VANJA VISAR SIN DUMHET

" Åhhh Tjejer, Åhhh Tjejer - vi måste höja våra röster för att höras..."

Inget värmer ens plågade hjärta lika mycket som när en socialdemokratisk topp ertappas med fingrarna i syltburken. Knappt har Jan Emmanuelles egensinniga kamp för införande av marknadshyror lämnat folks minne när den annars så rabiata bonuskritikern och fackpampen Vanja Lundby-Wedin visar sig vara en av de bästa bonusutdelarna det här landet har sett.

Innan jag gick till jobbet igår kväll så hann jag se en intervju på SVT:s Rapport där Vanjas falskspel och hyckleri tydligt drogs fram i dagsljuset. En mer patetisk föreställning i att idiotförklara sig själv, skylla på alla andra och vara den missförstådda kvinnan i Sverige är nog svårt att tänka sig. Vanja har varit med om att fatta besluten om rekordpensionen som nu äter upp pensionspararnas pengar, Vanja har trots sin kroniska placering i AMF:s styrelse inget minne av att det år efter år har stått i årsredovisningarna. Nu är Vanja upprörd, och känner sig lurad - hur vore det om hon var upprörd över sin egen dumhet?

Som vanligt så driver sosseriet en politik retoriskt och en helt annan i praktiken. Det är ju rätt underbart när SAP-företrädarna gång efter annan avslöjas som hycklarnas sammanslutning, och folk ser igenom de tomma slagorden.

Ett av de mest minnesvärda TV-ögonblicken enligt mig var när Stig Malm, också han hög sosse och LO-bas, hade fixat en lägenhet till sin dotter hos Riksbyggen genom sitt engagemang i Riksbyggens styrelse. Det var förvisso 21 år sedan, 1988, men jag minns fortfarande hur Malm flydde huvudstaden och mediadrevet "för att fiska" i Norrland. När han landade på Arlanda möttes han av Lars Adaktusson redan vid gaten, och började leka arga leken samtidigt som han började springa. Efter kom Adaktusson, frågandes "gick fisket bra?". Sedan den dagen har Adaktusson varit en av mina stora favoriter bland TV-reportrar och den enda som skulle kunna ersätta KGB hyfsat väl...

Samma sossar då som nu, som gärna fördömer andra men sedan skor sig själva eller delar ut pensioner som får pensionerna att urholkas ännu mer.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3

VÄRNPLIKTENS VARA ELLER INTE VARA

När jag en varm sommardag i juli 1986 släpade mina två tygsäckar över golvet på Radarskolans kasern vid dåvarande KA4 i Göteborg och påbörjade min militärtjänstgöring så var jag lycklig, riktigt lycklig! Detta trots att jag bara några sekunder senare skulle mötas av en galen reservofficer med löjtnants grad och namnet Bengtsson som vrålande frågade mig vem som gett oduglingen tillstånd att släpa säckarna på golvet när de skulle bäras hela vägen. Jag blev svaret skyldig och började efter en direkt order från Bengtsson att bära ner säckarna till förrådet igen, en promenad på lite drygt kilometern för att sedan bära upp all utrustning hela vägen till mitt logement, och mitt skåp.

När jag kom till gräsytan mellan kanslihuset och förrådet, lite mer än halvvägs, så hann samma löjtnant ikapp mig och jag fick vända. Men ett skadeglatt leende spred sig över mina läppar trots utmattningen då en av mina framtida kamraters utrustning for omkring som i en cyklon över gräsfältet, och med en gapande Bengtsson i full fart mot stackaren som vilset tittade på. Det enda han hade tänkt att göra var att packa om sina säckar för jämnare belastning, och det gjorde han på det gräsfält där en av Vertolhelikoptrarna från Säve helt plötsligt kom för att landa... Långkalsonger, strumpor och gröna skjortor virvlade omkring tillsammans med andra uniformspersedlar.

Visst var värnplikten till och från vidrig på olika sätt, det kunde handla om att pressa sig fysiskt till nivåer man inte trodde man klarade av, det kunde handla om perioder där allt kändes meningslöst och tröttsamt och det kunde handla om att ingenting hände överhuvudtaget. Under min tid som värnpliktig, och senare som kadett gjorde alla sin plikt - alla utom de som hade så stora skavanker att de inte ens fick bli malajer eller hade ett samvete som sade ifrån. Värnplikten i mina ögon, i den allmänna formen var ett måste för att Sverige överhuvudtaget skulle ha ett försvar som med någon som helst trovärdighet kunde hävda vår så kallade neutralitet under det kalla kriget. Värnplikten i sin allmänna form var också bra för den skapade unga killar som klarade sig utan mamma och pappa. Det var en god fostran, en fostran dagens ungdomar hade behövt...

Som kadett såg jag dock även andra sidor av värnplikten, svårigheten med att försöka lära ut något till någon som inget ville lära. Den allmänna värnpliktens svaghet var just den att man genom en pliktlag tvingade in folk som inte ville ge något tillbaka till det land som gett så mycket till individen i fråga om skola, sjukvård och så vidare. I et skedet övergick jag från att vara en värnpliktsvurmare till en person som förespråkade frivilligheten som grund för militärtjänsten.

I dag publicerar SvD en opinionsundersökning som handlar om att folket vill se den allmänna värnplikten som det system som personalförsörjer försvaret - dn gamla tidens lösning på gamla problem. Visst kan vi ha ett system där vi kallar in unga killar och tjejer, jag tror faktiskt det behövs fler personer än de patetiskt låga nivåer som det nu handlar om i framtidens försvar för att ge oss den trygghet vi förtjänar. Men för att ro i land en frivillig värnplikt, så krävs det att man gör militärtjänsten attraktiv och något som ses som en god merit i det framtida yrkeslivet. Men att folk av i dag vill ha en kvar en allmän värnplikt, något som inte existerat sedan början av 90-talet ser jag bara som en förvisso vacker konservativ dröm om något som en gång var, men som aldrig mer kommer bli...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

TRÄD OCH TÄNDER - EN VÄNS ÅTERKOMST

Jag å Jocke innan jag var stygg...

Så satt den där, en smäll som fick mig att tappa andan. Alldeles oavsett hur mycket "skit" jag får från folk som inte känner mig så berör deras antipatier mot mig inte ens en promille mot när en vän eller närstående har negativa synpunkter på mitt bloggande. Det har jag nu fått känna av.

Just nu sitter jag och skäms en aning för att jag genom mitt bloggande fått en väns kreativa sida att gå i stå för några månader, genom att skriva något som jag och många andra tyckte var kul - men som sårade min vän. Jag kan inte mer än be om ursäkt Jocke, och jag hoppas att när jag driver dig till vansinne - för det kommer jag ju göra - nästa gång svarar direkt och påtalar mitt plumpa sätt istället för att sitta och tjura i ensamhet. För vi har ju träffats Jocke, vi har ju ätit gott, jag har till och med fått klä på Vilda inför en promenad - men aldrig har du med ett ord låtit mig veta vad du känner...

Jocke skriver nu: "...Att med sådana vänner behöver man inga fiender!. Efter hans påhopp tappade jag lusten att läsa hans blogg och som ni vet slutade jag blogga. Jag var mycket förbannad efter att jag läst den och först tänkte jag skriva en lika nedvärderande blogg om hans bloggande, men sen tänkte jag att min tystnad får tala".

När inte ens de man tycker sig känna väl ser de uppenbara försöken till ironier eller sarkasmer så måste jag nog ompröva mitt sätt att skriva - jag måste bli mindre elak, mer slätstruken och inte sticka ut, för om ens vänner känner så här vad känner då inte de som får se sina ideal befläckas, sin musiksmak hånas eller sin TV-mysfarbror eller det trallande psykfallet man gillar angripas? Likt den Robin som igår uttryckte sitt hat som måste det finnas horder av hatande runt i landet, som bara vill slå mig på käften eller ryssar som önskar livet ur mig. Att lägga ribban på rätt nivå är svårt, jag kan bara hoppas att jag lyckas...

Länk: Bloggen som fick Jocke att sluta blogga

DAGENS ROS - LILLE ROBIN

Efter en kväll igår när uppskattningen var enorm och hyllningarna inte ville ta slut så kom det i dag ytterligare ett litet mail från den unge herr Robin Nilsson med mailadress sniper_50_69@hotmail.com, som ni i oredigerad form kan se här:

"hörru din jävla LÖK sluta blogga din patetiska jävla...du och ditt moderat snacka får ju oss andra som lever på denna jord att spy för att en så ful GUBBE I 40 års åldern som du lever på samma planet..gör alla en tjänst och håll ditt lilla liv anonymt så vi slipper se dig mer i framtiden"

Robin försöker uppenbarligen göra sig till hela världens talesman, men jag vet att det finns några få som gillar det jag gör. Dessa beundrare, som ser igenom mitt anskrämliga yttre, får mig att vilja fortsätta med att dela med mig av mina upplevelser, åsikter och försök att vara ironisk - något som Robin inte ser. Jag vill dock tacka Robin för att han gjort mig ett år yngre, jag är ju 41 år.

Dessutom kan jag ge honom rätt i att jag är en gubbe och dessutom ful, men vad det har att göra med mina inlägg är jag inte man att förstå? Ingen tvingar Robin att vare sig sitta och dregla över mina profilbilder eller läsa texterna som han går i gång på - det gör man av fri vilja. Att sedan Robin verkar vara viljelös och har hypnotiserats av min oändliga charm kan jag dessvärre inte göra någonting åt...

MORDKOMPLOTT ELLER KÄRLEK PÅ DISTANS?

Reaktionerna på den ryssofobi som jag fått i mig sedan jag befruktades som halv-Estländare och som jag de senaste dagarna har släppt loss i full frihet har inte låtit vänta på sig. Det finns uppenbarligen folk som önskar livet ur mig, det finns de som tycker jag är rolig, det finns ryska kvinnor som, ja vadå... Dra egna slutstatser av det mail jag fått:

"Hi from Russian girl!

My name is ...., and I would like you will name me ....

I am sexy, positive, emotional, cheerful and very attractive girl of 28 yearsold.

I am free, I have not boyfriend, I am open for relations with good man.

I decided to find man in the Internet, because I would like new in mylife, I am open for communicating and also for new relations.

I like changes very much, I like new places, I wanted to visit your country,because I heard about your place very much and I need in company with very good man,

I would like we will talk more and know each other better, that is why I ask you to write me reply on my personal e-mail: ...@...

I wait your reply already

I will reply on all your questions!

..."

Visst blir jag rörd, det blir jag verkligen men har man sett den gamla filmen "Förebudet" under värnplikt och officersutbildning så har man utvecklat den medfödda ryssofobin ännu lite mer. Det fick mig att med skräckblandad förtjusning se på vår granne i öster. Cyniker, javisst. Antingen så har en stackars rysk kvinna fallit för 98 kg ister på andra sidan havet som fått för sig att jag är god, eller så är det naturliga steget för KGB:s arvtagare FSB att ta - att snärja mig med en vacker kvinna och bjuda mig på radioaktivt tea eller en kärleksakt så ansträngande att mitt fettinbäddade hjärta stannar och därmed mina kritiska bloggar om Moder Ryssland.

Även om jag vill känna mig älskad av en söt ung rysk flicka så är jag dessvärre tvungen att se cyniskt på det hela och frukta för mitt liv, jag lider ju just nu av grav hybris efter SVT:s publicering av mitt alster och tror säkert att jag är mer betydelsefull än vad jag i verkligheten är.

Så jag fegar ut... tyvärr ryska kvinna. Tingeling! Tingeling!

PS. Säg åt Sverki skelögd, det är så det skall vara. Säg till han att Heidi är lik parabol... DS.

OCH NU... TOKMODERATEN OM TINGELING PÅ SVT.SE

Bekräftelsebehovet är nu tillfredsställt, och det med råge!

I går morse så vaknade jag till av ett trevligt och vänligt mail från statstelevisionen och programmet Debatt. Uppenbarligen är det så att redaktionen nere på Sveriges framsida sitter och läser min djupt seriösa, korrekta och alltid lika ödmjuka blogg i brist på annat. Nu hade man sett mina alster om Tingeling, Ryssland och vår svenska yttrandefrihet. Jag blev inbjuden att formulera ett debattinlägg om det hela, och tackade självfallet ja.

Nu finns även Tokmoderaten på svt.se, är det inte underbart så säg? Vad blir nästa steg, att jag bildar duo med Janne Josefsson i debattstudion för att hitta angreppspunkter på debattdeltagarna från min mörkblå, konservativa synvinkel? Skall Janne hälsa på mig i min egen lilla valstuga? Eller har man redan tänkt sig från SVT att jag skall bli den nya KGB? Jag vet ärligt talat inte, det enda som är klart är att Ni bara har ser sett början på min karriär...

Tack SVT, Tack Sakine och Tack till mig själv. Min hybris just nu är fruktansvärd, vad medicinerar man med?

Länkar: AB1, AB2

FÖRSVARETS FRAMTID - FASA ELLER FRID?

Några dagar försenad skall tydligen Inriktningspropositionen för Försvarsmaktens framtid presenteras vid ett-tiden i dag. Även om jag är långt ifrån nöjd så anser jag att det börjar röra på sig lite, litegrann åt rätt håll. Huvudanledningen till detta är att man genom att skapa 4 reservbataljoner, en förvisso patetiskt liten ambitionsnivå, bibehåller något som man med den bästa viljan kan kalla för en "återtagningsförmåga". Fyra bataljoner förslår inte långt men det borde ju inte vara omöjligt att öka på denna summa med fler allteftersom det redan uppenbara blir ännu mer uppenbart. Att man dessutom behåller de stridsvagnar och stridsfordon som skulle blivit övertaliga i denna organisationsform är också bra. Jag skänker en tacksamhetens tanke till Folkpartiet och Jan Björklund...

Nu gäller det först och främst att snabbt få den nya organisationen på plats, det är först då man ser hur tankarna fungerar i verkligheten för att sedan hitta den optimala vägen att hushålla med våra fåtaliga förband. Livsviktigt är det också att de system som ingår i våra väpnade styrkor får all den utrustning de behöver för att vara så bra som det går: Luftvärn till våra korvetter, krypterat samband och olika vapensystem till stridsflyget m.m, m.m. För som det är idag, är det inte bra alls... En spetskompetens i luften och på havet som inte är annat än tomma ord.

Men jag kan ju inte skriva en insändare om Försvaret utan att få känga till någonting och i detta fall så landar jag i Försvarsministerns mening "Artilleriet och luftvärnet förblir av dagens storlek" - det vill säga att de två mest eftersatta vapenslagen i den armé som skall reformeras kommer fortsätta att ha samma eftersatta förmåga även i framtiden. Både ett modernt luftvärn och ett starkt artilleri är livsnödvändigt för att kunna ge de lätta bataljoner som är grundklossen i vår nya organisation en tillstymmelse av chans att överleva på det moderna slagfältet. Utan understöd och skydd är den lätta bataljonen som ett lamm i kamp mot en... björn?

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3