När Georgiens fenomenala bidrag till Schlager-EM nu stoppas av EBU - European Broadcasting Union - så tycker jag mig se ett mönster, en undfallenhet som jag skäms för. Ironi och satir gör sig bra i låttexter enligt mig, och det alster som de tappra georgierna utan rädsla för sina egna liv hade tänkt framföra i Moskva, framför tusentals buande ryssar är ett billigt och lågt mästerverk.
Själv tycker jag att det ryska anfallet på den suveräna staten Georgien har fallit i glömska alldeles för snabbt. Trots en leende utrikesminister Lavrov, som under krisen var närmast bindgalen, en mer ödmjuk "president" Medvedev än den rabiata tok som det slog gnistor om i augusti förra året och en Putin som numera bara verkar synas när han målar tavlor så är det samma Ryssland vi har som granne i dag. Ett land där den undersökande och kritiska journalister mördas, ett land där demokratin är byggd i papier mache och inte enligt västerländsk betongmodell och ett land som känner sig kränkt varje gång någon yppar något kritiskt om moder Ryssland.
Min moderate partibroder och vän Morgan Lindqvist hade på ett av sina första blogginlägg en kritisk inställning till det georgiska bidraget, och här är vi oense - han är mer sansad i sin humor än vad jag är... Stor humor och en provokation som heter duga, I Like! Här handlar det om ett lackmustest för yttrandefriheten. Men som väntat "ballar" EBU ur, och visar upp den sedvanliga fegheten som numera kännetecknar den flata omvärlden. Man borde ju iallafall få sjunga av sig sin frustration, sin ångest och sin bitterhet, när inte vapnen eller omvärldens stöd räckte till i kampen mot den övermäktige grannen.
Själv tänker jag på när Sverige, nedrustat och svagt liksom idag, 1940 gav efter för påtryckningar. I det fallet accepterades det inte att Karl Gerhard framförde den något nazi-fientliga kupletten om Den Ökända hästen från Troja. Såväl statsminister Hansson som utrikesminister Günther försökte genom påtryckningar få tyst på kulturarbetare Gerhard, utan att lyckas - och då blev det till att använda den 13§ i den Kungliga Ordningsstadgan för Rikets städer för att få en kritiker att tystna. Man skäms, men ett nedrustat och svagt land står sig ofta slätt mot verbala eller andra hot från en mäktig granne. Det Sverige upplevde sommaren 1940, upplever Georgien i dag och vem vet när vi i Sverige återigen får böja oss...
Tilläggas bör dock att jag har full förståelse för om Ryssland genom Putin hotar Sverige med total ödeläggelse och terrorbombningar ifall vi skickar Caroline af Ugglas till Moskva. Det vore ett generalangrepp på mänskligheten att låta af Ugglas synas i alla Europas TV-apparater som borde innebära att alla de svenskar som med berått mod ringt och röstat fram den enträget stampande tokan till Moskva borde ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Själv tycker jag att det ryska anfallet på den suveräna staten Georgien har fallit i glömska alldeles för snabbt. Trots en leende utrikesminister Lavrov, som under krisen var närmast bindgalen, en mer ödmjuk "president" Medvedev än den rabiata tok som det slog gnistor om i augusti förra året och en Putin som numera bara verkar synas när han målar tavlor så är det samma Ryssland vi har som granne i dag. Ett land där den undersökande och kritiska journalister mördas, ett land där demokratin är byggd i papier mache och inte enligt västerländsk betongmodell och ett land som känner sig kränkt varje gång någon yppar något kritiskt om moder Ryssland.
Min moderate partibroder och vän Morgan Lindqvist hade på ett av sina första blogginlägg en kritisk inställning till det georgiska bidraget, och här är vi oense - han är mer sansad i sin humor än vad jag är... Stor humor och en provokation som heter duga, I Like! Här handlar det om ett lackmustest för yttrandefriheten. Men som väntat "ballar" EBU ur, och visar upp den sedvanliga fegheten som numera kännetecknar den flata omvärlden. Man borde ju iallafall få sjunga av sig sin frustration, sin ångest och sin bitterhet, när inte vapnen eller omvärldens stöd räckte till i kampen mot den övermäktige grannen.
Själv tänker jag på när Sverige, nedrustat och svagt liksom idag, 1940 gav efter för påtryckningar. I det fallet accepterades det inte att Karl Gerhard framförde den något nazi-fientliga kupletten om Den Ökända hästen från Troja. Såväl statsminister Hansson som utrikesminister Günther försökte genom påtryckningar få tyst på kulturarbetare Gerhard, utan att lyckas - och då blev det till att använda den 13§ i den Kungliga Ordningsstadgan för Rikets städer för att få en kritiker att tystna. Man skäms, men ett nedrustat och svagt land står sig ofta slätt mot verbala eller andra hot från en mäktig granne. Det Sverige upplevde sommaren 1940, upplever Georgien i dag och vem vet när vi i Sverige återigen får böja oss...
Tilläggas bör dock att jag har full förståelse för om Ryssland genom Putin hotar Sverige med total ödeläggelse och terrorbombningar ifall vi skickar Caroline af Ugglas till Moskva. Det vore ett generalangrepp på mänskligheten att låta af Ugglas synas i alla Europas TV-apparater som borde innebära att alla de svenskar som med berått mod ringt och röstat fram den enträget stampande tokan till Moskva borde ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Inlägg
