JAG STOD UPP FÖR VALFRIHETEN!

Mina första skolår tillbringade jag på Frejaskolan i Gnesta. Skolan ligger vackert på Gnestahöjden, med centrala Gnesta nedanför backen. På grund av platsbrist hade min klass fått ett klassrum i en fristående byggnad, en gammal affärslokal. Det var en trevlig lokal, klassen lugn och det enda som egentligen oroade oss barn var närheten till Majgården...

Majgården var ett hem för vuxna förståndshandikappade. De klarade av sitt dagliga liv hyfsat, ialla fall en del av dem. Några släpptes ner på byn helt själv med uppdraget att proviantera i den lokala Konsum-butiken. Allt som oftast gick dessa promenader bra, och vi barn gömde oss bara när de kom upp för backen på väg hem till sitt hem på Majgården. Man var ju lite rädd, eller kanske snarare avvaktande inför dessa nya bekantskaper och detta trots att vår fröken sa att de var helt ofarliga och vanliga människor som bara behövde lite hjälp av ett eller annat skäl. Sakta men säkert försvann vår ängslan och vi började säga "hej", och fick allt som oftast ett glatt avgrundsvrål till svar.

En solig vårdag i ettan ändades denna positiva utveckling. Eftersom det var varmt hade vi fönstret öppet till klassrummet och hade lektion i en skön och luftrik miljö. Ingenom fönstret klättrade helt plötsligt en av våra nyvunna bekanta in med en Konsum-påse i handen, med ett makabert leende och en stor, rå potatis i den andra. Fröken skrattade förläget och sade att "Nu har Du väl ändå kommit fel?".

Nej då, han var på helt rätt plats i sin egen världsbild. Han skulle bjuda vår fröken på den där råa potatisen oavsett om hon ville ha en tugga eller inte. Med ett ansträngt leende försökte fröken värja sig mot tvångsmatningen, men efter en kort stund försvann leendet från hennes nu svettiga ansikte. Där stod en stor karl och omfamnade henne och som trodde han var snäll när han försökte bjuda på potatis. Rejält besvärad bad vår fröken en av killarna i första bänkraden att springa och hämta vaktmästaren...

Vi andra satt förstelnade av skräck och såg potatiskampen utspelas framför våra ögon, och det tog flera minuter innan vaktmästaren kom och lyckades mota ut den nu hysteriskt skrattande mannen ur vårt klassrum. Jag var bara 7 år, men minns det som i går - det var mitt livs första trauma och efter denna episod var aldrig någonsin fönstret öppet igen...

Bredvid det där hemmet där "potatismannen" bodde fanns lokalen där eleverna tvångsfostrades i blockflöjtsspelande. Kanske var det min rädsla för att vara nära "potatismannen" som gjorde att jag var den enda i klassen som stod på mig och vägrade blockflöjt, kanske var det min självinsikt om hur fruktansvärt omusikalisk och orytmisk jag är som slog igenom. Ännu i dessa dagar framstår jag som ett musikaliskt missfoster, jag älskar att lyssna på musik - även om det finns de som anser Synthpop vara något annat, men jag kan inte producera några toner själv och än mindre röra mig till musiken med rytmiska rörelser...

Men jag var alltså den enda i klassen som vägrade blockflöjt, och jag är stolt över att ha stått upp för min åsikt, min egen vilja. Redan där stod jag upp för mina ideal, jag bjöd upp till kamp mot kollektivismen, den inskränkta valfriheten och de första små stegen mot att bli moderat var tagna och detta trots att jag tvångsenrollerats i Unga Örnar av min röda mor.

Nu förs debatten om man ska tvinga elever att pyssla med musik, konst och slöjd. Som en omusikalisk person med tummen mitt i handen är min åsikt solklar - låt de som är som mig, som aldrig kan lära sig, slippa plågan. Ge dom något vettigt att göra, och kulturell skolning är ju bara vänsterflum egentligen. Ge eleverna språk, ge dom samhällskunskap men befria de omusikaliska från sång och dans! Befria de ohändiga från slöjd och låt de som aldrig får till något annat än streckgubbar undvika konsten.

DE FASANSFULLA FRISKOLORNA

Är det inte konstigt att det skall vara färgen på styret i kommunen som skall avgöra ifall man som elev skall kunna vara med och påverka sin egen skolgång genom aktiva val? Så är det ju nu, när det socialdemokratiskt styrda Gävle vägrar släppa in ett fristående gymnasium i sin stad trots att skolverket tycker att det är bra. Vad som sker i min egen hemstad Sundbyberg efter Spira/Wijkman-avhoppet och det socialdemokratiska maktövertagandet visar även det vad sossar anser om friskolor.

Här finns en tydlig skiljelinje mellan oss i alliansen och våra motståndare. Medan vi tror gott om människan, att man faktiskt vet bäst själv hur man vill leva sitt liv, vilken skola man vill gå i, vilken hemtjänst man vill använda på ålderns höst eller för all del vem som skall sköta äldreboendet man eventuellt flyttar till så anser sosseriet att politiker vet bäst. I sin allsmäktiga visdom så är det de socialdemokratiska politikerna, ivrigt påhejade av sina vapendragare i vänstern och med måttlig entusiasm från Miljöpartiet, som vet vad just Du behöver... Valfriheten är farlig, den urholkar de kommunala alternativen och får dig förvirrad.

Själv anser jag att konkurrens är bra, inom såväl skola ( märk väl att jag är emot religiösa och politiska friskolor! ), hemtjänst, sjukvård som äldreomsorg. Orsaken till detta är ju dels att jag tror att man vet bäst själv vad man vill, och dels att kommunens verksamheter mår bra av lite utmaning. Vad ett monopol innebär syns ju tydligt när man tittar på den kritik som nu riktas mot SJ, och företagets minst sagt kundfientliga policy... En verksamhet som inte utmanas faller, helt naturligt, in i någon sorts bekvämlighetstilsstånd där utvecklingen är sparsam, där man nöjer sig med det medelmåttiga och inte har några visioner. Självklart har den kommunala skolan en framtid, men då får man ju se till att bli ett attraktivt alternativ för eleven. Detsamma gäller ju kommunal hemtjänst, landstingets sjukhus eller det kommunal äldreboendet. Visar man kvalitet i sin verksamhet, så kommer man alltid finnas kvar.

Är det då OK att de sossestyrda kommunerna vägrar friskolor att etablera sig. Egentligen ja, väljarna har ju trots allt sagt sitt ( förutom i Sundbyberg där alliansen faktiskt vann valet... ) och därmed markerat att man gärna låter politikerna utforma livet åt väljaren. Så är det ju i Gävle, där har väljarna sagt sitt. De vill inte kunna välja. Gud vad tungt för dessa människor att det finns flera olika banker, matbutiker och hamburgerkedjor att välja mellan.

Så kontentan av det hela är alltså: Respektera kommunens vilja, kom inte med några pekpinnar uppifrån - det förlorar vi bara själva på. Visst är det tragiskt att alla inte får leva enligt Mats Gerdaus intentioner om rätten att kunna påverka sitt liv. För de flesta Stockholmare är detta nuförtiden en självklar del av vardagen, en möjlighet att väga för och emot som jag uppskattar. Den dagen Gävleborna ser att gräset är grönare på söderöver så hittar de nog frälsningen, de med...

VINDOLMEN - SPYA OCH SJÄLVKÄNSLA

Den här bloggen har jag sparat på ett tag, lite rädd för vilken bild den ger av mig. Men egentligen, är jag inte bara ett offer? Ett offer för langning, ett offer för lättåtkomligt rödvin...

Efter någon vecka med enbart torra och rätt tråkiga bloggar kommer nu en självutlämnande text med en hel del absurda inslag.

De som läst bloggen en tid har säkert insett att något felar mig, att jag inte är som man borde vara. Jag har en extremt låg självkänsla, och läser in negativa budskap i vart och vartannat ord som riktas till mig. Orsaken kan väl kanske finnas i mitt "förhållande", där jag enbart får negativa omdömen, som exempelvis fetto.

Redan i unga år fick min självkänsla sig en rejäl törn. På den tiden var jag iallafall inte tjock, jag var närmast extrem åt det andra hållet. Jag var inte speciellt erfaren när det gällde kontakter med det motsatta könet, jag var fruktansvärt blyg... Döm om min förvåning när jag trots allt i 17-årsåldern lyckades få ihop det med en synnerligen vacker, rolig tjej med samma sjuka humor som jag hade då och fortfarande har. Hon såg något i mig som inte många andra ser. Det var underbart, jag växte som människa och kände mig för första gången i mitt liv hyfsat lyckad. Men säg den lycka som varar...

Veckorna gick och vi hade kul ihop, trevliga utflykter och restaurangbesök. Mina gamla Nörd-kompisar hamnade i malpåse, för detta var ju livet i sin bästa skepnad. En varm kväll i april 1985 skulle vi gå på konsert, det franska synthbandet Indochine på Göta Lejon. Det var början till slutet för min självkänsla... Jag skulle träffa min älskade utanför Göta Lejon, eftersom hon bodde i en annan del av länet. Hon hade biljetterna, och jag väntade och väntade och väntade. Uppklädd var man, spänd var man och kvällen skulle bara bli så minnesvärd!

Det blev den, men av helt andra skäl än de jag önskade. Minuterna gick, folk började gå in i konsertlokalen och där stod jag och väntade, uppklädd och uppspelt men nervös över när eller rent av om hon skulle komma. Detta var ju innan mobilens tidevarv, så att ringa och kolla var hon var gick ju inte.

Nåväl, 5 minuter innan konserten skulle börja kom hon. Vacker som en ros, uppklädd och fantastiskt... full! Ojdå, vacker som en ros fast med ögon som Marty Feldman, en andedräkt som Christer Pettersson och som Bambi på hal is. Puss och kram, och biljetterna fanns där - tack och lov! In i lokalen, och börjar hon inte bli lite blek? Hennes kompisar som också följde med upplyste mig om att "Ja, det kanske blev lite mycket rödvin. Ungefär 3-4 flaskor på 2 timmar". OK, men hon blir nog snart bättre tänkte jag. Konserten kom igång senare än aviserat, precis som alla konserter alltid gör. Hon gav mig en puss, och jag blev nästan berusad av ångorna. Men var hon inte lite blekare nu? In kommer bandet, Indochine, alla jublar och hoppar i bänkraderna. Just hoppandet kanske inte var så smart för mitt sällskap...

Helt plötsligt känner jag att jag blir varm, väldigt varm från midjan och neråt. Nej, det var inte en tidig utlösning, det var spyor!

Jag vänder mig åt vänster och ser hur min älskade kräks på mig. Den enda kvinnan som sett något i mig står och vomerar på mig. Ridå... Eftersom hon böjer sig ner skonar hon iallafall min överkropp, men gud var hon spyr, det tar aldrig slut. Rödvinsdoften börjar sprida sig i den närmaste omgivningen, och gud vad jag skäms. Jag skäms över att vara nerspydd från midjan och neråt, det rinner ner i mina skor. Underbart, Kao Bang-introt är just avslutat och jag måste åka hem. En konsertupplevelse på en sisådär 3 minuter. Min älskade, som just då inte är så älskad, har fått ny energi och vitalitet efter att ha fått tömma magsäcken och hoppar hysteriskt i den stora pölen av rödvin, magsaft och någon sorts obestämbara snacks.

"-Jag måste gå" säger jag uppgivet.

"-Varför då?" blir svaret, och hoppandet tilltar.

"-Jag känner mig inte så fräsch" säger jag lite mer surt.

"-Nämen, åk hem då..." säger hon och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och helt omedveten om vad hon gjort.

Det är precis vad jag gör, en mardrömsresa på pendeln till Rönninge. Folk tittar på mig och tror att jag är ett äckligt, berusat tonårsfyllo när jag i själva verket är spik nykter, gud vad jag skäms. Tur nog har föräldrarna gått och lagt sig när jag kommer hem, så brallorna åker av i tvättstugan och tvättas omgående. Det är då jag upptäcker att rödvin i kombination med magsaft har en starkt färgande inverkan, jag är röd och då menar jag inte politiskt. Jag är röd, jag stinker rödvin och magsyra. Det är då jag helt plötsligt kommer på att det jag har innanför mina nerspydda kalsonger är att likna vid en vindolme. Det luktar rödvin om Petter Niklas! Jag har ju hört talas om kådisar med jordgubbssmak, här är en synnerligen naturell vindolme med en skarp rödvinssmak. Unikt eller bara äckligt? Jag duschar en gång, två gånger och den tredje gången jag sköljer av duschkrämen börjar dofterna släppa. Jag är inte längre röd, utan mer grisskär...

En oförglömlig kväll blev oförglömlig av helt andra skäl än de jag önskade. Tack och lov lyckades jag köpa en biljett till den ordinarie konserten dagen efter på den svarta marknaden, så jag fick se konserten trots allt. Men jag tyckte mig känna en doft att rödvin när jag äntrade Göta Lejon 24 timmar efter det att min självkänsla började demonteras.

Behöver jag tilläga att vi gjorde slut tre veckor senare? Älska, glömma och förlåta - Pyttsan.

JAGA KNARKET ÖVERALLT

Nyss hemkommen från Falklandsöarna blir man varse om de problem Sverige faktiskt har. I Stanley, Falklandsöarnas huvudstad, finns ett litet fängelse med fyra celler. Beläggningen är 25%, dvs 1 fängslad. En extremt låg brottslighet, som kanske förklaras av den totala avsaknaden av narkotika på ögruppen. Låt vara att den som sitter inne är inlåst för att ha försökt sälja cannabis på en pub. Personen i fråga är dock från ett annat land och besökte Stanley med det fiskefartyg som han arbetade på. Byborna blev synnerligen upprörda när de erbjöds drogen, och polisen larmades omedelbart. Fiskefartyget blev grundligt genomsökt, den första "husrannsakan" Falklandspolisen gjort på 26 år.

Nu vill en kommun, Landskrona, ta hand om sina problem genom drogtester i skolan, mycket bra. Den som inte har något att dölja borde inte behöva känna sig kränkt. Den som har något att dölja, kanske äntligen uppmärksammas och kan få hjälp i tid. På samma sätt bör vi se på kameraövervakning av våra samhällen, den som inget har att dölja behöver inte oroa sig...

Det är det typiskt naiva Sverige att börja gapa om kränkning och övergrepp. Någon som anser att den som blir utsatt för brottslighet som kan sättas i direkt relation till narkotikamissbruk inte blir kränkt eller utsatt för ett övergrepp? Jag står alltid på offrets sida, inte på gärningsmannens... Kampen mot drogerna måste börja när missbruket börjar, dvs i skolorna. Stå på Er Landskrona !

ATT DÖDA EN STAD

Jaha, då var det dags för ett antal poliser att skämma ut sig... På SvD vill åtta av stadens närpolischefer stoppa serveringen av rusdrycker efter kl 03, samt ha möjlighet att gå in i på en krog och stänga av tappkranarna. Med sin naiva världsbild tror man då att buset minskar, att folk blir lugnare och att de själva får mindre att göra.

Själv tror jag enbart att ytterligare inskränkningar när det gäller möjligheten för folk att gå ut bara leder till att man istället leder folk till svartklubbar och andra obskyra ställen, platser där polisen har än mindre koll på vad som händer, där "ordningsvakter" är ett extremt sällsynt inslag och där man högaktningsfullt struntar i utskänkningstillstånd och förbudet mot överservering. Tror poliserna på fullt allvar att det blir bättre genom att tvinga staden hyfsat respektabla nattklubbar att stänga klockan tre? Då är vi illa ute...

Det är polisens uppgift att se till att ordningen är god på gator och torg, medan krogen ansvarar för skötseln av samma frågor inom sina lokaler. Om nu polisen inte lyckas minska buset med stängda krogar klockan tre, vad följer man då upp med då? Stängning klockan ett? Utegångsförbud? Om polisen i vissa fall kunde engagera sig i sitt egentliga arbete så gynnas vi alla i framtiden. Ett exempel från i fredags kväll... Stod på Sturegatan i Sundbyberg och väntade på en partivän för att gå ut och ta ett par pilsner. Hela ytan vid Seven-Eleven och Gusto i Centrala Sundbyberg var full av berusade tonåringar som förde ett dj-vla liv, de flesta inte äldre än 15-16 år. Tre (!) polisbilar passerade platsen under 10 minuters tid och alla åkte bara förbi... Dessa unga individer skall inte vara berusade. Skulle inte polisen stanna, köra hem de värsta exemplaren och påtala för föräldrarna det olämpliga i att deras dotter eller son är ute på stan redlöst berusad och om en reaktion från mamma och pappa uteblir anmäla till de sociala myndigheterna? Närå... det är uppenbarligen viktigare att få krogen att stänga klockan tre än att ingripa mot ett alltför tidigt missbruk av alkohol.

Att sedan Stockholm försöker profilera sig som ett attraktivt turistmål gynnas ju inte heller direkt av att man börjar slå till mot det uteliv som idag har en viss attraktionskraft på folk utifrån. Att sedan politikerna bör ingripa mot ställen där bokföringsbrotten graserar, där oordningen är ett signum och där man serverar underåriga och alltför berusade är självklart. I "min nämnd" så har vi hand om just denna fråga, och jag vet att vi iallafall i Sundbyberg har en god kontroll över kroglivet, och inte drar oss för att varna eller ta till starkare sanktioner mot de näringsidkare som inte följer spelreglerna.

HATA REINFELDT? NÄ, MEN VISSA SLYNGLAR I GÖTEBORG...

Jaha, pöbeln visar upp sig igen. Göteborg, denna på alla sätt så underbara stad med sin aveny, karga skärgård, kontinentala stämmning har tydligen en drös idioter inneboende, idioter som hatar någon bara för att man tycker annorlunda politiskt...

Skall man förvänta sig något annat av en stad där extremkommunister som Lasse Brandeby och Sven Wollter har sitt ursprung, där man har ett socialdemokratiskt kommunalråd som fick min två-åring att börja gråta av skräck när han syntes på TV, där man dessvärre lider av ett icke-befogat mindrevärdeskomplex och där vänsteraktivister slog sönder staden totalt i samband med EU-toppmötet? Jag tycker det, jag älskar faktiskt Göteborg efter den underbara tiden på KA4 1986-87 när min alltför korta militära karriär inleddes. Glömmer aldrig när reserv-löjtnanterna Samzelius och Bengtsson körde marschträning med oss i centrala Göteborg till alla turisters stora glädje, eller när vi vadade i hamnen vid Käringberget och spolades bort av svallet från Stenafärjan till Fredrikshamn... Jag älskar Liseberg, jag älskar Känsö och Galterö, jag älskar Avenyn och Långdrag, och jag älskar Bengans skivbutik. Men så finns det dessa rötägg som får mig att tvivla på känslorna verkligen kommer orka leva vidare...

Att statsministern uppenbarligen fick löpa gatlopp bland dessa ouppfostrade slynglar är pinsamt, pinsamt för Göteborg, pinsamt för alla älskvärda Göteborgare och pinsamt för skolsystemet. Betyg i ordning och uppförande, NU !!!

En demokratisk debatt bottnar alltid i respekt för varandras åsikter. Jag respekterar faktiskt Sven Wollter för att han står upp för sina åsikter, jag respekter inte Lasse Ohlys hyckleri om sin trosuppfattning. Jag respekterar Göran Johansson, han kämpar för det han TROR är bäst för sin stad och han stod upp för KA4 ( Amf 4 på senare år... ) men jag respekterar inte elever som gapar om hat. Vill man ha respekt, visa respekt ungdjävlar !

BLÅA LINJEN TILL ANARKIN

Problemen på tunnelbanans blåa linje har övergått från vardagsbus till något som närmast liknar terror. Ungdomsgäng, med den gemensamma nämnaren att man efter åratal av en synnerligen misslyckad integrationspolitik övergått till brottets bana, terroriserar trafikanter och personal vid stationerna Rinkeby, Tensta och Hjulsta.

Nu kraftsamlar polisen och SL mot denna utveckling. Under tiden fram till sommaren skall man agera... Frågan är om något resultat är att vänta, eller om man får ta till den drastiska åtgärden att stänga dessa stationer? Kollektiv bestraffning? Ja, närmast men vad skall man ta sig till annars. Om man inte genom polisiär bevakning och en kraftig utökning av väktarna lyckas stoppa förfallet så står väl hoppet till att allmänheten i de tre stadsdelarna agerar mot buset med egen kraft. Respekten för polis och väktare är ju hopplöst lågt bland buset, men ett hat från alla som vill kunna nyttja kollektivtrafiken kanske kan få pöbelgängen på bättre tankar.

Själv reser jag mycket med tunnelbanan till Sundbyberg och Vreten, men är aldrig rädd. På vagnarna är det nästan alltid lugnt och behagligt. Alltså finns stöket vid och på stationerna. Att resa längre västerut än till Rissne verkar ju då vara som att resa till anarki. Måste prova det någon dag framöver...

SKATTA BORT PSYKISK OHÄLSA?

Som den socialdemokratiske skatteivrare han är tror Thomas Östros att man genom höjda skatter på alkoläsk skall stoppa ungdomens ständigt pågående fylleslag...

Höjda skatter löser alla problem i Socialdemokratins Sverige. Att de unga då istället vänder sig mot hembränt med en 10 gånger högre alkoholhalt är inget som politrucken från Malmberget kommer att ägna en tanke åt. Med ett bra virke är ju en grogg samma sak som alkoläsk, fast bra mycket starkare.

Östros tror att ungdomen börjar dricka alkohol för att alkoläsken är billig och underbeskattad, inte för att de är rotlösa och desillusionerade? Det är lätt att hitta orsaken i det tidigare socialdemokratiska styret som inte gav dom något annat hopp om framtiden än ungdomsarbetslöshet och bidragsberoende. Ett samhälle där föräldrar skall straffas ekonomiskt ifall man väljer att vara hemma med sina barn lite mer föder fler unga som vill dränka sina problem med alkohol, Östros ! Men man kanske ska höja skatten på antidepressiva läkemedel och rakblad? Enligt Östros måste ju detta rimligtvis innebära mindre psykisk ohälsa bland ungdomen av i dag...

Enligt denna modell så borde man för att stoppa utbredningen av fetma höja momsen på sötsaker, eller varför inte all mat för den delen, och för att se till svensken föder fler barn kanske en punktskatt på preventivmedel vore en idé. Skatter hit och skatter dit, i Östros Sverige finns inget problem som man inte kan fixa med skatter. Men det är ju klart, för att råd med alla höjda bidrag som socialdemokratin vill genomföra måste ju pengarna plockas in.

DEMOKRATIN BEHÖVER UNGDOMEN

På Moderaternas årsmöte i fredags kväll visade våra medlemmar och tillika framträdande MUF:are Alexandra Ivanov och Hannes Holmér att vi kan känna oss trygga i att det finns ett antal yngre förmågor att falla tillbaka på när vi andra börjar falla ifrån av en eller annan orsak. Ett antal ytterst välformulerade och genomtänkte motioner från just MUF satte fart på debatten under årsmötet. Tack för det ungdomar, även om vi hetsätare blev allt hungrigare och hungrigare.

Annars blir man ju mest orolig över den ytlighet som man i bland tycker sig i ungdomen av i dag. Många vet inte om vilken regering vi har, andra är helt likgiltiga inför vilka som styr och ointresset i sig är en fara för den demokrati vi alla värnar. Det viktiga i unga år är att hitta något som engagerar och hitta sina egna åsikter. Att försöka påverka sina barn tror jag inte ett dugg på, min mor försökte med mig. I hennes ögon kunde man ju inte vara något annat än sosse. Många olika aktiviteter i Unga Örnar skulle förstärka försöken till indoktrinering. Själv drog jag helt andra slutsatser och hittade hem... Jag blev moderat och min mor var inte överlycklig, för att uttrycka det milt.

Nu sitter jag här med fyra söner. Skall jag försöka på samma sätt ? Nej, defintivt inte. Att sporra dom till ett intresse för politiken är helt naturligt, men att försöka pådyvla killarna mina egna åsikter blir bara fel. Vill dom engagera sig i Fp, Kd, C, S, Mp eller V så får det självklart göra det. Alla måste ju få hitta sin egen väg, och inget säger väl att just min väg måste kännas rätt för 12-åriga Oscar. Däremot skulle jag bli lätt upprörd ifall de inte utvecklades till humanister, där respekten för alla oavsett bakgrund genomsyrade ideologin. Sålunda skulle jag bli tvungen att ta upp en diskussion om de började utveckla sympatier för något av de intoleranta och främlingsfientliga partierna. I intolerans ligger väl även att hylla dödsmisshandel av rikemansbarn som en uppenbart galen SSU:are gjorde på sin blogg i samband med misshandeln på Kungsholmen. Enskildas snedsteg kan inte läggas SSU till last, galningar finns överallt.

Medlemstalen sjunker i ungdomsförbunden, likgiltigheten breder ut sig. Vi som tycker politik är så fantastiskt kul, oavsett var vi har placerat vår ideologiska hållpunkt, måste jobba stenhårt för att sprida vår entusiasm. Att debattera med någon som inte delar ens synpunkter och lyckas få personen att börja tänka i andra banor är ju i många fall mycket mer stimulerande än att sitta och prata med en som tycker precis som du. Politiken genomsyrar ju allt som händer i vår vardag, Att vara likgiltig inför politik är faktiskt som att vara likgiltig inför livet som sådant.

Schyssta debatter med humor, roliga infall och mer spontanitet tror jag går hem hos de yngre. Att man blir mer likgiltig som ung efter att ha sett Östros och Borg snacka ekonomi i Agenda förstår faktiskt även jag...

FLER BEDÅRANDE BARN AV SIN TID

Denna gång handlar det om ungdomgänget i Rödeby utanför Karlskrona. Nu har man bestämt sig för att även ställa ungdomsgänget inför rätta... Det var på tiden !

Den utsatta familjen, inkluderat den mordåtalade pappan, levde uppenbarligen i ett helvete. Man kunde inte åka in till byn och handla utan att detta huligangäng på mopeder gjorde utfall mot familjen. Man fick soptunnor kastade på bilen, man prejades av dessa galningar skrikandes okvädningsord, man fick bilen nedsprejad... Kort sagt man var utsatt för terror, och denna terror hade pågått en längre tid. Inte undra på att pappan i familjen den ödesdigra natten var totalt ur balans och spårade ut på det sättet han gjorde. Därmed inte sagt att jag på något sätt stödjer den handling som innebar att en av ungdomarna sköts till döds och en annan skottskadades. Men man måste se orsaken bakom detta dåd: En närpolis som inte gör något åt en känd problembild, familjer som låter sina ungar i de yngre tonåren supa till, vara ute hela nätterna och driva en familj till ett psykiskt haveri, en icke fungerande insats av socialtjänsten... Möjligheterna att sätta stopp innan liv skördades fanns alltså långt tidigare om bara någon reagerat. Orsaken till terrorn mot familjen är också den avskyvärd: Sonen råkade vara lätt förståndshandikappad, och skulle enbart av det skälet förnedras enligt Rödebys egna Hells Angels på sina mopeder.

Jag anser att det fadern gjorde är att betrakta som nödvärn, även om han tog i alldeles för hårt. Hårdheten står att finna i den behandling som hans familj fått utstå. Skall han straffas bör han få ett lågt straff eller dömas till vård inom psykiatrin. Ungarna däremot, som faktiskt är "vuxna" nog att förstå vad man håller på med bör däremot straffas för det dom gjort. Inga försvarstal från föräldrar om att deras son i själva verket är en missförstådd ängel kan få mig att ändra på min uppfattning att man själva är skyldiga till allt elände som inträffade natten på gården utanför Rödeby.

BARNEN, VÅR FRAMTID ?

I såväl SVD som DN skrivs det om hur dåligt våra svenska barn mår. Cynikern i mig undrar hur det kan bli såhär egentligen ? I Sverige är det ett lagbrott att daska till ungen, vi har en hög levnadsstandard, vi är förskonade från krig och terrorism, vi har en socialtjänst som skall skydda de barn som far illa i sin egen hemmiljö och ändå mår barn så dåligt i vårt land ? Är det kommunikationen mellan föräldrar och barn som brister ? Har vi för lite tid för våra barn ? Att barn mår dåligt i Darfur eller Bagdad må vara en effekt av deras vardag, men är vardagen i Sverige så fruktansvärd ?

Dagligen stöter man på ungar som på något sätt har ett extremt behov av att synas, för att inte tala om av att höras. Någon som tycker det är njutbart när en klass med 14-åringar kliver på bussen eller tunnelbanan ? Nä, tänkte väl det... Grabbarna gapar hora åt tjejer som verkar tävla i vem som skall framstå som mest blåst. Ljudnivån är värre än en konsert med Iron Maiden. Respekten för omgivningen är icke-existerande. "Syns och hörs jag, så finns jag" tycks vara mottot.

Går man in i en matbutik när skolan har lunch möts man av horder med ungar som istället för skolmat köper Red Bull, godis och Wienerbröd för att njuta av. Dag efter dag, rast efter rast. Med det energiintaget är det inte underligt att de är speedade de små liven...

Var kan man finna orsaken till denna utveckling ? Är det bara vi svenska föräldrar som är uppenbart värdelösa eller finns det andra orsaker ? Vi gör nog vad vi kan, vi måste ju jobba och få ihop till räkningar och mat men de allra flesta av bryr oss faktiskt och försöker hjälpa barnen på rätt spår. Jag vill grovt förenklat lägga en del av skulden på ett antal dokusåpor som de senaste åren med sitt programformat gett ungarna bilden av att man måste synas, höras, plastikoperera sig eller förnedra sig offentligt och därigenom bli känd för att vara värd något i ungdomarnas värld.

Det mest tragiska exemplet är naturligtvis Big Brother, som gett hur många ungar som helst en helt snedvriden verklighetsuppfattning om hur man blir framgångsrik och populär. Man kan nämna flera "program" som Paradise Hotel m.fl som medskyldiga men just Big Brother bröt gränser som aldrig borde ha brutits. Man borde rent av låta Kanal 5 donera hälften av sina reklamintäkter till BRIS för att på något sätt kompensera all skit som är resultatet av deras dynga. Andra aktörer, likt kvällspressen, som dragit fördel av dessa program borde också skänka en tanke till de barn som nu vandrar omkring med en grov vanföreställning på hur livet bör vara. Ge barnen vuxna föredömen som inte har sex, super sig redlösa och kissar på varandra på bästa sändningstid. Och, ja jag vet att dokusåpan är närmast död men skadan är redan skedd, nu får vi alla ta hand om resultatet... Sedan finns det andra orsaker som kräver långt längre texter men det kan bli ett antal senare inlägg.

GERIATRISK ROCKGALA I SOLNA

Från min balkong skymtar man Solnahallen. I denna hall är det oftast något spännande sportevenmang, med friska, unga och vitala människor som rör på sig till andras glädje. Den 12 april arrangerar Hans Edler en rockgala för de som var unga på 50-talet, alltså de som närmar sig eller har passerat 70-årsstrecket...

Man skall inte vara elak, men efter att ha sett en annons i Aftonbladet där Hans Edler rabblar upp alla "fantastiska" "musiker" som skall delta måste jag få skriva av mig litegrann. Jag vet att den regering jag sympatiserar med gärna vill att folk som kan och har viljan gärna fortsätter arbeta ett par år efter pension, men att de skall headbanga till den Rockande Samen i Solnahallen ? Att få lyssna till artister som förmodligen är än mer slitna av åren som passerat borde de äldre få gå och "njuta" av med betalning. Istället tar Hans Edler som minst 395 kronor av folk som redan idag oftast har det magert. Vilken frisk människa betalar 395 kronor för att lyssna på Rock Ragge, Rock Olga, Rock Olle, Gert Lengstrand, Burken... med flera dessvärre ?

Jag hoppas innerligt att landstinget kommer placera åtminstone två ambulanser i närheten av Solnahallen. För övrigt vill jag inte att mina skattepengar skall användas till vård för folk som med berått mod utsätter sig själv för tortyr. Om någon, som inte har "alla hemma" drabbas så anser jag att Hans Edler skall stå för alla vårdkostnader då han som arrangör av denna "musikaliska" tortyrseans bär ansvaret för allt onödigt lidande hos folk som uppenbart inte vet sitt eget bästa...

Kommer jag när jag är 70 år gå till Solnahallen för att se Depeche Mode som 80-åringar riva av Just can't get enough ? Knappast, även om jag inte fått dom ur huvudet till min 40-årsdag som kan synas vara nog så patetiskt...

PS. Även om jag anser att arrangemanget är en skrattretande freakshow, så unnar jag självfallet de äldre att ha lite roligt. Dock tvivlar jag på att så blir fallet här... Texten ovan är tänkt att vara sarkastisk, underhållande och med en rejäl portion av ironi och det hoppas jag att läsaren förstår. DS.

MOTSTÅND MOT MOGNAD

Har man suttit och bläddrat i ett fotoalbum från de dagar man själv var en liten parvel med bruna manchesterjeans och en orange polotröja i plysch upptäcker man att alla vuxna på tiden såg fruktansvärt gamla ut...
Kände dom sig så gamla som dom såg ut ? Varför klädde man sig på det sättet ?
Olika generationer hade olika kläder. Farfar hade alltid slips, farmor alltid kjol...

Här kommer åldersnojjan igen, men idag ser iallafall inte jag någon större skillnad på hur en 20-åring klär sig jämfört med mig som nästan är dubbelt så gammal. Visst har jag inte byxorna på halv stång som tonåringarna, men i övrigt så är jag oftast relativt modern i min vardagsklädsel. Är man patetisk då ? Är man knäpp för att jag ännu efter 26 år har samma favoritband, Depeche Mode ? Mina äldsta barn tycker det ibland iallafall. Jag som rimligtvis borde ha börjat gilla dansband nu enligt dom... men jag spyr nästan när jag ser de pomadakammade smilfinkarna som mot all vett och sans har mage att kalla sig musiker.

På något sätt tycks jag, och en hel del andra i min generation, ha stannat i utvecklingen. Underbart tycker jag ! Man är inte äldre än vad man gör sig, och jag vet att jag kan vara som en bitter gammal gubbe ibland också. Sedan får ungarna tycka vad dom vill...

TRE BEDÅRANDE BARN AV SIN TID

Man börjar bli gammal, det är alldeles uppenbart. Den dagen har kommit då man har blivit en sur gammal gubbe som betraktar alla unga med ett visst mått av förakt.

Jag har redan dålig självkänsla, men det som hände på en McDonalds-restaurang söder om stan häromdagen sänkte det ytterligare några snäpp.

Med en El Maco i näven och en stor Cola Zero framför mig hörde jag ett fruktansvärt oväsen framför mig. Där satt tre unga gossar i de lägre tonåren, säg mellan 15 och 16 år och pekade finger åt mig och gapskrattade. Snabbt drar man några drag med servetten för den händelse man skulle ha någon matrest i dubbelhakan eller något sånt. Nej, inget där... Vad kan det då vara som dessa unga gossar fann så fantastiskt roligt med mig ? Håret, ligger det rätt ? Ja, helt ok trots att det för tillfället rasar av i drivor. Jag kunde faktiskt inte hitta ett skäl till deras hånskratt, om det nu inte var så att de tyckte hela jag var skrattretande. Skall man i detta läge sitta still och gilla läget eller söka konfrontation ? Jag valde en medelväg, åt upp min föda och drack upp min läsk och började därefter röra mig i deras riktning. Fort som bara den rörde även de tre gaphalsarna på sig och lämnade restaurangen innan jag fick reda på vad som var så roligt med mig.

Vid busshållplatsen utanför stod de tre killarna när jag kom gående. Uppenbarligen var det så att de inte ville dela med sig av det roliga de varit med om men jag började nu konfrontera.

- Jaha, vad var det som var så roligt med mig undrade jag i god ton.

- Öh, Vadå ? blev svaret följt av ett infantilt fnitter.

- Ni tyckte tydligen att jag var rolig på något sätt inne på McDonalds, eller hur fortsatte jag.

- Öhhhh, nä liksom... ehhhh. Är du dum eller gubbe säger en av gossarna och ser ut som ett "Ufo" medan de andra två garvar hysteriskt.

- Nä, men jag tycker inte om att bli hånad, eller störd när jag äter för den skull säger jag, nu något mer irriterad.

- Du ska inte äta på McDonalds som är så fet ! flabbar en annan av gossarna. Nu börjar folk i busskön titta föraktfullt på de här tre pojkarna som tydligen har rätt att håna allt och alla i sin omgivning.

- Nähä, ok. Kanske inte det men det borde inte Ni heller, påtalar jag. Er tonårshy mår inte bra av sån mat, det är väldigt tydligt det...

- Va fan menar du Gubbjävel ? skriker en av de tre som uppenbarligen inte är van vid att någon käftar emot. Att två av dom sedan har uppenbara hudproblem i ansiktet är tydligen ett känsligt kapitel...

- Ser man ut som en pizza i ansiktet skall man äta mindre fet mat, och tvätta ansiktet ofta. Har ni inte råd med tvål i era familjer ? Nu börjar jag bli elak... Men gud vad skönt det är ! Flera i busskön skrattar åt killarna som blir alltmer frustrerade.

- Håll käften ditt jävla fetto skriker de och lommar i väg.

Gud vad skönt att säga ifrån, inte bara ta emot. Det kanske inte är den rätta pedagogiken att ta tonårskillar på, men man kan ju inte bara hålla tyst och låta respektlösheten ta över. Man undrar vad det är som får folk att ta sig friheten att ha roligt på andras bekostnad ? Nu hade jag kul på deras bekostnad det medges, men den som ger sig in i leken får leken tåla. De här killarna har säkert suttit och skrattat åt andra än mig, på bussar, i restauranger, i skolan... Säkert ett sätt att kompensera en dålig självkänsla på, att racka ner på andra. Men även min självkänsla är låg, och jag tar inte mer skit nu...