BLOGGRECENSION 7: OPASSANDE

När man har placerat sig som nummer ett på Politometerns lista över de mest inflytelserika bloggarna, och när man är en kronisk beståndsdel på den så kallade Knuff-listan så är man en i eliten. Opassande är allt det där, Opassande vet hur en slipsten skall dras för att skapa en blogg som många bryr sig om - men frågan är varför man skall bry sig om Opassande?

Opassande är namnet på den framgångsrika bloggen med rötterna i den numera tynande folkrörelse som en gång var Piratpartiet. Kvinnan bakom Opassande kallas Emma och är jämngammal med min mor, och bara där svävar tankarna i väg och en blixt av beundran slår ner i min hopläkta fontanell. Tänk att en sådan där gammal tant kan använda den nymodighet som nätet är på ett sådant sätt att man blir en opinionsbildare? Fantastiskt tycker jag, eftersom min mor knappt vet hur en dator ser ut och ännu mindre hur man får igång den. Nej, hos min mor finns styrkan i att tömma bag-in-box-viner på löpande band och grotta ner sig i socialdemokratiska vanföreställningar medan ögonen beter sig som det där snurrande fältet på en enarmad bandit...

Opassande-Emma verkar så här på håll vara en rätt skön tant, Piratpartiets egen Mary X - eller är Mary X de nya Moderaternas variant av Opassande-Emma? Under själva grävandet inför den här recensionen så hittade jag några bilder på Opassande-Emma under utdelningen av det Stora Bloggpriset anno 2008, som hon naturligtvis vann. Inte nog med att hon ser ut som hemstaden Sundbybergs journalistiska ADHD-stjärna Annika Sundbaum-Melin, hon har en klädstil som skulle få di Leva att framstå som stöpt i en tråkig och intetsägande mall. Störtskönt i mina ögon, men är det inte lite tråkigt att gamla Piratpartist-tanter tar hem det där Stora Bloggpriset vartenda år? Ifjol en Opassande vinnare, i år en farmor från Roslagen...

Att betygssätta en så pass framgångsrik blogg som Opassande blir ju lite svårt, dels kanske man har orimliga krav eller så kanske man ger uttryck för en uppdämd avundsjuka över den framgång man själv vill nå en dag. Nåväl, här är betygen - Opassande eller inte.

Politisk korrekthet: Här blir det ju lite som när jag recenserade Opassandes ledare Dick Greger aka Rick Falkvinge. Hela den lila rörelsen, hela Piratpartiet andas ju politisk inkorrekthet och har ju hela sina uppenbarelse i det faktum att de etablerade partierna bajsade en ungdomsgeneration i ansiktet med Bodströmsamhälle, FRA-lagen och IPRED. Självklart spinner Opassande på detta tema, och hon gör det bra. Det är faktiskt bättre hos Emma än hos Dick Greger, aka Rick Falkvinge, eftersom hon på Opassande skriver för folk i största allmänhet och för att övertyga även de som inte redan är övertygade. Dick Greger, också känd som Rick Falkvinge däremot, skriver för de redan frälsta. Betyg: 5 Kommentar: Samma betyg som Dick Greger, men ändå lite bättre just för att det finns en röd tråd och en ambition att förklara för de som behöver få veta mer om Piratpartiet och varför man lagt ner så stor möda på att komma till...

Humor: Avsevärt mycket bättre än sin partiledare, men ändå ligger man ju inte där dubbelvikt och skrattar ihjäl sig. Det finns små guldkorn i vissa texter som jag kan få för mig är ironier eller försök till satir. Men Opassandes styrka är ju inte humorn, långt därifrån faktiskt. Betyg: 2 Kommentar: Dubbelt så rolig som Dick Greger, men det kan ju en inspirerad begravning också vara.

Språkbruk: Klanderfritt, men på något sätt så saknar jag ett friktionsfritt flöde bland orden. Det är bra, inte tu tal om något annat, men det är något som irriterar min läsenerv som jag inte kan sätta fingret på. Betyg: 3 Kommentar: Skönt med en gräsrot som vet hur man hanterar språket, och som inte fått se hur den socialdemokratiska flumskolan sparkat undan benen på den som vill kunna skriva rent och riktigt.

Skönhet: Ett verkligt spännande sidhuvud, hyfsat stilmässig sidebar även om jag tycker att texten där är för liten och för ihopklumpad. Just sidebaren skulle kunna vara betydligt bättre, mer struktur och mer lätt att hitta i. I övrigt rätt intetsägande, några Youtube-klipp här, någon bild där men inte alls den sköna upplevelse som en så pass framgångsrik blogg borde vara. Även om man skriver bra, tilltalande och allt det där så behövs ju estetiken i bakgrunden som en förstärkningsmekanism. Betyg: 3 Kommentar: Utan Bullens pilsnerkorv i sidhuvudet hade det blivit en tvåa av det här. Går att lyfta rejält med lite konstnärliga ambitioner.

Sammantaget så får Opassande det passande betyget 13, och placerar sig då mellan sossebloggarna i Alliansfritt med sina 15 poäng och Westerholm med sina 12 poäng. Marginellt för Mary X och avsevärt bättre än sin partiledare Dick Greger. På lördag får vi se hur den professionella Politikerbloggen står sig mot de oavlönade eldsjälarna som är bloggosfärens ryggrad, och om en vecka är det dags för den sista Piratpartisten HAX. Kommande lördag avslutas därefter denna recensionsorgie med Kent Persson, moderat. Därefter följer ett antal bonusrecensioner av mindre och anspråkslösa bloggar på ett mer oregelbundet sätt...

Tack och Bock, Stupstock!

LYKTSTOLPAR, GRILLAR OCH SOPTUNNOR

Den snabbast växande gruppen på den svenska Facebook-communitien just nu är en fantastisk grupp där folk från olika läger samlas för att hylla en lyktstolpe. Gruppen som heter "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?" har denna morgon samlat över 40.000 fans - och den växer fort...

Och som om inte det var nog så finns det några grupper till på samma tema: "Kan den här gamla grillen få fler fans än Lars Ohly?", "Kan det här kärnkraftverket få fler fans än Maria Wetterstrand?" samt sosseriets undermåliga plagiat "Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt?". Kriget är i full gång - och jag kan stolt meddela att jag gått med i de tre förstnämnda grupperna just för att de var innovativa och skojiga. Att jämföra landets hårt kämpande statsminister med en soptunna känns däremot lite lågt och tyket, men vad hade man annars kunnat förvänta sig av den bittra oppositionen?

Nåväl, "Lyktstolpe"-gruppen är den stora gruppen, den gruppen som tagit täten och visar att Svensson i största allmänhet har större förtroende för en ensam, upplysande lyktstolpe än en svammlande och fjantig oppositionsledare. Fansen väljer lyktstolpen, och endast de extremt hjärntvättade väljer Mona Sahlin.

En kort jämförelse om hur siffrorna ser ut denna morgon, den 9 februari klockan 11:30:

Lyktstolpen - Mona Sahlin: 40.524 vs 3.842

Soptunnan - Fredrik Reinfeldt 4.512 vs 2.373

Grillen - Lars Ohly 2.761 vs 422

Kärnverket - Maria Wetterstrand 480 vs 1.988

Sålunda kan man dra slutsatsen att just i detta nu så är Maria Wetterstrand den enda som ligger på plus, med ett värde på 4.14 fans per kärnkraftverk. Lars Ohly har det tyngre, med ett plus för den gamla grillen med ett värde på 6.54 fans mot Ohly, och Reinfeldt ligger trots allt efter soptunnan men bättre till än Ohly. Reinfeldt får se sig slagen av soptunnan med ett värde på 1.9 i soptunnans favör.

Och som vanligt ligger Mona Sahlin sämst till när det kommer till sådana här djuplodande förtroendeundersökningar. Här är det uträknade värdet 10.54 till lyktstolpens fördel, och skillnaden ökar för varje sekund... Bäva månde Baylan!

Länkar: Lyktstolpen, Grillen, Kärnkraftverket, Soptunnan

EN DAG AV MEDKÄNSLA OCH EFTERTANKE

En vacker vinterdag har blivit mörk och kall, och en dag då huvudvärken tog mitt huvud i ett järngrepp har börjat närma sig slutet. Hela dagen har jag gått och funderat på det här med våra två stupade officerare i Afghanistan, och det har när den krassa och vulgära verkligheten slagit rot i mitt sinne faktiskt rullat några tårar nerför mina runda kinder. Jag kände inte Lt Andersson eller Kn Palmlöv, men lik förbannat så finns det en samhörighet där i min själ eftersom jag en gång för länge, länge sedan delade deras kall och ställde mitt liv till Sveriges förfogande i händelse av ofred.

Johan Palmlöv bodde i Sundbyberg, och någonstans någongång har jag säkert sprungit på karln i någon butik, på någon restaurang på hemstadens domäner. Nu är han i en annan dimension, vilken beror ju på vad man tror. Själv blev jag denna morgon, på väg till apoteket Kronan för att köpa lite starkare värktabletter berörd av två löpsedlar. På Expressen slog texten "Hjältar" rakt in i mina mest empatiska nervbanor medan Aftonbladet var hopplöst fel ute med "Richard Palm opererad i fyra timmar".

Nu var ju såväl Gunnar som Johan, fallna frihetsgaranter och kollegor, redan innan skotten föll i den där avlägsna byn i Afghanistan hjältar i mina ögon. De människor som sätter den personliga säkerheten på undantag och som av ren godhet faktiskt gör den yttersta uppoffringen för sina medmänniskors rätt att få ett bättre liv är alla hjältar. Det kan handla om våra soldater i Afghanistan, Kosovo och hemmavid, det kan handla om lärare i den svenska skolan, det kan handla om poliserna på våra gator och torg och det kan faktiskt handla om alla de som kämpar i den vårdapparat som gör skillnad för medmänniskor. Gunnar och Johan var hjältar innan de stupade, de är det trots att de stupat och alla deras kollegor och efterföljare är hjältar - det är när man sätter egoismen på undantag för att hjälpa andra hjältedådet uppstår.

Sverige har länge varit förskonat från att få se präster i sällskap med höga militärer ringa på hos de nära och kära som får se sitt liv vändas upp och ner med en ringklockesignal vid ytterdörren. Vi har levt i fred i 200 år, de soldater som stupat i strid under svensk fana har gjort det i fjärran land - att ge sitt liv för fosterlandets frihet har ännu så länge inte blivit aktuellt. Men bara den naive kan tro att fred och frihet är gratis. Det kräver offer i människoliv, det kräver anslag till ett försvar värt namnet och det kräver folkvalda politiker som har vett att förstå att den dag man med berått mod lämnar landet, soldaterna eller folket åt sitt öde tassar i landsförräderiets utmarker...

Jag är inte enbart positiv till vår insats i Afghanistan, men det har absolut ingenting att göra med att jag ringaktar soldaternas arbete eller ambition där borta utan för att vi i Sverige dessa dagar faktiskt inte kan hantera hotbilder som kan riktas mot oss som nation. På samma sätt som när vi fick ge fegheten ett ansikte under det finska vinterkriget eller när nazisterna transisterade Division Engelbrecht på våra järnvägar för att slå vårt västra broderfolk är vi där igen. Avrustade, svaga och utan förmåga att med vapen stå upp för våra värderingar. Den dagen då tryggheten återskapats i Sverige och hos våra grannar så är jag den förste att stå upp för att svenska soldater skall finnas i de länder där friheten behöver en hjälpande hand.

Imorgon kväll, ungefär samtidigt som de yngsta sönerna bänkar sig framför Bolibompa, så landar ett plan med två fallna hjältar på Ärna flygplats, f.d F16 i Uppsala. Jag kommer att knipa min annars kroniskt glappande käft i två minuter, två tysta minuter för de två unga män som offrade allt för andra.


Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB

MEDKÄNSLA OCH DELAD SORG

Så har den mörka kvällen kommit då dödsbuden sprids i media, på nätet och till de anhöriga som denna dag förlorat två älskade familjemedlemmar i ett avlägset land under svensk fana. I den tysta lägenheten är det laptopens sken och ett fladdrande värmeljus som lyser upp en mörk kväll, en mörk tillvaro där jag med hela mitt hjärta känner sorg över det som drabbat två av mina tidigare kollegor och deras familjer.

Självklart så vill jag med detta korta inlägg uttrycka mina djupaste sympatier, min medkänsla och en gränslös empati med alla som drabbats av dessa förluster.

Sverige är ett land där förluster i människoliv på grund av krig, väpnade konflikter och annan ofred tack och lov är sällsynta - men med tanke på Sveriges engagemang i Afghanistan så var det trots allt bara en tidsfråga innan detta skulle drabba även vår tappra styrka i Mazar-e-Sharif.

I denna stund av sorg och förtvivlan vill jag se Försvarsmakten och de folkvalda som sänt svenska soldater till Afghanistan ta sitt ansvar för att minimera lidandet och ställa upp för de som nu fått se sina liv vändas upp och ner med ett par olycksbådande ord i en nyhetsflash eller i ett telegram. Det är nu vi alla måste stå upp bakom våra soldater i fjärran land, stötta och finnas där när så behövs. Något som trupperna absolut inte är förtjänta av är att politiker ur olika grupperingar eller partier tar denna tragiska händelse som en förevändning för att vinna billiga politiska poäng. Det är nu de måste få känna att det soldaterna nu gör värdesätts och uppskattas av såväl Sveriges folk som de afghaner som vi är där för att ge en fredligare framtid.

Men redan nu, på bloggar och från ledarsidor med rötterna till vänster i den politiska rabatten, kommer vi nu få se ropen komma som en lavin, "Ta hem trupperna!"... Det är att berätta för våra män och kvinnor i Afghanistan att man inte gör eller har gjort någon skillnad, att de två som nu stupat har gjort det för något som inte var värt att stupa för. Solidariteten på vänster planhalva sträcker sig i detta fall inte längre än till hyckleri och skenhelighet.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN, AB, CIng, Westerholm, Wiseman, Kent, Peter A, Försvarsministern

RECENSION AV RECENSENTEN

Det här med att recensera kollegorna på bloggosfären är väldigt roligt och har av glada tillrop via mail även gjort ett visst avtryck i läsekretsen och bland de som recenserats. Flera är de som har, månne med ett visst sadomasochistiskt drag i den egna personligheten, bett om att få sina alster recenserade trots att de inte finns på Knufflistan. Den ständigt konspirerande Krassman tillhör dessa, och om Krassman själv kan få ur sig en recension av bloggen Tokmoderaten så kommer hans önskningar att uppfyllas.

En som redan haft vänligheten att recensera mitt arbete är Peter Trixe, f.d Sundbybergsmoderat som flydde över gränsen in i frihetens stad, Stockholm. Alla som skriver en recension av undertecknad som uppfyller kvalitetsnormen och därför publiceras kommer med andra ord också få se sina egna ansträngningar rosas eller sågas. När jag är klar med Topp-10 på Knufflistan så kommer därför Trixe få se mig kasta en brinnande Molotov-cocktail rakt in i hans anspråkslösa blogg "Trixes tankar". Men låt mig denna söndag ge Er Trixes recension av Tokmoderaten - Ole Hyvä!

"Fredrik Antonsson, som personen bakom bloggen ”Tokmoderaten” egentligen heter, kallas även ibland för ”Keruben från Sundbyberg”. Troligen är det ett epitet som myntats av Antonssons mamma, eftersom det annars är rätt så svårt att förstå hur detta uttryck fått fotfäste. ”Tokmoderaten” är en skäggig, lönnfet moderat i 40-årsåldern med cendréfärgat hår (påminner mig på något sätt om någon som jag dessvärre inte riktigt klarar av att sätta fingret på…) som gör sin politiska gärning i den sossestyrda Stockholmsförorten Sundbyberg. Att vara aktiv moderat i Sundbyberg kan knappast vara lätt, efter alla turer som varit under de senaste åren med bl a ett porrsurfande oppositionsråd (som tvingades avgå), moderata ”quislingar” som oväntat bytte sida, en ledande moderatpolitiker som på felaktiga grunder beskylldes för både det ena och det andra av TV 4:s ”Nyheterna” och svårigheter att hitta en lämplig arvtagare till tidigare sagda oppositionsrådspost.

”Tokmoderaten” jobbar inom sjukvården. Man skulle därför lätt kunna tro att han skulle känna stark empati och mänsklig värme gentemot alla i samhället. Det är dock inte riktigt sant. Det finns vissa individer han känner allt annat än kärlek för. Mona Sahlin är ett exempel. Ibrahim Baylan ett annat. Thomas Bodström ett tredje. Ja, egentligen allt som har med socialdemokrati att göra har han ett brinnande patos för… Eller emot, snarare sagt.

Fast är socialdemokraten i fråga kvinna, snygg och (gärna) blondin så går ”Tokmoderaten” igång på riktigt. Fast då är det knappast hjärnan som styr, utan en helt annan kroppsdel. Helene Hellmark Knutsson (socialdemokratiskt kommunalråd i Sundbyberg) och Johanna Graf (socialdemokratiskt oppositionsråd i Solna) är bara två av många ”sossebrudar” som ”Tokmoderaten” gärna skulle vilja dela en Angus-hamburgare och en Saku Kuld med till romantiskt tända stearinljus och med en smäktande Depeche Mode-ballad i bakgrunden.

Synth och skam är också två viktiga begrepp som bör associeras med ”Tokmoderaten”. Ju tajtare upbeats, desto bättre. Och ju tajtare rumpa, desto… Ehhh… Nä, vi släpper det… Och går hellre in på att recensera bloggen i stället.

Politisk korrekthet: Man kan väl knappast ens med den godaste vilja i världen påstå att ”Tokmoderaten” skulle vara en ”politiskt korrekt” blogg. Mona Sahlin och hennes kollegor hudflängs – ofta och gärna. Och alla mentala punggrepp är tillåtna – det dryper av förakt mot allt som är rött, grönt eller som på något annat sätt avviker från det som ”Tokmoderaten” gillar. Samtidigt drar sig inte ”Tokmoderaten” från att även kritisera både det parti han själv tillhör och de andra bröderna och systrarna i Alliansen ifall även de gjort något vansinnigt. Betyg: 4 Kommentar: Ibland kan det bli lite väl mycket upprepning av samma saker (som t ex i ”julkalendern” om Mona Sahlin, hennes man och ”den ständige slaven” Ibbe Baylan), men i det stora hela finns här en härlig humor, godmodig ironi och ett stänk av sanning i en salig blandning.

Humor: Joråserrusåattvahettere… Visst finns humorn, när ”Tokmoderaten” väl släpper loss. Ibland känns den lite krystad, ibland lite väl torr och ibland smått unken, men allt som oftast är den underfundig och klurig. Man kan flera gånger skratta gott åt hur ”Tokmoderatens” tankar flänger åt lite olika och oväntade håll, hur han ser saker på ett sätt som kanske inte alla alltid ser och pekar ihärdigt och envist på dråpligheter som den stora massan bara skulle passera utan att ens notera. Betyg: 3 Kommentar: Bra, men skulle kunna vara bättre. I rätt sammanhang funkar humorn, men ibland kan det kännas lite malplacerat.

Språkbruk: Det finns definitivt inget att anmärka på vad gäller ”Tokmoderatens” språkbruk. Ja, ibland kan det slinka med en eller annan svordom och ja, ibland kan det bli ”grepp under bältet”, men sett till det stora hela, så är det inget man chockeras av eller reagerar negativt över. Att det finns en blogg som vågar nämna saker vid deras rätta namn, som inte ”fegar ur” och som vågar ryta till när det behövs rytas till känns definitivt som en frisk fläkt. Språket känns varken krystat eller besserwisser-aktigt. ”Tokmoderaten” skriver från sitt personliga perspektiv, med en personlig touch och ett personligt språk och – det funkar klockrent! Betyg: 5 Kommentar: Ibland småjabbande, ibland rejäla råsopar och ibland ett och annat slag rakt i solar plexus.

Skönhet: Nja… Det finns väl egentligen inget att anmärka på här heller. En standardblogg, helt enkelt. Visst skulle det kunna se snyggare ut, men man är tacksam över att det inte finns dessa rullande banners, ljudfiler eller annat som skulle kunna störa genom att envist pocka på besökarens uppmärksamhet. Att använda sig av en av ”Bloggers” standardmallar och fixa till den med i alla fall några personliga inslag känns bra, men att kalla sidan för ”snygg” vore att ta i. Men jag tror i och för sig inte att ”Tokmoderaten” är ute efter att vinna något skönhetspris för sin bloggsida. Han låter troligen hellre personer som ”Blondinbella” syssla med estetik, smink och pynteri – själv ägnar han hellre sin tid åt att skriva om politik. Betyg: 4 Kommentar: ”Keruben från Sumpan” är som sagt varken någon ”Blondinbella” eller ”Perez Hilton” som tycker att det här med att ha glitter och glamour på bloggen är något som är högprioriterat. Sparsmakat, men helt OK.

Summerar vi betygen, så blir det 16 poäng av 20 möjliga. En mycket bra, intressant och läsvärd bloggsida, men med ”tillväxtpotential”. Inget är ju så bra att det inte kan bli ännu lite bättre. Innehållet är ibland skrämmande likt inläggen i ”Trixes tankar”, trots att dessa två bloggar inte har något som helst med varandra att göra (annat än att båda bloggförfattarna är moderater, har anknytning till Sundbyberg och är hängivna fans av Depeche Mode) och att blogginläggen skrivits nästintill samtidigt på varsitt håll (vilket alltså eliminerar misstanken om att den ene ”snor” influenser och inspiration från den andre."

Tack för ett gediget arbete Trixe, även om betyget 3 på området Humor känns gravt deprimerande för mig. Vill du såga, rosa eller bara vara elak tillbaka så har Du nu chansen - en recension enligt mallen ovan, maila till fredrik.antonsson@moderat.se och du har möjligheten att få dina alster publicerade på den fjärde mest inflytelserika moderata bloggen. Våga och vinn...

KAN KVINNOR? VERKLIGEN...?

Vad vore väl ett besök på Moderaternas valfokus i Lapplands Väsby?

Kanske långtråkigt?

Och dötrist?

…och …alldeles, alldeles underbart!

Medan mina partivänner fokuserar på valet så sitter jag i min ensamhet och känner mig som partiets självutnämnda paria, den där galna bloggaren som partiet helst inte vill associeras med på något som helst vis. De verkar ju ha det så trevligt där uppe i obygden, mina partivänner, medan jag har satt ugnen på 225 grader och ställt ut fyra burkar Norrlands Guld på balkongen. Här blir det till att sitta ner med en hemmagjord kebabtallrik och lite alkohol för att själsligt vandra in på den stigen som leder till en grotta där jag kan grotta ner mig i självömkan...

Men kanske är det lika bra att jag inte är där, bland mina partivänner som verkar ha så roligt av vad man kan utläsa av Facebook-kommentarer och Twitterflöde, för jag hade som den offentliganställde man på en kvinnodominerad arbetsplats kanske låtit Reinfeldt att förstå att det liksom inte spelar någon roll hur mycket vi än anstränger oss - kvinnorna fattar inte bättre, de kommer inte bryta sina invanda mönster när de står där bakom skynket på valdagen. Glädjedödare? Javisst, men också en effektiv avlyssningsapparat mitt i fiendens huvudläger.

Reinfeldt påtalade ju att vi moderater måste vinna kvinnorna i det kommande valet, och det vore väl trevligt om även det täcka könet någon gång kunde börja smörja maskineriet i skallen med lite annan olja än den som sosseriet under ett århundrade smörjt kvinnosläktet med. Jag försöker på min arbetsplats, men inga argument biter på kvinnofolket som bara inte kan inse att vi faktiskt är ett parti även för de med bristande intellekt och de som saknar snopp...

När man inte kan argumentera sig till framgång så får man hitta andra lösningar på problemet. Att avveckla den kvinnliga rösträtten kan ju vara ett alternativ, om än något drastiskt och måhända lite impopulärt bland delar av kvinnorna själva och de fjolliga männen som kallar sig feminister. Ett bättre alternativ är ju annars att låta varje manlig röst vara värd dubbelt så mycket som en kvinnlig dito. Fördelen med det senare alternativet är ju att det per automatik blir mer fokus på valfrågor som kan vinna över ännu fler män: avskaffad moms på herrtidningar, sänkt bensinskatt och så vidare. Ett tredje alternativ är ju helt enkelt att omyndigförklara de kvinnor som uppenbart inte förstår sitt eget bästa, och låta deras män rösta åt dem på valdagen.

Nu hoppas jag ju att läsaren har sett igenom satiren ovan, och faktiskt förstår att det bara är en hejdlös drift med vurmandet för olika grupper mot varandra. Det som är bra för människan är också bra för kvinnan och självklart även för mannen eller sådana som jag som är så feta att man inte längre kan se vad man har mellan benen. Den dagen vi börjar fokusera på grupper där vi inte har riktigt så bra stöd som vi har bland andra så finns ju risken att de som redan stöttar oss känner sig åsidosatta. Försvarsvännen är en sådan väljare, en grupp som i brist på andra, vettiga alternativ förmodligen skrämts iväg till sofflocken för tid och evighet.

Men om man nu prompt anser sig tvunget att fokusera på kvinnorna som en enda, viljelös klump av väljare så kan väl ett bra alternativ vara att börja med att berätta vad vi vill åstadkomma med deras arbeten, där en mångfald av arbetsgivare i de av traditionen kvinnodominerande yrkena är det enda sättet att lyfta deras löner. Med jobbskatteavdraget har ju annars det vidrigt lågavlönade kvinnsen trots allt fått en rejäl förstärkning i plånböckerna - men otack är än så länge världens lön.

Länkar: SvD, DN, AB1, AB2, Kent

NÄR UNIVERSITETET TYSTAR DET FRIA ORDET

Är det Sverige anno 2010 vi denna morgon läser om eller Pyongyang samma år men år 99 eftersom man i Nordkorea räknar tiden från 1911? När man från ett svenskt läroverk tystar det fria ordet på bloggosfären så är det faktiskt bra mycket allvarligare än FRA-lagar och annan numera lagstiftad massövervakning. Yttrandefriheten är helig, alldeles oavsett vad man tycker, tänker eller känner - men se det bryr sig inte Lunds Universitet om...

Nu kan man väl förvisso tycka att det är upp till den där skolan att själv låta välja vilken typ av bloggar man vill se sina studenter publicera på nätet på sitt eget forum, men signalen är ju att man måste väja för kontroversiella ämnen som politik och religion. Och jag som då i min enfald trodde att det var våra skolors uppgift att fostra goda demokrater, folk som med ordet som vapen försöker övertyga andra om varför just den egna ideologin kanske kan vara en bra idé för andra eller varför just den där guden man kärat ner sig i skulle kunna vara en tilltalande sängpartner åt den där okända läsaren. Att uttrycka sina politiska eller religiösa funderingar, grubblerier och ställningstaganden är kontroversiellt av den enkla anledningen att människorna är unika och att man aldrig kan få alla att tycka likadant - trots att det finns ideologier, som exemplevis Ohlynismen, som strävar efter likformighet i tankevärlden.

Detta intrång i den frihet som kallas yttrandefrihet måste få konsekvenser för de som med regler och påbud vill tysta meningsutbyte och skapa en skola där konflikter sopas under mattan för att senare dyka upp i en ännu mer konfrontativ form. Det skulle ju kunna vara så enkelt att man från Lunds Universitets sida lägger ner sin egen bloggfunktion och hänvisar eleverna till de verktyg som Blogspot eller Wordpress där man utan krusiduller får skriva utan bannor från en skolledning som verkar att ha hittat sin inspiration hos prästerskapet i Teheran eller censorerna i Pyongyang. Kan man inte lämna ett forum öppet för diskussion så behöver man inget forum, så enkelt är det.

Är det rädslan för politisk extremism eller religiös fanatism som får Lunds Universitet att sätta på sig skygglapparna, eller finns det bara en sjuklig form av konflikträdsla i bakgrunden? Är det studenter som använder det fria ordet för att ägna sig åt förföljelse av andra på politiska, etniska eller religiösa grunder så måste man ju med andra medel än att tysta hela massan kunna tysta hatets förkunnare. Varför straffa alla andra när rädslan för ett fåtals snedsteg måste ligga till grund för ett beslut som andas diktatur?

Själv tycker jag att det är mycket mer spännande att läsa vad mina opponenter i politiken tycker och tänker. För att slipa mina argument, för att stärka mig i min konservativa grundsyn så är det nyttigt att läsa sossebloggare eller andra missledda varelser, för att se extremismens tändvätska hände det att jag i min ungdoms dagar läste både tidskrifter och flygblad från såväl Nordiska Rikspartiet som APK och EAP. Det är när man blundar för olikheterna och vägrar se att det faktiskt finns folk som tycker annorlunda, och det är när man vägrar se orsakerna till varför de tycker så som demokratin är ute på hal is. Den dagen då alla för bekvämlighetens skull skall stöpas i samma form är vi riktigt illa ute, och Lunds Universitet har just dragit iväg sina studenter i helt fel riktning. Skämmes tamejfan!

Länkar: SvD, SydS, Kulturbloggen, Cyklopen,