OTROLIG OMDÖMESLÖSHET ÄR INGET BROTT

Stackars, stackars överåklagare Gunnar Stetler.

Tänk vad den mannen har fått jobba sedan vår kvällspress gav sig ut på jakt efter den ena - som kallas Fia, och efter den andra - som heter Mona, bland politikeradeln i landet. Efter att häromdagen ha förklarat att Sofia Arkelstens resor var för tråkiga för att kunna kallas mutor så kunde inte överåklagare Stetler inleda någon förundersökning. I dag är beskedet detsamma, men i dag är det Monas besök på Kungliga Tennishallen som inte är värt en förundersökning. Säger det måhända något om att överåklagare Stetler anser tennis vara en tråkig sport...?

Inte ens jag som fixerad Mona-fobiker tyckte ju egentligen att Monas närvaro vid sidlinjen under Stockholm Open var något att yvas över, om det nu inte hade varit för att samma kvinna hade kallat Sofia Arkelsten för både extremt och otroligt omdömeslös, för att i andetaget efter säga att man antingen tackar nej eller betalar själv när någon vill bjuda. Hade inte fru Sahlin gett hyckleriet ett ansikte så hade väl iallafall möjligheten funnits att jag inte hade skrivit något elakt om Mona alls angående hennes biljetter som motsvarar en månadslön efter skatt för ett vårdbiträde på deltid.

Men när Mona inte kunde hålla tand för tunga om andra människors omdöme så flög ju djävulen i mig igen, kanske eftersom Monas eget omdöme är det mest kontroversiella omdömet på hela Helgeandsholmen. Men aldrig någonsin under det korta drevet så tyckte jag att Mona var kriminell när hon tog med sig sonen gratis för att se på tennis som enligt överåklagare Stetler måste ha varit dötråkigt. Inte kriminellt, men omdömeslöst i ljuset av vad Mona tidigare hade kläckt ur sig om andra och hur man skall hantera inbjudningar. Men som sagt, det är inte kriminellt att vara omdömeslös, bara otroligt eller extremt omdömeslöst.

Gunnar Stetler andas nu ut, och tror att den extrema arbetsbelastningen har lagt sig , men tji får han... Jag vet ju vad jag har sett både här och där, och det kan vara värt att utreda vilka hållhakar som glassgubben på Västerlånggatan har på Thomas Östros efter att bjudit honom på en Nogger Black häromåret. Vad förväntar sig bartendern på Monks av Sven-Erik Österberg efter att ha låtit den store mannen provsmaka en Duvel? Vilka löften har Ibrahim Baylan gett till stripporna från Chat Noir i Göteborg för en upplevelse utöver den vanliga för en herrans massa år sedan? Det finns frågetecken att räta ut, må kvällspressen och överåklagare Gunnar Stetler vända på varje sten för att se till att bara munkar kan bli valda som ledamöter av Sveriges Riksdag...

Länkar: SvD, DN, AB, Expr

LAAKSO - KLIPP ALLA BAND TILL HEJARKLACKEN

"My hands are tied
my body bruised, she's got me with
nothing to win and
nothing left to lose...

And you give yourself away.
And you give yourself away.
And you give,
and you give,
and you give yourself away

With or without you.
With or without you.
I can't live
with or without you!"

Sedan den dagen då Erik Laakso gjorde slut med Netroots på ett ärligt men härligt hårt sätt så har den bloggande storheten från Smålands skogar haft en speciell plats i mitt vänstra förmak. Erik Laakso satte ord på de känslor som vi på andra sidan blockgränsen hade inför våra fiender i NetRoots. De var verkligen Monas hejarklack, de var ett gäng partimegafoner utan något annat intresse än att skriva fram Mona till makten - och när sedan sossen Erik Laakso berättade det så blev det ju mer sant än när jag bredde på...

Erik Laakso blev väldigt trovärdig, en politisk fri-bajsare i "Rörelsen" som med sin personliga integritet som motiv hade lämnat de hemska nätrötterna för att kunna vara så genuin som friheten av att stå utanför innebar. Nätrötterna blev sura, jättesura och Eriks bloggande fick en pånyttfödelse. Erik var något så fantastisk som en frihetlig sosse.

I min roll som ständigt grävande bloggare så håller jag dagligen koll på vad Nätrötterna bestämt sig för att gapa om kollektivt just den här dagen. Att samtidigt kolla in vilka nya bloggar som hamnat i NetRoots spindelnät är också intressant, och häromdagen blev jag illa berörd och äcklad av att se det jag såg. Fribajsaren Erik Laakso hade anmält sitt kärleksbarn till blogg "Eftervalsdebatt" till NetRoots - och jag såg min hjälte falla hårt till marken...

Varför Erik? Varför måste du återigen ge dig i lag med de där som talar i tungor när Mona orerar? Varför kunde du inte låta bli att låta NetRoots få inflytande över dig igen? Blev suget efter att ingå i ett kollektiv som aldrig någonsin har förstått din storhet så stort att du bara måste låta dig sugas in? Är det deras högst tillfälliga framgångar med exponering på olika debattsidor som gör det för lätt att falla dit igen, Erik.

Det är så många varför Erik Laakso, men jag kan inte se en enda vettig anledning till varför du skall lägga dig att sova skavfötter med Claes Krantz, Peter Johansson eller Peter Andersson igen. Vad är viljan av att tänka fritt, Erik? Jag känner mig sviken när allt jag vill är att se dig gå egna vägar...

Men innerst inne kan jag faktiskt förstå varför, för de har i sitt kollektiv en kraft som jag skulle vilja vara med och dela på - men trots att jag anser mig vara progressiv så det sjunger om det så är jag ju inte sosse. Du Erik, har ju den fördelen av att vara sosse och därmed kunna passera Överste Nätrots nålsöga trots att han och hans beväringar ser dig som en oönskad kamel.

Ett råd i all välmening, från mig till dig - Erik Laakso, fortsätt stå utanför, var dig själv och plocka bort Eftervalsdebatt från Netroots domäner innan du blir besatt av de onda krafterna igen. Visa dig stark när du synes vara svag, bryt upp och visa att det är lättare att leva utan nätrötterna. Låt inte dina händer bindas igen, låt din kropp slippa fler blåmärken i en situation där du inte har något att vinna på att förknippas med Netroots igen och ingen mer trovärdighet att förlora...

ATT AVVECKLA SIG SJÄLV UTAN FÖRNUFT

Det börjar likna en sjuklig fixering vid oppositionens ledare men jag kan inte låta bli. Det blir några korta reflektioner i skuggan av det drev som driver vidare mot Mona Sahlin så här på kvällskvisten. Först av allt så tycker jag att det är bra att Mona Sahlin tycker att det är viktigt att stödja svensk idrott, det tycker jag med. Men när jag stöttar idrotten genom att betala inträdet till Globen eller Råsunda för att sönerna skall få se sina idoler så stödjer Mona densamma genom att gå in gratis fem dagar på raken i en varm och ombonad tennishall.

Trots att jag är allt annat än sportig så förstår jag att idrotten fostrar både mina egna sportande söner och en hel del andra barn som kanske skulle växla in på fel spår om det inte vore för laget eller den där ledaren som sliter ideelt timme efter timme. Klubben i sin tur överlever på de medlemsavgifter som föräldrarna pungar ut med, Bingolotter och föreningsstöd samtidigt som den oppositionsledare som trånar efter deras förtroende redan längtar till nästa gratismatch eller bjud-tennisturnering.

Visst är det viktigt att stödja svensk idrott, idrottens framtid, och det gör jag ofta i en svinkall ishall medan sonen tar sig fram på sina skridskor i takt med mina käkrörelser. Min mun mumsar i sig en kokt korv, köpt i en ideelt driven cafeteria och därför också är ett stöd till svensk idrott. Samtidift som jag värmer mig med min korv så finns det vissa som stöttar idrotten genom att sitta i en varm tennishall med ett glas champagne i handen och med rumpan på en stoppad stol. Är jag för bitter? Nej, uppriktig - det är de breda massorna som stödjer svensk idrott, inte en kändis som går gratis på olika tävlingar.

För trots att det här drevet mot Mona Sahlin är rätt larvigt och barnsligt så säger det en hel del om en kvinna som inte kan förstå att det svider i ögonen på hennes kärnväljare när hon kvitterar ut biljetter till Stockholm Open. Det är ju biljetter till ett värde någonstans mellan 7.500 och 9.000 kronor som Mona fått när hon faktiskt har en lön som definitivt borde räcka till inträdet åt henne och sonen. Citatet från Monas Arkelsten-utspel klingar så falskt det bara kan - "Inbjudningar kommer ofta. Men antingen tackar man nej eller så betalar man" - men medan Arkelsten förkovrade sig i sin roll som riksdagsledamot så utnyttjade Mona sin kändis-faktor för att bara ha kul och trevligt.

När sedan Mona kallt konstaterar att hon redan längtar efter nästa tillfälle då hon kan ha trevligt utan att betala så tror jag faktiskt att hon är i full färd med att avveckla sig själv helt utan förnuft...

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2, AB3, SvD, DN

Bloggar: Thomas Böhlmark, Per Hagwall

DET ENA BARNSLIGA DREVET EFTER DET ANDRA

Men bollen var ju inne...!

Knappt har drevet efter den fantastiska Fia Arkelsten börjat lägga sig förrän ett nytt börjar ta fart. De resor som Fia blev bjuden på var för tråkiga och korrekta för att kunna klassas som något som påminner om mutbrott, och frågan är väl då hur man ser på en drös med gratisbiljetter till Stockholm Open åt en annan kvinnlig politiker...?

Visst är tennis en rätt tråkig sport att titta på, men bra mycket mer spännande en ett rundabordssamtal i en fransk byhåla om jag får tycka till. När nu kvällspressen börjar kladda ner kvinnan som tyckte att unga fröken Arkelsten visade prov på "extremt dåligt omdöme" och "otroligt dåligt omdöme" med att ha gått in gratis på Kgl. Tennishallen så börjar det ju bli lite barnsligt med det här granskandet, eller?

Det har ju liksom varit på det sättet genom historien, att såväl adel, politiker-adel och sosse-adel har haft förmånen att få gå på premiärer eller andra publika evenemang bara för att skapa PR för just den tillställningen. Nu trodde väl tävlingsledningen att ryktet om att Mona Sahlin med son satt och glodde på tennis helt gratis i skuggan av Hjorthagen skulle få folk att släppa allt vad man hade för sig för att åka dit och se Mona applådera medan linjedomaren skriker "out!". Eller se Mona bli förvånad när huvuddomaren kommer med ett lagom subtilt budskap till sosseriets kriskommission när han tjoar "New balls!"... Vad är väl en Roger Federer i toppform eller en Robin Söderling helt ur slag mot en oppositionsledare på läktaren i all sin prakt?

Så visst är det barnsligt när pressen börjar insinuera att Mona Sahlin är korrupt och att hon minsann borde ha betalat sina biljetter själv, och sonens biljetter, om hon prompt skulle se på tennis. Ännu lite barnsligare blir det när man väver ihop allting med ett förlupet uttalande som Mona släppte ur sig under Arkelsten-affären - "Inbjudningar kommer ofta. Men antingen tackar man nej eller så betalar man."...

Strax innan hade Mona dessutom konstaterat att "Det får inte finnas en misstanke att en riksdagsledamot eller en grupp av ledamöter kan köpas." och att påstå att man kan ses som köpt bara för att man går gratis till Kgl. Tennishallen är ju lika barnsligt som att man har otroligt dåligt omdöme för att man som riksdagsledamot åker gratis till Finland för att studera en ny kärnkraftsreaktor.

Det är riktigt jäkla barnsligt att inte förstå att en tennismatch utvecklar Mona lika mycket som ett besök hos Shell eller till en finsk reaktor utvecklar Fia Arkelsten. Varför inte förstå att man kan förena nytta med nöje, det är bara barnsligt att svartmåla Monas besök till Kgl. Tennishallen som en nöjesutflykt som hon enligt egna utsagor får ofta men antingen betalar själv eller tackar nej till.

Usch så barnsligt det blir med den här hetsjakten efter våra folkvalda, människor som söker nya erfarenheter och kunskaper på olika platser. Nu är jag ju tack och lov mentalt mogen som en 4-åring i kiss-å-bajsåldern och därför jäkligt barnslig själv. Därför vill jag skrika "Spegel studs Spegel!" med infantil stämma åt Mona när hon nästa gång pratar om "extremt dåligt omdöme". När sedan Mona Sahlin tar "otroligt dåligt omdöme" i sin mun så kommer jag springa runt henne och hennes livvakter och sjunga "Hon som sa det, hon var det! Hon som sa det, hon var det!" medan jag pekar med mina tjocka bratwurst-fingrar i hennes riktning.

Barnsligt? Javisst, nästan lika barnsligt som vår svenska press och en oppositionsledare som är så omogen att hon inte fattar när hon borde knipa igen...

Länkar: AB, Expr, SvD, DN

Bloggar: Ring Broman, Micke Andersson, Mange Andersson

INTE BARA ELEFANTER LUKTAR ILLA...

Dagen efter valet, den 20 september, släppte Dagens Media nyheten om att sosseriets kommunikationschef Karin Pettersson lämnar sitt drömjobb som ansvarig för "Rörelsens" kommunikation. Karin Pettersson skulle gå vidare för att istället ta över ansvaret för den politiska kommunikation i "Rörelsens" tidning Aftonbladet, och frågan är väl om Karin Pettersson är den enda i ledande position hos våra politiska motståndare som tog konsekvenserna av ett katastrofval...

I dag skriver Karin Pettersson en ledarartikel från sin nya position, något som kan liknas vid en uppgörelse med den tidigare arbetsgivarens oförmåga att vädra ut det gamla och släppa in det nya. Karin skriver om en elefant som sökt sin tillflykt på Sveavägen 68, i ett rum där den står och viftar med öronen och luktar illa. Ingen vill låtsas om elefanten som viftar med öronen och luktar illa, och därmed skulle man ju kunna få för sig att elefanten som Karin syftar på är undertecknad och att den oblyga ignoransen är ett naturligt sätt att såra en politisk motståndare men sanningssägare. Visst, jag är stor, gråaktig i hyn och luktar illa men klarar inte av att vifta med öronen - men jag vill tydligt skicka i väg en dementi, jag är inte elefanten på Sveavägen 68!

I Karin Petterssons värld, en värld där hon har gigantiska insikter om hur saker och ting fungerar på partihögkvarteret sitter en helt annan elefant i vägen för allt vad vettigt arbete innebär. Om sedan elefanten är Göran Persson, någon annan tjock ombudsman eller bara en målande beskrivning av en företeelse och inte ett djur kan man filosofera omkring i minst tio bloggpostningar. Men vem borde veta bättre än Karin Pettersson som nyss flyttat från Sveavägen och SAP:s komnmunikationsavdelning till Globen och Aftonbladet?

När Karin Pettersson denna morgon skriver om elefanten så är det på gränsen till "back-stabbing" på cheferna och kollegorna på den tidigare arbetsplatsen, och varför Karin lämnade drömjobbet blir tydligare. Karin Pettersson beskriver sin gamla arbetsplats med negativa vågor i vokabulären - men hon har rätt, så rätt...

Det tog sin tid innan Karins tidning igår publicerade nyheten på nätet om att hälften av Sväljarna ifrågasätter om Mona Sahlin är rätt person att ta partiet vidare så är sosse-tjejerna i Rebella-gänget glada för att fortfarande "hälften" som fortfarande är nöjda med ledarskapet Sahlin. När Aftonbladet målar upp bilden av en ifrågasatt partiledare, vilket man rimligtvis är när bara hälften av supportrarna supportar ledaren, så tjuter partimegafonen Peter Andersson om en ny "Mosa Mona"-kampanj. Det är då Karin Petterssons citat känns så rätt och uppriktigt som någonting kan kännas som har sina rötter i en rörelse som lever efter devisen att om blundar tillräckligt hårt och tillräckligt länge så försvinner alla mardrömmar.

"Faktum är att inte en enda ledande socialdemokratisk politiker har ställt sin plats till förfogande. Faktum är att det inte förs någon öppen debatt om ansvar och ansvarsutkrävande för valförlusten.

Lyssnar man på det interna snacket i partiet så går det ungefär så här: Partiet har inte råd med en uppslitande personstrid, vi behöver fokusera på politiken. Dessutom finns det inga självklara partiledarkandidater, så det är lika bra att strunta i ansvarsfrågan."

Just så är känslan från andra sidan frontlinjen - ett parti där man säger sig ta krisen på allvar, där man säger att man vill förnyas och förändras men där allt bara liknar ett da capo efter 2006 med skillnaden att Göran Persson den natten tog sitt ansvar och gick. Nu biter sig alla fast i sina skrivbord, ingen vill kännas vid att just deras arbetsinsatser inte var tillräckliga eller att de kanske är fel person på fel plats vid fel tidpunkt - ingen annan än Karin Pettersson.

Mitt i allt kaos sitter enligt Karin en elefant i vägen så att ingen kommer arken ut eller in. Är det inte underbart att ha en politisk motståndare som alltid lyckas göra fel och fel igen...?

Länkar: AB1, AB2

Bloggar: Westerholm, Högberg, Andersson

ORDFÖRANDE SAHLIN OCH EN ISKALL MOTVIND

Känslan av att kvällstidningarna är fega brukar ju inte vara den känslan man bär med sig när man ser vilka grepp de tar till för att berätta om nyheter på sitt eget sätt, vinkla nyheter på sitt eget vis eller skapa egna nyheter efter eget behag. Jag skrev en postning om Aftonbladets förstasida runt lunchtid idag, men tidningen hade inga planer på att publicera sitt ”scoop” just då. Nyheten om att varannan Sväljare ville se att Mona tackade för sig var tydligen inte tillräckligt hett för att publiceras på nätet…

EXTRA i såväl versaler som fet text stod det högst upp, följt av "Varannan S-väljare i ny Sifo. Avgå, MONA" och hela fyra sidor hade tidningen avdelat för en nyhet som var så liten att den inte platsade på nyhetssiten förrän mörkret hade fallit över ett land som bara väntade på att just den här nyheten skulle publiceras.

Jag hade precis börjat snickra på det inlägg som skulle berätta om Aftonbladet, Sifo, Mona Sahlin och en kvällspress som var feg på ett lite annorlunda sätt än vanligt. Så om man nu har haft förmånen att få läsa Aftonbladets pappersupplaga eller hunnit med att läsa igenom nyheten som var så stor men som kom så sent på nätet så finns det några lösryckta citat ur Aftonbladets reportage och några av mina egna funderingar om desamma. Det som var tänkt som en service för de som inte kom åt pappers-Aftonbladet blir en upprepning av något som är värt att upprepa…

"Socialdemokraternas samarbete med V och MP har inte skadat partiet särskilt mycket. Det stora problemet är Mona Sahlin och den politik hon står bakom. Så analyserar S-väljarna katastrofvalet i en ny Sifo som Aftonbladet låtit göra" börjar artikeln och om man inte redan skruvade tillräckligt på sig inne på Sveavägen 68 så borde den här inledningen skapa en rörelse som likt en borr driver ner ombudsmännen i trakterna av den gröna linjens tunnelbanespår.

Tittar man på siffrorna som Sifo trollat fram så ser man att exakt lika många sväljare vill att Mona lämnar som de som vill att hon skall stanna kvar – 41 procent. Sedan finns det de som varken kan säga bu eller bä.

"Jag är inte förvånad över den siffran. Det har varit ett oerhört på Mona Sahlin…" berättar Ibrahim Baylan. Därefter följer Ibbe upp med "Socialdemokratiska ledare utses inte genom opinionsundersökningar utan av våra väljare". Jaha, och jag som inbillade mig att just valet av Mona var en biverkning av kvoteringsivern i det förre detta statsbärande partiet…

"Partiet måste lyfta fram nya ansikten. Nya idéer kommer med nya personer" säger Jytte Guteland, SSU:s gap-apa, och då kommer vi in på vem som skulle kunna ta över. Kvällstidningen lanserar även tre toppkandidater till ny partiledare och eftersom det är tre karlakarlar vid namn Batljan, Löfven och Bodström så kan man konstatera att det åtminstone handlar om varannan herrarnas.

Några förstå-sig-påare får också komma till skott i en egen artikel om Mona och hennes för- respektive nackdelar. Statsvetaren Jenny Madestam är plågsamt uppriktig för de sanningssökande sväljarna när hon krasst konstaterar: "Hon har misslyckats i sin ledarroll. Väljarna förväntade sig att det skulle komma någon förändring under de fyra åren i opposition, det var det mandat Sahlin fick efter Göran Persson. Men det kom ingen förändring och det blev en oerhörd besvikelse för väljarna."

Jenny Madestam glömmer att även en tilltänkt maktdelning med miljömuppar och kommunister också är en förändring, en förändring som gick sisådär, en förändring som numera är historia…

Lena Melin, kvällstidningen främsta politiska tyckare och allmänt avskydd av de trognaste av de trogna sväljarna är nästan lika elak när hon får tycka till. "Mycket beror på att hon har fått en förlorarstämpel. Hon var magnifik i slutspurten av valrörelsen, men innan det var hon jättedålig." – "Hon" i Lena Melins värld är Mona Sahlin.

Sedan får 15 utvalda män och kvinnor, sväljare eller inte, komma med sina åsikter om varför det gick dåligt gör sossarna för lite mer än en månad sedan – och ord som dåligt ledarskap, omodern politik, gnällighet och rop efter en ny ledare blandas. Men det finns ju hopp för sosseriet om man skall tro på den klarsynta mannen Hilding Jansson, 80 år från Kramfors. På frågan om vad som är orsaken till Socialdemokratins kris verkar Hilding gå i taket – "Det stämmer inte! Snart kommer väljarna att öppna ögonen igen."

Länkar: AB1, AB2, AB3

DEN STÄNDIGT IFRÅGASATTA MONA SAHLIN...

Så sitter man framför en Sidewalk Express-dator, på en Pressbyråbutik - på en pall, framför en skärm, bland kreti och pleti men tack och lov i dofterna av nygräddade kanelbullar och toscasnäckor. Alldeles till höger om mig så finns ett ställ med kvällstidningar, och dagens löpsedel från Aftonbladet skriker ut med stora, svarta bokstäver "Avgå Mona!" och de som tycker så är enligt SIFO varannan sosse...

Själv är jag fly förbannad över att tre av mina datorer, och en som jag lånat av vännen Mattias, nu befinner sig på olika platser för att lagas just nu. Den här dagen verkar det ju som om alla politiska nyheter som tänkas kan skulle behöva analyseras av min makfunktionella hjärna när de bubblar upp till ytan i mediabruset. Runt 15-tiden lär vi få veta om det blir en förundersökning eller inte mot Fia Arkelsten, och redan nu vet vi att en överenskommelse kring vår militära närvaro i Afghanistan blev möjlig så fort Lasse Ohly tackade för sig och gick hem för att masturbera till en filmsnutt där det eldas upp amerikanska flaggor. Men det här inlägget handlar om Aftonbladets löpsedel, om sosseriets partiledare - den ständigt ifrågasatta Mona Sahlin.

När SIFO idag har frågat alla dessa sossar, de som faktiskt och trots allt fortfarande finns kvar, om vad orsaken till sosseriets valdebacle hade sina rötter så är inte det entydiga svaret samarbetet med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, utan partiets partiledare - ordförande Sahlin. Nu är det ju förvisso så att inte ens utpekandet av Mona Sahlin som hon som låg bakom valfiaskot är entydigt, men när man tänker ett varv till så blir ju det den uppenbara slutsatsen ändå...

Mona Sahlin var ju kvinnan som skapade den rödgröna koalitionen med Miljöpartiet för nästan exakt två år sedan. Då hette det att man skulle leva i symbios i tolv år - minst - men så grinade Ohly in sig i gänget från sin position som icke-önskvärd och utmobbad, med benäget bistånd från sosseriets vänsterfalang i rollen som professionella gråterskor. Mona Sahlin hade kunnat säga ifrån, visa sig vara stark men hon föll till föga och bilden av en svag ledare späddes på rejält. Så när sossar idag säger att man förlorade valet på grund av att man samarbetade med MP och V så säger man ju egentligen att man förlorade för att Mona Sahlin drog fel slutsatser och var en svag ledare utan ryggrad. Att det sedan finns ännu några fler som säger rakt ut att man tycker att Mona Sahlins ledarskap eller person var orsaken till allt det onda är ju ett tecken på en ärlighet som inte jag har märkt av när jag pratar valanalyser med mina sosse-vänner.

Skall man tro på SIFO och Aftonbladet så vill ju 42 procent av sossarna att Mona skall packa och dra dit pepparn växer, precis lika många som tycker att hon skall stanna kvar och styra partiet vidare på sitt framgångsrika sätt. Det är två jämnstora fraktioner i ett partiet som hade behövt stå enade för att ta sig ur en situation som inte ens jag som politisk motståndare avundas dem. Men bland de jag bollar idéer med finns inga tvivel, utåt sett iallafall, att Mona Sahlin är rätt person att leda SAP ur en kris som samma person har drivit ner dom ännu lite djupare i. Men de vet väl bäst vad som är bäst för ett parti som de fortfarande tror är bäst...

Medan Ibrahim Baylan återigen visar att hans Bagdad Bob-syndrom fortfarande har Ibbes intellekt i ett hjärngrepp. Ibbe sågar de opinionsundersökningar som han hyllade när han själv konstruerade egna för att gjuta mod i sina valarbetare. Ibbe måste vara det största stolpskottet som SAP har i sina led, och att ha honom i rollen som partiesekreterare är förödande för ett parti som dessutom har en ständigt ifrågasatt Mona Sahlin som ledarfigur.

Själv sitter jag bland kanelbullsdoften och hostande kärringar som kryper in för att köpa en påse halstabletter och hoppas att sossarna faktiskt fortsätter på de spår man redan nu är inne på. Hoppet finns, för när Ilija Batljan säger att Mona Sahlin presterade bra de sista dagarna i valrörelsen så säger det att inte ens partiets nya stjärna förstår varför det gick som det gick. Det var nämligen då Mona Sahlin insåg att valet med allra största sannolikhet var förlorat, då nervositeten släppte och hon kunde bli avslappnad. Om man tittar på hur opinionen utvecklat sig efter valet 2006 och nu så kan det ju mycket väl vara så att man går in i valrörelsen 2014 redan avsågade - utan en trovärdig ledare, utan en politik, utan ett regeringsalternativ men med en krisstämpel som lyser rött i pannan på alla SAP-valarbetare...

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SvD,