2009/11/29

ROTERAR ASTRID I GRAVEN?


Det föll sig liksom naturligt, att ge barnens motsvarighet till Babels Hus namnet Astrid Lindgrens barnsjukhus. I de flesta av hennes böcker finns det ju rätt så tragiska livsöden för våra små liv beskrivna, om än med värme och humor. Som barn tyckte jag att Pippi Långstrump var en rolig och spontan men spattig flicka, men numera har jag istället fått sympatier för Prusiluskan som egentligen bara vill Pippi väl. Unga fröken Långstrump hade i dagens Sverige med största sannolikhet hämtats från Villa Villekulla av Soc, med benäget bistånd av någon piketgrupp från fastlandet eftersom hon vid sidan av att vara ett psykiskt haveri också var så otroligt stark... Pippi av idag hade fått en diagnos innehållande de flesta av alfabetets bokstäver, en tragisk och rotlös unge utan hopp inför framtiden efter att misshandlad Kling och Klang under deras tjänsteutövning.

Inte var det bättre i Lönneberga, där lille Emil misshandlades både fysiskt och psykiskt av sin far. Såväl lillasyster Ida som Emil hade också omhändertagits i dagens samhälle, och pappa Anton hade fått besöksförbud för tid och evighet. Att låsa in en överaktiv kille som Emil i en snickarbod är ju knappast en politisk korrekt bild av hur man uppfostrar sina spralliga barn.

Temat återkommer i bok efter bok - Jonathan dör redan efter ett par rader i Bröderna Lejonhjärta, och lillebror Skorpan följer efter bara något kapitel senare. Karlsson på Taket borde ha fått en borderline-diagnos för en mytomani fullt i klass med undertecknads och Madicken bröt väl armen i någon skröna om den genompräktiga familjen där Jonas Nygren (sosseriet i Sundbyberg) har sin look-alike i sin alltför åldersstigne drömprins Abbe... Astrid beskrev barnens verklighet på ett tragikomiskt sätt, ungefär som media nu skrämmer upp såväl föräldrar som barn.

Astrid Lindgrens Barnsjukhus är en plats där jag utan att tveka skulle låta läkare och personal ta hand om någon av mina fyra bångstyriga söner om, eller snarare när, olyckan är framme igen. Som anställd på bygget är jag ju milt partisk, erkännes. Men trots det kan man ju vara öppen med att det finns problem. Men det finns det ju på alla arbetsplatser - problemet är bara att när ett problem uppstår i vården så drabbar det i princip alltid tredje man, och på Astrid Lindgren är tredje man barn och oroliga föräldrar. Och vad är värre än när barn blir lidande i onödan? Som om det inte skulle räcka med att man behöver ligga på sjukhus?

Resursbrist skriker folk, och visst ligger det något i det men det är absolut inte den enda och allsmäktiga sanningen. I min världsbild så handlar det snarare om att Astrid Lindgren sitter i en monopolställning och ensamt har ansvaret för att länets alla barn skall få den vård de förtjänar, och att konkurrens alltid är bra för den som behöver nyttja en resurs. I en organisation där man inte behöver tävla, finslipa eller tänka på att det står någon annan runt hörnet som patienten kan vända sig till om man är missnöjd vaggas oftast in i en tillvaro där man faller in i slentrian och inte är på topp hela tiden. Detta är inget som gäller Astrid Lindgren enbart, utan landstingets monopol i stort - där St Göran är det enda, unika alternativet för den som vill vända sig någon annanstans än till en landstingsinstution - och St Göran tar ju inte längre emot barn.

Det klagas med rätta på att vårdpersonalen har på tok för låga löner, och är det egentligen så konstigt när man är bunden till en arbetsgivare? På min avdelning blir man mörkrädd när man hör vilka allmosor som sjuksyrrorna får i lön, så nära livegenskap man kan komma - och även här ser jag lösningen i mångfalden. Skapa ett barnsjukhus till i Stockholm, ett barnsjukhus som kan ta emot alla typer av skador och sjukdomar - varför inte på Sachska Barnsjukhuset på SöS? Det blir förvisso två sjukhus under landstingets vingar men även inbördes konkurrens är bättre än ingen alls. Men vill man reta upp sosseriet så kan man ju låta någon driven entreprenör ta över driften av ett nytt barnsjukhus på Söders höjder... och helt plötsligt kan personalen börja spela ut arbetsgivare mot varandra. Och eftersom Stockholm med angränsande kommuner växer med en medelstor svensk stad per år så finns behovet redan för nya satsningar.

Astrid Lindgren är ett mycket bra sjukhus, där man lyfter fram de problem som finns och själva anmäler de missförhållanden man upptäcker till skillnad från många andra ställen i vårdkedjan. Man skall känna sig trygg när man använder sig av barnsjukvården, och man kan känna sig trygg - det är min egen verklighet både som förälder och som personal. Men sedan är det ju så att ingenting är så bra att det inte kan bli bättre, inte ens "Astrid"...

2009/11/27

TRAFIKFARAN TIGER?


Dear Mister Woods, or is it OK if I call You Eldrick?

I am very sorry if I have caused this accident by writing a stupid blog about how boring Your mother-in-law and wife are, and accusing them of having the nearly lethal "Bosse Ringholm"-syndrome. I am very sorry if this have upset You to that degree that You couldn't drive Your car the way You usually does, not hitting fireposts and trees. I guess that You were on Your way to Your new mistress, why else should You leave Elin and Your children at 2.20am?

Once again, I am very sorry and please don't try to sue me. I have no money whatsoever...

Yours "The Mad Moderate"


Jaha, Krassman - din förbannade skvallerkärring!

För er som inte vet vem Krassman är så är han en ömklig och illvillig sosse-bloggare som enligt mina välunderrättade källor har skickat över en översättning av min blogg till och om Tiger Woods, hans tråkiga fru och hans nya kärlek - allt i hopp om att få mig ännu lite fattigare, ännu lite mer plågad efter en holmgång med den amerikanska rättsapparaten...

När Tiger Woods, döpt till Eldrick Woods, fick läsa min blogg sent på natten Florida-tid, så blev han "putt" och började skrika fula saker om en numera utmobbad representant för det statsbärande partiet i hans hustrus hemland. Tiger skrek som Shere Khan när den riktiga tigern fick se eld, och flydde ut med sin golfbil och körde först in i en brandpost som började spruta som en enorm fontänorgasm för att därefter fortsätta in i ett trä där ormen Kaa låg och sov....

När de första nyheterna om denna incident började dyka upp blev jag lite nervös - Tiger, döpt till Eldrick, var enligt de första uppgifterna allvarligt skadad. Hade måhända mitt bloggande om Tiger, döpt till Eldrick, Woods orsakat kroppsskador på den där mannen som är ofantligt rik, har en otroligt vacker och enligt maken otroligt tråkig fru och en nästan lika vacker älskarinna om man skall tro nyhetsbruset. Jag blev riktigt nervös och såg rättsprocess efter rättsprocess rulla över mig och mitt anorektiska lekamen. Nu var det inte så illa, och jag drar en suck av lättnad över att det inte blev värre. Och Elin var så tråkigt präktig att hon sprang ut och "räddade" sin make genom att slå in bakhuvudet, oj förlåt bakrutan skall det ju vara, med en golfklubba och därefter dra ut mannen som tycker hon är så "tråkig"...

Nu behöver ingen mer översättning skickas av smutskastaren Krassman, jag började min återtagning av mina engelska-kunskaper denna kväll genom att helt självmant be om ursäkt på ett språk som Tiger, döpt till Eldrick, förstår. Hoppas det räcker...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN, DN2, DN3, AB, AB2, Expr, Expr2, Expr3

KAOS BOR GRANNE MED MONA?


Återigen så kommer det en opinionsundersökning i mediabruset som i mångt och mycket påminner om alla de andra vi sett på senare tid. De Grönröda är marginellt större än Alliansen och Sverigedemokraterna ligger kvar där som den där skräckinjagande vågmästaren man kan bli även efter valnatten om lite drygt 10 månader...

Återigen så visar Mona Sahlin att hon besitter en politisk fingertoppskänsla som gör att man tror att den imbecilla kvinnan från Nacka sitter med tio falukorvar längst ut på sina övre extremiteter, Mona ger SD den medvind de vare sig förtjänar eller behöver få. Med sin sedvanliga politiska skarpsynthet bjuder Mona med armbågen in våra vänner i Folkpartiet och Centern till en framtida regnbågskoalition. Det är ju jättefint...

Förutsättningen är ju då att den Grönröda röran är större än Alliansen, men vad tänker då Mona om det högst sannolika inträffar och att Alliansen blir större än hennes alternativ? Kommer Mona då beordra Peter och Maria att göra upp med oss, eller kommer hon att passivt stötta oss eller kommer hon av ren bitterhet tvinga Alliansen att förlita sig på SD:s tysta stöd? Frågar ni mig så är det med största sannolikhet det sista alternativet som är Monas huvudlinje isåfall. För det finns ju inga bittrare människor än sossar som förlorat ett val.

För att återgå till Monas inviter. Först mobbar sosseriet Centern och dess ledning på ett sätt som skulle få vilken rektor som helst att dra i nödbromsen och begära räfst och rättarting för att sedan bjuda in till ett högst eventuellt samarbete. Folkpartiet har ju med sitt senaste landsmöte tacknämeligt markerat att man förmodligen är det borgerliga parti som står längst ifrån sosseriets svammel till politik, sålunda är det också rätt dödfött. Men det som gör att Monas ambitioner att bli den där landsmodern som hon måste ligga och drömma om, medan maken Bosse spelar nätpoker, stannar ju vid en dröm av helt andra skäl...

I Monas lagbygge ingår nämligen ett parti som ingen annan än Mona vill ta i ens med tång, Vänsterpartiet. Miljöpartiet ville det absolut inte förrän Lars Ohly grät ut som ett litet barn i media för att de Gröna fått Mona att för en stund välja bort de rödaste röda. Och att Folkpartiet eller Centern skulle sätta sig i samma regering som minister Ohly är en ohyggligt sjuk tanke. Mycket skit kan man kasta på Sverigedemokraterna, men Vänsterpartiet ligger inte långt ifrån SD när det gäller politisk oseriositet och när det kommer till att ha en vidrig politik.

Medan Sverigedemokraterna föraktar folk som kommer från andra länder, har en annan kulör på sina föräldrar än vad Jimmie Åkesson har eller råkar tro på en annan Gud så föraktar Vänsterpartiet alla de som har jobbat sig eller ärvt sig till en hyfsad inkomst. Att vara rik i Vänsterns Sverige är lika fult som att vara lite mörk i SD:s Sverige, och båda synsätten är lika vidriga...

När man har en möjlig minister Ohly som faktiskt bevisat sina antidemokratiska tankar med en handfull odödliga citat så finns det ingen som helst chans i världen att något Alliansparti skulle ta steget över blockgränsen. Den dagen Mona bjöd in Lasse Ohly till sitt Grönröda alternativ så slog hon faktiskt den sista spiken i kistan för allt framtida samarbete över den skiljelinje som i dag framstår som Berlinmurens rättmätiga arvtagare...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, DN, AB, Expr, Min ledamot, Mary(oslagbart YouTube-klipp!), Röding J

2009/11/26

EN TOKA MED TOURETTES...?


Av någon outgrundlig anledning så släpptes jag aldrig under min korta men intensiva karriär som ersättare i Sundbybergs Stads Kommunfullmäktige upp i talarstolen. Det fanns alltid, alltid, andra ersättare på plats för att besätta de tomma platser som då och då uppstod på moderatbänkarna, och alltid så kunde jag se hur oppositionsrådet Grufman och PolSek Rydén stod där framme och hånflinade i min riktning. Kanske anade de två vad som komma skulle om jag släpptes fram, att min beundran och affektion av motståndarsidans underbara galjonsfigur skulle få mig att brista ut i ett kärleksfullt poem eller att jag skulle sätta ord på min blogg och börja sprida latrin i den karga aulan på Hallonbergsskolan - de anade nog och bestämde sig för att jag aldrig skulle få den chansen...

Uppenbarligen så finns det andra i politikerskrået som tappat hämningarna på ett lika vulgärt sätt som undertecknad. I Blekinge, var annars, så finns det en skogsmullefröken i Miljöpartiet vid namn Sofia Bothorp, som förrutom sitt motto "Allt går att ordna - det är bara att fixa!" även har en gedigen samling könsord i sin vokabulär att slänga i ansiktet på andra ledamöter av kommunfullmäktige... "Slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust" använde hon som ett exempel på det svenska sättet att leva sina liv, och jag sitter och njuter av det finns åtminstone en politiker i det här landet som har en lägre spärr än vad jag har.



Nu är det ett ramaskri över att någon skön, out-space:ad kvinna till miljöpartist väcker den halvsovande församling som fullmäktigemöten brukar vara med några väl valda ord, som "fitta" och "kuk". Kommer vi i Sundbyberg någonsin få höra Vänsterpartiets Bert Jagerby gå upp i talarstolen och kalla min goda vän Erica för det han innerst inne känner när hon berättar sanningen om hur Bert sköter sin nämnd? Knappast, även om det skulle lyfta tillställningen och visa att Bert Jagerby någonstans inom sig har lite känslor... Föga förvånande så tycker jag att det var både kul, orginellt och spännande av miljöpartisten.

För länge, länge sedan satt jag på drängkammaren och skrev ett installationstal med en ideologisk inriktning som jag hade för avsikt att hålla den dagen då jag släpptes upp i den där talarstolen i kommunfullmäktige. Att tala inför en grupp av människor tyckte jag som ung var ytterst obehagligt men Major Hans Hådding på Marinens Officershögskola fick mig att inse min styrka i just denna form av kommunikation, att kunna driva med mig själv och inte skämmas när det blir fel. Genom att skoja och bjuda på sig själv avdramatiserar man lätt en situation som annars skulle kunna bli gravallvarlig och känslomässigt påfrestande. Eftersom jag inte vill skriva alltför många könsord på min blogg så har jag krypterat texten, och för den som önskar förstå texten i sin full prakt så finns det en kryptonyckel längst ner i inlägget. Tokmoderaten presenterar därmed det installationstal som aldrig hölls i en krypterad form, väl bekommet!

"Fru ordförande, ledamöter och ärade åhörare om det nu finns några. Jag har väntat länge på att få komma upp här i talarstolen och beskriva hur politiken egentligen ser ut och fungerar, och vad vi alla bör ta med oss för att nå politikens nirvana. Sakfrågor och annat trams kommer jag säkert att få tillfälle att komma upp och debattera vid ett senare tillfälle, så jag ber att lägga fokus på kampen mellan de två huvudkombatanterna i Sundbybergs stad anno 2009 - Socialdemokratin och Moderaterna.

Vi är k§kar! Vi är hänsynslösa, arroganta och korkade k§kar. Och sossarna, ja dom är f?ttor. Och vänsterpartiet är r#vhål. F?ttor gillar inte k§kar eftersom k§karna kn§llar upp f?ttorna. Men k§kar kn§llar också upp r#vhålen, r#vhålen som bara vill sk?ta på allt och alla. F?ttorna må inbilla sig att de kan få r#vhålen att dansa efter deras pipa. Men de enda som kan kn§lla upp r#vhålen ordentligt är en k§k med ett par riktiga k§lor...

Problemet med oss k§kar är att vi kn§llar upp våra politiska motståndare alldeles för ofta eller när det inte passar sig - och det brukar inte f?ttorna vara sena att bevisa. Men ibland kan f?ttorna var så fulla med sk?t att de blir snarlika r#vhålen... och detta beroende på att f?ttor och r#vhål ligger fysiskt och politiskt nära varandra.

Jag vet inte så mycket om den här galna och förvirrade staden, men en sak vet jag iallafall: Om ni inte låter oss kn§lla upp de här r#vhålen som finns i vår stad, som kommer det snart finnas sk?t på både k§kar och i f?ttor!

Jag tackar för ordet och ber att få återkomma i ämnet efter att såväl Helene Hellmark-Knutsson som Nina Lundström fått replikera på detta installationstal. Tack!"

Friskt vågat, hälften vunnet - och min politiska karriär hade då dött av helt andra orsaker än den nu gjorde... Men man måste göra avtryck med det man gör, det är så väljarna minns dig och all uppmärksamhet brukar ju i det långa loppet vara bra uppmärksamhet. Att jag sedan snott talet från en av mina favoritfilmer samt översatt och arbetat om det litegrann bekymrar mig föga. Själv är jag övertygad om att MP-kvinnan med Tourettes kommer att få väldigt många kryss på valsedlarna om 10 månader - en människa som sticker ut.

Länkar: DN, Expr

Kryptonyckel för de som gillar runda ord: §=u, ?=i, #=ö

FÖRFÖRELSE OCH FÖRLUSTER


Ett blogginlägg som spretar åt lite olika håll blir sällan bra, så härmed varnas läsaren för att den text ni framöver kommer ögna igenom kan vara av undermålig kvalitet. Spretandet beror på att det finns två nyheter i flödet som är värda att kommentera, en halvdålig och en bra nyhet.

Den halvdåliga nyheten är ju den nyheten som sprids som en präriebrand över Amerikas Förenta Stater just nu - nyheten om att Tiger Woods transformerats från en Tiger till ett svin. Enligt uppgifter från USA så har Tiger Woods börjat "vänstra" med en kvinna i sin egen ålder, en närmast unik företeelse bland celebriteter som annars jagar lammkött. Att han har en synnerligen vacker svensk fru och en dotter bekymrar honom föga. Den vackra frugan, Elin Nordegren, är ju dotter till den före detta socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg, och skall man hitta ursäkter för att Tiger Woods har släppt efter på sin äktenskapslöften så är det väl just det man kan hänvisa till...

Enligt källorna som återges i amerikansk media precis som i den ständigt sanningssägande Aftonbladets pappersupplaga så tycker Tiger Woods att hanses fru är "tråkig" och det skall ge honom rätten att göra hole-in-one på en annan kvinna. Frågan är hur Tiger kunde tro att det skulle kunna bli något annat än "tråkig"av en ung, förvisso vacker kvinna som har en före detta migrationsminister och hänförd sosse till mamma? Det borde ju vara allmänt känt att nästan alla sossar i högt uppsatta positioner som umgåtts eller befunnit sig i närheten av Bosse Ringholm har drabbats av "Bosse Ringholm"-syndromet. Sjukdomsbilden innebär att man blir extremt tråkig, får en askgrå framtoning och att man ibland glömmer att lägga på luren efter att ha pratat med media, och i detta fall måste mamma Barbro har fört över sjukdomen till sin dotter. Detta borde dock Tiger ha vetat om, men ändå valt denna vackra kvinna för just hennes skönhets skull...

Om nu "Bosse Rinholm"-syndromet, personifierat av flera olika högdjur i rörelsen är orsaken till att de så humoristiska stockholmarna vänder sig ifrån det tråkiga, askgrå och gnälliga partiet kan man ju bara spekulera i. Det kan ju också vara så att socialdemokratins kroniska vanstyre över såväl huvudstaden som den omgivande länet kan påverka folket att överge det tråkiga partiet som skeppsråttorna överger det sjunkande skeppet? Orsakerna kan vara flera, och många pannor på Sveavägen 68 lär behöva Botox för att återfå sin forna glans efter alla de opinionsundersökningar som dyker upp och där sosseriet blir mindre och mindre för varja gång.

Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra - och detta beror ju på att "mitt" parti är i princip dubbelt så stort som det där andra marginaliserade partiet som en gång var "stadsbärande". Moderaterna har nästan 39% av rösterna i huvudstaden, och sosseriet kommer upp i hela 19,7%. Det är snart dags att skifta namn på de "Rödgröna" till de "Grönröda" eftersom Miljöpartiet snart är ikapp och förbi ett det sprattlande liket till parti som sossarna utvecklats till. Återigen kan man mobilisera skadeglädjen, men samtidigt sätta sig in i hur paniken snart måste vara nära i rörelsen. På McDonalds Sveavägen såg jag igår kväll den tråkige och närmast askgrå Ardalan Shekarabi vänta på en burgare. Han såg nervös ut den gode Ardalan, han verkade inte alls glad och det kan ju ha andra orsaker än att han fick vänta på sin föda - det kan ju också bero på att hans parti är hopplöst illa ute i den stad där han stod och väntade på maten.

Själv fick jag mina cheeseburgare omgående och kunde stega iväg till T-banan medan Ardalan stod kvar...

Länkar: SvD, Expr, Kent

2009/11/25

FÖRTROENDEKAPITAL OCH FÖRAKT

Det var då, nu är det både vingligt och utan folkets förtroende...

Den röde bloggaren och vännen Krassman uppmärksammade mig, förmodligen utan att ana konsekvenserna, på att Medieakademien hade publicerat 2009-års Förtroendebarometer. Krassman var glad över att TV4 tappade förtroende för att man inte helt höll sig till sanningen om folkets förtroende för Mona Sahlin, medan den gode sosse-bloggaren helt höll tyst om att TV4 har betydligt bättre förtroendekapital hos folket i gemen än sossar, ja till och med marginellt bättre än det parti som jag gillar bäst.

Just det här med hur folk ser på sosseriet, dess ledarskap och vilket förtroende man uttalar för dessa är ju en fråga som sosse-cykloperna håller tyst om kroniskt. Ingen kan få mig att tro att det inte gnager sig fast en känsla av vanmakt i deras röda själar varje gång man i pressen lanserar en ny undersökning där folket sågar Mona eller när hon jämförs med statsminister Reinfeldt - för det måste ju vara jobbigt att gång på gång få se hur sågen far fram i höjd med fotknölarna? Det hade iallafall jag tyckt om det handlade om "min" partiledare, men jag hade också erkänt min oro. Men försök att få en endaste sosse att erkänna att folkets dåliga förtroende för statsministerkandidaten Sahlin är något som stör eller oroar, försök men ni kommer inte att lyckas!

Hursomhelst så tyckte jag att det var underbart att läsa att Moderaterna hade nästan dubbelt så stort förtroende bland folk jämfört med sosseriet, och att SAP hamnar efter sådana fantastiska företag som Vattenfall och SAS, medan man var endast pyttelite bättre än Coca-Cola och den ständigt nedsablade EU-kommissionen... Så ser verkligheten ut, men det vill inte sosse-cykloperna se.

Jag tyckte dock att undersökningen som sådan var lite väl torftig och jag satte snabbt samman en alldeles egen men högst vetenskaplig undersökning där jag frågade 25 vänner av olika politiska kulörer medelst mail om vilket förtroende man hade för olika företag, partier och personer. Man fick snabbt rangordna de 20 kandidaterna med poäng från ett till tjugo, där just tjugo var bäst i gruppen och ett poäng var uselt...

Topp 5 i min djuplodande undersökning:
1. MAX Hamburgare
2. Burger King
3. Moderaterna
4. Leif GW Persson
5. Ryanair

I mittskiktet hamnade:
6. Marabou
7. McDonalds
8. Gotlandstrafiken
9. Koenigsegg
10. Bishops Arms, Landsvägen, Sundbyberg

Som bottenkandidater hittar vi:
11. Linda Isacsson
12. Maud Olofsson
13. SAS
14. Ernst Kirschsteiger
15. Thomas Bodström
16. ABF
17. LO
18. Socialdemokraterna
19. Mona Sahlin
20. Tokmoderaten

Föga förvånande så hamnar alltså ett antal röda företrädare och organisationer i botten, endast slagna av en sjuk och oseriös galning i bloggosfären. Se sanningen som den är, sossar! Bara jag är sämre än Er, bara jag kan sjunka djupare än vad Ni kan - men det är först när man nått botten som det kan bli bättre och där är ni inte än...

Skadeglädjen är ju den enda sanna glädjen sägs det, och det ligger ju mycket i det när man sitter och spelar köttflöjt till både Medieakademins oseriösa förtroendebarometer och min egen seriösa förtroendetermometer. Men just denna dag gläds jag också och faktiskt ännu lite mer över att min envetna kamp för att få bli vän på Facebook med den s-märkta kommunstyrelseordföranden i hemstaden, den undersköna Helene Hellmark-Knutsson, äntligen har burit frukt. Tack för den ynnesten Helene, en av de sossar jag faktiskt lider med när jag ser vad de har fått för stolpskott som partiledare...

Länkar: SvD, DN1, DN2, Krassman, Medieakademien

2009/11/24

SAABLAR?!


Var det någon som egentligen trodde att Koenigsegg skulle kunna ta hand om och transformera förlustföretaget SAAB Automobile till något som var lönsamt och framgångsrikt? Man kan ju drömma, man ju hoppas men när ett företag som SAAB år efter år har visat röda siffror i boksluten så är det ju så att en lågkonjunktur av de dimensioner vi nyss genomlevt knäcker sådana företag.

Nu kan vi förvänta oss att Mona Sahlin och hennes partivänner åter äntrar scenen för att skrika rabiat efter att vi skattebetalare skall pumpa in våra slantar i det företaget som förvisso gör bra och fina bilar, men som inte lyckas sälja dom till tillräckligt många. I Monas värld är det så att det är en självklarhet att staten skall sponsra företag som inte klarar av att överleva, när det är så att hon tror att det gynnar hennes dalande opinonssiffror...

Mona lär gapa, och Maud som näringsminister kommer säkert skuldbeläggas av oppositionen som nu fått vittring på både Mauds blod, svett och tårar. Men jag kan inte se att något av det regeringen har gjort eller inte gjort i frågan om SAAB vs Koenigsegg är klandervärt. Vi skall inte spekulera med skattebetalarnas pengar i ett företag med lika stor chans att överleva som en albino på den Tanzaniska landsbygden. Om nu inte "marknaden" ser anledning att köpa SAAB och dess fabriker så finns det föga hopp, och att då staten skall gå in är annat än oansvarigt. Att skrika efter konstgjord andning i väntan på det andningsstopp som kommer närmare för varje inblåsning är politiskt hyckleri, sådant som sosseriet är världsbäst på.

General Motors är ju i en nästan lika ansträngd situation som SAAB och lär göra processen kort med det lilla förlust-företaget i det där lilla landet långt borta - vad annars kan man vänta sig? Det handlar om tillgång och efterfrågan, om att skapa vinst för att kunna utvecklas och utveckla men inget av detta klarar SAAB av idag.

Jag gillar SAAB som fordon, de gånger familjen haft olika modeller av just SAAB så har vi varit nöjda - även om det är såpass länge sedan så att jag fått läsa i familjekrönikan för att inse det. Min far var nöjd med en SAAB 93 och med en SAAB 95, men det var på den tiden när SAAB gick hyfsat, när Sverige hade en varsvindustri som sosseriet pumpade in miljarder i för att rädda och när tiderna var annorlunda mot i dag. I dag köper svensken Skoda, vilket bara inbitna VPK:are och APK:are fick för sig på 70-talet. På den tiden så ringde alla med det statliga Televerket och nästan varenda Svensson rullade runt i en Volvo eller flög fram i en SAAB för att hinna hem till monopol-TV:s "Sveriges Magasin" med Drutten å Gena som höjdpunkt.

Dagens Sverige är annorlunda, det har alla förstått utan de drömmande sossar som trånar efter tider som flytt och som inte skäms över att nödrädda några jobb under några år för dina och mina skattekronor, allt för att framstå som handlingskraftiga när det bara är nostalgi det handlar om...

Jag lider med SAAB Automobile, jag lider med arbetarna på SAAB och jag förstår att det måste kännas tungt för de gör bra bilar som ingen vill köpa. Det finns dom som anar ljuset i slutet av tunneln, men de är journalister och dagdrömmare, det finns de som såg hopp i nya modeller men det har vi liksom varit med om förrut. Men så här ser marknaden ut i all sin råhet, den starke överlever och den svage går under - precis som i djurvärlden som i bilbranschen. Även jag hoppades på ett mirakel, jag hoppades på att sagan om Koenigsegg kunde vara sann och att alla skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Nu blir det inte så och jag kan bara krasst konstatera: SAABLAR!