GRÅ SÖNDAG - SVART OPINIONSUNDERSÖKNING

Söndagsmorgon, regnet slår mot fönsterkarmarna och ett plågsamt, monotont metalliskt ljud väcker mig till ett gäng siffror som inte gör tillvaron mindre plågsam. Om det är grått och tråkigt ute är det precis min känsla för den senaste SIFO-mätningen. Det är en opinionsundersökning, det handlar om tre år innan valet men trots allt säger SIFO:s siffror mer än vad vi mår bra av att veta - det tycks finnas en Juholt-effekt...

Partiledardebatten häromdagen, statsminister Reinfeldt höll ett inledningsanförande som handlade om hur förträffligt regeringen har styrt Sverige genom den senaste krisen, om hur förbannat bra Sverige är och om att vi av olika facktidningar som handlar om ekonomi anses vara stjärnan i norr. Gott så, men det var just genom att slå oss för bröstet och skryta oblygt som vi vann valet för 9 månader sedan, och för att folk inte ville se Mona som statsminister och Ohly som minister överhuvudtaget.

Samma partiledardebatt, samma häromdag. Den färska oppositionsledaren Juholt är på frågvist humör och ställer massor av insinuanta frågor om var statsministern träffade sjuksyrran som ville lägre lön och färre kollegor, var statsministern hade träffat ungdomar som tyckte att sommarjobb var onödigt, när statsministern senast slog sin hustru och så vidare. Juholt kunde ha frågat statsministern när han hade träffat en undersköterska som fått både högre lön och sänkt skatt, med lika många kollegor vid sin sida - och jag hade rest mig på åhörarläktaren och skrikit "På minglet! Vid Sverigemötet i Karlstad! Då träffade han mig..." innan de bastanta vaktarna hade fått för sig att släpa ut den oformliga massan som är mitt lekamen ur maktens boning...

Folk, några iallafall och förmodligen mest de som tycker att TV4 är som bäst på sommaren när de visar svenska farser från någon lantlig utomhusteater, har iallafall börjat hitta tillbaka till sosseriet igen. Siffror som nästan 36% av väljarkåren enligt SIFO ger mig rysningar över vad massor av populism, ännu lite mer av valfläskande och en ny stollig partiledare kan åstadkomma. Skillnaden mellan de sossar som ökar och en allians som sjunker är trots allt det att det ena alternativet pratar om en framtid som skall återställas till apoteksmonopol, TV-monopol och inte K R A F T I G T höjda skatter. Alliansen tjatar om jobblinjen, om sitt ansvarstagande i de svåra tider vi hade och möjligtvis med hopp om att Greklands förestående statskonkurs kan få regeringen att visa exakt hur duktiga de kan vara utan att egentligen ha några avancerade visioner för framtiden, annat än att fortsätta med en jobblinje som trots en ständig relevans börjar kännas tjatig i väljarnas ögon.

Göran Persson förlorade valet 2006 för att folk var trötta på hans pompösa ledarstil, på en självgodhet där politiken bara gick ut på att förvalta allt fantastiskt som hans transparenta regering åstadkommit under sitt regerande. Fram klev en ny oppositionsledare som hade svaren på framtidens utmaningar och som framstod som ny och spännande jämfört med den trötta personen på Rosenbad. Är det bara jag som är orolig för att det är en uppföljare på gång?

I mångt och mycket har Moderaternas och därmed Alliansens framgångssaga socialdemokratins misstag som rot. Vi lärde av de fel Göran Persson gjorde när han satt och var självgott oförstående inför väljarnas önskemål om att någon såg deras vardag på det sätt som de såg på den, vi började se problemen och vi gjorde något åt det. Nu verkar det dessvärre som att vi också verkar anamma dödsryckningarna - och det enda som är positivt i dagens siffror är att det är tre år kvar till domen kommer att falla - fria eller fälla?

Folk vill se förbättringar, politiska nyheter som känns spännande och nyskapande, en politik som tar väljarnas vardagsbekymmer på allvar. Folket vill inte se en ledare som tycker att han har gjort tillräckligt, och det ny bara handlar om att få den tidigare klubbade politiken att få genomslag i verkligheten. Samma folk kan dessutom med skickliga retoriska knep och en hypnotiserande politisk pajkastning fås att tro att deras verklighet är en verklighet som oppositionsledaren tycker att de skall tro att de lever i.

Med rätt fingrar på rätt punkter skapar även en stollig politiker en världsbild där väljaren kan tro att allt till alla fungerar, där framtiden hänger på att de kalla samhällsförstörarna inom högerregimen bara vill folket illa medan han själv bara vill gott. Det är då en regering måste berätta en ny berättelse om framtidens Sverige i deras ögon, en berättelse som inte känns uttjatad och som en karbonkopia av tidigare berättelser. Det som känns nytt och fräscht är nästan alltid mer tilltalande än det som känns gammalt, som en sunkig repris av en förvisso alldeles utmärkt historia från tider som flytt...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr
Bloggar: Västros, Böhlmark

TYSTNADEN SOM UPPSTÅR NÄR NÅGON TYSTAS?

Att sitta som förtroendevald politiker i någon av alla dessa folkvalda församlingar som finns runt om i vårt land innebär att man ifall man är spontan, utåtagerande eller bara öppen måste lägga om sin personlighet till en tyst, politiskt korrekt floskel-apparatnik . Det är nämligen en omöjlig ekvation att sitta i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller i en stadsdelsnämnd och bara vara sig själv, och förvänta sig att de politiska motståndarna skall hålla tand för tunga när man säger eller skriver vad man egentligen tycker och tänker...

Simon Fors i Pajala har twittrat om att fylla moderater med bly, om att avrätta SvD-skribenten Per Gudmundson och giljotinera vår statschef - men han sitter kvar som ledamot i kommunfullmäktige, i landstingsfullmäktige och som ersättare i landstingsstyrelse. Detta trots att han vägrar göra avbön eller ta avstånd från det han skrivit - trots en upprördhet som han tycker är en "storm i ett vattenglas".

Birgitta Holm i Farsta har bloggat om att hon tycker att Håkan Juholt är en skitstövel och smutsig i sin roll som politiker i ett inlägg som går ut på att Birgitta inte litar på Juholtar'n. Det kan man ju få tycka, det finns inget hot i Birgittas bild av Juholt - bara hennes syn på honom som politiker. Sedan skulle nog inte använda "skitstövel" eller "smutsig" på en - förvisso privat - blogg ifall jag hade suttit som politiskt högdjur i en stadsdelsnämnd. Inte alls, även om det var precis så jag kände. Med förtroendeuppdraget följer en politisk korrekthet att anamma alldeles oavsett hur man är som människa eller inte. Själv är jag både lycklig och lättad över att inte ha några som helst förtroendeuppdrag...

Birgitta Holm, tidigare bloggkollega har tystats och hennes politiska framtid är högst osäker på grund av att den politiska korrektheten har varit inkorrekt i all sin uppdämda spontanitet. Birgitta var spontan och förödande ärlig med sina känslor när hon kallade sina politiska motståndare i stadsdelsnämnden för "dj*vla kryp" och att de borde ha fått ett kok stryk efter ett uppförande i Stadsdelsnämnden som Birgitta inte gillade.

Birgittas beskrivningar av sina politiska motståndare hade nog fungerat ifall hon hade varit jag - en person utan förtroende från väljarna, utan politiska uppdrag och inte något annat än en politisk fribajsande enmanstankesmedja. I en roll som SDN-ordförande fungerade det inte - alls tydligen. I sin roll gjorde sig Birgitta kontroversiell när hon bloggade i affekt, och resultatet ser vi nu när ett parti stormar in och tystar en kvinna som på en privat blogg uttrycker sina högst personliga känslor - men med förtroendeuppdraget som en ständigt följande mörk skugga.

Vad än Birgitta fick höra och från vem hon än fick höra det som hon fick höra så lyssnade hon - bloggen släcktes, en opinionsbildare på nätet fick se nätverkskablaget börja ryka och fräsa ungefär samtidigt som en partitjänsteman skickade sms som rykte och fräste precis lika mycket. Det handlar om censurerande av en kanal till våra väljare, ett censurerande som Birgitta Holm tog på allvar när hon släckte ner sin blogg - men där grävande politiska motståndare ändå sitter med sina skärmdumpar när censurerandet slår till.

Birgitta hotade ingen till livet, det var ingen som skulle fyllas med bly eller avrättas men hon är vad jag förstår politisk historia i Farsta. I Pajala sitter det en annan politiker, för ett annat parti med en annan grovhet i sina mallar för hur man fungerar på nätet - en Simon Fors som sitter kvar trots att klavertrampandet där var med i en annan division. Ett parti censurerar sina företrädare och reagerar resolut, ett annat låtsas som ingenting hänt och hoppas på att vindarna blåser förbi och att hoten faller i glömska.

Olika falla ödets lotter, och det politiska livet är allt annat än rättvist. Själv är jag bara lättad över att kunna fortsätta som jag vill fortsätta, utan att behöva fundera på någon position att vara rädd om. Men trots det, jag har har hört synpunkter om hur jag skadat det parti jag vill hela, om att jag kanske borde fundera på att sluta eller lägga om fokusen. Samtidigt har jag hört mer, fler och positivare tongångar som fått mig att skita i de negativa vågorna, Det värsta som kan hända är väl att man blir utesluten - men varumärket Tokmoderaten skulle leva vidare iallafall, alldeles oavsett hur lågt eller högt i tak det är hos de partier där den politiska korrektheten är den enda rätta vägen att bedriva politik...

Länkar: Nyheter24,
Bloggar: Ekonomisten, Röda Berget, Jesper Svensson

TILLBAKA TILL DET FÖRGÅNGNA - SVT-MONOPOL

Stekoset ligger som en tät dimma över Sveavägen 68, stekoset luktar starkt av fläsk - vidbränt valfläsk tre år innan det ens är dags att ha val. Eller har man inne på Carin Jämtins arbetsplats på det socialdemokratiska partihögkvarteret redan börjat räkna med nyval...?

Partiledardebatten häromdagen, Reinfeldt stod bakom sin pult och anklagade Håkan Juholt för att lova allt åt alla - något som fick Juholtar'n att börja leka arga leken med statsministern, stirrandes och väsandes ut sin retorik.

Nu vet vi att socialdemokraterna vid sidan om allt till alla också tycker att SVT - "Sosse-TV", Statstelevisonen och det som kallas public service fast utan varken publik eller service - med statliga medel skall trygga att vi svenskar skall slippa se på OS och andra stora idrottsevenamng på de förhatliga kapitalist-kanalerna...

Nu handlar det om OS, sommar-OS i Rio de Janeiro och Vinter-OS i Sovjetunionen, som skall sändas på Viasat-kanalerna och på TV6. MTG slog SVT i budgivningen, en budgivning där dina och mina TV-licenspengar och skattekronor inte räckte till för att trygga en reklamfri TV-utsändning från sportorgien. När inte pengarna räcker för SVT så kommer Carin Jämtin rusande för att i sin allsmäktiga roll som socialdemokratisk partisekreterare lova alla sporter åt alla TV-tittare på den statliga televisionen.

Alla sporter skall synas och sändas, inte bara de som det går att sälja reklamtid innan och efter. Själv har jag inga problem med att MTG prioriterar bort 50 kilometer gång eller en ointressant match i softball som någon promille av svenskarna kanske tittar på för att istället lägga fokus på sport som folk vill titta på. Men Carin Jämtin, hon har problem med det - och hon lovar mer medel till SVT för att kunna köpa in de stora evenemangen, hon lovar att politikerna skall snacka IOK och SOK eller lagsifta allt tillrätta när hon lovar allt till alla.

Men hur tänker sig Carin Jämtin betala alla dessa evenemang? Med en höjd TV-licens, eller med mer av våra skattepengar eller finns satsningen på att all livsviktig sport i statstelevisionen i Håkan Juholts ärvda guldbyxor? Eller handlar det om att låta TV-sporten på SVT ta en större del av kakan i bolagets budget, där alla barnprogram blir östtysk dockteater från den tid som Carin Jämtin och Håkan Juholt längtar tillbaka till och där Allsång på Skansen blir repriser med Bosse Larsson från samma tidsera som Håkan Juholt och Carin Jämtin drömmer efter...?

Nu handlar det om OS, framöver kanske Jämtin och Juholtar'n vill se ishockey-VM och fotbolls-VM och EM i SVT, och inte på TV3, TV4 eller TV6 - bara på SVT1 och SVT2. Allt handlar om valfläskande för de som längtar tillbaka till tider som flytt, då Bosse Hansson och Arne Hegerfors tillsammans med Christer Ostbåge satt i sina partiröda kavajer och prata sport till oss svenskar på ett sätt som var folkbildande. Det är dit vi skall igen, tillbaka till 70-talet - full fart bakåt utan en tanke på att tiden faktiskt är mer progressiv än partiet som kallar sig progressivt.

Det är nya tider där de som arrangerar sportevenemang vill tjäna pengar på det dom arrangerar, och därför låter olika TV-bolag buda mot varandra. SVT-monopolet mot marknadskrafterna - är det ett race vi vill att våra skattepengar och licenspengar skall gå till? Eller är det som vanligt när fläskdoften lägger sig över Sveavägen 68, att bidoften i näsborrarna är doften av populism...?

Länkar: Expr, SvD, DN1, DN2, DN3, AB, SVT
Bloggar: Kjellberg

ANNIE GET YOUR GUN...

Alla i den politiska såpbubblan kommenterar Maud Olofsson förestående avgång, och jag är egentligen alldeles för sent ute med att fälla mina kommentarer - ungefär lika sent ute som jag anser att Maud är med det beskedet.

På partiledardebatten häromdagen så var det tydligt - iallafall i mina ögon - att Maud Olofsson bara var en skugga av sitt forna ettriga, terrier-rabiata och vansinnigt pipiga gå-påiga jag som gjorde Maud till Maud. Det var inte alls den Maud jag såg i plenisalen. Jag såg en nervös, osammanhängande och ostrukturerad kvinna som med sin badtunna och sitt engagemang gjort mycket gott för Alliansen men som där och då förmodligen bara tänkte på de kommande orgierna i svampskogen. Maud Olofsson är inte en av mina favoritpolitiker, men det har å andra sidan inte Fälldin, Karin Söder, Lennart Daleus eller Olof Johansson heller varit.

Maud har varit kvinnan som Centern valde till sin ledarinna, och som var tillräckligt duktig på det hon gjorde för att bli vice statsminister. Nu börjar kapplöpningen i det gamla folkrörelsepartiet för att hitta en ersättare och jag har min absoluta favorit i en ny kvinna, en yngre kvinna och en snyggare kvinna. Annie Johansson...

Som moderat fribajsare borde jag kanske låta Centerpartiet ha sin nomineringsprocess i fred, och låta våra Alliansbröder och Allianssystrar i det gröna partiet välja den de tror mest på. Jag skulle kunna vara likgiltig inför deras förestående partiledarval - om det nu inte var så att vi andra allianspartier faktiskt är beroende av att man väljer en partiledare som kan utöka avståndet till 4%-spärren och ge Centern luft under vingarna igen.

När sossarna valde Juholt valde de en man som jag inte ens min vildaste fantasi kunde tänka mig att de skulle välja. Snubben hade ju noll erfarenhet, verkade milt galen och drog sig inte för att kalla moderata riksdagsledmöter för fjantar i rikspressen. Juholt var alldeles för bra för att vara sann - för oss motståndare alltså. Precis på det sättet skulle det bli om Centern valde Eskil Erlandsson eller Andreas Carlgren är jag rädd - även om de två är betydligt mer erfarna av att sitta i en regering än Juholtar'n...

Eskil Erlandsson och Andreas Carlgren är ungefär lika tilltalande som två mördarsniglar på farstukvisten midsommardagens bakfulla morgon - i mina ögon. Annie Johansson är lika tilltalande som grannflickan som med lite för många snapsar i kroppen sprang ner och badade helt naturell på midsommaraftonens kväll. Sedan har vi hon som heter Hatt, som mer känns som den egna betongkepsen efter ännu fler snapsar.

Så, Annie get your gun. Ta duellen med dina motståndare och visa vart skåpet skall stå när ett parti går från att prata om förnyelse till att verkligen göra det i handling. Alliansen skulle må bra av Annie Johansson - och jag hoppas verkligen att Annie har vett nog att förstå att det är hon och bara hon som är räddningen för ett parti som till och från har verkat vara bortom räddning. Som alliansbroder ber jag, på mina bara knän - rädda ditt parti...

Länkar:  SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Viktor Report, M Andersson, Röda Berget, Moberg, Böhlmark, Hedin, Kent, MMK, Högberg, Westerholm, Holma, Ekonomisten, Maria Abrahamsson

SVEKFULLA GRANNAR OCH NORDISK SÄKERHET

Om bara åtta år kan den norska oljan - lillebrors svarta guld på havets botten - vara på väg att börja sina om man skall tro på BP. Åh vad roligt! Åh vad roligt!! Åh vad roligt!!! Jätteroligt! Åh vad roligt...

Om lite mer än åtta år kan det alltså vara dags för våra grannar i väster att börja söka nya källor att borra fram sitt välstånd ur, kanske genom avdammade valfångstfartyg? Eller en spikyxa i kraniet på en lite sälunge? Inte fullt så roligt, kanske. 

Norge har byggt sitt välstånd och sin kaxighet mot oss svenskar på sin olja, på sina oljefonder som skall räcka till att trygga norrbaggarnas välfärd när den dagen kommer då olja är slut - om åtta år alltså. Frågan är hur långt fonderna kommer att räcka för ett land som inte har något annat att falla tillbaka på om man bortser från djurplågeri och turism? Frågan är om Norges oljefonder kommer att räcka till det mest väsentliga när man nu tittar tillbaka på en annan nyhet från grannlandet i väster från häromdagen.

Mot allt vett, mot all sans så valde norrmännen nämligen att köpa ett amerikanskt stridsflygplan istället för vårt JAS-39 Gripen. Motiveringen till att man valde just det amerikanska, ännu icke fullt utvecklade och ständigt fördyrade JSF var en samling påståenden som i de allra flesta fallen var så korkade att till och med Ola Norrman fattade att allt bara var svammel som inte hade något med verkligheten att göra. JSF skulle vara billigare än JAS, ingen förstod hur norrmännen hade räknat. JSF skulle klara av mer och svårare arbetsuppgifter än JAS, och vi i Sverige började tro att vårt stridsflyg var en plastmodell. Norrmännen hade bestämt sig för ett amerikansjt plan från början, JAS var bara ett alibi - vårt flyg-flaggskepp som de tekniska analfabaterna på andra sidan Skanderna och de värmländska skogarna sedan bespottade och hånade offentligt...

Nu när oljan snart sinar, när Norges välfärd kommer att finansieras av fiskolja istället för råolja, så kommer nyheten om att JSF kommer att dränera den norska försvarsmakten på massor av pengar varje år. Inte bara för att planen är fruktansvärt dyra, utan för att underhållet av desamma kommer att gräva djupa hål i den norska försvarsbudgeten - hål lika djupa som de snart sinande oljekällorna på Nordsjöns botten. Själv tycker jag att det är jätteroligt, att precis så där kan dom ha det - norrmännen.

De svek sitt broderfolk, sin nordiska granne och valde ett plan från ett USA som inte längre säger sig varken vilja eller kunna garantera säkerheten för sina europeiska NATO-kompisar. Det är ett nytt säkerhetsläge i vår del av världen, där NATO inte längre kommer att kunna vara något att förlita sig på framöver. Norge och Danmark, precis som våra baltiska grannar kommer inte kunna räkna med  USA framöver och knappast inte NATO-jätten Tyskland som mer och mer börjar leva i symbios med den enda tänkbara motståndaren till dessa små NATO-länder. Där den tyska kärnkraften fasas ut och ersätts med rysk naturgas från Northstream så skapas en ny Molotov-Ribbentrop-pakt som i förlängningen är dödsstöten för NATO som idé.

Frankrike säljer enorma landstigningsfartyg till Ryssland, Storbritannien oroar sig för om man ens klarar av att försvara Kanalöarna längre - ännu mindre Europa eller Falklandsöarna. NATO finns bara på pappret som en garant för säkerhet i Europa. Krafter utifrån bryter ner säkerheten för de små medlemsländerna som gick med för den kollektiva säkerhetens skull - för framtida trygghet. Norge är ett av de länderna, och Norge har snart inte råd med ett försvar - annat än i luften med ett dyrt och kostnadskrävande stridsflygplan som man lurade sig själva att köpa...

Norge har varit och ett kaxigt litet land som snart kommer att få leva i en ny verklighet, om åtta år ungefär. Kanske kan vi lite större grannar i öster finnas där då, för att med alla andra grannar snacka ihop oss om vad vi kan göra gemensamt för att leva tryggt tillsammans i en värld som faktiskt börjar kännas ännu mer otrygg för varje dag som går. Det kräver förvisso att vi själva vaknar upp ur en säkerhetspolitisk dvala och börjar ta vår egen säkerhet på allvar igen.

Det är tillsammans man skapar säkerhet, och det fanns en tid då även jag trodde att NATO var svaret även för oss i Sverige. Nu tror jag mer på en utökad solidaritetsförklaring där vi svenskar kanske kan börja ta ansvar för vår del av arbetet - genom att gå från tärande till närande. Norrmännen lär bli tvungna att göra tvärtom - med sina sinande oljekällor och sitt svindyra stridsflygplan...

Länkar: DN1, DN2, AB,
Bloggar:  

VIDRIGHETER OCH VULGARITETER

Som konservativ ut i fingerspetsarna så blir jag alltid upprörd när någon har använt sina fingerspetsar för att medelest en burk sprayfärg klottra ner något som inte är tänkt för klottrande - oavsett om det är en tunnelbanevagn, en huskropp eller som idag en gravsten på min konfirmationskyrkas kyrkogård.

I mina ögon är det vidrigt att klottra överhuvudtaget, saneringen av tags och trams kostar samhället pengar som skulle kunna gå till annat - till kärnorna i välfärden. Det är faktiskt ännu vidrigare att klottra ner en gravsten, som nu Olof Palmes gravsten på Adolf Fredriks kyrogård. Det är en vidrig form av vandalism, av gravskändande och av förakt för alla de som hyser varma känslor ännu i dessa dagar för mannen som uppenbarligen har varit förebilden för sin fjärde efterträdare.

Vad man än tycker, vad man än ansåg eller anser om Olof Palme - som politiker, som statsminister, som sosse - så är det att gå alldeles för långt när man ger sig på att vandalisera en grav, en gravsten med obegripligt klotter. Ett ungdomsstreck, en handling i affekt där gärningsmannen inte riktigt förstår vad han gör och hur det sårar en hel generation av sossar - må så vara, men ändå ett klotterangrepp på vår rätt att tycka, tänka och propagera våra politiska åsikter.

Det var ju bara Palmes sten som klottrades ner, bara den före detta statsministerns och partiordförandens sten - vilket ändå tyder på att klottraren/vandalen haft målbilden tydlig för sig när han stövlade in på kyrkogården inatt med en sprayburk i osäkrat tillstånd...

Man kan därför inte annat än uppröras över illdådet, det är värt att födömas även från oss som inte gillade Palme speciellt mycket som politiker. Vandalism är alltid värt att förakta, så ännu mer vandalism riktat mot en gravplats, mot en före detta politikers sista viloplats. Skämmes tamejfan...

Länkar: SvD, Expr, DN, AB
Bloggar:

Bild från bloggen Olof Palmes Grav.

ÅSIKTER FRÅN EN ÅHÖRARLÄKTARE

Att vara för tidigt ute innebär att man kan bli varse vilket kallt land Sverige kan vara även en dag då det borde vara somrigt och varmt i det Alliansstyrda Sverige. Riksbron var ett blåshål av kalla vindar imorse, den monumentala vindtunneln vid Riksgatan likaså. Men där Riksgatan övergick i Stallbron, mot Mynttorget till fanns det en liten plats där jag i lä kunde vänta på att väktarna skulle släppa upp mig på åhörarläktaren inför dagens stora begivenhet - partiledardebatten. Jag var där alldeles för tidigt...

Först ut av landets politiska celebriteter att passera framför mina ögon var ingen mindre än de våldshetsande Vänsterpartisternas ledare, Lars Ohly. Ohly kom gående - möjligtvis från Gamla Stans T-bana. Med raska steg och en fokuserad tågmästarblick sökte han sig förbi mig, förbi den väktare som hälsade glatt men som inte fick mer än en frågande blick som svar innan den gamle kommunisten sökte sig in i maktens boning.

Därefter kom den tredje statsmakten i form av TV4:s politiska kommentator Ulf Kristofferson, i taxi så nära entrén taxi bara kunde köra utan att köra över väktaren som lekte trafikpolis i brist på annat. "TV-journalister och rundlagda MP-kvinnor, det är alltså de som åker taxi till Riksdagen..." var tanken som flög förbi ungefär samtidigt som jag på andra sidan Stallbron såg en man med en gångstil som påminde om kejsarpingvinens, med en knallröd slips och det sedvanliga flinet i plytet. Debutanten Juholt var på ingång, omringad av Ulf Kristoffersons icke-taxiåkande kollegor med mikrofonerna slickandes Juholts ansade mustasch samt några överåriga SÄPO-gubbar som såg rätt trötta ut...

Medan spektaklet fortsatte så tog jag kurs in i blåshålet, mot dörren där väktarna börjat släppa in de så kallade åhörarna till den så kallade åhörarläktaren - platsen för mild träsmak och hemoroijdodlande för oss som är tillräckligt sjuka för att tycka att en partiledardebatt är höjden av skoj. Då kom de där, över Riksbron i samlad tropp men med betydligt färre journalister kring sig men desto fler och desto yngre livvakter i släptåg - de fyras gäng, Alliansens partiledare. De såg lugna, avslappnade ut och inte alls lika ADHD-speedade som mannen som närmast hoppade jämnfota av excaltering lite längre in på Riksgatan, med röd slips och en ansad mustasch inför ett pressuppbåd som hänförda lyssnade på Åsa Nisse-dialekten som ekade mellan Riksdaghusets tvenne huskroppar.

Säkerhetskontroll, frustrationen över att mobilens batteri har ungefär samma uthållighet som jag har i sängen och lättnaden då av att inte få twittra från åhörarläktaren enligt förmaningar från de barska väktarna på plan 7. Jag hade tänkt twittra, jag hade tänkt direktrapportera men av det blev det inget och mobilens batteri räckte till mot alla odds eftersom mobilen skulle vara avstängd, inte ljudlös enligt påbud från översteväktaren i dörren.

Jag förbannade det faktum att jag inte hade med mig papper och penna för att skriva ner lite punkter som jag kunde använda som minneshjälp när jag nu sitter ner och skall försöka få ner mina åsikter från en åhörarläktare. Inget papper, ingen penna - bara till att förlita sig på minnet som ibland kan svikta...

Men jag minns det som är minnesvärt från min upphöjda position, ovanför sosseriets före detta gruppledare Sven-Erik Österberg som satt på en bänk bredvid en blond kvinna alldeles nedanför mig. Sven-Erik var trött för innan de åtta partiledarna inledde sitt debatterande så gäspade Sven-Erik rakt i kvinnans ansikte, utan en tillstymmelse till att vilja dölja sin gäspning med handen. Sven-Erik gäspade så länge och så djupt att den blonda kvinnan med rätt vinkel på sitt synande med största sannolikhet skulle kunna identifiera Österbergs frukostintag. Sven-Erik gäspade en gång och följde upp med en andra gäspning rakt i kvinnans plyte, även denna gång utan att bekymra sig om att dölja magsäcksinnehållet eller bronkerna för kvinnan, en kvinna vars reaktioner jag ej kunde se eftersom hon satt där med ryggen mot mig - stel av skräck, chockad?

Debatten började med en för dagen rätt avspänd statsminister som hade 10 minuter på sig att berätta hur fruktansvärt bra regeringen har varit och tänker att vara i framtiden - med att skapa jobb, med att hålla en balans i budgeten och med att vara ett trovärdigt regeringsalternativ. Fredrik Reinfeldt slog sig för bröstet så att revbenen sviktade och ljudet av ett par rediga partiledarnävar i en brädhård bröstkorg ekade i plenisalen. Själv lyssnade jag på Reinfeldt, men tittade på Österberg som hade slutat gäspa för att istället ägna sig åt solo-cavity search i sin högra näsborre...

Som han petade i näsan, Sven-Erik Österberg. Som han utforskade näsborren med sitt nyfikna pekfinger, och som sjukvårdsanställd var jag ett tag rädd att han skulle skada framloben på hjärnan om han inte lugnade ner sig. Jag tittade till Österbergs letande medan jag samtidigt lyssnade på Reinfeldts röst i fjärran - en röst som lät precis som vanligt.

Reinfeldt slutade tala och tog istället och debattera med en Juholtare på sitt första framträdande som partiledare i en partiledardebatt, och när Juholtar'n klev fram slutade Österberg med sitt näspetande och jag var snabbt tvungen att hitta något annat att fokusera blicken på - och det blev på ett par välsvarvade spiror bredvid min gamla mentor från Sundbyberg, Kristoffer Tamsons. Det var Roberta Alenius, statsministerns presschef som hade en lagom lång kjol på sig och som i profil hade ett par ben som var mycket trevligare att titta på en hennes chef ansikte mot ansikte med en gläfsande kejsarpingvin på snedtjack med röd slips och en ansad mustasch...

Det finns de som bättre än mig redogör för vad som sades och dryftades i plenisalen idag, men jag tycker att Juholt var avsevärt mycket mer lyssningsbar än Mona Sahlin någonsin var - trots en jobbig dialekt, ett par ögon som när han sattes under press smalande och skulle se allvarliga ut med dialekten övergick i något löjeväckande väsande. Juholt var nervös till en början, gick vilse till och från talarstolen och den retoriska brottningsmattan framför talmannen Per Westerberg, Juholt var spänd och Juholt upprepade i mångt och mycket sitt linjetal från extrakongressen men i andra ord.

Det var två självgoda partiledare som idag representerade de två största partierna i Sveriges Riksdag, den ena självgod för det som händer nu över det som hänt de senaste fem åren i svensk politik - den andra självgod för ett folkhemsbygge som byggdes under ett 40-, 50-, 60- och 70-tal men som senare började raseras sakta men säkert av de egna byggherrarna som inte fattade sig på underhållsarbete. Detsamma är jag rädd för idag, av den nutidssjälvgode herren - där allt man gjort är felfritt och bäst, men där byggandet övergår i en sorts förvaltande som sakta men säkert underminerar allt bra som man har gjort men som behöver utvecklas...

Partiledardebatten vanns naturligvis av Fredrik Reinfeldt enligt mig, men det finns inget som säger att mina åsikter delas av den neutrala åskådaren på samma åhörarläktare. Sossarna tycker säkert att Håkan Juholt var bäst, en åsikt som kanske inte heller delas av den neutrala betraktaren. Sanningen ligger någonstans där mitt i smeten av floskler, om billiga politiska poänger och ett politiskt självförhärligande som ibland bara blir jobbigt att lyssna på. Det märks att det är tre år kvar till valrörelsen börjar röra på sig. Det är tur att det är tre år kvar till valdagarna börjar lösa av varandra - för alla inblandade i dagens debatt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Kent, Radikalen, MMK, Böhlmark, Västros, Krassman, Moberg, Jönsson,