OM OÄNDLIG SORG OCH SOLIDARITET

Igår var de fyra, idag är de fem - de svenska soldater som stupat i ett gudsförgätet land långt bort från vår trygghet, i Afghanistan. Först av allt så är det ju den mest naturliga känslan att stå sida vid sida med de anhöriga när de sörjer, att känna med den stupades kollegor som måste fortsätta sitt gedigna arbete för ett alltför plågat folk i den svåra stund för att därefter fundera på vad våra svenska killar och tjejer i uniform faktiskt gör där borta, i Afghanistan.

Oavsett den sorg som de flesta av oss idag delar med anhöriga och kollegor så vet vi vad resultatet skulle bli ifall vi lämnade vår mission i Mazar-e-Sharif och drog hem till den trygghet vi kan njuta av, en trygghet afghanerna aldrig upplevt. Talibanerna skulle rulla ner för bergen som en mänsklig lavin, terror och religiös fanatism skulle leda afghanerna tillbaka till den tid då flickor inte släpptes ut, än mindre fick gå i skolan. Afghanerna skulle få uppleva ännu ett terrorvälde - ett terrorvälde som USA tillsammans med de mindre onda krafterna i Afghanistan slog ner medan dammet lade sig över de nedre delarna av Manhattan efter Al Qaidas "finest hour"...

Man kan ha sina synpunkter på hur Afghanistan fungerar under sin nya ledning, men oavsett vad man tycker om det afghanska valsystemet och president Karzais moral så är det ändå ett paradis jämfört med Talibanernas helvete. Det borde alla kunna se, bortsett från Ohly då som brukar föredra Irans tyranni framför Israels demokrati när han får välja.

Det är från Ohlys sida ropen hörs tydligast i denna sorgliga situation. Tidigare varumärken hos vänstergänget om internationell solidaritet och att stå upp för de svagaste har man sålt till oss på högerflanken. Det skriks om att vi svenskar skall dra hem illa kvickt, att vi skall lämna de som inget hellre vill än att vi stannar kvar där tills situationen är bättre eller att den egna militären klarar av att trycka tillbaka talibaner och terrorister. Vänstern visar sitt mest inhumana ansikte, ett plyte av ren och skär egoism där de anti-amerikanska känslorna man ständigt bär med sig gör att de inte kan tänka klart eller stå upp för solidariteten...

"Ytterligare en svensk soldat dödad i Afghanistan. Stoppa vansinnet som innebär att svenska ungdomar dödas för USA:s ockupation och meningslösa krig. I strid med folkrätten har USA ockuperat Afghanistan och tillsatt en valfuskande marionettregim i Kabul..." skriver Röda Malmö och jag undrar vilken världsbild som man ser när man blickar ut från ett rött Malmö?

"Det är fullständigt absurt att svenska soldater nu slåss sida vid sida med NATO och amerikanska soldater och under amerikanskt befäl, och bortsett från de mänskliga tragedierna som det innebär för anhöriga, kamrater och eventuella partners så kommer den stigande oron i Mazar-e-Sharif att skörda betydligt fler offer än dem som hittills offrats. Vi borde ha satsat på bistånd istället för att skicka soldater beväpnade till tänderna" skriver Jinge och tror att de allt annat än mysiga Talibanerna skulle respektera biståndsarbetare och hjälporganisationer...

Det som var fyra stupade svenska soldater igår blev idag fem, och hur den siffran ser ut i morgon, i övermorgon, om en månad eller ett halvår vet vi ingenting om även om vi hoppas att våra offer för afghanernas rätt att få leva ett tryggare liv stannar vid fem soldater. Om vi sticker med svansen mellan benen har dessa fem människor fått göra det yttersta offret till ingen som helst nytta. Kan världssamfundet däremot se till att Afghanistan kan se fram emot en ljusare framtid och inte en mörkare, så kan det kanske, möjligtvis eller eventuellt vara till någon tröst för de nära och kära som idag sörjer och behöver höra att vi står bredvid dem och delar deras sorg.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

Bloggar: CIng, Westerholm (läs!), Krassman, Thomas Böhlmark, Allan Widman, Sten Tolgfors

GÖR OM, GÖR RÄTT ELLER ATT VÅGA VÄGRA FÖRNYA...?

Det har hänt förut faktiskt, och med ett resultat som borde få de som gapar om ett Kristdemokratiskt namnbyte att fundera på om det är rätt väg att gå. Den gången var det VPK som blev V, Vänsterpartiet Kommunisterna som klippte av sin ideologiska navelsträng och "droppade" kommunisterna. Att det sedan inte spelar någon roll vad man heter eller kallar sig spelar ju mindre roll när partiledaren kallar sig kommunist och som tycker att man aldrig kan acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen. Den kommunistiska avbönen kom först när 4%-spärren kom plågsamt nära...

Just där befinner sig Kristdemokraterna idag, man växer inte - man minskar. Men har det med namnet att göra? Jag tror det inte, jag tror att de som kan tänka sig att välja KD i ett val oavsett sin religiösa övertygelse eller om man råkar vara ateist kan se att Krist... har mindre med religion att göra än etisk och moralisk hemvist.

KD har ju redan förnyat sitt partinamn två gånger, från KDS till KdS 1987 och 1991 antog man dagens form, KD. Det som började som Kristen Demokratisk Samling gick via Kristdemokratiska Samhällspartiet till Kristdemokraterna. Just "Krist" och "demokrati" i olika former har överlevt alla omstöpningar - frågan är vad som skall väck i en ytterligare förnyelse? Knappast "demokrati" va? Men säljer man inte sin själ om man avvecklar "Krist" i ett försök att bli mer tilltalande för allt och alla. Handlar politik bara om yta, inte om värdegrunder? Handlar framtiden mer om partinamn än om var man vill gå med sin politik?

Men vad Kristdemokraterna än må bestämma sig för i fråga om namnbytet, för valet är deras och bara deras, så måste ett sådant grepp förenas med en ny framtoning, en ny retorik och en förnyelse som heter duga. Frågan är bara om det är rätt väg att gå att abdikera från en plats där det finns ett vacuum efter mitt partis vandring in i mittens rike. Jag ser KD som garanten för att det finns ett alternativ i en tid då konturerna blir allt svårare att se, att det finns några som iallafall jag kan associera med konservatismen...

Kristdemokraternas framtid - ljus eller mörk - är beroende av hur man formulerar sin politik och får den att klinga i väljarnas öron och om de företrädare man släpper fram i rampljuset är några som väljarna kan lära sig uppskatta. Det senare problemet finns inte idag, eftersom Göran Hägglund faktiskt är en partiledare som borde vara folkkär och tilltalande för de stora massorna. Detsamma gäller kanske inte KD:s politik - ännu. Men man har en ideologisk ryggrad och alla förutsättningar i världen och himlen för att bli bra mycket större än vad man är idag...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB

Bloggar: Westerholm, Andersson, Krassman, Kent, Monte Rosso, Högberg, Thomas, Moberg

ATT KÖPA SIG TID GENOM ATT PRATA BAJS...

Först och främst vill jag börja med att gratulera alla mina politiska motståndare, de socialdemokratiska valarbetarna, som nyss köpte sig lite mer tid att leva i ett det allt kallare och hårdare Allians-Sverige. Skall man tro på nyheterna så lever man längre om man pratar bajs och snackar skit, och var det i något sällsynt arbetsmoment där det socialdemokratiska valarbetandet excellerade så var det ju just i skitsnack och bajsprat...

De var ju många, de där röda valarbetarna, och de mötte ännu fler väljare på gator, torg, i trapphus, vid ytterdörrar, över telefonledningarna och genom nätrötternas ihärdiga bloggande. Det var många människor som fick lyssna på skiten och många äro de röda valarbetare som lär passera 100-årsstrecket med råge.

Nu handlar ju förvisso nyheten som sprids i mediabruset om att ett mer avslappnat förhållande till att kasta sig in i spännande diskussioner om fekaliers utseende, struktur, konsistens och doft skulle kunna rädda många svenskar från kräftor i tarmpaketet. Svensken måste alltså bli mer hämningslös - och börja prata morgonbajsandet till morgonkaffet på jobbet, diskutera de olika familjemedlemmarnas prestationer på dasset runt middagsbordet eller arrangera en tävling om vem som har de mest illaluktande gaserna till fredagsmyset. Allt för folkhälsans skull - tänk på det när blygheten tar dig i ett järngrepp innan du berättar för vänner och bekanta hur din korv såg ut senast du lyckades leverera...

Själv lever jag kvar i kiss-å-bajsåldern trots att jag passerat de 40 åren med ett respektingivande avstånd. Hämningar ligger inte för mig, och jag kan snacka om bajs med helt okända människor i de flesta tänkbara situationer. Frågan är om de är kapabla att genom mitt självutlämnande svammel ställa diagnosen om det är i tjocktarmen eller i tunntarmen mina tumörer frodas? Eller måste jag lyckas pricka rätt och släppa mina spärrar inför en läkare med specialistkompetens på just tarmarna och det de producerar...?

Hursomhelst, jag är inte rädd, jag är inte blyg - jag kan tala om mitt bajs med stolthet i rösten. Kanske är detta en bieffekt av att jag har jobbat i vården under halva mitt liv. I dag, till exempel, presterade jag under förmiddagen lagom mycket, i en lagom konstistens och med en lagom odör. Allt var lagom, och jag kan därmed tryggt sätta mig framför TV:n och titta på hur ett gäng som inte lyckas genom eget arbete tar TV4 till hjälp för att mörda andras låtar på ett sätt som mest liknar...bajs?

Länk: SvD,

BYE, BYE BODSTRÖM - EN MÅNGSYSSLARE I EXIL

Valet var nog inte svårt alls - Bodströms val mellan att vara pappa åt sina barn, att vara make åt sin maka, att vara människan Thomas Bodström istället för att vara politikern Thomas Bodström. Det går ju egentligen inte att fördöma det val Bodström gjorde i natt, då han ringde Mona Sahlin och berättade att han blir kvar i Massachusetts istället för att komma "hem" till Helgeandsholmen och Riksdagshuset.

Bodström gjorde rätt val nu, men han gjorde fel val tidigare. Det är faktiskt ett hån mot alla de där fler än 16000 väljare som kryssade Bodström, en förödmjukelse mot de som röstade på sosseriet i Stockholms län delvis beroende på att det var politikens egen hunk som fanns högst upp på listan. Bodström var ett vallokomotiv i Mona Sahlins tågsätt, han var en galjonsfigur och han var politikern Bodström under hela valrörelsen trots att han innerst inne visste att han efter valet skulle behöva välja att vara människan, pappan, maken...

Det som händer nu är att Bodström stannar i USA, kanske till och med betydligt längre än det där tilltänkta halvåret nu när han inte har något politiskt arbetande att komma hem till. Själv är jag övertygad om att Bodström likt en boll kommer tillbaks till dig, som den bolltrollare han är. När han blir uttråkad så dyker han säkert upp igen, i något lekprogram, i någon bolagsstyrelse, på någon bokrelease, något annat mingelparty eller när han avviker från en drogtest - kanske även i det politiska rampljuset. Bodström är liksom inte urtypen som sitter still i tid och evighet.

Bodström kommer tillbaks till oss - frågan är bara när, frågan är bara hur. Som politisk motståndare kommer jag sakna en av mina största inspiratörer och motivatörer - Bodström har varit en aldrig sinande källa av råmatriel för att skapa "skit"-bloggar, en källa som nu sinar. Bye, Bye Bodström!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

Bloggar: Peter Andersson, Thomas Böhlmark, Bodström himself, Mary, Kent

DET INLEDANDE SLAGET I ROSORNAS KRIG...?

Kanske finns det en tanke ändå, en tanke bakom förslaget att ha en kriskommission i Rörelsen med hela 52 politrucker från alla delar av landet och ur alla olika delar av sosseriet. Kanske är det ändå rätt begåvat att ta in så många, då dessa skulle kunna agera någon form av fredsframtvingare i det krig som synes vara på väg att blossa upp. Kanske är det vi i dag ser i mediabruset de första skärmytslingarna i ett nytt Rosornas krig...?

Som manisk motståndare till allt vad sosseri innebär så kan man ju inte göra annat än att sitta bakom datorn, klia sig i naveln och le hånfullt åt ett parti där krishanterandet handlar mer om att pissa in sitt revir, att ta avstånd från tidigare företrädare, tidigare partilinjer och klassa den egna politiken som pervers. Det mullrar lite överallt, krypskyttar vid namn Orback och Batljan skjuter in sig - samtidigt som ett annat toppnamn hånas öppet för att han deserterat och flytt till USA. Om inte det som nu börjar utspela sig inte är en fröjd för alla sinnen så vad kan då vara det?

Det började i förmiddags då Jens Orback, den gamla ministern som hade en syster till sin mormor som bodde med en häst och hade det underbart i hästens sällskap, gick ut och tog avstånd från de rödgrönas Afghanistan-politik. Orback var tydlig, Orback vill se exakt samma politik om Afghanistan och svensk militär närvaro i det landet som den politik Alliansen står bakom - och som faktiskt även sossarna hade som huvudspår innan man lät Ohly kidnappa utrikespolitiken. Orback har rätt, men samtidigt så utmanar han sitt eget parti som har gått fel väg. Orback skjuter in sig i en fråga där Rörelsen har fått kompromissa med anti-amerikaner som Ohly och Hans Linde för att sy ihop ett regeringsalternativ, en koalition av ovilliga...

Det följdes upp med förstanamnet till Stockholms läns landsting, Ilija Batljan, som även han hade en hel del synpunkter på det egna partiets politik. Jag ber att få citera Batljan, några meningar som hade fått Thomas Östros i psyk-spinn om de hade formulerats av en motståndare och inte av en partivän...

"- Därför att vår skattepolitik var riktigt dåligt genomtänkt. Det är destruktivt att gå till val med att återinföra en förmögenhetsskatt som är pervers, som bevisligen driver kapitalet ur landet. Samma sak gäller fastighetsskatten. Att återinföra en skatt som måste innehålla en massa begränsningsregler för att fungera vore direkt korkat" säger Batljan till Veckans Affärer, och jag är faktiskt villig att betala Batljans medlemsavgift till Moderaterna den dagen då han tar sina grubblerier ett steg längre.

I samma andetag sågar sedan Batljan det rödgröna samarbetet, sosseriets svek om Förbifart Stockholm och den omöjliga uppgiften med formulera en egen politik. Gud vad jag gillar Batljan, helt plötsligt förstår jag varför Nynäshamn var en röd kommun under Batljan för att utan Batljan rasa med 5-6%...

Det var två sossar, hyfsat respekterade i de egna leden som gör upp med eller gör uppror mot det egna partiets ställningstaganden - egna eller påtvingade genom samarbetet med Ohly. Men det slutar inte där, som jag tidigare konstaterat så skjuter gräsrötter och partimedlemmar skarpt mot den tidigare "kronprinsen" - Thomas Bodström. Jag har ältat det ämnet tillräckligt nu känns det som, men jag måste ändå gratulera min bloggkollega och vän Peter Högberg till sitt mediala genombrott. Hans brev till Bodström, publicerat på Högbergs blogg finns denna dag att läsa på Expressens hemsida. Stort, riktigt stort - nästan lika stort som den offentliga avhyvlingen av politikern Bodström som Peter Högberg presterar.

För det är ju det som det ytterst handlar om - politikerns roll. Det handlar om vilken roll man skall spela när sätter sig själv på piedestal och överst på valsedeln utan att ens ha som ambition att stå upp för det förtroende som man får av väljarna. Bodström fattar inte det, Bodström har aldrig fattat att han sitter i Sveriges Riksdag för att folket har placerat honom där. Bodström är egocentrerad som ingen annan, och idag skördar Bodström resultatet därav. Att jag sedan kan känna med människan Bodström är en helt annan sak.

Slutligen, allt går inte "vår" väg. Den här dagen blev det klart att Anton Abele kommer att sitta i Riksdagen för mitt parti. De som sett Anton sitta och vifta på Youtube med en Metro förstår mina dubier inför frågan om just Riksdagen är rätt plats för den unge herr Abele. Han får bevisa att jag har fel, att han kan mer än att vifta med Metro och kläcka ur sig självklarheter. Ingen skulle bli gladare än jag om jag är för tidig i mitt tvivlande. Dock, motståndarna lär jubla åt den här nyheten - den här nyheten iallafall...

Länkar: DN, DN, SvD, SvD, SvD, Expr, Expr, AB

Bloggar: Peter Andersson, Peter Högberg, Kent, Thomas, Peter S

BODSTRÖMS ÅNGEST OCH EN KRITISK RÖRELSE

Riksdagens dörrar slog igen i ansiktet på Thomas Bodström, gräddfilen var avstängd för tid och evighet i en trafikomläggning som inte Bodström hade sett skulle komma trots att det skyltats länge och väl. Bodström har att välja på att lämna familjen ensamma i USA, med allt vad det kan komma att innebära av dåligt samvete - eller att lämna sina väljare, alla de där 16807 personerna som faktiskt satte sitt kryss framför Bodströms namn. Tillsammans med alla de där som inbillade sig att ett förstanamn på listan faktiskt ville göra något vettigt för sitt parti oavsett om det handlar om opposition eller regerande så finns det minst 16807 som kan komma att känna sig svikna...

Men sagan Bodström verkar vara över, iallafall för tillfället - iallafall här och nu. För inte kan väl Bodström efter att ha kvaddat sina egna insatser i valrörelsen genom att fly landet redan då och efter att ha markerat var det är han vill vara under talmansomröstningen helt plötsligt börja prioritera den Riksdag han aldrig har prioriterat och prioritera bort familjen? Problemet för Bodström är att hur han än gör så har han öppnat upp för en storm av kritik. Att gömma sig bakom argument som att riksdagens regler är stelbenta funkar inte, eftersom reglerna såg ut så här när Bodström planerade post-Val 2010.

Det som jag tycker är mest spännande i den uppkomna situationen är att fler och fler sossar, äntligen, tar ton mot sitt eget högdjur och på det sätt som Bodström har hanterat sitt eget politiska hantverkande. Inte ens de mest inbitna sosse-cykloperna kan väl rakryggat ställa sig upp och tycka att Bodström faktiskt haft rätt fokus på sina förtroendeuppdrag under de år då han varit ett affischnamn för Rörelsen. Det har ju funnits så mycket annat som var roligare och mer givande än att sitta och ruttna på Helgeandsholmen för en man som vill leva sitt liv i fart och fläkt.

Men politik handlar ju just om att lägga fokus på de uppdrag man fått, och just därför är det inte konstigt att vi får se skarp kritik både på och mellan raderna mot Bodström på Nätrötterna Högbergs och Westerholms bloggar. De har varit tysta så länge att det måste ha gjort ont, samtidigt som de hedrat partiets sjuka kultur att inte yppa ett ord av kritik mot sina egna innan de har fått foten på något sätt. Bodströms redan svaga ställning har försvagats, och vad han än väljer så är det en politiskt skadeskjuten globetrotter som flyger över Atlanten - utan stöd i de breda leden.

Alla verkar förstår att Bodström i den uppkomna situationen måste välja familjen framför politiken i Riksdagen, alla utom den Ibrahim Baylan. Ibbe vill ha hem en skadeskjuten Bodström till Riksdagen så fort det bara går och helt plötsligt visar det sig återigen att Baylan går i otakt med sitt parti och sin Rörelse. Bodström är redan körd, men det fattar inte Baylan - lika lite som Baylan verkade förstå att valet 2010 var på väg att gå åt fanders när han beställde sina egna opinionsundersökningar. Baylan excellerar i sin dumhet på ett sätt som gör att vi på Allianssidan borde fira med en tårtbit varje dag denna person biter sig fast vid sin position som sosseriets partisekreterare.

"Thomas är en skicklig politiker. Vi vill jättegärna ha Thomas i riksdagen" säger Baylan, för att göra Bodströms prioriterande ännu lite jobbigare. Vad Bodström än gör så kommer det att bli fel, vilka besked han än lämnar så kommer det öppna för en våg av kritik - där jag lovar att vara med och filosofera kring Bodströms liv och hur det kunde bli så fel...

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SvD, SvD, DN, Expr1, Expr2

SNUSET - EN FRÅGA OM FRIHET

Jag drömde att det var en fågel som viskade något i mitt öra, en öländsk snatterand närmare bestämt. Det viskades om snuset och om hur vår EU-parlamentariker Christoffer Fjellner, parlamentets hunk och framåtstråvare nu tog upp kampen för vårt svenska snus och möjligheterna för att få fler européer att gå över från cigaretter, cigariller och cigarrer till prillor.

Jag snusar inte och jag röker inte men lik förbannat så står jag bakom Christoffer Fjellner i denna fråga som egentligen inte alls handlar om missbruk eller beroende utan om frihet att få välja själv - oavsett var man bor eller vem man är. I dag diskrimineras det svenska snuset mot den internationella röktobaken i EU. Helt ologiskt egentligen då EU:s regelverk runt unionens inre marknad förbjuder handelshinder samtidigt som det så kallade tobaksdirektivet stipulerar att man skall utreda mindre skadliga tobaksprodukter...

I min värld är väl varken snus eller cigaretten hälsosam men snuset är trots allt bra mycket bättre. Det finns ju inget som heter passivt snusande, medan jag sett pubar i Prag förra veckan som var rökigare än smoggen i London en dag då inversionen slagit till. Det gick inte att gå in på pubarna utan att ha fått hosta upp lungorna en kvart senare, men så har ju inte de stackars EU-medborgarna i Tjeckien möjligheten att byta "nikotinleverantör" - från cigg till prilla. Är det rätt att det skall vara så?

Varför förvägras folk rätten att själv välja hur de skall missbruka och vad de skall bruka? Det handlar mindre om att snuset är förträffligt, det handlar mer om frihet. Det handlar mindre om att snuset är bra att ha innanför läppen, det handlar mer om att ingen annan blir lidande för att du tar dig friheten att fylla på kroppen med nikotin.

En gång har jag haft en prilla i munnen, och jag var då 13 år och hypernervös. Det slutade med att jag råkade svälja prillan i ren nervositet, och den vände upp i en kaskadspya tillsammans med lite magsaft och ett dussin mandarinklyftor som jag tryckt i mig lite tidigare. Min upplevelse av snusande var alltså allt annat än angenäm men vem är jag att sätta mig över andra människors val?

Vuxna människor, medvetna om riskerna med sin livsstil och sina laster skall ha rätt att välja vilken last man vill ha. När denna frihet att välja också medför att alla dessa folkhälsokufar slipper drabbas av frihetens biverkningar så är det ett steg i rätt riktning.

Står du upp för denna frihet och ambitionen att låta alla européer själv välja ifall de vill röka, snusa eller inte alls så titta till EU-parlamentariker Fjellners nya site, eusnus.se, och skriv under på namninsamlingen. Själv röker jag inte, själv snusar jag inte men så länge det finns folk som tar sig dessa friheter så måste vi stå upp för den minst skadliga "lasten" - snuset.

Häng på - stå upp för valfriheten - i Sverige, i EU och i världen! Stötta Christoffer Fjellners kamp i Europeans for Snus!

Länk: AB