ALI OCH NÄSTAN ALLA VILL LEDA VÄNSTERN

Senast i raden att lite mumlande och hummande anmäla sig som kandidat till att efterträda Lasse Ohly som partiledare i Vänsterpartiet är mannen som i Almedalen stod till höger om mig - Ali Esbati. Ja, inte politiskt utan till höger om mig i en panel som skulle diskutera oberoende opinionsbildning på nätet men som bara hann med att skrapa lite på ytan innan vår moderator Martina svimmade i värmen inne i Almega-tältet.

Där stod vi fem i panelen - Joakim Jardenberg, Sakine Madon, Stina Morian, lilla jag och med Ali Esbati alldeles till höger om mig. Det som skulle ha blivit "60 minutes of fame, divided by five" - 12 minuter - blev bara lite mer än 2 minuter i rampljuset. Det som var jobbigt för Martina Lind där hon låg där på marken var nästan lika jobbigt för oss i panelen som alla ville visa upp oss och hur fantastiskt väl vi passade som panelhönor och paneltuppar. Seminariet bröts och måste nu repriseras nästa sommar i sin fulla prakt eftersom rampljuset och Martina slocknade synkroniserat och alldeles för tidigt.

Nu är Ali Esbati i rampljuset igen, efter att ha upplevt mörkret och katastrofen på Utöya så nära man bara kunde uppleva den och komma undan med livet i behåll. Ali Esbati gläntar inte på dörren för att ta över efter Ohly. Ali ställer upp dörren på vid gavel och snart är varenda känd, okänd och ökänd vänsterpartist med i partiets variant av Fame Factory...

Ulla Andersson, Hans Linde, Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca, nu även Ali Esbati och snart förmodligen även Josefin Brink. Simon Fors? Ordförande Johan från Uppsala - och sedan är väl alla åtta löparbanor upptagna. Vem det än må bli så är tidpunkten rutten, eftersom Håkan Juholt med en avdammad 70-talsretorik redan har börjat suga upp de vänstersossar och höger-vänsterpartister som balanserade i valet och kvalet om var de hörde hemma. Hade Ohly gått direkt efter ytterligare ett katastrofval - och ersatts med till exempel Jonas Sjöstedt innan ens Berit Andnor hade börjat fundera på den där pajasen från Oskarshamn - så hade Vänstern pinkat in sitt revir innan sosseriet började känna sig kissnödiga. Då hade möjligheten funnits att vända trenden. Nu är det uppenbart var Juholt kommer att vinna sina nya väljare - vänsterut och från sofflocken.

Jag är övertygad om att Vänsterpartiet i jämställdhetens namn kvoterar in en kvinna efter mannen Ohly, varannan damernas typ. Ulla Andersson skulle bli ett sänke som påskyndade dödskampen medan både Josefin Brink eller Rossana Dinamarca förmodligen skulle kunna dämpa fallet. Varför inte Dinamarca? Det är nog henne jag skulle satsa mina slantar på - men så är jag ju genuint usel på spel.

Jag skulle absolut inte ha något emot om det blev Ali Esbati efter Ohly. Jag upplever Esbati som en extremt tydlig politiker, och svensk politik skulle må bra av ännu mer tydlighet. Ali var sympatisk under vårt korta samtal i Almedalen, trots att han i likhet med Per Schlingmann förvägrar mig vänskap på Facebook. Att Ali Esbati skulle bli en partiedare i tiden för ett parti ur tiden är jag övertygad om. Så Ali, spring ut genom den öppna dörren, kör din egen revolution och ta över. Jag skulle se tycka att det var jättekul om jag fick möjligheten att kommentera ditt framtida ledarskap på en blogg inte som alla andra...

Länkar: SvD, SvD ledarblogg, DN, AB
Bloggar:

Foto: Kim Skerving

FRIHETSKAMP SOM FÅR LITE HJÄLP PÅ TRAVEN

Söderöver från stränder där fria västerlänningar brukar sola och bada i ett hav som skiljer friheten från ofriheten pågår uppenbarligen de sista striderna i ett land som aldrig tidigare har upplevt just frihet. Söder om Malta, söder om Kreta och de flesta grekiska turistöarna, söder om Sicilien jublar ett libyskt folk i takt med skottlossning i närheten. Libyen och libyerna är på väg att - förhoppninsgvis - ta de första trevande stegen mot demokrati, mot alla friheter som krävs för ett genuint folkstyre. Tyranniet är på väg att falla under folkets krav på något som i vår del av världen känns som en självklarhet...

Det var en gång, för inte alltför länge sedan. I de östra delarna av den libyska nationen började folket resa sig mot en despot och diktator vid namn Muammar och med nästan lika många stavningar på efternamnet som det finns läskunniga i Libyen. Landets näst största stad befriades, precis som många andra städer i den landsända som kallas Cyrenaika. Folket jublade redan då, aningen för tidigt. Den folkresning som i grannländerna Tunisien och Egypten gick hyfsat snabbt och smidigt utvecklades i Libyen till ett fullskaligt inbördeskrig.

Muammars starka militärmakt, förstärkta med både afrikanska lego-soldater och enligt uppgifter från Sveavägen 68 också av drogade barnsoldater tryckte tillbaka rebellerna och omvärlden reagerade med sedvanlig tröghet inför den slakt som Muammars soldater, stridsvagnar och stridsflygplan åstadkom på en rebellarmé som mest var militärt bräck utan organisation, utan vapen, utan ledarskap - men med motivation. Men då kom vändpunkten, när NATO återigen klev in på arenan och såg till att varje stridsvagn som rullade, varje artilleripjäs som sköt och varje stridsflygplan som flög i Muammars namn blev måltavlor får militäralliansens precisionsvapen. Muammar kunde inte längre dominera på slagfälten...

Vändpunkten i en alldeles för lång och alldeles för plågsam befrielsekamp kom när Muammars trupper var på väg in i landets näst största stad Benghazi för att bryta ryggraden av folkresningen. Franska stridsflygplan ingrep bara några minuter innan tyranniets trupper skulle köra sin murbräcka genom Benghazis stadsport. Murbräckan i form av stridsvagnar och stridsflygplan fick se sig angripna av en överlägsen motståndare och dominansen på slagfälten förändrades som genom ett trollslag. Där och då, kring Benghazi, vände inbördeskriget...

Idag verkar slutet vara nära. Muammar är enligt flera uppgifter inringad i sitt högkvarter och bara de mest lojala soldaterna står kvar vid hans sida. Slutstriden pågår, friheten finns inom räckhåll. När slaget är över börjar det svåra, att bygga ett nytt Libyen - en nation som är vad libyerna uppenbarligen vill ha. Det världssamfund som faktiskt bidragit starkt till att slutstriden står idag i Tripolis och inte i Benghazi för ett halvår sedan måste nu fullfölja sitt engagemang.

Vi svenskar ingår i världssamfundet, frågan är om vi har något att vara stolta över när det gäller vårt bidrag? Naturligtvis skall vi vara stolta över att våra piloter har skött sina tilldelade uppdrag till NATO-befälets belåtenhet. Om vi sedan skall sträcka på oss och vara malliga när allt vi har gjort är att se till att ett redan sönderbombat flygvapen inte flyger från sina sönderbombade baser med sina sönderbombade flygplan är en annan fråga. Om vi sedan skall slå oss för bröstet när allt vi har gjort är att flygfotografera halva Libyen bara för att vi har en oppositionsledare som vurmar mer för de drogade barnsoldaterna än för de oskyldiga männen, kvinnorna och barnen som dessa terroriserar kan man ju diskutera i det oändliga...

Slutstriden står i Tripolis. Ännu en gång har de som lever i frihet hjälpt de som lever i ofrihet på traven i kampen för att sprida det som vi tar för givet. Må framtiden vara på libyernas sida. إن شاء الله

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr
Bloggar: Munkhammar, Böhlmark, Röda Berget, Högberg, CIng

HYLLAS DEN SOM HYLLAS BÖR - JUHOLT TALAR...

Där satt jag framför datorskärmen igen, gloendes på ett sommartal för andra dagen i rad. Denna dag när Juholt äntrade scenen i Lugnets parklek i Västertorp, längs den röda tunnelbanelinjen mot Fruängen, hade inte regnet fallit i nästan ett dygn, solen sken till och med. Efter en heldag i olika innebandyhallar fick jag titta på Juholts sommartal strax efter att den sista tuggan av middagen började bearbetas i magsäcken och det var hos SVT Play jag hittade Juholt några sex timmar efter det att han började sitt första sommartal som partiledare.

Eftersändningen började med några toner av den medeltida balladen om marknaden i Scarborough, en truddelut som jag började gilla när morsan körde en LP med Simon and Garfunkel på stereon i radhuset några mil åt sydväst från Lugnets Parklek. Kanske var det de där tonerna av en låt som jag älskar - trots att den i alla sina versioner är befriad från synthslingor eller förinspelat trummande - som jag var på gott och snällt humör när jag började skärskåda Juholtarn bakom den där talarstolen i en lummig park i en Stockholmsförort som vilken som helst...

Jag tänkte inte kommentera så mycket av vad Juholt sade utan mer skjuta in mig på hur han sade det. I de allra flesta fallen så tycker jag ju att Juholt tar till enkla och populistiska knep för att vinna billiga poänger i frågor där han innerst inne vet att han kommer att behöva tänka längre än mustaschen når. Men det finns några få frågor där jag håller med Juholt när han står i parkleken och dominerar inför en publik som av kamerans vinklingar verkar ha ena benet i graven.

Utbyggnaden av tunnelbanan är en sådan fråga, en fråga där jag skulle önska att huvudstadens sossar och moderater kunde sträcka ut handen och lova varandra att skapa en infrastruktur som behövs i en stad som växer så det knakar. Om sossarna kan lova att aldrig någonsin kohandla bort Förbifarten borde vi moderater kunna visa lite god vilja genom att ta seriösa steg för att bygga ut tunnelbanan i alla tänkbara riktningar för att någon gång i världshistorien ligga i framkant...

Håkan Juholt är en strålande retoriker när han verkligen lägger den sidan till. Linjetalet inne på Stockholm Waterfront var i många stycken ett perfekt retoriskt tal för de som redan var frälsta. Talet i Almedalen var kanske inte lika bra som linjetalet, och kanske berodde det på att alla som befann sig i Visbys gröna lunga inte var frälsta och övertygade sossar - utan också bestod av skeptiker, nagelfarare och förstå-sig-påare som inte applåderade hysteriskt i varje konstpaus. Trots det var Juholt bättre än Reinfeldt i Almedalen - som talare alltså - och det var han idag också om man jämför med gårdagens insats av statsministern i det gråa Gustavsberg.

Idag talade Håkan Juholt återigen inför de redan frälsta, de som applåderade hysteriskt i varje konstpaus men som gjorde det med rätta. För den hängivna sossen måste Håkan Juholts sommartalande har varit som en bolusdos av antidepressiva medikamenter efter en lång istid under den rätt sunkiga retorikern Mona Sahlin. Det var ett fulländat tal för att elda på de egna trupperna, det satt där det skulle sitta rent retoriskt om jag får ta mig friheten att ikläda mig rollen som amatör-retoriker.

Det var precis rätt pikar och nålstick mot en regering som han med rätta kallar passiv. Det var en Juholt som inte blev en pajas eller en hovnarr, som istället visade att även en allvarsam Juholt kan vara värd att lyssna på. En dålig opposition borgar för en okoncentrerad och sävlig regering, och precis så var det under sosseriets Golgata-vandring i höstas och vintras. En bra, men förvisso populistisk och ekonomiskt lättsinnig opposition, borde få regeringen att börja gå på tårna och hitta rätt fokus.

Reinfeldt har fokus på den kommande krisen, på sitt ansvarstagande, på plånboken men han fortfarande knappt börjat fokusera på hur man minoritetsregerar. Juholt fokuserar på att lova allt åt alla utan en tanke på att han kanske kan behöva ta ansvar för det han står och lovar i det ena fulländade talet efter det andra.

De har olika roller de där två herrarna, som trots att Maud Olofsson skall få stötta upp Hillary Clinton, faktiskt är dde två dominanterna i svensk politik. Den ena vet att allt han säger kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt, den andra kan bolla offentligt med sina idéer och önskedrömmar utan att det för tillfället är någon som behöver ta funderingarna på allvar - ännu.

Om Reinfeldt presterar en groda så kanske Börsen rasar, kronan sjunker och krisen fördjupas innan den ens har har passerat de mest synliga grynnorna. Om Juholt hasplar ur sig en reform som inte ens Tommy Waidelichs malfunktionella miniräknare kan få att gå ihop så skakar några på huvudet i vetskapen att det är oppositionens roll att alltid leverera det man tror att folket vill höra. Juholt är en lika fulländad oppositionspolitiker och löftesspridare som han är en skicklig retoriker. Äras den som äras bör...

Avslutningsvis, två stycken i talet som fick mig att börja tänka på annat än Juholts tal när jag satt där framför datorn och nynnade på Scarborough Fair. Det första stycket handlade om Juholts faiblesse för statyer och då framförallt statyerna i Västertorp. Medan Håkan använde nästan 10 procent av sin taltid med att berätta om alla statyer så fick i alla fall jag den smutsiga inre blicken av att han spelade fickpingis samtidigt som han beskrev de där döda konstverken i kvarteren runt omkring Parkleken Lugnet.

Det andra stycket handlade om det som hände samtidigt som sommartalet, i Oslo. I spåren av Utöya så hade Stoltenbergs stolta norska nation en nationell sorgehögtid. Juholt ville säkert väl, men det kändes helt fel när han flyttade fokus från sörjandet och Stoltenberg till Lugnet och sin egen person. Juholts största aber är den självgodhet som alltför ofta blommar upp - och det var den känslan jag fick nu. Några andetag senare tog han revansch på sig själv genom att tydligt markera retoriskt mot det parti som i de flestas ögon är ett mörkrets parti i svensk politik. Att den samlade oppositionen ibland är just en samlad opposition förträngde han passande nog just där och just då - i Parkleken Lugnet, Västertorp under ett retoriskt väldigt bra sommartal.

Det var ett tal med udden riktade mot de redan frälsta, mot de som applåderade hysteriskt i varje konstpaus. Låt oss hoppas att bara inga fler finner frälsning i den skickliga retorikerns retorik. Men - hyllas den som hyllas bör...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB1, AB2, Expr
Bloggar: DHE, Röda Berget, MMK, Kent, Stenholm, Andersson, Västros, Westerholm, Moberg, Böhlmark, Ankersjö,

JUHOLTS SOMMARTALANDE - ETT GÖMT MANUS

"Partivänner, mötesdeltagare,

Några stenkast härifrån, på Störtloppsvägen 30, ligger Västertorps Bar och Kök.
Gastronomisk ledare är en snubbe jag har glömt namnet på.
Jag överhörde nyligen en konversation som han hade med en kund. Med en blandning av vrede och sorg beskrev han hur Sverige förvandlats från ett land där ätande och drickande har varit en viktig del av vår
samhällsmodell, till något som handlar om utspäd pilsner, konkurrerande Thai-husvagnar och marginalisering.

"Vi håller på att förhandlas till de framtidens människor som vet priset på en Dry Martini men inte vad den skall innehålla för något", röt han med en sådan kraft att det tog tid för mig i mitt något påstruckna tillstånd att ta in ordens styrka. Lokalkrogar läggs ner. Krogbesöken – som ökade med tre miljoner när Göran Persson fick råd att gå på krogen så ofta han ville – har rasat. A-lagare och förortsbor tvingas dra ner på restaurangupplevelser tillsammans barn och unga.

I konversationen berättade restaurangägaren att han i enlighet med den nya krogpolitikens villkor kontaktat de ansvariga i Sveriges Riksdagshus. Han ville få svar på frågan om han måste börja sälja Thai-föda som nudlar eller annan orientalisk kost till de gäster som vill betala för en tallrik mat där namnet låter som något framyrat under en febertopp. Varför kan inte han få stöd att överleva genom sänkt restaurangmoms? Jag satte drajjan i vrångstrupen - han vars verksamhet jag stöttat sedan jag flyttade till Västertorp ville sänka skatter! Förrädare! Kapitalist! Utsugare!

Partivänner, här – i synen på statens rätt att beskatta näringar till döds - och, i försvaret av Statens och Partiets uppgift att odla hans drömmar, att ge honom möjligheten att kunna se på livet med med socialdemokratiska ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Vi sociala demokrater tar alla i handen och leder dessa inåt så att de bättre förstår vilka vi är. Men handen leder dom också utåt så att de känner igen oss i andra. Vi behöver ideologiskt ta över de demokratiska rum som restauranglokalerna utgör, Kvarterskrogar, gatukök, sunkiga förortspubar, andra andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar över en Dry Martini eller en klunk hemkört.

Låt därför beskedet från denna parklek i Västertop vara, att svensk socialdemokrati står upp för en krogpolitik där vi med en fortsatt hög restaurangmoms utrustar människor med vingar då de tvingas köpa en Red Bull på Seven Eleven för att orka leva i Alliansens kalla, hårda samhälle, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar nya möjligheter genom skatter och avgifter, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets krögare och barägare står för med den höga momsen som bevis på hur högt vi värdesätter deras engagemang för oss andra...

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet - människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad. Om detta – ett Sverige där vi genom social demokrati och en fortsatt hög restaurangmoms stärker allas frihet genom ökad jämlikhet – vill jag tala i dag, under denna min femte månad som ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.

För drygt fyrtio år sedan, i september 1969, var strålkastarnas ljus riktade mot en lågstadieskola i Oskarshamn. Efter några inledande ord av en osäker lärarinna och två rastlösa fötters rörelse bakom skolbänken, blickade en liten pojke med mustasch med lite bångstyrig lugg ut över klassen när han väl hade tagit sig fram i rampljuset. Och så sa han så här: "Den senaste tiden har jag ofta ställts inför frågan: På vilka punkter kommer den svenska socialdemokratins politik att radikalt förändras med en ny partiordförande?

Jag har anledning att besvara frågan genom att framhålla att den är fel ställd. Socialdemokratin är en folkrörelse som aldrig har och aldrig kommer att låta sig dirigeras av enskilda personer.Till den som frågar hur vår politik kommer att förändras säger jag: Studera diskussionerna och besluten i detta klassrum. Res till Oskarshamn, till skolan där unge Juholt är elev och hör på debatten. Gå till lärarrummet och lyssna till pedagogerna. Där finns svaren, hos de som lyssnat och lärt av Juholt, partiets Zlatan, partiets stjärna, de drogade barnsoldaternas räddare, hos den blivande annonssäljaren som kommer att kalla sig journalist och bli partiordförande..."

Pojken bakom orden var jag, några månader senare härmade Palme mig i Folkets Hus några riktigt långa stenkast härifrån. Vad Olof Palme beskrev som nyvald partiordförande, är ett parti med folkrörelsens identitet. Att han inte hade förmågan att se in i framtiden, se Zlatan, de drogade barnsoldaternas räddare eller min överlägsna storhet tjugofem-trettio år framåt i tiden är bara ett bevis på att det är jag som är partiets historiska stjärna. Och nej, ni behöver inte klappa sönder handflatorna - jag förstår att ni älskar mig över allt annat ändå.

Men uppgiften för mitt parti är större än att stå här och beundra mig. Partiet ska samtidigt vara ett verktyg, ett redskap, för människor som vill att jag Håkan Juholt, skall förändra samhället. Vi får inte krympa till att bli en intresseorganisation för kommunalt förtroendevalda som inte förstår sig på min storhet. Jag, Håkan Juholt, har alltid - i anden eller i verkligheten - varit med och bygga Sverige genom visioner, praktisk politik och vitalt folkrörelsearbete från mina upphöljda positioner. Nu sitter jag så högt jag förtjänar och bara det där mentala kalhygget till statsminister sitter i vägen för mina ambitioner att ha ännu fler ambitioner.

Det är när ni kan hålla ihop kring mitt ledarskap och förena dessa uppgifter som jag kan väcka människors nyfikenhet och förtroende. Det är då stödet för min idé kan växa. Det är då människor vågar tro och lita på mig. Låt er inte tveka om detta. Ni har gjort det förr och om ni beslutar er för det – kan jag göra det igen!

Varsågoda, välkomna åter om ett år. Då tänkte jag prata om hur vi med statliga subventioner kan hålla dating-siterna under armarna. Vem vet, kanske figurerar jag då på Victoria Milan...? Det är vårt svar på allt borgerligt svammel om valfrihet. Vi håller den viktiga valfriheten under armarna! Hej då. Tunnelbanan ligger där borta..."

Detta var talet som Juholt tänkte hålla men som någon nitisk pressekreterare gömde och bytte ut under några "drajjor" på Västertorps Bar och Kök under den mentala uppladdningen på lördagskvällen. Som av en händelse fick just jag tillgång till Håkans manus, något som jag härmed delar med mig av.

Länkar: AB, Expr1, Expr2,
Bloggar: Böhlmark,

ORÄTTVISOR, SOMMARTAL & SÖDERS CENSUR

Livet är fruktansvärt orättvist. Det räcker med att titta ut genom fönstret den här morgonen för att uppröras över det uppenbart orättvisa vädret. Igår när statsminister Reinfeldt skulle hålla sitt sommartal hade himlens portar öppnat sig, det var grått, det var vått - sommaren var höst. Idag när oppositionsledaren Juholt skall hålla sitt sommartal så är inte ett moln, så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn på flera timmar. Kanske kommer Juholtarn till parkleken i sanddaler av plast, med en glass i sin mun denna ljusblå dag och tänker på mig...?

Orättvisa värld.

Jag ber att få återkomma runt lunchtid med talet som Juholt ville hålla men som en pressekreterare gömde under ett besök på Västertorps Bar och Kök på fredagskvällen. Nu siktar jag istället in mig på en annan orättvisa, att inte Sverigedemokraterna längre får ge sig ut i de sociala medierna för att där kommentera det som hände i Oslo och på Utöya för en månad sedan imorgon. Partisekreteraren Björn Söder har bett sina medlemmar till nät-tomtar, nät-troll och nät-hatare att hålla sig undan debatten. Björn Söder har i princip bett sina medlemmar att hålla käften, annars kommer han att leka argen leken med den som återigen vågar skylla Anders Behrings Breiviks terrordåd mot det norska statsbärande partiet på islamisternas inflytande, muslimernas närvaro eller en kvinna med både barnvagn och burka...

Det säger rätt mycket om Sverigedemokraterna som fenomen i svensk politik, där man försöker spela rollen som ett parti som alla andra utåt, men som internt har precis samma partikultur som i partier som verkar i en enparti-stat. Partisekreteraren förstår sambanden mellan ett mediadrev och olika inlägg från hans underhuggare, men istället för att sträcka upp fotfolket så ber han desamma att hålla käften eftersom det inte finns någon anledning "att ge det politiska och mediala etablissemanget ytterligare bränsle att slå mot partiet genom uttalanden som kan misstolkas i deras syften". Konspirationsteoretiker Söder i toppform.

Eller är Björn Söder så inskränkt att han inte förstår varför media och motståndare reagerade när partiledarens presschef drog sina egna slutsatser innan röken hade lättat över regeringskvarteret? När Åkessons högra hand - Linus Bylund - skrev "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas!" - men när media reagerar så har man alltså misstolkat allt. När riksdagsledamot Kent Ekeroth skrev "Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?" för att sedan följa upp med "Nej, jag kommer inte kalla er islamofober" så ojar sig det politiska och mediala etablissemanget bara för att det råkar vara en öppen Sverigedemokrat som ventilerar...?

Jag förstår att Björn Söder vill att hans fotfolk skall knipa igen om Norge, för det SD-folket på nätet har gjort har redan satt en bild av Sverigedemokraterna som vi andra kände igen sedan förrut men som Sverigedemokraterna inte vill att vi skall se. Det handlar om ett parti som alltid och utan urskiljning skyller allt elände i världen på världens muslimer, så även Anders Behrings Breiviks sjuka terrordöd. Attentatet hade ju enligt SD-företrädare som sade det alla andra tänkte aldrig hänt om inte vi hade släppt in muslimer i Sverige. Utan islamisering så hade inte Anders Behring Breivik slaktat unga socialdemokrater, alltså är det en av världsreligionernas fel att det slog slint i den blonda norrmannens huvud.

Vi som inte är Sverigedemokrater vet redan vad de tycker, det handlar mindre om förutfattade meningar än om insikter förvärvade genom att lyssna och lära vad det nyaste riksdagspartiet står för. Så när Björn Söder i sin roll som partisekreterare nu inför en intern censur i sin partiorganisation så är han försent ute. Det kanske inte blir några fler spontaniteter och öppenhjärtiga avsiktsförklaringar a la Bylund eller Ekeroth framöver. Mediadrevet kommer kanske inte att kunna drivas med Sverigedemokraters twittrande, bloggande eller kommenterande som drivmedel framöver. Men trots att Björn Söder nu inför censur i sitt parti så vet vi vad Björn Söder tycker, när han i spåren av Utöya tycker mer synd om sitt parti än om offren när den strålkastarkägla som tändes av Anders Behring Breivik hamnade just på - Sverigedemokraterna.

"Anständighetens gräns är med råge passerad" skrev Söder på partiets hemsida och visst var det så. Men här handlade det inte om det vidrigt oanständiga som Anders Behring Breivik hade gjort, när han passerade alla gränser och när ledande företrädare i Söders parti skyllde på islamiseringen. Nej, här handlade den gränsöverskridande oanständigheten om medias och politiska motståndares vilja att lyfta fram sådant som faktiskt hade skrivits och sagts av folk med samma medlemskort i plånboken som Björn Söder. Partisekreterare Söder svarar nu med att införa censur i sitt parti, där medlemmarna inte längre får skriva det de tänker och tycker...

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, långtifrån. Ett parti som alla andra hade inte behövt införa censur. Ett parti som alla andra hade inte gapat om orättvisa när man själva band riset till sin egen rygg.

Apropå orättvisa och rättvisa, börjar det inte bli lite molnigt borta vid horisonten nu? Vågar man hoppas på lokala skurar över Västertorp runt 12-13-tiden...?

Länkar: DN, Expr
Bloggar: Röda Berget

REINFELDTS TAL. STRANDVIK, GUSTAFSBERG - "VARJE GÅNG DU MÖTER MIN BLICK..."

Den rödfärgade bloggaren Sebastian Stenholm använder sig av en text framgnydd av Jocke Berg i Kent från min födelsestad Eskilstuna när han recenserar statsminister Reinfeldts sommartal i något som mest liknade höst. "Ingenting, sen kom ingenting och sen kom ingenting" och jag tänker på tunga synthslingor och inte på ett sommartal vid Strandvik, Gustavsberg, Värmdö...

Efter Almedalen i somras var jag besviken på Reinfeldts tal som var 40.000 miljarder gånger sämre än det tal hon trots vädret höll runt lunchtid dag som ovan. Alltså var dagens sommartal 40.000 miljarder gånger bättre än talet för en och en halv månad sedan i solskenet på Gotland, och detta trots att vädret på Gotland var ungefär 40.000 miljardet gånger bättre än i Gustavsberg denna dag. Idag är jag inte alls lika besviken, och herrarna i Netroots ledarskikt lär förmodligen såga mig vid fotknölarna för att jag för en gångs skull inte kräks offentligt på en ledare som i Almedalen var 40.000 miljarder gånger sämre än han var idag.

De röda bloggarna förväntar sig att jag alltid skall klaga, medan de själva aldrig kan ta en ton av kritik mot mäster Juholt i sina käftar. För precis så kommer vi kunna läsa deras alster vid 14-tiden imorgon. Den fullfjädrade retorikern, visionären, ideologen, myten, mannen, legenden Håkan Juholt som bara sade det som behövde sägas för att uppnå en masspsykos i en parklek i Västertorp. Själv skall jag gnälla på Reinfeldt bara för att jag är gnällspik och en så öppenhjärtig kritiker som faktiskt kan tycka att min ledare kan vara dålig till och från ibland...

I Almedalen var Reinfeldt usel, 40.000 miljarder gånger sämre än idag, om jag får tycka till. Idag sade Reinfeldt det han kunde säga inför en höst som var här vädermässigt redan vid lunchtid. Ingen vet vad som väntar, och det som i värsta fall blir en kris med orkanstyrka kan om vi har tur bara bli en storm som vi överlever med bara några blåmärken. Reinfeldt sade det han kunde säga om en framtid som idag är mer oförutsägbar än den var när vi samlades i Almedalen.

Det handlade om att ansvar, om att göra sitt yttersta för att ta Sverige genom ännu en kris under alliansen tid vid rodret. Det handlade inte om löften som kan bli tomma ord, det handlade inte om att strö pengar åt vänster och ännu mer åt vänster. Det handlade om att pinka in ett revir som redan är inpinkat - där Alliansen är Spara och där Juholt är Slösa. Det handlade om att visa att vi tar ansvar för nuet, inte dået...

Jag var inte där, jag fick lyssna på talet över nätet men känslan var nästan densamma som när jag satt bara några meter från statsministern med de överfuktiga ögonen på Kägelbanan uppe vid Mosebacke under valrörelsens första trevande dagar förra sommaren. Det var då jag såg en storhet som jag alldeles för sällan har fått se, det var då jag kände ungefär som i Kent-låten "Varje gång du möter min blick..."

"...Och varje gång du möter min blick

blir min värld en aning större

Varje gång du möter min blick

hör jag ditt hjärta ge mig blod

Varje gång du möter min blick

går en störning genom ljuset

Varje gång du möter min blick

så vet jag vem jag är."

Förmodligen vänder det sig i magen på de nätrötter som har satt mig på pidestal och som alltid förväntar sig att jag skall såga en statsminister som till och från blir äckligt självgod och snarlik sin företrädare. Men idag höll han det tal han kunde hålla, precis ett sådant tal som jag ville höra just idag, helst på plats men som en nödlösning framför datorn och Nyheternas direktsändning. 

Det var ett tal som låg rätt i tiden, men som kanske kunde ha innehållit en liten antydan om vad - förrutom ett femte jobbskatteavdrag - som väntar bortom krisen. Det var ett tal som var 40.000 miljarder bättre än i Almedalen, och till skillnad mot det sommartal som kommer att hållas imorgon var kliniskt rent från populism... 

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr1, Expr2,

Bloggar: Böhlmark, Röda Berget, Stenholms "Ingenting", Kent, DHE, MMK, Westerholm, Moberg, Västros

OM FAMILJEGRÄL & HÅKANS FANTASIFAMILJ

Krystar ur mig en kortis om det här med relationer apropå att sossarnas bloggare och några medier lyfter fram sina profetior om familjen Alliansens förestånde skilsmässa, kollektiva självmord och undergång. Vad de skriver får mig att tro att de inte har en aning om hur ett förhållande utvecklas över tid - där ett lustfyllt tillstånd av ny kärlek efter hand svalnar, övergår i slentrian och där de spännande utmaningarna man möter tillsammans förbyts i suckanden och icke-erotiska stönanden när man upptäcker att man inte alltid har samma ambitioner. Familjen Alliansen har kommit förbi att vara nykära, man har passerat en slentrianmässig valrörelse som ändå lyckades vinna men är nu ändå i behov av en nytändning...

Men betyder lite tjafsande, gnällande, grälande och trötthet per automatik att man avslutar ett historiskt lyckat förhållande bara sisådär? Är skilsmässa och brytning det första man skall börja tänka på när det börjar gnissla i maskineriet? Eller går man vidare, hittar tillbaka till de dagarna då allt var mysigt och visar att det är meningen att familjen skall utvecklas tillsammans trots en dominant farsgubbe som mötesledare vid familjerådet?

Alla förhållanden mår bra av att klara sig igenom krisandet tillsammans, Alliansens familjemedlemmar kan gå stärkta ur det som de som har ett genuint intresse av att härska genom att söndra målar upp som en skilsmässa i sin prematura fas. Hittar Alliansen tillbaka till det som en gång var så kommer familjelivet att frodas. Så varför inte en gemensam kärlekssemester till den där badtunnan där allt började, även om värdinnan är på väg att bytas ut mot någon som jag tror männen i familjen mycket hellre badar med...?

På andra sidan den politiska gatan står Håkan Bråkan och längtar efter att få härska i kvarteret genom att söndra den enda familjekonstellation som faktiskt inte är dysfunktionell i grannskapet. Han försöker elda på konflikterna genom att använda den rätt vidriga spelevinken Jimmie för utöva utpressning på en familj som inte är riktigt så stark som de önskar. Håkan lovar att ta hand om två småttingar när han och Jimmie har fått Alliansen dit man önskar. Men Håkan Bråkan förtränger det faktum om att hans egen familj, framfödd av urmodern Mona föll ihop som ett korthus efter rekordkort tid och med ett antal gravt nedkörda familjeterapeuter som resultat.

Sanningen är ju den att ingen vill vara med Håkan - egentligen. De två skogsmullarna Åsa och Gustaf kan väl förvisso tänka sig att flytta in men det vill inte Håkans kompisar. Vem som än tar över efter grannskapets gamla kommunist Lasse lär få svårt att sälja in sig i det enda hus där de någonsin har varit välkomna - om än med armbågen. Håkan Bråkan har ingen egen familjekonstellation, han fattar inte ett smack av hur ett förhållande utvecklas över tid, han ser inte det uppenbara.

För visst är det uppenbart att ett litet parti alltid kommer att befinna sig i skuggan av ett större parti hur väl det stora partiet än vill. Då är det bättre för de små att stå bredvid de vars ideologi man trots allt ligger hyfsat nära. Varför börja bygga på något nytt, vingligt och osäkert när man måste ta tag i renoveringen av det förhållande som måste vårdas. Alliansen måste bli nykära igen, och låta Håkan återgå till att surfa omkring bland kontaktannonserna...

Länkar: Expr1, Expr2, SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB
Bloggar: Kent, Kulturbloggen, Lidby, Moberg,