns "peak" under Fälldin talar ju för att partiet skulle kunna vara mer än ett stukat, marginaliserat parti som får kämpa för att komma upp i 8% av väljarkåren. Centerns "förfall" under Karin Söder, Olof Johansson och Lennart Dahleus har ju hejdats upp av Maud och hennes intentioner. Jag hoppas att mina centervänner den sista söndagen i september 2010 kommer att ha ett rejält leende på sina läppar, dels över en alliansseger och dels för att Centern har gått framåt - precis som de andra statsbärande partierna i Allians för Sverige.

För övrigt så har Centern den absolut mest tilltalande kvinnan som sitter i ett fullmäktige, där har "min" Helene ingen chans, och det är den underbara och undersköna Benita Funke i Täbys kommunfullmäktige. Den dagen Maud inte vill vara kvar så kan man ju ta denna politikens egen nymf och lyfta henne till den gröna centertronen. Det skulle bli succé - lovar!

Slutligen ett helt fantastiskt filmklipp från Youtube om Maud som får bli min egen hyllning till Maud och Centern inför deras riksting i den alltför hotellglesa staden Örebro. Dessa rasande roliga ord ur Petra Medes mun fick mig att tycka nästan lika bra om fröken Mede som fru Funke i Täby eller KSO-Helene i hemstaden...


Länkar: SvD, DN, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2