2009/12/08

MONAS JUL - 8 DECEMBER


Det är tisdagen den åttonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det dags att klä den där granen som Ibrahim Baylan och Mona högg ner igår på ett gods någonstans vid Båvens stränder.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en gran i ett avbarrat skick som Mona skall klä så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång live-bingo och med en fesljummen pilsner vid sin sida. Bosse känner inte alls för att klä någon julgran, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i rättssalen där han anstränger sig i något mediahaussat mål för att få någon brottsling att slippa sitt straff. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julgranen klädd innan Maria Wetterstrand kommer över för att lära Mona hur man får folkets förtroende.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ludmilla att beställa en taxi till Västmannagatan 61 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande grandekoratör, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en ny fesljummen pilsner, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där den närmast barrlösa granen ser närmast plågad ut i sin nakenhet. Granen liksom skriker efter kulor, ljusslinga, girlanger och den där röda stjärnan som Mona återanvänder år efter år. Ibbe och Mona dyker ner i kartongen av julpynt och påbörjar sitt uppdrag.

Det hängs kulor, det hängs änglar och smällkarameller. Ljusslingan trasslar in sig i de spretande kvistarna, lamporna lyser inte som de skall – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Hur de än bär sig åt så liknar den tilltänkta pakt-granen mest en kopia av en gran i Ruhrs omedelbara närhet under det smutsiga 80-talet... Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur. Och nu ringer det på dörren, Sankta Maria är på plats i Nacka 10 minuter innan utsatt tid. Monas blir panikslagen, och Ibrahim Baylan får öppna dörren...

Sankta Maria Wetterstrand träder in i det Sahlinska vardagsrummet, och hela rummet lyses upp trots att varken Ibbe eller Mona fått liv i julgransbelysningen. Maria blickar majestätiskt över de minst sagt misshandlade granen, och hennes vanligtvis så vackra ögon alldeles mörka.

"-Vad fan är det där för rödgrön röra!" skriker Maria gällt och pekar på granen. Mona börjar stamma något om att det är en gran hon har fått av Ibrahim, och Ibbe ser ut som om han vill sjunka genom golvet.

"-Har ni mördat en gran?" skriker Maria och nu börjar det likna opera. "Vet ni inte att en gran är lika mycket levande som en SAAB-arbetare? Mördare! Odjur! Och er skall man samarbeta med - tvi vale!". Nu ser även Mona ut som om hon skulle vilja falla ner genom någon fallucka i golvet, och Ibrahim har gömt sig inne hos Bosse. Maria suckar djupt när hon konstaterar "Ni har mördat en gran... och ni har bara röda kulor, inga gröna så långt ögat kan se, och en röd stjärna i toppen - vill ni verkligen samarbeta med oss?". Mona harklar sig och säger till sitt försvar "Den där röda stjärnan fick jag i present av Lasse när jag blev inkvoterad som partiledare faktiskt. Och ja, Maria vi vill samarbeta med er - det vill vi verkligen. Men hur skall jag kunna få dig på gott humör igen Maria? Jag blir ju lite rädd när du blir så här tokig..."

Maria såg fundersam ut i några minuter innan svaret kom. "Jag vill att de grönröda släpper ett gemensamt förslag om att förbjuda julgranar. Varenda gran behövs där ute för att suga i sig koldioxiden som strömmar ut från Vattenfalls tyska kolkraftverk. Skicka ett pressmeddelande, här och nu så blir jag glad igen. Först då skall du få några tips om hur du får väljarnas förtroende, först då Mona." Mona tittade på Ibrahim som mumlar något om att man skulle kunna skriva att det är Alliansregeringen som ligger bakom ett överdrivet nedhuggande av små oskyldiga granar. En bra idé tycker Mona och Maria som gemensamt kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig i soffan för en pratstund med Maria och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/07

"DANSKJÄVLAR!"



Citatet ovan är närmast odödligt, och allas vår Ernst-Hugo var den ärliga mannen som satte ord på alla de känslor vi har inför vårt lilla grannland i söder. Just nu ligger det nära till hands att ta till kraftord igen om Danmark och danskarna, nu börjar de kräva saker av oss som vi vunnit genom svenskt blod i krig och genom att "piska" danskarna i slag efter slag.

Ivrigt påhejade av det Danska Folkepartiet så kommer nu den danska regeringen att undersöka möjligheten att få tillbaka såväl drottning Margaretas brudklänning och den löjliga men uråldriga lagboken "Jyske lov". Svaret från svensk sida måste bli ett resolut "stick och brinn!", för ger man dansken detta kommer de snart att börja kräva Skåne, Halland och Blekinge åter.




"Jyske lov", vilket jäkla namn förresten. Först trodde jag att det handlade om ett skollov då danskarna fick ledigt för att vallfärda till Jysk, men så var det visst inte i landet där man måste vara med i Mensa för att fatta det mest basala räknesystemet. Förvisso kan man väl förhandla även med "danskjävlar" i mina ögon och skulle Danmark, utskitet av kalk och vatten, kunna acceptera de fyra modesta krav som jag anser man bör kunna ställa på det lilla landet så kan vi väl ändå visa att vi svenskar innerst inne är vänliga och generösa.

1. Att danskarna håller munnen och lägger ifrån sig pennorna när vi i Köpenhamnsmötets anda återstartar de tvenne reaktorerna i Barsebäck igen. Inget gnäll, bara acceptans...
2. Att Bornholm återbördas till Sverige, landet hugget ur granit, i enlighet med freden i Roskilde anno 1658.
3. Att alla inkomster från den danska öltillverkningen överförs till Sverige för att kunna kompensera vår bryggerinäring och ge våra producenter ekonomiska resurser att brygga godare öl. Att sedan estnisk öl är längt bättre än både dansk och svensk öl är en helt annan sak...
4. Att närhelst isen ligger tunn på Stora Bält erbjuda den svenska arméns 8 lätta manöverbataljoner möjlighet att öva övergång av fruset vattendrag i båda riktningar.

Ställer danskjävlarna upp på detta, så låt gå och låt de då få sin uppenbart livsviktiga lilla löjliga lagbok åter. I annat fall, kan de knipa för tid och evighet - det vi vunnit genom vår militära överlägsenhet tillhör oss, här och nu - då och för alltid. Med plutonium tvingar vi dansken på knä...

Länk: SvD

MONAS JUL - 7 DECEMBER


Det är måndagen den sjunde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här måndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det införskaffandet av en fin och representabel julgran som står på agendan.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är förkastligt att köpa en julgran av någon av de där små äckliga entreprenörna som prånglar ut undermåliga granar så vill Mona komma igång så tidigt som möjligt. Mona vill åka ut på landet och hugga ner en alldeles egen gran, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, stirrandes in i samma TV och en bandad upplaga av gårdagens Keno-dragning och med en Bailys vid sin sida. Bosse känner inte alls för att hugga gran, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i ett styrelsemöte hos Pysslingen Förskolor och Skolor AB där han agerar styrelseproffs på undermåligt sätt. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju så gärna ha granen i vardagsrummet när Maria Wetterstrand kommer förbi under morgondagen för att ge Mona lite tips om hur man får förtroende hos väljarna.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Svetlana att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 15 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande granhuggare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med en påfylld Bailys, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i förrådet där de hämtar en yxa. De embarkerar Monas Volvo med körförbud, och rullar västerut. De passerar Ibbes gamla hemtrakter i norra Botkyrka, fortsätter förbi Lagoland och passerar antroposofernas Järna och Gnesta-Kalles byhåla till hemort. Mellan Gnesta och Flen svänger de av, till vänster naturligtvis. Här ser granarna underbara ut...

Det promeneras, det spanas och de två hittar den där granen som Mona vill ha. Ibbe hugger frenetiskt någon decimeter ovan markytan och granen faller efter någon minut med ett brak. Då hörs ljudet av knak och brak i skogen, marken vibrerar och ett ett uråldrigt frustande hörs närma sig. Ibbe som just sett Ice Age 3 börjar skaka av skräck. Men när en välbekant röst hörs och ljuskäglan från en ficklampa sveper över skogen så lugnar sig de båda för en kort stund. Den välbekanta rösten verkar arg och aggressiv, det andas våldsamheter i ordflödet. "Anitra, arbetarpatrasket som parkerade sin skrothög vid vägen måste vara här någonstans. Jag tror att de tänker stjäla en av våra granar de vidriga typerna...". Mona och Ibbe gömmer sig med sin nyhuggna gran under en ännu större gran och klarar sig när den bufflige godsägaren passerar bara några meter ifrån dom.

Snabbt till den med körförbud belagda Volvon, upp med granen på taket och Ibrahim Baylan trycker gasen i botten. När de svänger ut på riksväg 57 mot Gnesta ser man godsägaren sikta mot skrothögen med sin älgstudsare i backspegeln... Färden går så fort det går att köra, förbi ödsliga samhällen och Lagoland, hem mot Nacka. Väl framme ser man att den höga farten har fått den tidigare granna granen att tappa nästan alla sina barr. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur…

Ibrahim blir ledsen och föreslår med tårar i sina ögonvrår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat en miljö där julgranarna tappar barr på ett sjukligt och vidrigt sätt. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/06

STÖTTA NORDKOREAS EXPORT!


Men vad är det här egentligen? Varför i hela himmelska fridens namn vill man stoppa import och försäljning av nordkoreanska högkvalitetsjeans? Ser man på Paul U Bergström något sjukt nöje i att sparka på ett litet, ensamt och missförstått land som ingen tycker om?

Nej, jag har inte fått några varma känslor för den Demokratiska folkrepubliken Korea - alls icke. Men det är med en svårtolkad fascination jag sitter och betraktar världens mest absurda kommunistiska samhällsbygge så här lite på avstånd. Var det inte så här Ohlys drömvärld såg ut när han var som mest kommunist i början på 80-talet? Och är de nordkoreanska motorvägarna inte en våt dröm för Peter Eriksson och Maria Wetterstrand? Det enda bra med Norkorea i mina ögon är att de fattar det där med hur man anpassar sitt försvar och försvarsbudgeten efter alla tänkbara hotbilder...

Nu exporterar Nordkorea egna jeans, NOKO Jeans, och det tycker jag är bra. Det är väl bra mycket bättre att man gör dessa fredliga, men ack så imperialistiska klädpersedlar än att man lägger ner energi på att göra piratkopior på andra jeans - varumärkesskyddade jeans? Och ser man till Nordkoreas andra stora exportvara, robotar och raketteknik, så är väl jeans mycket trevligare? Och vore det inte skönt för samvetet att man när man drar på sig sina moderiktiga NOKO-jeans verkligen känner att någon stackars kommunist-förslavad arbetare kan få något annat än gräs, grus och jord på matbordet.

Nordkorea har ju innan NOKO-trenden inleddes enbart exporterat livsfarliga vapen till livsfarliga länder. Pakistan och Iran är ju hängivna stamkunder hos Nordkoreas robot- och raketproducenter, och just Iran är väl ändå ett land som vi definitivt inte vill se som kärnvapenmakt alldeles oavsett var på den politiska kulörskalan vi befinner oss?

Förut var ju Israel det naturliga målet för framtida iranska kärnvapen-missiler, men nu kommer ett annat land och pockar på uppmärksamhet. Schweiz, det kroniskt neutrala alplandet med världens bästa choklad hotas nu av Iran, och i förlängningen av nordkoreansk robotteknologi för att man hade den sällsynt dåliga smaken att rösta emot minareter i sitt land. Oavsett vad man tycker om denna folkomröstning, jag gillar inte inskränktheten alls, så är det bara att acceptera den demokratiska process som lett fram till schweizarnas dumheter. Allt blir inte alltid rätt, det viktiga är att man gjort rätt... Ayatollohorna fick naturligtvis spader och nu hotas det lilla landet i bergen av alla möjliga tänkbara och omöjliga elakheter från Teheran. Det är ju nästan så att man kan se iranska Taepodong 2-kopior ramla ner över Geneve, Zürich, Lausanne, Bern och andra estetiskt tilltalande men minaretsfria schweiziska städer...

Skydda Schweiz, Stå upp för de demokratiska spelreglerna - köp NOKO-jeans!

Länkar: DN, SvD, AB

MONAS JUL - 6 DECEMBER


Det är söndagen den sjätte december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna här söndagen är det bakandet av en naturtrogen kopia av LO-borgen av pepparkaksdeg som står på agendan.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är ett så pass stort pepparkakshus som Mona skall baka så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med en spetsad glögg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka pepparkakshus, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i inspelningen av ett filmklipp där han läser något undermåligt försök till julsaga iförd tomteluva och sitt löjliga flin. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha pepparkaksborgen klar till dess Vanja kommer över för att diskutera sina styrelseuppdrag.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ivana att beställa en taxi till Birger Jarlsgatan 115 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 17 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande sockerbagare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld och spetsad glögg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns lika mycket pepparkaksdeg som det finns styrelseuppdrag för Vanja. Mona har kavlat ut plattorna, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med bygget är det tänkt.

Det kavlas, gräddas och glaseras – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Hur de än bär sig åt så liknar den tilltänkta pepparkaksmodellen av LO-Borgen mest en kopia av Dresdens stadshus som det såg ut på morgonen den 16 februari 1945. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur…

Ibrahim blir jätteledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat en marknad för defekt pepparkaksdeg och att man med berått mod driver svenska pepparkaksbyggare till psykisk kollaps, långtidssjukskrivning och utanförskap. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran,
snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

Länk: SvD, AB

2009/12/05

"OPINIONS-ONANISTERNA"

Det går upp, det går ner - det går runt en liten stund...

"Arbetsbeskrivning för den politiska bloggaren:
- Vad som än händer, kommentera händelser och nyheter så att det framstår som om ditt parti är felfritt.
- Kommentera opinionsundersökningar som publiceras på ett sådant sätt att de verkar påvisa framgångar för ditt parti oavsett vad siffrorna visar.
- Kritisera aldrig din egen ledare, ledning eller andra höga företrädare för ditt parti.
- Var så torftig i dina inlägg att bara den mest inbitne politiska nörden återkommer, vanligt folk vinns inte på bloggosfären."

Jag ser mig själv som en politisk bloggare, men jag skiter fullständigt i ovanstående riktlinjer. När jag har något att kritisera mina egna för så gör jag det, när jag har någon orsak att kasta latrin över motståndarsidan så gör jag det och när jag som idag är tvungen att kommentera en opinionsundersökning så kommer jag inte göra något mer än att bara ställa siffrorna man ser mot varandra utifrån mina tankar och funderingar...

Häromdagen kom det en undersökning från Demoskop som visade att Moderaterna rasade med 4%, vilket jag självklart tyckte vad tragiskt men när de flesta samtidigt försvann till våra alliansvänner så kunde jag köpa det. Sosseriets politiska cykloper började jubla över ett försprång på 6% och drog snabbt sina slutsatser att alla fina ord och röda floskler som strömmat ut från deras 'jobbkongress' i Älvsjö tillsammans med Thomas Östros skönsång hade fått väljarna att söka sig hem igen. Hux-flux fanns inte den undersökning som dagen innan påvisade att väljarna tappade i förtroende för samma parti i varenda viktig politisk sakfråga...

I dag kommer SKOP med sin undersökning och som vanligt är resultatet ett helt annat. Visst, moderaterna "rasar" men bara med 0.9% och Miljöpartiet går som vanligt framåt. Men det är ju så att det som i Demoskop handlar om ett 6%-igt övertag för de grönröda i SKOP är ett övertag för Alliansen med 0.3% - ett gigantiskt övertag som naturligtvis ger oss vind i seglen... Hmpfff!?

Det är ju nästan så att vi politiska bloggare sitter å onanerar framför såväl gammelmedia som datorskärmar närhelst en ny opinionsundersökning ploppar upp och visar än det ena, än det andra. Hursomhelst kan man med ett blogginlägg göra en seger av vilka förlustsiffror som helst, och man kan få en stärkt motståndare att framstå som en riktig "loser". Just sosse-bloggarna är specialister på detta, att varje gång det går bra jubla som besatta galningar medan de hittar på de mest häpnadsväckande bortförklaringarna som finns när det blåser motvind. De är duktiga på att manipulera, det är dom. Läs dagens bloggflöde, och dra dina slutsatser själv och jag är säker på att du förstår.

Det finns ju egentligen bara en undersökning där alla siffror pekar klart och tydligt åt samma håll, och där siffrorna egentligen inte borde gå att blunda för - och det handlar om väljarnas förtroende för Mona Sahlin. Att Mona Sahlin inte har mer förtroende i väljarkåren än Lasse Ohly är ingenting som sosse-blogggare som Peter Andersson, Krassman eller Kalle Anka bryr sig om att kommentera - det finns liksom inga bortföklaringar eller ursäkter att ta till. Jag vet hur bekymrad jag skulle vara om vi när vi går in i valåret hade haft en moderat statsministerkandidat med noll och inget förtroende. Jag berättar gärna om min oro, om mina funderingar. Skönmåleri av egna oförmågor och självbedrägeri, - ja det kan sossarna fortsätta ha som sitt signum...

2009/12/04

MONAS JUL - TVÅ DAGAR KVAR!


Jag vet att jag är sent ute, men bättre sent än aldrig sägs det ju.

På söndag, den andra söndagen i advent, så börjar Tokmoderatens dagliga adventskalender att publiceras på den här bloggen. Huvudpersonen är den gråa förortskvinnan Mona Sahlin, och vi kommer dagligen få ta del av Monas liv och leverne. Det handlar till stor del om hur Mona interagerar med sin make Bo, med sina nära vänner Thomas och Ibbe under den jobbiga tiden som julstressen innebär för alla människor i vårt avlånga land som ser julen som ett kostsamt tvång istället för den där härliga och stillsamma familjehögtiden.

Var med från början, följ Monas vandring mot julaftonen varje dag på Tokmoderaten.

Välkommen Du med!